Även den längsta resan börjar med ett enda litet steg...

Jag får fortfarande en del mail. Både lyckliga och hoppfulla och sorgsna och smärtsamma. De vanligaste frågorna är "Hur överlever man?" och "Hur vågar man igen?"

I mitt fall var överlevnaden ett val. Jag ville inte ge upp. Varken för mig själv eller för mina barn. Jag ville vinna över mina rädslor och över min fiende. Det gör man genom att leva vidare och arbeta sig tillbaka till den man en gång var. Den som han kämpade så för att förgöra. Viljan att finnas kvar var inte svår att känna men orken att kämpa var desto tyngre. Det gör jag fortfarande. Varje dag får jag kämpa för att inte låta hoten komma för nära inpå mig. Inte låta dem ta över hela mitt liv igen. Jag är starkare idag. Och jag är heller inte ensam!

Jag var inte ensam då heller. Inte fysiskt ensam. Jag hade min fantastiska familj runt omkring mig som såg till att jag åt och sov, fick värme och trygghet. När jag inte kunde sova av alla mardrömmar som konstant förföljde mig så låg min bästa vän och strök mig över håret tills lugnet än en gång infann sig i mitt bröst. Så jag var inte ensam. Men inuti kände jag mig ändå ensam och tom. Det var ju jag som var tvungen att göra jobbet. Jag som var tvungen att bearbeta ångest och oro, rädslor och skräck. Det var jag som skulle sörja allt jag hade förlorat och även om jag hela tiden befann mig i en varm famn, så var jag ensam om just de känlsorna. Men jag vågade möta mina rädslor tack vare den omfamning jag fick.

Många som skriver till mig berättar att de inte vågar satsa på kärleken igen. Att de är rädda att nästa man inte ska stå ut med deras rädslor och oro. Att de överhuvudtaget inte ska våga ge sig in i en ny kärleksrelation med tanke på hur kärleken en gång behandlat dem...

Jag vet. Mina tankar vandrade på samma stigar. Jag kände mig lurad av kärleken. Trodde inte att den fanns, den där fina vackra och underbara kärleken. Men det gör den! Till en början vågade jag inte eftersom kärleken hånat mig. Slagit och sparkat på mig. Förnedrat, kränkt och våldtagit mig. Kärleken hade brutalt misshandlat mig tills det inte fanns mycket kvar. Vem vågar lita på kärleken efter det?

Idag vet jag att det inte alls var kärleken som gjorde allt det där. Det var en enda sjuk människa som utnyttjade kärlekens namn för sina onda handlingars skull. En människa vars koppling till verkligheten och sanningen är så långt borta från vår egen. En feg och ynklig människa! Det var han som gjorde allt det där emot mig. Inte kärleken!

Så därför, mina medsystrar. Mina medmänniskor! Våga tro. Ge inte upp något ni alltid lagt er tilltro till pga av en svag och sjuk människas totala oförmåga att förstå ordet kärlek. Släpp inte taget om det som i framtiden kan skänka er både styrka, trygghet och värme. Den finns därute. Den där fina, vackra och underbara kärleken. Den som aldrig slår eller förnedrar. Den finns där och den väntar på att bli funnen. Våga ta emot den och du är vinnaren!

Fyra år har gått. Fyra helvetiska år och ändå vill inte Djävulen ge upp. Fyra år och flera flyttlass senare så har inte läget ändrats så mycket. Förutom det som råder inom mig. Där har mycket hänt sedan den dagen jag rymde hemifrån mitt i natten i slutet av juli 2007. Det finns mer styrka och mer jävlar anamma. Och det finns en kärlek. En otroligt varm och betryggande kärlek. Min kärlek fanns därute och väntade på mig redan för fyra år sedan. Det visste jag ju inte då, men nu vet jag det. Nu förstår jag. Han väntade på att just jag skulle ramla in i hans liv. Det är bland det bästa jag har gjort någonsin. Och han förstår. Han är trygg och han är varm. Och han är min!

Det är en jättelång resa. Min är inte över än. Inte på långa vägar. Mitt helvete har förföljt mig ända hit och kommer nog inte att ge upp på ett tag. Hotet finns kvar utanför dörren, men jag försöker att inte släppa in det! Det finns fortfarande svårare dagar och mörkare nätter, men bara man vågar så är man iallafall på väg.

Även den längsta resan börjar med ett enda litet steg... Ta det!