Midvinternattens köld är hård....

Sitter i köket och tittar ut över ett snötäckt landskap. Allt är vitt. Stora, tjocka snölager tynger granarnas grenar där på andra sidan vägen. Härinne är det varmt. Jag sitter ihopkurad med en stor kopp te, raggsockor och en tjock, varm kofta. Har ställt laptopen på köksön och klättrat upp på en av barstolarna. Ifrån vardagsrummet hörs svag julmusik och enstaka suckar från hunden som blinkande ligger och kikar på mig. Jag låter återigen blicken vandra ut genom de spröjsade fönsterrutorna. Det är magiskt vackert därute. I fönstret står en ljusstake och lamporna speglar sig i rutans glas. Det glimmar och glittrar överallt och det är julstämning deluxe.

Tänk att ännu ett år har gått. 12 månader. 52 veckor. 365 dagar. Nästan iallafall. Tiden har gått och en del har förändrats. Men mycket är fortfarande detsamma. Tiden fortsätter att ticka vidare. Livet fortsätter att rulla på. Allt har sin gilla gång, men vissa saker hänger ännu kvar. Vissa saker vägrar släppa taget. Likt parasiter och iglar som lever på sin värd. Som suger ut näring, blod och kraft. Liv. Tills det inte längre finns något kvar. Tills värddjuret bara är ett tomt, trasigt och sjukt skal av ingenting.

Jag tar en klunk te. Känner hur värmen sprider sig i magen. Är fortfarande lite frusen efter duschen och drar koftan tätare omkring mig. Mitt hår är fortfarande fuktigt och jag drar ut gummisnodden som håller samman den slarvigt uppsatta trasselbollen mitt på bakhuvudet. Skakar lite på huvudet för att lockarna ska falla på plats. Än en gång vandrar blicken ut. Funderar på att tända lite ljus. Kanske baka nåt. Ska snart tömma diskmaskinen och ta fram dammsugaren. Ska nog ner i källaren och slänga in en tvätt också. Gud, vad tyst det är. Tassar ut i vardagsrummet och sätter igång musiken som hade hunnit tystna.

Klättar upp i barstolen igen och tar tekoppen med båda händerna. Teet doftar härligt och jag tar en klunk till. Tittar på mitt öppnade worddokument, påbörjar en mening men raderar snart orden. Känner mig rätt trött så jag väntar nog lite med dammsugningen. Tömmer diskmaskinen. Känner att jag börjar bli hungrig och funderar på vad man ska hitta på till middag. Hunden reagerar på nåt ljud och springer fram till fönstret. Jag tittar ut och ser en polisbil rulla in på gården. Ut kliver två poliser och strax efter öppnas ytterdörren. Jag vänder sakta huvudet mot hallen och ser en stor, mörk gestalt i uniform komma emot mig. Jag blir varm i hela kroppen och känner en hand stryka över min rygg och får en lätt puss på kinden. "Hej älskling! Vi kommer med pizza!"

Det är verkligen vackert därute. Det är jul! Det är jul och jag är trygg!

Sabbatsår?

Njae...snarare sabbatsmånader. Återigen är mörkret tillbaka. Nä, jag menar inte höstens mörker. I höstens mörker kan jag ta skydd. Där kan jag gömma mig. Så att dom inte ser mig. Dom som vill mig så illa. Dom som kommer när jag minst anar det. Som kliver fram till mig på gatan och väser ut sina hot. Dom som förföljt mig därute och senare skickat hot via sms. Dom som till och med kommit till mitt hem! I mörkret ser dom mig inte. Jag kan ligga lågt. Stanna inne. Släcka lampor och vara tyst.

Det mörkret jag pratar om, som är tillbaka, är mörkret som en gång bodde i mig. Det mörkret som omslöt mig. Som jag livrädd och tafatt famlade mig omkring i. Utan en aning om var jag var eller vilket håll jag skulle. Det förbannade mörkret är tillbaka! Ännu en gång får mitt liv ta en ny vändning. Ännu en gång måste jag ändra bana. Byta färdriktning. Man kommer ju för fan aldrig fram om man inte får resa den planerade rutten. Kan jag inte, för en endaste jävla gångs skull, bara få spatsera i min egen takt på denna "livets väg"?

Man är stark när man tar sig ur. Slår sig fri. Man blir hyllad. Kramad. Kritikerrosad. Men sen då?

Ibland tar inte sagan slut bara för att det kommer ett "snipp snapp snut"...
I min saga lyder sista textraden "Snipp snapp snut.... du ska fan inte tro att det är slut!"

Snacka om kraftdränage! Var ska man finna kraften och styrkan att tillslut bara klara av dagen? Att ignorera och agera stark går alldeles utmärkt. Tills det inte går längre då förstås! Man kommer ju till en gräns där allt rasar samman och ingenting längre står på sin rätta plats. Upp är ner och ner är upp, den gjutna plats man själv trodde att man hade är spårlöst borta. Puts väck! Man kan ägna sig åt att leta högt och lågt, men det är kört. Man hittar ingenting sålänge helvetets lågor fortfarande har en omringad. Inte förrän man på något sätt lyckats ta sig ur eldringen och långt, långt därifrån kan man återigen sortera, arkivera och städa undan all skit.

Jag står just nu mitt i ringen. Hett som satan är det! I denna hetta, som förutom att hota om att bränna mig till döds, även tar allt syre ifrån mig, måste jag fokusera på att hitta en väg ut. Med syrebrist och svettig och utmattad måste jag hålla mig vaken och alert. Måste hålla koll så inte lågorna kommer för nära. Måste komma på hur jag ska ta mig ut ur ringen utan att riskera för stora brännskador. Viljan att lägga mig ner och vila är stark. Jag är ju trött. Det är varmt och jävligt och inte fan orkar jag arbeta taktiskt och vara logisk. Orkar och orkar...jag har inget syre och är därför inte heller kapabel att ens tänka!

Det är flera av mina vänner som står utanför ringen och sprutar vatten. Men dom har inte alla verktygen. Små vattenkannor och trädgårdsslangar. Nån har till och med en vattenpistol. Som inte funkar!

Jag ska ta mig ur elden förr eller senare, men det kommer ta en liten stund. Det är svårt, det är tungt och man måste lägga mycket kraft och fokus. Något som jag inte har speciellt gott om just nu.

Fortsätt spruta vatten med trädgårdsslangarna! Det kanske hjälper tillslut.

Jag vill bara härifrån...

Det finns en kram för alla!

Ibland är det skönt att vara ensam. Många gånger välbehövligt. Ibland kan man njuta av tystnaden och lugnet. Sitta med sina egna tankar och bara andas. Läsa en bok. Titta på en film. Bara vara...

Andra gånger är ensamheten en ren plåga. Det är så tomt och tyst att det smärtar. Rädslan gör ensamheten ännu värre. Ångesten över faror och hot gör att ensamheten blir ett stort svart ingenting! Smärtan efter minnena gör ensamheten otäck och hård. Kall och hänsynslös.

Självvald ensamhet är ibland ett måste. Kan vara jobbig, men finns behovet där måste man lyssna på det. Ofrivillig ensamhet är kanske också ett måste. Men ett mer smärtsamt måste!

Frågorna och tankarna hopar sig som flugor. "Varför?" "Tänk om..." "Vad är meningen...?"
Varför, varför, VARFÖR????

Det finns många varför i våra liv. Om någon dör undrar vi varför. Om vi blir lämnade frågar vi oss varför. Om vi blir slagna är frågan varför. Den finner vi snabbt svar på. Vi blir införstådda med varför det hände. Behöver inte längre fråga oss själva.

När den som slår helt plötsligt byter taktik och vi blir förnedrade kommer frågan tillbaka. Varför? Vad har jag gjort?
Förvandlas förnedringarna och kränkningarna till utfrysning gäller samma sak.

Vi frågar oss samma frågor om och om igen, utan att faktiskt få några svar. Några tillfredsställande svar. Varför slår han? Jag gör ju som han vill... Varför säger han så hemska saker? Jag stöttar ju honom... Varför fryser han ut mig? Jag älskade ju bara...

Svaren kommer till oss när vi är redo. De bor inom oss. Det tar tid att orka leta, det tar tid att kunna ta det till sig... Men det kommer!

Vi inbillar oss att vi förtjänar behandligen. Vi håller tillslut med om att vi är rätt värdelösa, rätt korkade och misslyckade i allmänhet. Problemet är att detta är något som följer med oss på nästa resa också. Någonstans i bakhuvudet ligger fortfarande orden "Du duger ju inte!" "Klart som fan att han skulle dra...DIG vill ju ingen ha!"

Du är värdefull precis som Du är! Sanningen om Dig är inte att Du inte duger, att Du är omöjlig att leva med, att Du är korkad, dum och värdelös. Sanningen om Dig är att Du är en fantastisk människa! Att Du är kärleksfull. Att Du är omtänksam. Att Du kan känna empati och kärlek inför en annan människa. Det är den enda sanningen Du behöver komma ihåg! Mycket av det som händer i Ditt liv kan Du styra över, på ett eller annat sätt. Men mycket händer oavsett Du vill det eller inte. Det är då Du måste ta fram Din sanning. Det var inte Ditt fel!!! Det kommer aldrig att vara Ditt fel. Det andra människor gör mot Dig måste de själva stå till svars för. De måste själva leva med sina slag, sina förnedringar, sina sårande handlingar och kommentarer.

Det gör ont och resan är lång och svår. Men Du klarar det! Du är ju fantastisk!

Ensamheten kanske är just det Du behöver just nu. Den ensamhet som ger Dig utrymme att vara den Du är. Den Du vill vara. Där Du kan få tycka och tänka precis som du vill. Där Du kan få drömma och fantisera om allt och lite till. Där det inte finns någon som trycker ner och sårar. Men be om hjälp om ensamheten plötsligt verkar hemsk. Be om hjälp när ångesten blir för stor. Att be om hjälp är en styrka, ingen svaghet. Och alla behöver vi få vara små ibland!

Ensamheten kan vara smärtsam. Ring, skriv ett mail. Få ur dig dina tankar.

Det finns en kram för alla!

Jag är stark!

Det är engentligen först nu som jag kan säga orden... Nu har jag ju hittat styrkan igen, och kan faktiskt erkänna för mig själv att jag är stark! Ibland anses det inte ok att säga positiva saker om sig själv. Det är bättre att vara blygsam och vifta bort en komplimang med ett fniss, hellre än att säga: "Ja, jag vet! Jag är fantamej råsnygg idag!" Istället skrattar vi, får rosiga kinder och kläcker ur oss nåt ohörbart om "den här gamla trasan..."

Jag säger samma sak. Men det är annorlunda. Jag ÄR stark! Kanske ännu mer idag, än förr... Är i alla fall mer medveten om mina olika styrkor idag. Vi har alla styrkor. Olika eller likadana. Välanvända eller oanvända. Men vi har dem. Det finns massor med människor som inte hittat sina än. Som inte känner till dem.

En del av dessa människor berövar gärna andra på deras styrkor. Och lyckas. Tror de! De förmår egentligen bara att skrämma bort styrkorna och samtidigt se till att de hela tiden håller sig undan. Vid minsta tecken på en framfusig styrka som försöker hävda sig, så tar de till det tunga artilleriet. Inte fan stannar styrkan kvar för att, med nyfiket intresse, ta reda på vad som händer härnäst. Nä, den gömmer sig såklart, och håller sig helst gömd en längre tid. Mina styrkor låg undangömda men jag har lyckats plocka fram dem.

Visst kan det ta tid. Olika lång tid för olika människor. Men det går.

Jag är stark!

Varför nu..?

Jag förstår inte! Det har varit relativt lugnt. Tills igår. Igår byttes lugnet ut mot panik. Nu är jag återfunnen. Jag är trött. Det blev inte många timmars sömn inatt. Gårdagen var lång och tung. Overklig. Mitt i vardagen, som jag så omsorgsfullt byggt upp, trillade det in ett sms i min telefon. Där förklarades det att man hittat mig. Återigen togs adresser upp som borde vara okända och dessutom nämndes polisens oförmåga att kunna hjälpa mig.

När jag hade läst sms:et lade jag ner mobilen i fickan på min munkjacka, och återgick till studierna. Försökte iallafall... Hur mycket jag än försökte fokusera på min och mina klasskamraters grupparbete vandrade tankarna tillbaka ner i min munkjackas mörka ficka! Jag tänkte på vad jag hade läst. Envisades med att fastna vid den sista kommentaren. Den om polisens oförmåga. Det handlade ju visserligen inte om polisväsendet i allmänhet, utan att de just i detta fallet, inte skulle kunna bistå med någon hjälp.

Det var väl ändå oschysst! Dom har ju varit helt fantastiska!

När jag, i mina tankar, försvarade alla tappra kvinnor och män i blått insåg jag plötsligt... Jag försvarade inte polisen. Jag använde den delen av sms:et som försvar för min egen del! Jag blev så chockad av innehållet att jag fokuserade på den del som var minst angelägen att fokusera på.

Sen grät jag! Mycket!

Idag är jag bara trött. Huvudet spränger och jag vill sova.

Känner jag obehag?
Ja, nåt alldeles fruktansvärt!
Tänker jag lägga mig ner och ge upp?
I helvete heller!!

Klart jag är rädd, men också tillräckligt stark för att våga vara rädd... Det var jag inte förut. Då klarade jag inte av rädslan. Den tog ett stadigt grep om mig och det var omöjligt att frigöra sig. Idag är det tvärtom på nåt sätt. Jag är starkare än rädslan. Den finns där och den känns tydligt av. Jag är mer uppmärksam på min omgivning än vad jag var i förrgår, men det är ändå jag som har kontrollen!

Klart man undrar.... Varför nu??

Du är rädd...

Jag vet. Jag förstår det. Du har hamnat mitt i en främmande värld, där du förstår varken språk eller kultur. Du är ensam där. Ingen känner dig och ingen vet varifrån du kommer. Du kan inte ringa nån för att fråga om vägen, för att fråga hur du ska ta dig från punkt A till punkt B. Det är ju ingen som vet. Du fick heller inte med dig nån karta så du kan inte själv planera din resa.

Ensam och utmattad efter en slitsam och lång resa, måste du på egen hand hitta vägen. Du måste helt plötsligt leta dig fram, kliva in i mörka öde gränder utan att veta vad som kommer att möta dig där. Du måste ge dig ut på mörka, okända vatten utan minsta inblick i vad som kan lura under ytan. Jag förstår att det är skrämmande. Jag vet!

När du står där i dimman kliver det plötsligt fram nån ur periferin. Han talar ett obegripligt språk, och även om du kan tyda delar av det han säger, förstår du inte riktigt helheten. Den här personen vill ha något från dig. Vill att du ska göra något. Något du aldrig tidigare har gjort. Han tar tag i dig och du förstår att du borde följa med. Men vågar du?

Vill han ha hjälp med nåt? Är det viktigt att det är just du som hjälper honom? Är det verkligen omöjligt för honom att klara sig utan din hjälp? Du är ju så trött. Behöver få sova. Vila.

Därför tvekar du. Du vet inte exakt vad mannen från skuggorna vill dig. Du vet inte vad som kommer att krävas av dig. Vad han förväntar sig av dig. Du förstår ju knappt vad han säger!

Du har rest hela vägen till ett främmande land utan guide. Du möter bara invånare som redan kan språket. Som känner till vägarna. De behöver inga kartor. De vet vad som lurar under vattenytan.

Han drar i dig och du börjar känna paniken välla upp inom dig. Kan han inte be någon annan? Varför måste det vara just du? Orden som strömmar över mannens läppar är många. Du tycker dig förstå att han säger: "Det tar inte lång tid, bara ett ögonblick!"

Mannen har rätt på sätt och vis. För i hans värld så tar det inte så lång tid. I din värld blir resan längre. Du reser ju ensam, utan tolk och utan guide. Du är sorgsen och du är rädd, jag vet!

Lyft blicken, min vän. Du är inte ensam!

Jag kan vara din guide. Jag vill vara din guide!

Våren är här...

...eller är den? Vädret är lika oförutsägbart som XX humör. Ena stunden skiner solen och himlen är blå. Njuter man dock inte fullt ut, utan råkar begå nåt kapitalfel som att blinka, så är det full och aggressiv snöstorm utanför fönstret! Känns alltför bekant på nåt sätt...

Det har inte bara stormat utanför mitt fönster under den senaste tiden. Även mitt inre har upplevt en del kaos. Det är långt ifrån lika illa som för ett år sen, men små minnesfragment letar sig envist fram ju mer våren visar sitt vackra ansikte. Mardrömmarna har återkommit med besked så nu är det inte bara min minsting som ränner runt om nätterna, sömnlös och orolig. Häromnatten vaknade hon och smög försiktigt fram till min sida av sängen för att väcka mig. Jag var dock mitt inne i en ruskig mardröm så istället för att vakna lugnt och sansat och erbjuda henne en plats bredvid mig i värmen, så vaknar jag med ett ryck, vrålar "NEEEEJ", och drar täcket över huvudet! När jag, några sekunder senare, insett att den som väckt mig nog inte var det största av hot drog jag sakta ner täcket. Men bara så mycket att mina ögon syntes ovanför kanten. Där stod det en sömndrucken 7-åring i nattlinne, tårar i ögonen och med sina vilda lockar som en sky över hela huvudet. Hon torkade sin rinnande näsa med handryggen och tittande frågande på mig. "Vill du inte att jag ska ligga hos dig, mamma??"

Morgonen efter skrattade vi åt det. Mycket! Men hon frågade varför jag var rädd. Vad jag hade drömt. Nu minns jag faktiskt inte vad jag svarade, men bilden av min nattliga skräckupplevelse förskönades en hel del för Litens öron.

Snart är det sommar. Igen! Minnena kommer aldrig helt försvinna. Dom finns etsade i mitt inre och smiter ibland ut för att hälsa på. Det kan vara olika saker som låser upp det förseglade valvet där dom är begravda. Det gör inte så mycket. Det får mig bara att bli mer tacksam åt den lycka jag upplever idag, snart två år efteråt.

Jag är hel. Såren är läkta och blöder inte längre. Jag är lycklig. Jag lever. Visst blir jag påverkad av min, ständigt, avbrutna sömn. Men jag lider inte längre några smärtsamma men. Inte som förut. Rädslan är just nu förvandlad till försiktighet. Ångesten till styrka. Ilskan till kärlek. Kärlek till min familj, mina vänner, och framförallt mina starka, vackra barn!

Det kommer ta ett tag innan all ångest i vårt hem är bortjagad. Vi hjälps åt allihop för att fördriva Litens demoner. Storasyster låter henne krypa ner hos henne om hon inte kan sova. Kanske lika bra det, eftersom morsan vrålar och drar täcket över huvudet. Budskapet kan ju inte misstolkas! Vi kämpar tillsammans och snart är vi i mål.

Klarade vi helvetet så klarar vi definitivt resan till paradiset!

Det är svårt att förstå...

Det tyckte jag också. Innan jag visste. Innan jag en dag plötsligt fann mig själv i den situationen. Jag kunde visa förståelse. Men inte riktigt förstå. Jag kunde känna med den som upplevt det. Jag kunde trösta. Jag försökte att inte döma. Men det var svårt.

Precis som det är svårt att sätta sig in i situationen att förlora ett barn, om man själv inte gjort det. Precis som det är svårt att förstå känslan av ensamhet, om man själv aldrig varit ensam. Precis som det är svårt att förstå hur det känns att förlora någon man älskar, om man aldrig upplevt ett brustet hjärta. Precis så svårt är det att förstå känlsorna och tankarna man upplever i en våldsam och destruktiv relation.

Man kan ändå visa förståelse. Man kan försöka visa empati. Man kan försöka att låta bli att vara den som dömer. Även om det känns helt obegripligt varför hon stannar.

"Varför går hon inte bara?" "Varför tar hon all skit?"

Hon frågar sig samma saker själv. Förutom det krig som pågår runt omkring henne pågår ett ständigt krig inom henne. Ett krig mellan känsla och förnuft. En våldsam fight mellan hennes egen verklighet och den verklighet som finns utanför bubblan. Hon vill hitta förklaringar till varför partnern hon älskar så förtvivlat kan vända så. Hon försöker förstå hur hon idag kan känna sig så dum och värdelös när hon igår var det vackraste som fanns. Det bästa som någonsin hänt honom. Hon kämpar med att hitta lösningar på hans problem. Vill desperat hjälpa honom.

Tillslut vet hon exakt vilka knappar hon inte ska trycka på. Hon vet att hon måste smyga runt, tyst och försiktigt. Hon förbannar sig själv de gånger hon klantar sig så till den milda grad att han blir sådär vansinnig. Han kan ju inte styra det. Hon borde förstå det. Hon borde visat hänsyn till det. Smygandet fortsätter. Hon vill vara den perfekta kvinnan. Den där kvinnan som han en gång älskade. Hon måste tänka efter ännu mer. Hon måste bli bättre på att förstå honom. Måste lyssna bättre.

Nu är det känslan som har övertaget. Plötsligt börjar förnuftet kämpa för att komma till tals. En svag röst hörs djupt inom henne. Den talar om att nåt är fel. Den skriker förgäves att något måste göras. Att hon inte förtjänar den behandling hon får. Förnuftets röst kommer att skrika till henne många gånger. Utan resultat. Men en dag, förhoppningsvis, börjar rösten sakta men säkert överrösta känslan. Förnuftet börjar återigen få komma till tals. Dess höga stämma ger näring åt smärtan, som sakta växer sig starkare och gräver sig djupare in i själen. Hon vet nu. Men det gör det inte lättare att fatta beslutet. Hon måste bort. Hon måste själv ta beslutet om att lämna den hon älskar.

En kärleksrelation är bland det starkaste som finns. Är man nykär kan man nästan känna sig odödlig. Det finns värme, passion, pirr i magen, oändlig lycka och glädje. Man känner sig hel när man är älskad och får ge någon annan sin kärlek. Man känner sig fullkomlig när man får uppleva tvåsamheten, förståelsen och närheten som en kärleksrelation kan erbjuda. Man kan bli upprörda på varandra. Sårade. Skratta och gråta. Försonas på de mest kärleksfulla och romantiska sätt.

Det är därför det är så svårt...

Verkligheten är värre än mardrömmarna!

Nu var det riktigt längesen jag sov en hel natt. Jag hade en period som var rätt lugn. Då mardrömmarna inte avlöste varandra och huvudvärken inte alltid agerade väckarklocka varje morgon. Den perioden är uppenbarligen över. Drömmarna är återigen våldsamma, brutala och många! Varje natt. Jag är van att drömma, men det har än en gång blivit svårt att vakna. Känner ett fruktansvärt obehag. Som om någon står i rummet. Någon som vill mig illa. Någon som är fylld av ondska och sjuklig vrede. Någon som varje dag iakttar varje steg jag tar.



Mitt liv är bra idag. Jag är lycklig och hel och vägrar låta mig tryckas ned igen. Jag kommer aldrig att glömma mitt förflutna. Det är en del av mig och har bidragit lite till den jag är idag. Utan mina erfarenheter skulle jag inte kunna känna samma styrka och tacksamhet idag. Utan mina minnen skulle jag inte kunna känna samma förståelse som jag gör idag. Jag fick inte ta någon plats förut. Jag fick inte komma tills tals och mina åsikter och värderingar var inget värda. Idag är det tvärtom. Jag är värd nåt. Jag är viktig för många. Jag är stark och jag är lycklig!

Jag får det utrymme och den förståelse som jag behöver. Jag får komma till tals och man vill höra mig. Det ger mig ett välbefinnande jag aldrig förut känt. Det ger mig kraften, empatin och framförallt viljan att själv ge förståelse. Att ge utrymme. Utan utrymme och förståelse kvävs man. Jag gjorde nästan det. Jag var instängd i en trång, mörk låda med lock. Knappt några lufthål. Ingen näring. Fick komma ut när jag behövdes för nånting. Sen raka vägen in i lådan igen. Där hade jag ingen kontroll. Det var nån annan som styrde. Nån annan som hade den fulla kontrollen. Inga avvikelser fick ske. Allt skulle fungera enligt ett givet schema.

Jag tog mig ut ur lådan. Idag är jag fri. Om nån skulle försöka stänga in mig igen skulle jag skrika, gråta, klösa och riva. Jag vägrar kontrolleras av någon annan igen. Jag är en egen person, med egna åsikter och värderingar. Jag är en egen person som, för många, är viktig. Jag är en egen person och har rätt att leva mitt eget liv. Ett tag klarade jag inte av att fatta de lättaste beslut. Jag visste knappt vad som var rätt och fel. Hade ingen som helst koll på min egen potential. Ifrågasatte mig själv ständigt. Idag fattar jag återigen mina egna beslut. Beslut som får mig att må bra. Som får barnen att må bra. Som gör oss lyckliga och som ger oss en chans att återta makten.

Vi bearbetar allt fortfarande. Pratar om det ofta. Nästan hela tiden. Vi kämpar tillsammans. Vissa dagar är tuffa. Andra lättare. Alla drömmer vi. Lillan har det värst. Men vi är tillsammans. Vi skänker varandra trygghet och kärlek.

Tiden har gått fort sen helvetet startade. Allt har rullat på i en rasande fart. Ibland känns det som om jag knappt hunnit begripa vad som hänt de senaste 19 månaderna. Jag har varit så uppe i barnens återhämtning. Gärna lagt fokus annat som känts viktigare. Viktigare än att jag själv ska stanna upp och må bra. Det får man ingen för! Det är bara att sätta krokben för sig själv har jag märkt. Man måste våga känna efter. Måste våga minnas. Måste våga lägga allt annat åt sidan en stund och lägga fokus på sig själv. Är man inte hel själv kan man inte bidra till mycket. Jag vill kunna bidra!

Jag mår inte så dåligt av drömmarna längre. Blir bara fysiskt trött. Men jag vet ju att det bara är drömmar. Det är värre med det som händer på riktigt. Det som inte är drömmar. Det som händer utanför mitt hus. Mitt fönster. Det är värre!

Man är aldrig tillräcklig

Jag är glad att mitt liv har gått vidare. Saknar inte ett enda dugg av det som en gång var. Men jag tänker mycket på det. Varje dag faktiskt. Och natt. Drömmarna avlöser varandra igen. De påverkar mig inte lika mycket längre. Men dom finns där. Påminner mig om sorgen. Smärtan. Jag vill fortfarande söka svar. Försöka förstå vad det är som händer i en människa som gör så. En människa som aldrig blir nöjd med nånting man gör. Ingenting man säger är någonsin tillräckligt. Varför? Det finns nog många svar på det. Många teorier.

Jag gav allt. Kämpade. Trippade på tå för att inte uppröra. Höll igen mina egna känslor för att slippa kriget. Det fanns olika sorters krig. Det vilda, våldsamma kriget. Och det tysta, förnedrande, elaka och psykande kriget. Inget är att föredra, men ibland kunde tystnaden vara mer smärtsam än blåmärkena. Oavsett hur slaget såg ut så vann motståndaren. Varje gång. Det var jag som grät. Jag som kände mig värdelös. Jag som kände att jag inte dög. Jag ifrågasatte mig själv. Min egen förmåga. Mitt eget värde. Motståndaren fick känna sig stark. Tuff. Som en riktig vinnare. Men jag undrar om det gjorde honom lycklig egentligen...

Han krävde mer av mig än jag var kapabel att ge. Än vad någon människa är kapabel att ge! Ändå slet jag med allt jag hade för att ge allt det där. "Gå den extra milen". Jag åsidosatte mig själv. Helt och hållet. Kämpade för att orka, kunna, våga finnas där. Finnas fast jag knappt fanns i mitt eget liv.

En sådan motståndare bli aldrig nöjd. En sådan motståndare kräver bara mer och mer. Tills man inte längre har något kvar. Tills man är totalt dränerad på kraft. Då kommer dråpslaget. Man duger helt enkelt inte. En stark kvinna hade stått pall. En "riktig" flickvän hade varit mer förstående. I motståndarens ögon är man svag och patetiskt. Och självklart egocentrisk. Som inte kan se bortom sig själv och sina egna problem.

Det lustiga är ju att det är motståndaren som ÄR problemet. Det tog ett tag för mig att inse det. Men idag vet jag ju. Det är motståndaren som är svag och patetisk. Jag var en riktig flickvän! Jag var en stark kvinna. Det var ju därför jag inte stod pall. Det var ju därför jag släppte allt och sprang. Sprang för livet, utan att se mig om. Det bästa beslut jag någonsin tagit.

Jag blev behandlad som en hund. Skulle sitta fint och komma vid minsta vissling. Veta min plats. Det jag själv behövde var mindre viktigt. Fick aldrig frågan om mina åsikter eller känlsor. Huvudsaken var att jag var perfekt. Med någon annans mått mätt. Jag gick över eld och vatten för att vara till lags. Det spelar ingen roll vad man gör. Det spelar ingen roll vad man säger. Det är aldrig, och kommer aldrig vara tillräckligt. Någonsin!

Då var det vardag igen!

Med allt vad det innebär. Det är rätt skönt när julen tar slut. Man får rensa bort alla julprylar och återigen uppleva det normala.

Julen förändrar allt. Helt plötsligt vet man inte vad det är för dag. Allt förvandlas till ett enda stort mat-marathon. Men man klarar bara av den livsstilen en viss period. Sen blir man smått galen. Så är det för mig iallafall! Barnen bråkar. Man börjar tröttna på julmaten som man överköpt sig på men ändå måste äta upp. Julklappar ska bytas och mellandagsrean ska besökas. Som om man inte gjorde av med tillräckligt mycket pengar innan jul! Det är en enda röra av julklappspapper, kartonger och paketsnören. Ett oövervakat steg och man ligger platt på magen med fötterna hårt intrasslade i ett grönt glittrande snöre. Som förmodligen hånler åt en. Väl nere på golvet upptäcker man några valnötter som vilset letat sig in under soffan. Dags för storstädning!

Då inser man att det är dags för nästa tripp till stormarknaden för inköp av nyårssupén och allt annat som ska drickas och förtäras under ovan nämnda afton. Skumpa, öl, vin. Pommac till barnen. Chips, salta pinnar, nån exotiskt nötblandning. Kex, ostar, och vindruvor. En skål med godis är alltid uppskattat. Barnen vill dippa morötter och gurka. Gräddfil och en estrella-dipp som faller alla i smaken. Inte alltid lätt att samsas! När vagnen börjar fyllas kommer man på att man inte lagt i en enda grej till middagen! Satan! Entrecot blir bra. Man roffar snabbt åt sig den finaste biten. Slänger ner några potatisar i en påse och rafsar hastigt ihop några grönsaker till en sallad. Folk är som tokiga! Vagnarnas hjul står rakt ut tack vare den enorma tyngden. Det hänger snoriga barn på vagnarnas sidor och trötta, småförkylda och uppgivna föräldrar, nära personlig konkurs, som förgäves försöker hålla reda på inköpslistor, ringande telefoner och
rymningsbenägna ungar. Kundvagnar krockar. Gångarna är överfyllda av människor som inte vet vad dom ska ha - såna som jag - och över trafikstockningen hänger en hotfull stämning.

Snabbt som attan måste man ta sig till kassan. Det enda som håller en vid liv är vetskapen om att man snart är hemma igen. Lugnet. Tv:n. Aladdin!

Men Aladdin är inte vad han brukade vara! Istället för att behålla godbitar som fransk nougat så gör man sig av med den men behåller körsbär i likör!!! Det kan väl ändå inte vara försvarbart!?? Det är alltid körsbär i likör och romrussin som är kvar sist i asken och med allra största risk samma praliner som dimper ner i sophinken. Nä, skärpning, Aladdin! Återinför fransk nougat!

När nyåret är över känner jag alltid samma lättnad. Jag vet fortfarande inte vilken dag det är men det gör inget. Jag överlevde ännu ett år av julhysteri, matfrosseri och ekonomiskt slöseri. Hjärnan har inte utsatts för större ansträngning än att försöka minnas vilken tid Ivanhoe började och på vilken kanal. Basala behov som mat och sömn har blivit tillfredsställda men nu är det dags att försöka få ordning på dygnet igen. Återta makten över rutinerna.