Mors dag!

Jag är mamma! Idag är det min dag. Tillsammans med alla mina medsystrar som också är mammor. Alla är inte biologiska mammor. En del är sk bonusmorsor. Några är blivande mammor. Några är fostermammor och några, rätt många faktiskt, är mammor åt sina gubbar! Sen har vi småbarnsmammorna, tonårsmammorna, mammorna som blivit mormödrar och farmödrar. Curlingmammorna, bullmammorna, karriärsmammorna, storfamiljsmammorna, de ensamstående mammorna. Idag är det vår dag, systrar! Idag borde vi skämmas bort, bli påminda om hur oumbärliga vi är i våra familjers tillvaro. Bli påminda om hur älskade vi är och hur uppskattade vi är. I maggropen vet vi det nog redan, men vilken kvinna tycker inte om att höra hur fin och bra hon är och vilken kulinarisk orgasm just hennes vegetariska lasagne är!?

Jag minns pulshöjningen när jag såg det blåa strecket på mitt nyinköpta clearblue. Mamma? JAG? Tänk hur många näsor jag snutit, hur många knän jag plåstrat om, hur många spyor jag torkat upp och hur många syskonbråk jag medlat i sen dess. Minns den skräckblandade förtjusningen när jag insåg att min förstfödda lilla bebis skulle börja skolan. Vissa saker minns man hur tydligt som helst. Att bli mamma är en sån sak. Att hålla sitt nyfödda barn för första gången och undra om han/hon verkligen är riktig. Att försiktigt pussa bebisens mjuka panna och sakta dra in den ljuvliga doften av nyfödd liten. Min äldsta flicka är 11 år nu. Ibland försöker jag sniffa lite på henne och som tur är så uppskattar hon fortfarande att mysa med sin mamma. Även hennes syster, som snart fyller 9, brukar tillåta mamma att bli sådär larvigt nostalgisk. "Åh, ska vi inte titta på lite foton, tjejer??" Jag vet mycket väl att det himlas lite med ögonen, men båda tjejerna charmas av mammas barnsliga entusiasm att de båda rycks med och gärna vill höra bebis-historierna en gång till.

Jag tittar ut genom samma fönster som jag tittade ut genom i vintras och jag förundras över årstidernas magi. Det var inte längesen jag blickade ut över gården och såg snötäckta granar och höga snövallar. Nu, när jag vänder blicken mot fönstret ser jag vackra gröna björkblad som vajar för vinden. Jag lägger handen på magen och blundar. Tänk att allt börjar om. Under mina fingrar känner jag hur det rör sig. Det buffas och bökas och jag kan inte låta bli att få tårar i ögonen när jag tänker på att mina flickor en gång gjort likadant. Tänk vilka mirakel! Vilka underbara mirakel alla våra barn är! Tiden rusar iväg och nu sitter jag här igen, lite som jag gjorde för 9 år sen. Förväntansfull. Lycklig. Tjock som fan! Den här gången är det annorlunda. Den här gången har dom sett att det kommer en liten pojk till oss! Flickorna är lyriska. Den blivande pappan likaså. Själv sitter jag bara och myser i slowmotion och tänker tillbaka på alla år som gått. Alla år som jag varit mamma. Och jag ler. Jag ler åt att jag fått chansen att uppleva allt på nytt. Vilket privilegium!

Jag försöker tänka så. Speciellt när det är jobbigt med svullna fötter, ömmande bäcken och när andfåddheten nästan tar kål på mig bara jag reser mig ur soffan. Men det är lustigt, när det är som tuffast så kommer det alltid en liten påminnelse inifrån. En liten mild spark som säger "Mamma! Vi fixar det här!"
Tänk, redan innan han är född så firar min son mig på Mors Dag!

Till alla underbara mammor!!! Idag är det vår dag!

Låt inte bitterheten ta ljuvligheten ifrån dig!!

Det är när livet tar oväntade vändningar, vid svåra kriser eller livsavgörande och livsförändrande händelser som det visar sig vilka dina äkta bundsförvanter är... Det är de som stannar hos dig, strider vid din sida, utan baktankar klarar av att bortse från sina egna behov och framförallt aldrig ifrågasätter. Det är dessa människor som förtjänar sina medaljer. Inte de trasiga själar som vilset vandrar genom livet på helt fel stigar i tron om att alla runt omkring felat dem. De som, desillusionerat, ser på livet som ett hot mot sin egen existens. De som, i bitterhet, aldrig kan med att ta ett steg tillbaka till förmån för en väns välbefinnande. De som ser vänners sorger eller kriser som något personligt riktat mot dem! Dessa själar är inte onda själar. Dessa själar är trasiga, vilse och rädda. Men vem ska hela dem?

Vem ska rädda dessa trasiga människor som faktiskt tar död på vänskap med sitt omedvetna handlande. Vem ska visa dem hur fantastiskt livet kan vara om man bara vågar släppa sin bitterhet och avundsjuka. Vem ska berätta att livet har så mycket mer att erbjuda än missunsamhet när det går någon annan väl. Att våga glädjas med någon annan då den lyckats med något är så mycket mer givande. Att kunna dela lyckan med en vän är så mycket mer tillfredsställande än att ständigt känna avundsjuka.

När livet tar oväntade vändningar behöver man någon att dela det med, vare sig det är sorg eller lycka. Möts man av bitterhet, avundsjuka och illvilja vill man inte längre dela med sig. Framförallt inte till den som sänder ut all negativitet. Man vänder sig till de som visar värme, omtanke, kärlek och framförallt förståelse!!

Det tråkiga är att det är den vilsna själen som tillslut sitter ensam. Ensam i denna stora värld av under. Ensam i ett liv fullt av möjligheter och fantastiska tillfällen.

Låt inte bitterheten ta ljuvligheten ifrån dig!!!