Har äntligen hittat hem...

Tänker varje dag. Minns. Minns sorgen. Gråten. Har lärt mig att själv se förändringarna. Idag gråter jag knappt. Jag ler och jag skrattar istället. Det är ju jag! Jag är tillbaka! Glad och lycklig igen. Kanske inte fullkomligt lagad och hel men det tar tid. Det är ok att det tar tid.

Jag har kärlek och värme i mitt liv. Jag har förståelse och omtanke. Jag har glädje och lycka. Jag är stark. Jag har hopp. Precis som det var förut.

Jag är samma person igen. Samma person men med andra erfarenheter. Samma person men med andra minnen. Samma person men med ny styrka. Ny vilja. Trots vissa förändringar är jag ändå samma gamla jag igen. Jag gillar gamla jag. Gamla jag är rätt kul. Gamla jag gillar att skratta. Älskar att skratta. Gamla jag orkar ha glimten i ögat även om det blåser kallt. Gamla jag kan se att allt har en guldkant, även när det är som mörkast.

Jag är inte längre instängd i en bubbla. Jag sitter inte längre fast i ett bottenlöst mörker. Ligger inte längre på botten av ett stort hål. Jag ser ljuset. Hör musiken. Ser möjligheterna. Jag har allt. Allt jag någonsin drömt om!

Jag har äntligen hittat hem!