Nytt år, nytt hopp?

Ännu ett år har gått. För två år sen minns jag exakt vad jag gjorde. Då hade jag ont. Ont i hjärtat, ont i själen och ont i kroppen. Stora blåmärken och svullnader som gjorde minsta rörelse till en smärtsam plåga. Det nyåret kommer jag aldrig att glömma.

Förra året kämpade jag med att försöka skapa nya minnen. Kämpade med att klara av kvällen utan att förgås av ångest och terroriserande minnen. Det gick rätt bra. I år sitter jag här med mina små älskade änglar! En mysig hemmakväll med bara oss tjejer. Vi skrattar, dippar saker, dansar och sjunger.

Nyår. Det brukar innebära massa löften. Känslan av nystart. Nya krafter och nytt hopp. Jag vågar inte ha nytt hopp längre. Några nya krafter är det inte fråga om. Går lite på sparlåga just nu. Men det funkar ett tag till.

Några löften har jag inte kommit på. Har aldrig kunna hålla nåt ändå. Man lovar att man ska sluta med sina laster. Rökning. Godisfrossa. Nagelbitning. En del är till och med så vågade att de lovar total avhållsamhet. Några lyckas. Andra faller tillbaka i de sju dödssynderna fortare än... än det tar att tända nästa cigg!

Nä, ska det bli några nyårslöften så får det handla om nåt annat. Rökning och godisfrossa ligger inte på min priolista i nuläget. Jag vill att mina barn ska må bra. Jag vill att min Liten ska bli av med sina spöken. Det får bli mitt nyårslöfte! Jag lovar att inte ge mig förrän hennes spöken är bortjagade.

Fyra timmar kvar. Snart är året över. Dock inte problemen det förde med sig. Dom följer lojalt med in i nästa år. Som trogna vapendragare följer dom med mig. Hur länge är det ingen som vet.

Hur 2009 blir återstår att se. Men de sista timmarna av 2008 ska vi mysa tillsammans. Vi ska glömma det jobbiga och fira att vi är här. Att vi lever och är lyckliga. Allt annat kommer att lösa sig!

Gott nytt år!!!

Mörkret ger mig kalla kårar!

Har fått nog av mörkret nu! Det är i mörkret som demonerna gömmer sig. Inte bara mina demoner utan även min minsta ängels. Hennes demoner är värre än mina. Och mer hotfulla. Min lilla tös har drabbats av panikångest. Endast 7 år gammal! Var är rättvisan i det?

Nu är det inte ens mardrömmar som stör hennes nattsömn. Hon ligger vaken om nätterna och vrider och vänder sig tills hon inte står ut längre. Häromnatten väckte hon mig och ville prata. Sa att hon inte kunde sova. Jag satte mig hos henne och vi pratade om sånt som vi tycker om. Sommaren. Sandstranden. Glass och bad. Jag gick och la mig i min egen säng men efter en stund stod hon där igen. Denna gången likblek, kallsvettig och bara darrade. - Jag är rädd, mamma! Rädd att XX ska komma!

Jag tittade på klockan. 02:17. Nu hade hon varit vaken i ca en halvtimme. Jag kände hur det knöt sig i magen. Kände ju igen det där. Det var ju så jag själv upplevde nätterna för inte så längesen. Men jag är 33 år. Jag kan hantera det. Jag har verktygen för att lugna ner mig. Jag kan förstå att ångest bara är rädsla och inget farligt. Det förstår man inte när man är 7 år!

Jag och Liten satt uppe till kl 06:00. Vi tittade på Tjorven och Skrållan och drack te. Sen ringde väckarklockan och det var dags att väcka storasyster.

Det gör ont. Ända in i själen. Min lilla skruv! Hon ska vara glad och vara barn! Hon ska inte ha sömnlösa nätter med kallsvettningar och ångest. Sömnlöshet och illamående. Varje natt är likadan. Även de nätter hon sover hos pappa. Rullgardinerna måste vara neddragna när det är mörkt ute. Minsta ljud registrerar hon.

Vi slåss mot våra demoner. Vi försöker övervinna rädslorna. Vi kämpar mot mörkret och dess gömda monster. Det räcker inte. Utanför på gatan finns bekräftelsen på våra rädslor. Utanför vårt hem finns faran. Vårt hem! Vår borg! Det enda stället där jag ska kunna vara trygg med mina barn. Det finns inte längre nån tillflyktsort. Ingenstans där vi kan slappna av och andas ut. Det finns inget slut. Det fanns en början. Men inget slut.

Jag önskar demonerna kunde försvinna. Jag önskar mostrena därute kunde dö ut. Jag önskar att mörkret kunde bli ljust. Framförallt önskar jag mitt barn inre frid.

Mörkret ger mig kalla kårar!

Känner mig iakttagen!

Det har hänt igen. Är inte paranoid. Bilen var än en gång på plats i närheten av mitt hus. Körde snabbt därifrån när jag fick syn på dom. Han inte se vem som körde, och de bakre fönstren var tonade. Kände igen bilen. Det kommer aldrig att ta slut. Det var det jag visste!

Visste inte om jag skulle bli arg eller bara trött. Sen kom jag på det. Nu är jag inte längre gömd. Nu är jag oskyddad igen. Oskyddad på känd adress. Känd för fel personer. Okänd för ingen.

Jag hade börjat känna mig bevakad igen. Innan jag ens fick syn på bilen. Kände mig illa till mods när jag gick ut med hunden. Likadant när jag kom hem med bussen på kvällarna. Började känna mig tryggare att hela tiden ta bilen istället för kommunala färdmedel. Försökte skaka av mig känlsan av att ständigt känna mig förföljd. Tills bekräftelsen kom.

Det är inte det enda. Märkliga telefonsamtal från dolda nummer. Tystnad. Sen lägger dom på. Jag förväntar mig mer. Det kommer. Det vet jag. Det visste jag hela tiden. Från första början. En sån här sak blir man inte av med. Det gjorde han klart för mig. Och det påminns jag ständigt om.

Jag försöker att låtsas som ingenting. Försöker se tuff och självsäker ut när jag är ute och går. Men inombords slår hjärtat så hårt att det gör ont. Jag fryser på insidan och nackhåren reser sig. Jag vet att jag är sedd. Iakttagen. Någon följer mina steg. Någon vet var jag finns. Någon finns därute i mörkret och väntar.

Sover inget vidare. Nån enstaka mardröm men oftast är det bara oron som gör det svårt att sova. Huvudvärk varje dag. Kraftig, smärtsam, obotlig jävla huvudvärk. Tröttheten har omfamnat mig i ett iskallt grepp som är omöjligt att frigöra sig ifrån. Vill bara få lugn. Vila!

Det får inte hända. Min styrka får inte lämna mig nu. Jag vet att det är det som är tanken. Psyka mig tills jag än en gång ligger. Försvarslös. Svag. Jag kan inte låta rädslan vinna.

Jag är bara så förbannat trött. Trött och sliten. Kan inte visa barnen att jag är orolig. Försöker hålla ihop. Försöker vara stark. Men satan vad svårt det är!

Jag vet inte hur det slutar. Men just nu känns prognosen inget vidare.

Mörkret faller än en gång....

Ja, inte bara över mig då... utan över hela vårt land, som ni nog alla ha märkt. Alla går i ide. Man tappar stinget och viljan att vara social verkar det som. Jag är så trött så jag är glad om jag tar mig hem efter en lång dag med föreläsningar.


Mina mardrömmar har blivit allt glesare. Men de kommer ibland. Det är ok. Jag vet ju att det bara är drömmar. Inte min verklighet. Det var det en gång i tiden, men den perioden i mitt liv är över, även om minnena består.

Min lilla minsting har det jobbigare. Hon drömmer fortfarande mardrömmar, och är hela tiden rädd att det ska komma nån mitt i natten. Hon vill hela tiden försäkra sig om att alla fönster och dörrar är låsta som de ska och varje kväll innan hon somnar så säger hon: "Det kan väl inte komma in nån nu?" Hon är sju år. Hon är SJU år och lider nästan av tvångshandlingar. Kolla dörren, den är väl låst. Kolla en gång till, måste vara säker. Hon är sju år och oroar sig mer för främmande män på gatan än vad hon ska önska sig i julklapp. Hon är hela tiden på helspänn. Är ofta arg. Blir lätt ledsen. Hon drömmer att hon själv råkar illa ut. Hon drömmer att jag råkar illa ut. Hela hennes värld har omvandlats till ett enda stort hot. Hennes syster är inte lika ärrad. Men hon har heller inte bevittnat det som Liten har gjort.

Vi kämpar varje dag med att ta oss till nästa. XX's liv flyter antagligen på som om inget har hänt. Och ändå är det HAN som är arg?? Det tyder ju visserligen bara på vilken välutvecklad intelligens han sitter inne med. De är inte bara modiga och tuffa, de här "männen". De besitter tydligen denna, av ett högre väsens, utvecklade intelligens. Fantastiskt!

Jag är inte arg. Det tar för mycket kraft att gå omkring och vara arg, har jag märkt. Däremot gör det ont ända in i själen av att se vad han fortfarande utsätter min vackra lilla Liten för.

Det går fort att krossa en skör och vacker vas, men att få ihop den igen är inte lika enkelt.

Vi ska nog laga den här lilla blomman tillslut!