Jag tänker inte sluta hoppas!

Jag har tidigare varit inne och nosat på ett av svaren på en svårbesvarad fråga. Jag tycker inte att man kan påminna sig själv och omgivningen tillräckligt ofta. Därför skriver jag en, något utvecklad, repris! Många hävdar: "Bara hon lämnar honom så blir allt bra igen!" Ja, tanken är god, men den skiljer sig mycket från hur verkligheten ser ut. Bara hon lämnar honom har hon en chans att må bra igen. En chans till att allt blir bra igen. Men resan dit är lång. Och ensam. Och i många fall mer smärtsam än det helvete hon redan genomlevt! Det ÄR svårt att förstå. Mycket svårt! Även då hon lever i ständig sorg och rädsla är det hennes trygghet. Hon vet vad hon får. Världen utanför är otäck. Där är ute hon ensam. Han har ju så många gånger, och på många olika sätt förklarat för henne att hon inte är någonting utan honom. Att ingen annan kommer att kunna älska henne som han gör. Det har gått så långt att hon faktiskt tror honom. Hon är ju ingenting... I världen utanför tycker man att det är självklart att hon kommer att må bra igen, bara hon blir fri. Det som man, i världen utanför, inte förstår är att det inte är i relationen som hon utför det tyngsta och största arbetet. Det börjar sen. När hon väl funnit vägen ut. Hon ska hitta tillbaka till sig själv igen. Hitta sin inre styrka och glöd. Den är totalt tillintetgjord och hon måste, på något sätt, återfinna den. Det är ingen lätt uppgift. Hon faller. Försöker resa sig igen. Snubblar gång på gång och för varje motgång känner hon "Jag klarar inte det här! Borde stannat!" Hon har flyttat till ett främmande land och kan inte språket. Känner inte till seder och bruk och vet därför inte hur man lever där. När någonting i hennes nya hemland känns otäckt, kan hon fyllas av en stark lust att få fly tillbaka till det hon känner till. Till det ställe där hon känner sig hemma. Där hon kan språket. Även om det är ett land som styrs av en hjärtlös diktator, är det ändå hennes hemmaplan. Hon vet hur hon ska ligga på god fot med diktatorn. Får man inte ha vissa politiska åsikter, basunerar man heller inte ut dem. Det har hon lärt sig. För befolkningen som lever i världen utanför är det obegripligt hur hon självmant kan leva i denna iskalla diktatur, men hon känner inte till något annat. Även om hon ursprungligen kom ifrån ett paradis, så har det språket, för längesedan, lämnat hennes vokabulär. Hennes medborgarskap i diktaturen har tvingat av henne allt som hon någonsin känt till om den yttre världen. Hon har vissa minnen kvar, men de grumlas av hennes smärta och hon har blivit hjärntvättad av sin ledare att det enda hon behöver finns just där, inom landets hårt bevakade gränser. Därför faller hon så lätt tillbaka till diktatorns mantran vid minsta motgång i den nya världen. Det är bara en väldigt liten del av det jobb hon har framför sig. En bråkdel! Hon känner skuld och skam. Hon känner saknad. Hon upplever kanske ångest. Rädsla. Alla känslor är bidragande faktorer till att hon känner dragningen till sin diktator. Hon måste göra jobbet på egen hand, men behöver människor omkring sig som fångar henne när hon faller, torkar hennes tårar när hon gråter och plåstrar om uppskrapade knän efter återupprepade snubblingar! Hon behöver öron som lyssnar, famnar som håller om. Då ser chanserna betydligt bättre ut. Jag hade tur som bodde i rätt polismästardistrikt. Annars hade jag inte haft RVC. Min kontaktperson blev min livbåt. När jag höll på att drunka i mina egna tårar och kvävas av mina egna känlsor drog hon upp mig. Hon torkade av mig, värmde mig, gav mig varm choklad och en kram. Hon fick mig att förstå att jag var värdefull. Att jag förtjänade kärlek och inte våld. Hon delade med sig av sin egen styrka till mig, så att jag orkade ta mig igenom rättsprocessen. Hon fanns alltid där. Jag behövde aldrig känna mig ensam. Hon delade min sorg med mig. Hon delade mina tankar. Sist men inte minst fanns mina vänner, mina rövare! Alla de timmar på dygnet som inte RVC höll mig uppe så låg jag i en trygg famn eller satt vid ett dukat bord. Jag behövde inte prata. Behövde inte lägga på en glad mask och prata om vädret. Bara vara. Med hjälp av dem så lärde jag mig språket i världen utanför. Jag mindes snart de seder och bruk som tillhörde detta främmande land och jag mindes frihetskänslan att leva i en demokrati igen. Resan är dock inte slut än. Jag har fått ge upp mycket i mitt liv pga diktatorn. Enligt honom och hans armé är jag en förrädare. I det land där han styr så straffas förräderi med döden. Därför förvandlas jag och många med mig från brottsoffer till politiska flyktingar. Jag har flyttat åtskilliga gånger under de senaste åren. Den sista flytten var den längsta. Ca 100 mil. Jag vet inte när jag når min slutdestination. Det land där jag kan leva som en fri medborgare utan rädsla för att diktatorn återigen lyckas finna mig. Men jag tänker inte sluta hoppas!