Även den längsta resan börjar med ett enda litet steg...

Jag får fortfarande en del mail. Både lyckliga och hoppfulla och sorgsna och smärtsamma. De vanligaste frågorna är "Hur överlever man?" och "Hur vågar man igen?"

I mitt fall var överlevnaden ett val. Jag ville inte ge upp. Varken för mig själv eller för mina barn. Jag ville vinna över mina rädslor och över min fiende. Det gör man genom att leva vidare och arbeta sig tillbaka till den man en gång var. Den som han kämpade så för att förgöra. Viljan att finnas kvar var inte svår att känna men orken att kämpa var desto tyngre. Det gör jag fortfarande. Varje dag får jag kämpa för att inte låta hoten komma för nära inpå mig. Inte låta dem ta över hela mitt liv igen. Jag är starkare idag. Och jag är heller inte ensam!

Jag var inte ensam då heller. Inte fysiskt ensam. Jag hade min fantastiska familj runt omkring mig som såg till att jag åt och sov, fick värme och trygghet. När jag inte kunde sova av alla mardrömmar som konstant förföljde mig så låg min bästa vän och strök mig över håret tills lugnet än en gång infann sig i mitt bröst. Så jag var inte ensam. Men inuti kände jag mig ändå ensam och tom. Det var ju jag som var tvungen att göra jobbet. Jag som var tvungen att bearbeta ångest och oro, rädslor och skräck. Det var jag som skulle sörja allt jag hade förlorat och även om jag hela tiden befann mig i en varm famn, så var jag ensam om just de känlsorna. Men jag vågade möta mina rädslor tack vare den omfamning jag fick.

Många som skriver till mig berättar att de inte vågar satsa på kärleken igen. Att de är rädda att nästa man inte ska stå ut med deras rädslor och oro. Att de överhuvudtaget inte ska våga ge sig in i en ny kärleksrelation med tanke på hur kärleken en gång behandlat dem...

Jag vet. Mina tankar vandrade på samma stigar. Jag kände mig lurad av kärleken. Trodde inte att den fanns, den där fina vackra och underbara kärleken. Men det gör den! Till en början vågade jag inte eftersom kärleken hånat mig. Slagit och sparkat på mig. Förnedrat, kränkt och våldtagit mig. Kärleken hade brutalt misshandlat mig tills det inte fanns mycket kvar. Vem vågar lita på kärleken efter det?

Idag vet jag att det inte alls var kärleken som gjorde allt det där. Det var en enda sjuk människa som utnyttjade kärlekens namn för sina onda handlingars skull. En människa vars koppling till verkligheten och sanningen är så långt borta från vår egen. En feg och ynklig människa! Det var han som gjorde allt det där emot mig. Inte kärleken!

Så därför, mina medsystrar. Mina medmänniskor! Våga tro. Ge inte upp något ni alltid lagt er tilltro till pga av en svag och sjuk människas totala oförmåga att förstå ordet kärlek. Släpp inte taget om det som i framtiden kan skänka er både styrka, trygghet och värme. Den finns därute. Den där fina, vackra och underbara kärleken. Den som aldrig slår eller förnedrar. Den finns där och den väntar på att bli funnen. Våga ta emot den och du är vinnaren!

Fyra år har gått. Fyra helvetiska år och ändå vill inte Djävulen ge upp. Fyra år och flera flyttlass senare så har inte läget ändrats så mycket. Förutom det som råder inom mig. Där har mycket hänt sedan den dagen jag rymde hemifrån mitt i natten i slutet av juli 2007. Det finns mer styrka och mer jävlar anamma. Och det finns en kärlek. En otroligt varm och betryggande kärlek. Min kärlek fanns därute och väntade på mig redan för fyra år sedan. Det visste jag ju inte då, men nu vet jag det. Nu förstår jag. Han väntade på att just jag skulle ramla in i hans liv. Det är bland det bästa jag har gjort någonsin. Och han förstår. Han är trygg och han är varm. Och han är min!

Det är en jättelång resa. Min är inte över än. Inte på långa vägar. Mitt helvete har förföljt mig ända hit och kommer nog inte att ge upp på ett tag. Hotet finns kvar utanför dörren, men jag försöker att inte släppa in det! Det finns fortfarande svårare dagar och mörkare nätter, men bara man vågar så är man iallafall på väg.

Även den längsta resan börjar med ett enda litet steg... Ta det!

Fredagsmys... Finns det?

Veckorna rusar fram och varje fredag ser man samma statusar på Facebook. Fb, som blivit en av våra viktigaste livlinor. På fb kan man få veta allt och lite till. Ibland får man info man kanske inte är så sugen på att veta, men som skribenten någonstans måste vara övertygad om att vi inte klarar oss utan. Idag får vi veta när våra vänner diskar, går till tandläkaren, är sjuka, föder barn, byter jobb, säljer hus, dammsuger, hämtar barn, matar barn, påtar i trädgården och lagar kulinariska under. Det är bara en bråkdel av vad som skrivs. Ibland ser vi riktigt roliga statusar som får oss att skratta. Antingen igenkännande eller bara för att det lät så kul! En del lägger upp en status i månaden, andra ett par i veckan. Några människor lägger upp status efter status hela dagarna. Nu gör man det ju till och med från mobilen, så det är ingen som kommer undan ens när dessa personer sitter fast i bilköer eller trängs på tunnelbanan.

På fredagarna ockuperas hela Facebook av Fredagsmysarna. Överallt står att läsa om mumsiga middagar, härliga familjesammankomster, sällskapsspel, efterrätter, glada barn, tv-program för hela familjen och en underbar kärlekskväll med tända ljus när barnen har somnat. Redan på onsdagen kan man känna hur förhoppningarna om den perfekta Fredagen höjs till nästan onåbara höjder. Det börjar sippra fram småstatusar om den väntande helgen. "Snart är det helg...."
Alla älskar vi helgerna. Det är många av oss som ibland måste arbeta vissa helger, men av någon anledning så störs inte Fredagens härlighet av detta. Sedan vi var barn har Fredagen varit näst intill magisk. Man slutade tidigare i skolan. Visste att mamma förmodligen skulle laga något mumsigt i stil med Kyckling i lergryta, kassler med annanas eller något annat 80-talsmums. Efterätten Banana Split var en favorit så skulle den serveras var mysfaktorn extra hög. Det gick alltid något skojigt tv-program som hela familjen kunde njuta av. Det är kanske inte så konstigt att vi har Fredagen som en alldeles speciell dag.

Men funkar det då? Blir det sådär mysigt som vi förväntar oss hela veckan? Blir det tända ljus, ljuvlig bakgrundsmusik, glada barn och härlig sex med maken när barnen har somnat? Är vi förmögna att koppla av så snabbt efter en fullmatad vecka att vi enbart kan njuta av Fredagens alla mysfaktorer?

"Ikväll blir det tacos, ungar!" Ett högljutt hurrande hörs från vardagsrummet och mamma står och ler i köket. Pappa sitter i soffan och kikar lite på text-tv medans alla tre barnen sitter på vardagsrumsgolvet och spelar Den försvunna diamanten. Alla är glada och det finns till och med en fantastiskt söt och snäll liten hund som ligger och snusar i en vrå. Middagen börjar bli klar och utan minsta tillsägelse tvättas händer och till sist är alla samlade vid matbordet. Efter maten hjälps man åt i köket och sen är det dags för Fångarna på Fortet! Ytterligare ett rungande hurra hörs från barnaskaran. Åh, vad det är härligt med Fredagsmys! Kvällen fortlöper i en enda stor och härlig mysstämning och snart är det läggdags för barnen. När alla glada och mysiga barn sover så får mamma och pappa äntligen en stund tillsammans. Lite vin och några ljus och sen försvinner de försiktigt in i sovrummet och kommer ut morgonen därpå med varsitt brett leende. Eller?

Klockan är snart 18:48 och vi har fortfarande inte bestämt vad vi ska äta. Det hela slutar med att det blir barnmat för vissa och mackor för oss andra. Fångarna på fortet skulle vi inte hinna titta på ens om vi ville. Det ligger leksaker överallt och ungarna bråkar om vem som hade fjärrkontrollen först. Någon börjar gråta och snart står hela barnaskaran och vrålar med tårarna sprutande. Varken mamma eller pappa förstår något av de hulkande förklaringarna till detta plötsliga utbrott av allgråt. Längst in i frysen hittar mamma tre frysbrända glasspinnar som hon trycker ner i tre småskitiga händer. "Sitt ner i soffan och ät!" Hon yr vidare mot köket för att plocka undan efter det som borde ha varit en hälsosam och avstressad fredagsmiddag. Där möter pappa upp som gärna vill sno åt sig lite hångel. DÅ minns mamma med en gång tvätten som ska hängas upp och susar snabbt förbi pappas putande läppar utan att ens märka dem. Tvätten hängd, disken i maskin, ungarna i säng. Vem fan orkar knulla nu?!

Fredagsmys...

Årsdagen närmar sig...

...och jag borde kunna känna glädje. Jag borde kunna känna lycka över friheten som jag åter tog i besittning för snart fyra år sedan. Att fira denna dag är något som förväntas av mig. Jag ska vara glad!

Jag har försökt under tre årsdagar, men ska sanningen fram så fungerar det inte alls! Jag känner bara smärta, ångest och saknad. Smärta pga alla minnen som strömmar igenom mig såhär års. Ångest över mardrömmarna som åter dyker upp när jag ska sova och saknad efter mig själv. Mitt forna jag. Det jag som aldrig någonsin kommer att återvända.

Är man någonsin färdigbearbetad? Det verkar tamejfan inte så! Man hittar nog andra vägar att gå, men den stig man en gång följde har man tappat bort. Jag är inte helt vilse, men min kompass trasslar lite, så det kommer nog ta en stund till innan jag hittat fram. Eller iallafall innan bagaget, som tycks ha hamnat på andra sidan jorden, har hittat hem till mig.

Vissa årsdagar ser man bara fram emot. Just den här årsdagen vill jag sudda ut från almanackan. Glömma bort. Missa. Men det fungerar inte. För det är inte bara just den dagen. Det är alla dagarna runt omkring. I stort sett hela sommaren. Den är full av hemska, smärtsamma, äckliga, vidriga, sjuka minnen. Minnen som finns inom mig och ett par andra. Men för de människorna är det inte minnen. För dem är det mina ord. Hemska berättelser. Fruktansvärda anekdoter om en enda människas ondska. En människas vedervärdigt sjuka sinne. Men för mig...? För mig är det sommaren...

Årsdagen närmar sig... Är det över sen?

Varför räcker det inte?

Det är tidig morgon och jag sitter här med en stor kopp te, dator och en väldoftande unge som myser framför lite barn-tv. Jag tittar ut genom fönstret på björken som nyligen fått årets gröna små blad och tänker på allt som "måste" göras idag. Har känt mig slö på sista tiden. Inte orkat eller ens haft lust att fixa och dona. Samtidigt så lärde jag mig för flera år sen att det faktiskt är ok att inte göra allt hela tiden.

Jag insåg nu på morgonen, efter att ha läst ett härligt mail från en väninna, att fenomenet existerar inte bara här och där, utan i stort sett överallt! Nu var jag väl inte direkt förvånad över det, men en sak slog mig. Varför i hela friden är vi så hårda mot oss själva? Min söta vän skrev till mig att även hon haft en slödag igår, och så räknade hon upp de saker som hon "bara" hade gjort. Visst, hon hade inte uträttat stordåd i form av att måla om huset, renovera badrummet, eller möblera om i alla rum, men hon hade gjort de små sakerna som räknas. Hon hade umgåtts med sina barn, spelat ett spel och pumpat en cykel. Saker som är både värdefulla och som visst borde räknas till våra "måsten". Visst hade hon även fått in några hushållssysslor under sin "slöa dag". En middag med efterföljande disk och lite tvätt.

Jag läste det hon hade skrivit och jag tänkte: "Varför gör vi sådär mot oss själva? Varför talar vi ständigt om för oss själva att vi är slöa, odugliga och att det vi gör inte räcker till?!"

Både min väninna och jag har liknande erfarenheter av män som inte är av den allra godaste sorten, och visst sätter det sina spår. Man är hjärntvättad i att tro att det man tar sig för aldrig någonsin är tillräckligt. Men jag har en hel drös med väninnor som inte har det bagaget, men som ändå är såhär hårda mot sig själva!

Skulle du någonsin tala om för din bästa väninna hur dålig hon är, hur slö hon är, att hon måste släpa sin feta röv ur soffan och göra ditten och datten? Skulle du säga till din bästa väninna att hon ser glåmig och blek ut? Att hon egentligen inte borde gå utanför dörren så fasansfullt fet och ful som hon har blivit? Skulle du tala om för henne att alla andra är mycket bättre än hon? Att alla andra minsann klarar av att göra allt och lite till men att hon är den lataste morsan på jorden?!

Nä, det skulle du inte! Du skulle säga till henne hur bra hon är. Hur duktig hon är som kämpar på. Du skulle förmodligen uppmana henne att ta en soffliggar-dag. Du skulle föreslå en promenad i solskenet för lite frisk luft och chans till reflektion och du skulle berätta för henne att du själv brukar känna dig lika värdelös, lat och ständigt trött och pms:ig, ni skulle älta om det en stund, kanske över ett glas vin, och sen skulle ni fnittra och säga "TACK för att jag har dig!!"

Kvinnor, tjejer, brudar, SYSTRAR!! Vi måste lära oss att vara vår egen bästa väninna!! Vi måste lära oss att ge oss själva samma uppmuntran och förståelse som vi ger våra medsystrar.

Jag ska börja idag. Jag ska börja med att tänka att det jag gör visst räcker till. Att det faktiskt är helt ok att "bara" tvätta en maskin och tömma/fylla en diskmaskin. Det är ingen som dör om jag skjuter lite på dammsugningen tills ikväll, eller om jag låter bli det helt och hållet och istället skriver halva dagen.

Vi kan inte hålla på att betygsätta våra aktiviteter för oss själva, då blir vi aldrig nöjda! Ingen hushållssyssla är värd mer än någon annan och det finns inget poängsystem i hur många sysslor man kan klara av under ett dygn. Det finns heller inget monetärt värde i det vi gör. Ingen blir rik eller fattig om vi väljer tvätten före disken. Det råder ingen kamp mellan liv och död när vi står och avväger om vi ska dammsuga eller åka till återvinningen med glas- och pappavfallet.

Det är inte hur många saker/projekt/hushållssysslor vi gör på en dag som räknas. Det är inte heller vilken typ av sysslor det rör sig om. Det som räknas är att vi mår bra, att våra nära mår bra och att vi får så mycket tid som möjligt att spendera med dem. Livet är kort, ibland alldeles för kort. Det vore synd att ha slösat bort värdefull tid och energi på att känna sig oduktig och ineffektiv. Vi är väl skitduktiga som tvättar överhuvudtaget?! Oavsett hur många maskiner det blir!

Det är klart det räcker!!

Sommar igen...

Går inte tiden lite väl fort? Årstiderna kommer och går och vi arbetar på som små kämpande arbetsmyror.

"Oj, nu är det dags att olja utemöblerna, köpa frön och plantera. Ska vi måla om huset i år? Kanske bygga pool? Jag har alltid velat ha en liten fontän. Vi skulle ha skaffat en rosenbuske som vi pratade om. Ska vi grilla ikväll? Kolmården eller Legoland? Skara eller Gröna Lund? DEN SOMMARTID NU KOMMER! Ny sommargarderob till hela familjen. Någons bikiniöverdel är som bortblåst. Badbyxorna för små. Flip flop eller Foppa? SMÅ GRODORNA! Nu, barn, ska vi på bilsemester! Har vi med oss allt? En hel vecka med dina föräldrar, älskling...Kul! Vi måste ta kisspaus! IGEN? Inget glasskladd i bilen, tack! Ska vi grilla ikväll?

Semestern snart slut. Vi lägger in bilderna i datorn. Kanske publicera nåt på facebook? Vad har hänt med fontänen? Det börjar bli kyligare nu. En semestervecka kvar. Panik. Vilket datum börjar skolan? Ungarna behöver nya regnkläder. Ska vi grilla ikväll?

Kräftskiva! HELAN GÅR! En extra kofta så kan man sitta ute lite till. Naturen ändrar färg. Vackert men ändå vemodigt. Vad fint det blev med fontänen, älskling. -Mmm. Svampplockning. Kommer din mamma nästa vecka?? Höstlov. Världen doftar annorlunda, känner du det? Det är din mamma! Jag går och rensar i trädgården. Fontänen är full med löv. Vi måste köpa nya vinterkläder till barnen.

Mamma, pappa! Det snöar! Vi måste köpa nya pulkor. Barnen ska åka skridskor nästa vecka. Friluftsdag. Längdskidor. Snögubbar. Allas pjäxor är urväxta. Ska vi resa bort över jul och nyår? Vi har inte råd. Jag betalar fortfarande för din fontän!
Har du sett jullådan? Ska vi ha riktig gran eller plast? Jag måste stryka julgardinerna. Titta vilken fin tomte jag köpte idag! -En till??! Sätter du upp utebelysningen? GOD JUL! HELAN GÅR! GOTT NYTT ÅR! Tar du ner utebelysningen?

Sportlov snart. Klassresa med skidåkning. Var är de nya pjäxorna? Måste köpa nytt underställ. Och skidhandskar. Min mamma kommer till lovet. -Kul..!
Har du sett påsklådan? Ska vi ha påskris eller inte? Jag måste stryka påskgardinerna. Titta vilken fin tupp jag köpte idag! - En till??!

Oj, nu är det dags att olja utemöblerna, köpa frön och plantera. Målade vi huset förra året? Var det ett eller två år sen vi köpte fontänen? Gräsklipparen är trasig. Jag vill ha en rosenbuske i år. Ska vi grilla ikväll?"

Jag älskar sommaren!!

En kärleksförklaring...

Jag älskar dig! Det är tre ord som tillsammans skapar något långt mer betydelsefullt än var för sig. Ibland känns det som att de orden inte riktigt räcker till. Som att man på något sätt vill förklara ännu tydligare vad man menar. "Men jag ÄLSKAR dig!" Så känner jag för dig. Inga ord i världen räcker till. Jag älskar dig så att hela jag håller på att förlora förståndet. När du kom in i mitt liv så förändrades allt. Jag har älskat förr men kärleken jag känner för dig är helt unik. Ingenting kan ta död på denna bottenlösa kärlek. Detta fullkomligt distanslösa mirakel. Jag är så tacksam för att du låter mig älska dig. Jag är så tacksam att du är med mig och att du älskar mig tillbaka. Jag är så tacksam att du - vackra underbara du - låter mig få komma nära. Jag ser på dig och jag fylls med värme. När du är ledsen delas mitt hjärta mitt itu och när du är glad dansar tusen älvor i mitt bröst. Jag älskar dig!



Du är ständigt i mina tankar. Jag vill ge dig allt, jag vill ge dig världen. Jag vill skydda dig från ondska så som du skyddar mig med din blotta närvaro. Jag vill kunna vara för dig, vad du är för mig. Jag ser på dig och jag fylls med lycka. Dina ögon ser tillbaka på mig och jag ser att du ler. När jag är trött och det mesta känns trist så tänker jag på dig och allt känns genast mycket lättare. Tänk att jag har dig, min skatt! Tänk att du är min. Mitt hjärta slår för dig. För varje andetag du tar så tar jag två. För varje steg du tar finns jag alldeles bakom dig. Om dina bördor blir för tunga vill jag bära dem och om du faller fångar jag dig i mina armar. Du är mitt allt, mitt universum. Du är mitt hjärta!



Jag älskar dig! Jag ÄLSKAR dig!


Tillägnat var och ett av mina vackra underbara barn!

Det finns vissa saker jag hatar lite extra mycket....

...tex calici. Den som kom på calici kan ju gå och hänga sig! Andra saker jag hatar är djurplågare, pedofiler, brysselkål och särskrivare! Idag fick jag en, alltför irriterande, påminnelse om ytterligare en av alla de företeelser som fått min avskys uppmärksamhet... Nämligen de dörrknackande Jehovas!! Vad är detta för individer egentligen? De är påträngande, irriterande, ordningsstörande otrevligheter som ingen männsiska uppskattar få besök av! Jag låg och försökte få vår lille son att sova middag när det plötsligt knackade på dörren. Det är ytterst ovanligt att det knackar på dörren här ute i skogen och de flesta vet att jag är rätt skeptisk till, låt oss kalla dem, okända knackare. Jag hade redan hunnit bygga upp en viss irritation då jag kände mig något störd i mitt mysande med sonen och mumlade tyst för mig själv att det är bäst att detta är nåt viktigt! Påväg nedför trappan rättade jag till mina kläder och kontrollerade att jag inte glömt stänga amnings-bh:n eller nåt. Efter en snabb kontroll ansåg jag själv att jag var i såpass bra skick att jag kunde öppna dörren.



Eftersom det är kallt utav bara helvete ute så öppnade jag inte dörren på vid gavel utan stack ut huvudet genom en lagom bred springa. Då får jag syn på två främmande karlar som redan var påväg ifrån huset med sken upp som två katolska skolflickor på chippendale-show när jag öppnade. Jag kände både irritation och besvikelse bubbla upp inombords och informerade snabbt att jag hade en rymningsbenägen hund på insidan och att jag därför inte kunde öppna dörren ordentligt. De båda männen tycktes tro att jag varnade dem för vår enorma best (?) så den ena fattade snabbt ett beslut om att stanna kvar nere på gårdsplanen medans den äldre av de två försiktigt trippade upp ett par steg och sedan sträckte sig så långt det bara gick för att lämna över en liten lapp. De slutade aldrig le. Det var helt uppenbart att de båda var jätteglada över nånting. Verkligen JÄTTEGLADA! Själv stod jag i min lilla dörrspringa och sneglade misstänksamt på de båda. Kände mig som en riktigt trailer-mom och det enda som fattades var papiljotterna och fimpen i mungipan.



Deras gladlynta uppsyn smittade aldrig av sig på mig och jag kände ingen som helst närvaro av Jesus. Borde jag det? Jag var fortfarande trött efter en näst intill sömnlös natt och blev mer och mer irriterad över att två clowner hade mage att komma och störa både mig och sonen när allt vi ville var att få vila en stund. De båda männen kvittrade nåt i kör om att dom bara ville överlämna....resten hörde jag inte. Jag tog snällt emot lappen, tittade snabbt på den för att se orden "Välkommen" och "Bibeln" och det var först då som jag, i mitt trötta sinne, förstod att det var Jehovas som trippat upp på vår farstubro. "Tack men nej tack! Jag dyrkar Satan!"



Sådärja! Varför ska jag respektera en annan mans tro om samme man inte respekterar min integritet?! Lägg för fan lappjäveln i brevlådan om det nu ska vara så jävla viktigt, men håll er borta från vårt hem! Det här är vår borg! Vill vi ha hit Jesus så bjuder vi in honom!



Det här är ingen fråga om religion eller tro, Jesus eller Buddha. Det är en fråga om ren och skär fräckhet och en småbarnsmamma som vill ta igen sin förlorade nattsömn ifred!!!