Handlingarna kan jag inte förlåta!

Jag kommer aldrig att förlåta hans medvetna handlingar. Kommer aldrig att förlåta det han utsatte mina barn för. Kommer aldrig förlåta slag eller förnedringar. Jag kommer aldrig att förlåta att han systematiskt förintade mig. Demolerade mitt inre. Mitt jag. Mitt glada, starka jag. Det är oförlåtligt. Jag kommer aldrig att förlåta för alla mardrömmar, all smärta, all rädsla och all ångest. Det jag vill förlåta är att han överhuvudtaget finns. Att han andats samma luft som jag. Delat min säng. Mitt hem. Mina barn.

Han gjorde sina val. Jag gjorde mina. Mina var aldrig menade att skada honom. Eller mina barn. Hans var enbart inriktade på att lämna så stor skada som möjligt. Som en atombomb. Först skickade han småmissiler. Minihagel. Dom flesta träffade rätt hårt. På många ställen samtidigt. Jag började blöda. Läcka som ett såll. Tillslut var såren så många och så djupa att jag inte hade en enda chans att lägga om alla på en gång. Hann inte täppa till ett hål förrän nästa, ymnigt, började blöda. Kan man förlåta sånt?

Att kunna förlåta betyder ju nånstans att man förstår...och det kommer jag aldrig att göra. Jag kan däremot förstå att han finns till... Alla gör vi ju våra misstag...

Det är alltså det jag vill kunna förlåta. Jag vill förlåta att han finns. Jag vill förlåta mig själv för att han fick komma in i mitt liv. Ta del av mig. Men aldrig, ALDRIG att jag förlåter det svinet för vad han utsatt mina barn för. Mina oskyldiga barn. Hans liv går vidare i samma vidriga takt som innan. Våra liv har totalt ändrat kurs. Kanske att vi hamnar på rätt köl igen och styr in mot rätt hamn tillslut. Men resan har fått en extrainsatt rutt. En sjuhelvetes omväg!

Just nu måste jag vara stark för mina barn. Det är jag som är kapten på kajutan. Det är jag som bestämmer när, var, hur. Min besättning litar på mig. Ingen av oss ska gå under. Vi ska alla komma i hamn i ett stycke. Men det innebär inte att jag tänker visa förståelse för honom. Inte för det han gjort. Bara för det faktum att idioten existerar.

Det förlåter jag! Men handlingarna kan jag inte förlåta!

Hur slutar man vara arg?

8 månader. ÅTTA månader blev hans straff. Fast det är klart...han satt ju bara 2/3 av den tiden. Det är så det går till. Mitt straff blev livstid. En livstid full av minnen, mardrömmar och ångest. Inte en flytt. Två. Och det bara under de senaste 4 månaderna. Skyddad identitet. Byte av efternamn. Allting förändrat. Och ändå är det inte jag som begått nåt brott!

Jag har aldrig varit ute efter hämnd. Har aldrig velat straffa. Det är samhället som har straffat XX. Inte jag. Det är samhället som har bestämt att vissa saker inte är ok. Inte jag. Men då är det ju även samhället som menar att mitt lidande inte riktigt räknas. Eftersom mitt straff blev mycket hårdare än hans. Eller?

Ändå är han arg på mig? Jag är varken polis, domstol eller bödel. Han är bara inte intelligent nog att förstå det. Han tror att det är jag som straffat. Jag som lagstiftat. Hade det varit jag som lagstiftat så skulle det se lite annorlunda ut. Men så är det inte nu. Det finns inga "tänk om". Det finns bara "Nu" och "Här". Och det är där jag är. Det är där jag vill vara. Jag orkar inte vara arg. Orkar inte känna besvikelse. Varken på honom eller på samhället. Jag blir bara trött. Min energi ska gå till viktigare saker. Därför har jag bestämt mig.

Jag har bestämt mig för att förlåta. Förlåta XX. Så länge jag känner ilska eller rädsla har han fortfarande makten över mig. Samma sak tills jag förlåtit honom. Därför ska jag förlåta honom. I mitt inre. I sinom tid. Inte idag. Inte imorgon. Men en dag. En dag ska jag förlåta. För han ska inte få ha mer makt över mig. Sen ska jag förlåta mig själv. Förlåta mig själv för allt jag klandrar mig själv för. Det är j*vligt jobbigt att gå omkring och vara förbannad på sig själv. Får liksom inga mothugg. Jag bara skäller och skäller men får inget tillbaka. J*vligt tröttsamt!

När väl allt förlåtande är avklarat...det är först då som makten enbart är min!

Jag kan inte lägga min dyrbara tid på att tänka på straffens orättvisa. Det var inte mitt jobb att döma. Eller straffa. Och dessutom är det bara slöseri med tid. Det är redan gjort. Straffat och klart liksom.

Framtiden kommer vara fylld av saker för mig att vara förbannad på, så varför inte rensa ut lite ur ilskeförrådet redan nu. Därför släpper jag taget nu. Blundar, tar ett djupt andetag och bara släpper. Förmodligen tar det ett tag innan magneterna förlorat sin kraft och ilskan helt lossnar från mitt inre. Men jag måste ju börja nånstans.

Hur slutar man vara arg? Man förlåter.

Dessutom. Oavsett vad samhället ger för straff, så är väl ändå det bästa straffet att vi återtar makten, styrkan och glädjen över våra liv?
What goes around comes around...i allas våra fall!

Det är märkligt...

Det är märkligt hur påverkad man kan bli av en annan människa. Det är märkligt hur vissa saker stannar i ens minne medans andra saker bara fördunklas tills dom sakta försvunnit helt.

Mina tankar leder dagligen till XX. Jag känner ingen saknad. Ingen sorg över de bra stunderna. Nu vet jag bättre. Nu vet jag att vi aldrig upplevde några bra stunder. Inte på riktigt. Det som var bra var helt enkelt bara mindre dåligt. Men jag tänker fortfarande på honom. Varje dag. Bearbetar upplevelser. Ord. Slag. Jag får små ångestattacker ibland. Hjärtklappning. Andnöd. Rastlöshet. Oro. En fruktansvärd oro. I hela kroppen. En oro som jag inte riktigt kan hitta en konkret orsak till. Men jag vet källan till den. Det är XX.

På sista tiden har mina tankar kretsat mycket kring "Tänk om..."
"Tänk om han skulle fått tag på mig den natten. Tänk om bilen inte hade startat. Tänk om jag inte haft nånstans att ta vägen. Tänk om jag åkt hem igen. Tänk om jag tagit tillbaka allting. Tänk om..."

Ångesten och rädslan vaknar till liv. Hjärtat börjar slå och jag känner ett behov av att fly. Rymma. Bli fri och trygg. Plötsligt har jag ett par trygga armar omkring mig och en lugn röst som påminner mig om att jag är trygg. Att det där kapitlet av mitt liv är över. Att jag aldrig någonsin behöver känna den där rädslan igen. Den där sorgen. Den där maktlösheten. Sakta känner jag lugnet omsluta min smärta igen. Gömma undan den. Ta död på den. Bit för bit. Minne för minne.

Jag är arg idag. På XX. Det kunde jag inte vara för ett halvår sen. Då var jag arg på mig själv. Idag börjar jag bli stolt över mig själv. Vissa dagar i alla fall. Som i lördags. När jag fyllde 33 år men fick visa leg på bolaget! Då kände jag mig stolt. Eller när min 6-åring säger: "Mamma, jag ääälskar dig...med heeela mitt hjärta!" Då blir jag också stolt.
Jag klandrar inte längre mig själv. Jag klandrar honom! Jag kan bli fruktansvärt arg när jag tänker på vilka omänskliga friheter han tog sig. Hur han totalt tillintetgjorde mig och mina känslor. Tog mig förgivet och behandlade mig som sopor. Hur kunde han ha mage att använda orden "Jag älskar dig"?

Jag blir inte såpass arg att jag gräver ner mig i det. Bara sådär lagom arg så att det känns lite skönt. Lite jätteskönt till och med! Skönt att kunna tänka på honom utan den schitzofrena känlsan av saknad.

Att jag tänker på honom, blir arg och får ångest är en del i bearbetningen. Det är obehagligt men jag har lärt mig att hantera det. För varje gång blir det lättare. Så småningom är det nog helt borta. Eller iallafall nästan.

Tänk vad många människor man möter i livet. Men man glömmer så många av dom. En del minns man för alltid. Men det verkar lättare att minnas såna som gör en illa. Man måste påminna sig själv om alla som gör en glad. Som tjejen på bolaget. Henne tänker jag minnas. Hon var ju bra! Passar utmärkt för jobbet som systembolags-kassörska!

Ja, det är konstigt att en enda människa som man, om man räknar en hel livstid, spenderat en bråkdel av sin tid med, kan förstöra så otroligt mycket. Skada en så mycket att reparationen måste pågå i åratal. Det går inte att göra ogjort. Det går bara att försöka reparera skadorna. Att se framåt. Att försöka fortsätta leva. Efter sin egen förmåga. Det är viktigt att upptäcka det som man mår bra av. Den lilla gubben med taxen som ser så söt ut. Tjejen i blomaffären som alltid är så trevlig. Onsdagarna när alla nya filmer kommer ut i videobutiken. Vårfåglarna. Solen. Soparbilen som sopar upp vinterns grus på gatan utanför. 33-årsdagen som plötlsigt förvandlades till "jag-är-fortfarande-tonåring-dagen".

Man lägger på tok för mycket energi på att minnas de människor eller händelser som gjort en illa. Det kanske skulle vara lättare att hantera dom minnena om man blandade ut dom med lite fina saker att tänka på. Det är iallafall värt ett försök!

En enda människa har haft makten att påverka mitt liv. MITT liv! Både när han fanns i det och nu efteråt. Det är märkligt.