Det är svårt att förstå...

Det tyckte jag också. Innan jag visste. Innan jag en dag plötsligt fann mig själv i den situationen. Jag kunde visa förståelse. Men inte riktigt förstå. Jag kunde känna med den som upplevt det. Jag kunde trösta. Jag försökte att inte döma. Men det var svårt.

Precis som det är svårt att sätta sig in i situationen att förlora ett barn, om man själv inte gjort det. Precis som det är svårt att förstå känslan av ensamhet, om man själv aldrig varit ensam. Precis som det är svårt att förstå hur det känns att förlora någon man älskar, om man aldrig upplevt ett brustet hjärta. Precis så svårt är det att förstå känlsorna och tankarna man upplever i en våldsam och destruktiv relation.

Man kan ändå visa förståelse. Man kan försöka visa empati. Man kan försöka att låta bli att vara den som dömer. Även om det känns helt obegripligt varför hon stannar.

"Varför går hon inte bara?" "Varför tar hon all skit?"

Hon frågar sig samma saker själv. Förutom det krig som pågår runt omkring henne pågår ett ständigt krig inom henne. Ett krig mellan känsla och förnuft. En våldsam fight mellan hennes egen verklighet och den verklighet som finns utanför bubblan. Hon vill hitta förklaringar till varför partnern hon älskar så förtvivlat kan vända så. Hon försöker förstå hur hon idag kan känna sig så dum och värdelös när hon igår var det vackraste som fanns. Det bästa som någonsin hänt honom. Hon kämpar med att hitta lösningar på hans problem. Vill desperat hjälpa honom.

Tillslut vet hon exakt vilka knappar hon inte ska trycka på. Hon vet att hon måste smyga runt, tyst och försiktigt. Hon förbannar sig själv de gånger hon klantar sig så till den milda grad att han blir sådär vansinnig. Han kan ju inte styra det. Hon borde förstå det. Hon borde visat hänsyn till det. Smygandet fortsätter. Hon vill vara den perfekta kvinnan. Den där kvinnan som han en gång älskade. Hon måste tänka efter ännu mer. Hon måste bli bättre på att förstå honom. Måste lyssna bättre.

Nu är det känslan som har övertaget. Plötsligt börjar förnuftet kämpa för att komma till tals. En svag röst hörs djupt inom henne. Den talar om att nåt är fel. Den skriker förgäves att något måste göras. Att hon inte förtjänar den behandling hon får. Förnuftets röst kommer att skrika till henne många gånger. Utan resultat. Men en dag, förhoppningsvis, börjar rösten sakta men säkert överrösta känslan. Förnuftet börjar återigen få komma till tals. Dess höga stämma ger näring åt smärtan, som sakta växer sig starkare och gräver sig djupare in i själen. Hon vet nu. Men det gör det inte lättare att fatta beslutet. Hon måste bort. Hon måste själv ta beslutet om att lämna den hon älskar.

En kärleksrelation är bland det starkaste som finns. Är man nykär kan man nästan känna sig odödlig. Det finns värme, passion, pirr i magen, oändlig lycka och glädje. Man känner sig hel när man är älskad och får ge någon annan sin kärlek. Man känner sig fullkomlig när man får uppleva tvåsamheten, förståelsen och närheten som en kärleksrelation kan erbjuda. Man kan bli upprörda på varandra. Sårade. Skratta och gråta. Försonas på de mest kärleksfulla och romantiska sätt.

Det är därför det är så svårt...

Verkligheten är värre än mardrömmarna!

Nu var det riktigt längesen jag sov en hel natt. Jag hade en period som var rätt lugn. Då mardrömmarna inte avlöste varandra och huvudvärken inte alltid agerade väckarklocka varje morgon. Den perioden är uppenbarligen över. Drömmarna är återigen våldsamma, brutala och många! Varje natt. Jag är van att drömma, men det har än en gång blivit svårt att vakna. Känner ett fruktansvärt obehag. Som om någon står i rummet. Någon som vill mig illa. Någon som är fylld av ondska och sjuklig vrede. Någon som varje dag iakttar varje steg jag tar.



Mitt liv är bra idag. Jag är lycklig och hel och vägrar låta mig tryckas ned igen. Jag kommer aldrig att glömma mitt förflutna. Det är en del av mig och har bidragit lite till den jag är idag. Utan mina erfarenheter skulle jag inte kunna känna samma styrka och tacksamhet idag. Utan mina minnen skulle jag inte kunna känna samma förståelse som jag gör idag. Jag fick inte ta någon plats förut. Jag fick inte komma tills tals och mina åsikter och värderingar var inget värda. Idag är det tvärtom. Jag är värd nåt. Jag är viktig för många. Jag är stark och jag är lycklig!

Jag får det utrymme och den förståelse som jag behöver. Jag får komma till tals och man vill höra mig. Det ger mig ett välbefinnande jag aldrig förut känt. Det ger mig kraften, empatin och framförallt viljan att själv ge förståelse. Att ge utrymme. Utan utrymme och förståelse kvävs man. Jag gjorde nästan det. Jag var instängd i en trång, mörk låda med lock. Knappt några lufthål. Ingen näring. Fick komma ut när jag behövdes för nånting. Sen raka vägen in i lådan igen. Där hade jag ingen kontroll. Det var nån annan som styrde. Nån annan som hade den fulla kontrollen. Inga avvikelser fick ske. Allt skulle fungera enligt ett givet schema.

Jag tog mig ut ur lådan. Idag är jag fri. Om nån skulle försöka stänga in mig igen skulle jag skrika, gråta, klösa och riva. Jag vägrar kontrolleras av någon annan igen. Jag är en egen person, med egna åsikter och värderingar. Jag är en egen person som, för många, är viktig. Jag är en egen person och har rätt att leva mitt eget liv. Ett tag klarade jag inte av att fatta de lättaste beslut. Jag visste knappt vad som var rätt och fel. Hade ingen som helst koll på min egen potential. Ifrågasatte mig själv ständigt. Idag fattar jag återigen mina egna beslut. Beslut som får mig att må bra. Som får barnen att må bra. Som gör oss lyckliga och som ger oss en chans att återta makten.

Vi bearbetar allt fortfarande. Pratar om det ofta. Nästan hela tiden. Vi kämpar tillsammans. Vissa dagar är tuffa. Andra lättare. Alla drömmer vi. Lillan har det värst. Men vi är tillsammans. Vi skänker varandra trygghet och kärlek.

Tiden har gått fort sen helvetet startade. Allt har rullat på i en rasande fart. Ibland känns det som om jag knappt hunnit begripa vad som hänt de senaste 19 månaderna. Jag har varit så uppe i barnens återhämtning. Gärna lagt fokus annat som känts viktigare. Viktigare än att jag själv ska stanna upp och må bra. Det får man ingen för! Det är bara att sätta krokben för sig själv har jag märkt. Man måste våga känna efter. Måste våga minnas. Måste våga lägga allt annat åt sidan en stund och lägga fokus på sig själv. Är man inte hel själv kan man inte bidra till mycket. Jag vill kunna bidra!

Jag mår inte så dåligt av drömmarna längre. Blir bara fysiskt trött. Men jag vet ju att det bara är drömmar. Det är värre med det som händer på riktigt. Det som inte är drömmar. Det som händer utanför mitt hus. Mitt fönster. Det är värre!