Resan kanske inte har någon slutdestination...

Jag vet faktiskt inte om den har det. Jag har inte kommit dit än iallafall. Jag visste från början att det skulle ta tid och att resan skulle vara lång. Man tar den liksom i etapper. Med små mellanlandningar. Övernattningar med vila, bränslepåfyllning, lite mat och dryck och sen, när man samlat nya krafter så fortsätter man. Varenda en av oss reser ensamma. Vi har vårt alldeles egna bagage, inte alltid så väl packat. Det är tungt, men ibland får vi hjälp att lyfta ombord det på tåget. Under resans gång kan vi möta människor som vi delar erfarenheter med, som lyssnar på oss, förstår och själva har historier att berätta. Det är människor som, precis som vi, har unika berättelser men som vi ändå kan relatera till. Människor vi kan ventilera med. Som också har tungt bagage. En del har rest längre än vi, andra hoppade just på tåget. Tillsammans kan vi finna en nödvändig och ömsesidig styrka för att orka uthärda den långa och arbetssamma resan.

Många av oss, men långt ifrån alla, har människor omkring oss som inte bär samma typ av bagage. Som inte alls gjort samma resa, men som ändå kan ge styrka och mod. Det är värdefulla människor för oss. Ovärdeliga! Det är de människorna som inte rört sig en tum när vår resa började. De som, trots den gropiga vägen, stannat och stått pall för stormen som naturligtvis påverkat de flesta i närheten. Det är de människorna som räknas. Det är de människorna som förstått att resan inte tagit slut, eller är nära sitt slut bara för att man hoppat på tåget. Det är de människorna som förstått att stanna. Det är framförallt de människorna som förstått att det inte är deras fight. Att det inte handlar om dem.

Många av oss vet att en kvinna som lever i en våldsam relation ofta förlorar kontakten med vänner och familjemedlemmar. Man isoleras av den man älskar, tills man själv vill isolera sig. En del vänner väljer att fly. Det är svårt att orka med. Man vet inte hur man ska bete sig, hur man ska kunna hjälpa. Många gånger handlar det dessvärre om okunskap. Det är dock inte enbart under relationen som många försvinner. Det kan vara i efterdyningarna. Som sagt, resan tar inte slut för att relationen gör det. Det är då den börjar!

Vi är många som fått höra: "Men herregud! HUR kan man vända en vän ryggen i en sån situation? Det skulle jag aldrig kunna göra! Jag finns alltid här!" osv... Det som de människorna inte förstår är att det är under resan som de behövs som mest! Relationens efterskalv är i många fall mer smärtsamma än relationen själv. Man har tampats med skuld och skam, ångest och sorg. Helt plötsligt ska man påminnas om det, näst intill, obefintliga värde man en gång blivit stämplad med. Den självbild man så hårt kämpat för att återfå trampas sönder när man än en gång blir övergiven av människor som med varma ord och trygga löften omfamnat en när smärtan varit övermäktig. Nu tycker de människorna att resan ska vara slut. De tänker inte på att anledningarna till att de vänder en ryggen är följderna av relationen!

Då är det tur att det finns människor som inte behöver ha hela resans tidtabell. Människor som förstår att efterskalven inte kan förhindras. Att det är något som vi alla måste genomlida och att man måste ha både tålamod, empati och förståelse för att se det. Man måste låta egot vila, kliva ur sig själv och ställa sig i någon annans skor för en stund. Det är det långt ifrån alla som klarar av.

Resan kanske inte har någon slutdestination... Men den kanske blir lättare!