Jag är stark!

Det är engentligen först nu som jag kan säga orden... Nu har jag ju hittat styrkan igen, och kan faktiskt erkänna för mig själv att jag är stark! Ibland anses det inte ok att säga positiva saker om sig själv. Det är bättre att vara blygsam och vifta bort en komplimang med ett fniss, hellre än att säga: "Ja, jag vet! Jag är fantamej råsnygg idag!" Istället skrattar vi, får rosiga kinder och kläcker ur oss nåt ohörbart om "den här gamla trasan..."

Jag säger samma sak. Men det är annorlunda. Jag ÄR stark! Kanske ännu mer idag, än förr... Är i alla fall mer medveten om mina olika styrkor idag. Vi har alla styrkor. Olika eller likadana. Välanvända eller oanvända. Men vi har dem. Det finns massor med människor som inte hittat sina än. Som inte känner till dem.

En del av dessa människor berövar gärna andra på deras styrkor. Och lyckas. Tror de! De förmår egentligen bara att skrämma bort styrkorna och samtidigt se till att de hela tiden håller sig undan. Vid minsta tecken på en framfusig styrka som försöker hävda sig, så tar de till det tunga artilleriet. Inte fan stannar styrkan kvar för att, med nyfiket intresse, ta reda på vad som händer härnäst. Nä, den gömmer sig såklart, och håller sig helst gömd en längre tid. Mina styrkor låg undangömda men jag har lyckats plocka fram dem.

Visst kan det ta tid. Olika lång tid för olika människor. Men det går.

Jag är stark!

Varför nu..?

Jag förstår inte! Det har varit relativt lugnt. Tills igår. Igår byttes lugnet ut mot panik. Nu är jag återfunnen. Jag är trött. Det blev inte många timmars sömn inatt. Gårdagen var lång och tung. Overklig. Mitt i vardagen, som jag så omsorgsfullt byggt upp, trillade det in ett sms i min telefon. Där förklarades det att man hittat mig. Återigen togs adresser upp som borde vara okända och dessutom nämndes polisens oförmåga att kunna hjälpa mig.

När jag hade läst sms:et lade jag ner mobilen i fickan på min munkjacka, och återgick till studierna. Försökte iallafall... Hur mycket jag än försökte fokusera på min och mina klasskamraters grupparbete vandrade tankarna tillbaka ner i min munkjackas mörka ficka! Jag tänkte på vad jag hade läst. Envisades med att fastna vid den sista kommentaren. Den om polisens oförmåga. Det handlade ju visserligen inte om polisväsendet i allmänhet, utan att de just i detta fallet, inte skulle kunna bistå med någon hjälp.

Det var väl ändå oschysst! Dom har ju varit helt fantastiska!

När jag, i mina tankar, försvarade alla tappra kvinnor och män i blått insåg jag plötsligt... Jag försvarade inte polisen. Jag använde den delen av sms:et som försvar för min egen del! Jag blev så chockad av innehållet att jag fokuserade på den del som var minst angelägen att fokusera på.

Sen grät jag! Mycket!

Idag är jag bara trött. Huvudet spränger och jag vill sova.

Känner jag obehag?
Ja, nåt alldeles fruktansvärt!
Tänker jag lägga mig ner och ge upp?
I helvete heller!!

Klart jag är rädd, men också tillräckligt stark för att våga vara rädd... Det var jag inte förut. Då klarade jag inte av rädslan. Den tog ett stadigt grep om mig och det var omöjligt att frigöra sig. Idag är det tvärtom på nåt sätt. Jag är starkare än rädslan. Den finns där och den känns tydligt av. Jag är mer uppmärksam på min omgivning än vad jag var i förrgår, men det är ändå jag som har kontrollen!

Klart man undrar.... Varför nu??

Du är rädd...

Jag vet. Jag förstår det. Du har hamnat mitt i en främmande värld, där du förstår varken språk eller kultur. Du är ensam där. Ingen känner dig och ingen vet varifrån du kommer. Du kan inte ringa nån för att fråga om vägen, för att fråga hur du ska ta dig från punkt A till punkt B. Det är ju ingen som vet. Du fick heller inte med dig nån karta så du kan inte själv planera din resa.

Ensam och utmattad efter en slitsam och lång resa, måste du på egen hand hitta vägen. Du måste helt plötsligt leta dig fram, kliva in i mörka öde gränder utan att veta vad som kommer att möta dig där. Du måste ge dig ut på mörka, okända vatten utan minsta inblick i vad som kan lura under ytan. Jag förstår att det är skrämmande. Jag vet!

När du står där i dimman kliver det plötsligt fram nån ur periferin. Han talar ett obegripligt språk, och även om du kan tyda delar av det han säger, förstår du inte riktigt helheten. Den här personen vill ha något från dig. Vill att du ska göra något. Något du aldrig tidigare har gjort. Han tar tag i dig och du förstår att du borde följa med. Men vågar du?

Vill han ha hjälp med nåt? Är det viktigt att det är just du som hjälper honom? Är det verkligen omöjligt för honom att klara sig utan din hjälp? Du är ju så trött. Behöver få sova. Vila.

Därför tvekar du. Du vet inte exakt vad mannen från skuggorna vill dig. Du vet inte vad som kommer att krävas av dig. Vad han förväntar sig av dig. Du förstår ju knappt vad han säger!

Du har rest hela vägen till ett främmande land utan guide. Du möter bara invånare som redan kan språket. Som känner till vägarna. De behöver inga kartor. De vet vad som lurar under vattenytan.

Han drar i dig och du börjar känna paniken välla upp inom dig. Kan han inte be någon annan? Varför måste det vara just du? Orden som strömmar över mannens läppar är många. Du tycker dig förstå att han säger: "Det tar inte lång tid, bara ett ögonblick!"

Mannen har rätt på sätt och vis. För i hans värld så tar det inte så lång tid. I din värld blir resan längre. Du reser ju ensam, utan tolk och utan guide. Du är sorgsen och du är rädd, jag vet!

Lyft blicken, min vän. Du är inte ensam!

Jag kan vara din guide. Jag vill vara din guide!