Reparationsarbete pågår!

Gående hänvisas till andra gångbanan.

Ja, så är det. Just nu orkar jag inte med massa folk som springer omkring och lämnar fotavtryck i min nylagda cement. Vill lägga ny grund. Måste det.

Mina mardrömmar är tydligen en del i bearbetningen. En annan del är att gå tillbaka och återuppleva allt från början. Men i vaket tillstånd. Medvetet gå tillbaka och berätta. Känna. Tänka. Uppleva. Jag som tyckte jag upplevt tillräckligt av det där. Ack så jag bedrog mig. Vill ju bearbeta det. Men vill samtidigt bli av med det bara. Slippa minnas. Men jag måste. Lite till bara. Tills monstret har dött. Sen blir det lugnt.

Ibland känns monstret övermäktigt. Känner mig helt försvarslös. Men jag har en alldeles egen armé. Mina vänner. Dom står bakom mig med spikklubbor, lansar och svärd. Beredda till strid för min skull. Mina soldater är ett bra gäng. Dom tar hand om mig när jag är svag. Det är ett lojalt gäng. Nästan som rövarna i Mattisborgen. Vi sitter där runt matbordet och sjunger och skrattar bakom ryggen på våra motståndare. Dom har förståelse när jag är ledsen eller arg. När jag kastar mat i väggen. Jag gillar mina rövare!

Idag ska jag träffa mina barn. Dom är ett par riktiga rövare dom också. För dom är jag Lovis. Mysmamman som sjunger Vargsången för dom och vaggar dom till sömns. Tänk att dom kan se mig som en sån otrolig trygghet när jag själv ser en trasig, väldigt liten, grå människa i spegeln. Deras tillit till mig ger mig styrka. Den väcker min vilja att kämpa vidare. I deras ögon är jag superwoman. Både snygg, tuff och världens snällaste.

"Skulle nog hellre vara Catwoman. Hon är liksom lite "hot" på nåt sätt. Ska nog fråga barnen om jag inte kan få vara deras catwoman istället. Dom tycker nog att jag är tillräckligt häftig för att klara av uppgiften!"

Min äldsta ringde just. Hon undrade när vi ska ses. Hon ville ses på en gång. Men jag ska till RVC idag. Sen ska jag hämta mina smårövare. Åh vad jag ska krama på dom då! Dom är bra att ha när det känns tungt. Dom påminner mig om att jag har en anledning att fortsätta. En anledning att inte ge upp. Jag behöver bli påmind om det ibland.

Jag kämpar vidare. För min egen skull, för deras. För alla som inte orkar. Jag kämpar för dom. Jag kommer att fortsätta kämpa även när cementen torkat. Då får alla som har en ostadig grund komma och stå på min stadiga. Då är det jag som är stark.

Det kommer ta ett tag. Reparationsarbetet har bara påbörjats. Det är många lager som ska stärkas innan grunden är klar. Men sen. När cementen stelnat och grunden är stadig. Då. Då är jag redo. Redo att återta makten. Livet. Redo att försöka våga igen.

Men tills dess vill jag inte att det trampas runt i den våta cementen. Orkar inte börja om hela tiden. Så låt mig arbeta i min egen takt. Jag talar inte om för någon annan hur dom ska sköta sina jobb. Låt mig sköta mitt på mitt eget sätt!