En dålig barndom?

Visst vill man gärna hitta förklaringar till allt. Framförallt till det onda som sker, men även till det goda som livet har att erbjuda. Vi är väl såna av naturen antar jag. De flesta saker finns det förklaringar till, andra inte. Frågan VARFÖR ställer vi oss hur många gånger som helst under en livstid. Vi som gärna analyserar och spekulerar. Det finns massvis med forskning som visar på genetiska sammankopplingar med olika beteenden. Psykologer runt om i världen ger oss lärdom och förklaringar till sånt vi häpnar av att höra. En människa som medvetet gör en annan människa illa är ett sånt exempel. Vi blir matade med hemskheter som medierna pumpar ut i mängder. Hur många gånger har vi inte ställt oss frågan "Hur kan man bara göra nåt sånt!" Jag tänker på lilla Engla tex, eller Max och Saga i Arboga.

För oss friska, relativt normala, individer är dessa handlingar helt fruktansvärda. Det är utanför vårt förstånd hur en människa, kallblodigt, kan skada ett litet barn. Det är när sådana händelser sker som diverse psykologer och andra sakkunniga träder fram och ger oss viss förklaring till vad som händer i en sån människa. Vilka mekanismer som sätts i spel, samt ger oss teoretisk fakta om exempelvis psykopati.

Jag kan köpa fakta som fötts ur långtida forskning. Där sakkunniga i ämnet har testat, beräknat, vänt och vridit på alla tänkbara lösningar och formler tills man slutligen kommit fram till forskningsresultatet. Då kan man känna sig rätt trygg i att det ligger viss evidens bakom deras uttalanden och upptäckter. Vad jag däremot har svårt att köpa är när man använder ursäkter. Det finns nog ingen som tycker att fallen ovan går att ursäkta på nåt vis överhuvudtaget, men andra fall. Lindrigare form av brott tex. Att vara en störig, bråkig jävel ursäktas med att ha haft en dålig barndom. Att slå sin kvinna, kränka och förnedra ursäktas ofta med låg självkänsla och en dålig barndom. Att misshandla sina barn ursäktas av många med en, återigen, dålig barndom!

Nästan alla jag mött ställer alltid samma fråga: "Hade XX en dålig barndom!" Det är väl skitsamma om han nu skulle ha haft det?! Många av oss människor vill så gärna tro att alla är goda, att man kan förändras och att allt föds ur en taskig barndom. Men alla maskrosbarn då? Dom som faktiskt haft en riktigt skitig barndom men ändå är välanpassade medborgare som tydligt kan skilja på rätt och fel. Även om man växer upp i ett missbrukshem så ser man ju i sin omgivning hur de flesta beter sig. Man har kompisar i skolan som kanske inte kommer från samma hemförhållanden, och man ser hur den accepterade individen agerar och interagerar. Man väljer själv vilken väg man ska välja och man är själv ansvarig att göra det som förväntas av en. Att slå eller på andra sätt skada en annan människa är ingen annas fel än ditt eget!!!!

Genom att älska, värna om, vara ödmjuk och givmild vinner man värme och kärlek när man behöver det som mest. Välj vilken väg du vill gå, men skyll inte dina tillkortakommanden, dina lögner, din falskhet och sveken mot dina nära på en "dålig barndom"...Då förolämpar du bara din omgivnings intelligens och du kommer att sluta upp ensam och bitter!