Jag hatar tid!

Det var ett tag sen jag skrev nåt. Har inte orkat. För mycket tankar men för lite ork. För mycket känlsor men för lite få ord. Bearbetar. Varje dag. Varje natt. Tänker. Samlar. Analyserar. Gråter. Drömmer. Vaknar. Somnar.
Jag är trött.

Vissa av såren har gått upp. Inga större, livshotande blödningar. Men tillräckligt för att det ska kännas. Det tar tid att läka sår. Plötsligt upptäcker man ett litet irriterande sår som gör sig påminnt genom att långsamt gå upp i kanterna. Det svider. Man fattar först inte riktigt vad det är som orsakar den där obehagliga känslan. Men minnena vaknar snabbt till liv. Man känner en doft. Hör ett ljud. Sätter på sig en tröja som man hade just den gången. Med ens minns man såret. Hur man fick det. Varför. När.

Det spelar ingen roll om man funnit lyckan. Hittat hem till sitt eget personliga paradis. Såren gör sig påminda ändå. Och dom gör ont. Jätteont.

Många tror att man är fri från alla demoner. Att allt är som vanligt. Att man inte behöver nån. Att all styrka är tillbaka. Inga mardrömmar mer. Ingen ångest. Det är inte så. Allt är kvar. Just nu är det värre än någonsin.

Jag är trött. Sömnen har försämrats igen. Mardrömmarna är tillbaka. Va' fan då! Det värker i hela min kropp. Jag orkar dock inte prata med nån om det. Jag har alltid varit den starka. Den som hjälper. Om jag är svag rubbas tydligen balansen i universum och folk tappar förståndet. Vet inte hur dom ska bete sig. Vad dom ska säga. Det kan jag förstå. Men när det skämtas tanklöst på min bekostnad gör det ont. Då känner jag mig förnedrad. Och dum. Därför avstår jag från att prata.

Just nu stänger jag in mig. Går i ide. Fast det är sommar. Vill inte prata. Vill inte berätta. Vill inte vara delaktig i nåt. 2 år igen. Vill inte. Tänker inte. Vägrar! Lägger mig på golvet och sparkar och skriker snart! Vill bli av med demonerna. Vill att monstret ska dö! Ja, det tar tid. Men hur mycket tid?

Ge det tid. Ge det tid. Tid, tid, tid. Och det slutgiltiga svaret är TID!

Just nu hatar jag tid!

Det tar en livstid att radera...

Trött på att minnas. Trött på att vända mig om när jag är ute. Trött på att fortfarande drömma marisar. Trött, trött, trött!!!

Det går inte att fly undan känlsorna. Det går inte att pausa mardrömmarna. Rädslorna går det inte heller att lura. Jag har försökt. Det spelar ingen roll var jag är. Om jag befinner mig i Jönköping, Malmö, Kiruna eller Stockholm. Jag vänder mig om på gatan ändå. Det kommer nog fortsätta vara så ett tag. Det har jag ju förstått. Men jag är fan trött ändå!

"Men nu är ju sommaren nästan här! Det är väl ändå underbart?!"

Förra året vid den här tiden var jag ett vrak. Blek, mager och utan nån som helst livslust, så nä, jag kan inte påstå att jag tycker att allt är underbart just nu. Ja, det är jävligt trevligt med ljus och värme, men tyvärr så tar minnena överhanden. Det är inte bara fysiska, konkreta minnen. Det är inbyggda saker. Det händer saker i kroppen. När man känner en doft. Ser de första blommorna sticka upp ur jorden. Då kommer känslor tillbaka. Känlsor som bara gjorde ont. Känlsor som fortfarande gör ont.

Det är som när man sitter med tjejgänget och det kommer en gammal låt från 1800-kallt på radion. "Åh, den här dansade jag till med Mackan i 9C på högstadiediscot. Guuuud va kära vi va!" Ja, det är ju schyssta känslor att få tillbaka. Eller om man minns hur julen brukade upplevas när man var barn. Så fort man känner doften av glögg så minns man allas glada ansikten, som man nu i vuxen ålder förstått var förklädd ångest, dränkt i lagom mängd alkohol.

Samma sak upplever jag den här våren, och säkert större delen av sommaren. Det är dock inga mysiga barndomsminnen eller minnen från tonårig kärlek som dyker upp. Jag minns hån. Förnedring. Ren och skär elakhet. Slag. Sparkar. Mina barns vettskrämda blickar. Deras tysta snyftanden. Jag minns min egen bottenlösa smärta. Den hopplöshet jag kände. Mina ständigt rödgråtna ögon. Det pulserande påminnelsen om att mitt liv var skit. Att jag var skit. Att allt jag tog mig för med var skit. Att hela min tillvaro var fullständigt värdelös. Hela min existens.

Idag är jag inte skit. Men dom förbannade jävla känlsorna kommer tillbaka! Jag hatar det! Jag skulle vilja gå ut på en promenad och bara kunna njuta. Njuta av alla dofter. Kunna se hur träden blivit lummiga och gröna, utan att min syn dunklas av gråa kalla minnen.

Det tar endast ett ögonblick att skapa ett minne. Det tar en livstid att radera det.