Förvisad till osynlighet...

Om man inte syns finns man inte. Då blir man bortglömd. Borträknad. Då får man inte vara med. I gemenskapen. Även vuxna fryser ut. Det gör mig illamående! För de flesta människor innebär vuxendomen en mognad. En starkare empatisk förmåga och en utvecklad förståelse. Ett hav av erfarenheter som ständigt fylls på. Både bra och dåliga. Vi kommer till vägskäl, små och stora, där vi tvingas välja vilken stig vi ska följa. Ibland väljer vi den snåriga och ibland den upplysta med nyligen anlagd asfalt. En vuxen person kalkylerar och fattar beslut baserat på erfarenheter, kunskap, förståelse och en dos sunt förnuft. De flesta jag känner är välanpassade individer. Alla med sitt eget bagage, nåt som tillhör vuxenlivet. Jag har emellertid träffat på en del vuxna vars sunda förnuft visat sig vara allt annat än sunt. Vars förståelse är obefintlig och där egna erfarenheter används bakvänt. Då drabbas omgivningen. Då får vänner, familj och kollegor lida. Kanske i tysthet. Bli bortglömda, borträknade och ufrysta. Sårade! För att denne vuxne inte klarar av en av de saker som vi alla måste klara av under livet. Att växa upp. Ibland sårar vi nån fast vi inte vill. Ibland kanske vi rentav vill, i stundens hetta. Men det är inte många av oss som sätter i system att bryta ner och frysa ut. Men dom finns. Mitt ibland oss. Bland kollegor, vänner och familj. Jag vill inte ha missunnsamhet i mitt liv. Framförallt vet jag att jag förtjänar allt gott som kommer min väg. Jag har kämpat för att vara där jag är idag. Kämpat riktigt hårt! Du vet inte ens hälften! Ändå anser du dig ha rätten att missunna mig framgång? Glädje? För att jag faktiskt är bättre än du inom ett specifikt område. Du kan inte hantera din avundsjuka och därför är du missunnsam. Jag vet att det egentligen handlar om en önskan om att vara lika bra. En sorg över att vi delar passionen men inte förmågan. Jag vet det. Och jag förstår! Men det är fel att du missunnar mig detta. Jag är som alla andra. Blir glad och framförallt stärkt av beröm. Precis som du. Precis som alla människor. Av någon anledning har du fått allt om bakfoten för även om jag är bra på just det här betyder inte det att mina känslor inte kan såras. Eller stärkas. Jag är inte arg. Jag är lite ledsen. Mest för din skull. Även om du sårar mig så sårar du nämligen mest dig själv. Din egen moral såras när du känner och utstrålar missunnsamhet istället för medmänsklig glädje. Så tänk på det. Du kanske ger mig ett nålstick men all denna svårhanterade avundsjuka skadar dig själv mer. Jag har överlevt stora starka händer som pressats om min hals i försök att släcka mitt liv. Jag har överlevt skräcken av att bli jagad i natten. Jag har överlevt sparkar och hårda slag. Förnedringar och övergrepp, hot och trakasserier. Lite missunnsamhet kommer inte ens i närheten. Men jag har känslor. Och genom ditt beteende har du bortsett från dom.