Sabbatsår?

Njae...snarare sabbatsmånader. Återigen är mörkret tillbaka. Nä, jag menar inte höstens mörker. I höstens mörker kan jag ta skydd. Där kan jag gömma mig. Så att dom inte ser mig. Dom som vill mig så illa. Dom som kommer när jag minst anar det. Som kliver fram till mig på gatan och väser ut sina hot. Dom som förföljt mig därute och senare skickat hot via sms. Dom som till och med kommit till mitt hem! I mörkret ser dom mig inte. Jag kan ligga lågt. Stanna inne. Släcka lampor och vara tyst.

Det mörkret jag pratar om, som är tillbaka, är mörkret som en gång bodde i mig. Det mörkret som omslöt mig. Som jag livrädd och tafatt famlade mig omkring i. Utan en aning om var jag var eller vilket håll jag skulle. Det förbannade mörkret är tillbaka! Ännu en gång får mitt liv ta en ny vändning. Ännu en gång måste jag ändra bana. Byta färdriktning. Man kommer ju för fan aldrig fram om man inte får resa den planerade rutten. Kan jag inte, för en endaste jävla gångs skull, bara få spatsera i min egen takt på denna "livets väg"?

Man är stark när man tar sig ur. Slår sig fri. Man blir hyllad. Kramad. Kritikerrosad. Men sen då?

Ibland tar inte sagan slut bara för att det kommer ett "snipp snapp snut"...
I min saga lyder sista textraden "Snipp snapp snut.... du ska fan inte tro att det är slut!"

Snacka om kraftdränage! Var ska man finna kraften och styrkan att tillslut bara klara av dagen? Att ignorera och agera stark går alldeles utmärkt. Tills det inte går längre då förstås! Man kommer ju till en gräns där allt rasar samman och ingenting längre står på sin rätta plats. Upp är ner och ner är upp, den gjutna plats man själv trodde att man hade är spårlöst borta. Puts väck! Man kan ägna sig åt att leta högt och lågt, men det är kört. Man hittar ingenting sålänge helvetets lågor fortfarande har en omringad. Inte förrän man på något sätt lyckats ta sig ur eldringen och långt, långt därifrån kan man återigen sortera, arkivera och städa undan all skit.

Jag står just nu mitt i ringen. Hett som satan är det! I denna hetta, som förutom att hota om att bränna mig till döds, även tar allt syre ifrån mig, måste jag fokusera på att hitta en väg ut. Med syrebrist och svettig och utmattad måste jag hålla mig vaken och alert. Måste hålla koll så inte lågorna kommer för nära. Måste komma på hur jag ska ta mig ut ur ringen utan att riskera för stora brännskador. Viljan att lägga mig ner och vila är stark. Jag är ju trött. Det är varmt och jävligt och inte fan orkar jag arbeta taktiskt och vara logisk. Orkar och orkar...jag har inget syre och är därför inte heller kapabel att ens tänka!

Det är flera av mina vänner som står utanför ringen och sprutar vatten. Men dom har inte alla verktygen. Små vattenkannor och trädgårdsslangar. Nån har till och med en vattenpistol. Som inte funkar!

Jag ska ta mig ur elden förr eller senare, men det kommer ta en liten stund. Det är svårt, det är tungt och man måste lägga mycket kraft och fokus. Något som jag inte har speciellt gott om just nu.

Fortsätt spruta vatten med trädgårdsslangarna! Det kanske hjälper tillslut.

Jag vill bara härifrån...