Isoleringen...

De allra första tecknen var osynliga. Osynliga tecken som så småningom skulle komma att bli synliga. Smärtsamt synliga. Kommentarerna, suckarna, pikarna och alla påpekanden om sånt man gjort fel. Det sved till ordentligt varje gång. Det kunde bränna i bröstet men det fanns alltid en förklaring. Alltid en giltighet i de totalt ogiltiga elakheterna. Så småningom förstod man vems felet var. Man fick det ju förklarat för sig på de mest logiska sätt. Självklart var det ju så! Eller? Tillslut är det logiskt att man får skylla sig själv om man inte lyssnar eller förstår. Sånt som är uppenbart och sånt som alla andra förstår. Det var bara jag som inte förstod. Bara jag i hela världen som inte förstod att dammsugaren inte skulle stå just där. Bara jag i hela världen som var så dum att jag inte fattade varför han blev så arg när jag inte kunde läsa hans tankar. Det går rätt snabbt att lära sig vad man kan säga och vad man bör hålla sig ifrån. Man tar ju seden dit man kommer, så att säga. Man vill ju inte uppröra i onödan. Inte så mycket för hans skull utan faktiskt mest för sin egen. Det gör ju så ont när han blir sådär obegripligt arg och elak. För ingenting! Men man försöker förstå och ursäkta. För att mäkta med och för att finna ett syfte. "Han har det tufft på jobbet. Han sa ju att han hade huvudvärk. Han kanske inte mår bra idag." Sakta men säkert börjar den. Isoleringen. Det fanns alltid någonting annat att göra när jag hade planer eller idéer. Mina vänner var sällan lika intressanta att umgås med som hans familj/vänner var. Mina intressen fick aldrig någon plats i våra liv. Jag slutade sjunga! Mitt piano dammade ihop. Mina skivor vittrade nog nästan sönder där de stod, orörda och bortglömda i hyllan. Men det var ingenting mot vad som hände med mig. Söndervittrade skivor går att ersättas, ett dammigt piano kan man lätt damma av men ett söndervittrat människohjärta och en - för evigt - skadad själ är omöjlig att läka helt och hållet. Isoleringen... Plötsligt kom det frågor och kommentarer från vännerna. "Har inte hört nåt från dig på länge...hur är det?" Det var kämpiga frågor. Jag hade ju inga svar. "Hur är det?" Ja, va fan...det är väl... Det var flera av mina vänner som han påstod att han inte gillade. Som inte var bra för mig. Som inte var bra vänner överhuvudtaget. Tillslut umgicks jag inte alls med dem längre. Han ville ju inte det. Och han visste ju så mycket om allt så han måste ju haft rätt... I själva verket höll jag inte med honom men vad skulle jag göra? Att lyda honom hade blivit det enda jag kände till. Jag saknade dem och älskade dem. Men ändå sårade jag dem! Skratten, samtalen, promenaderna. Det var tomt utan dem. Jag försökte öppna ögonen och titta men det var för dimmigt. Jag såg ingenting. Ett stort grått moln omgav mig. Jag försökte tänka men hans tankar tog oftast över. "Vems vilja är det här?" Det var inte min egen. Det visste jag. Allt blev bara värre. Smärtsamt. Våldsamt. Skoningslöst. Där var jag. Ensam, liten, trött och ofantligt rädd! Jag hade ingen! INGEN! Helt ensam i mitt mörker. Jag hade tur. De flesta av mina vänner fanns kvar när jag kom ut på andra sidan. Det är inte alla förunnat att ha sådan värme omkring sig. Jag hade börjat tänka och tycka som en helt annan människa. Tankar och åsikter hade projicerats in i min trötta hjärna. Men jag kom tillbaka. Hittade hem igen! Med rätt stöd och värme hittade jag äntligen hem.