Hon, som så oändligt många andra

Hon låg i sängen och hoppades att den här kvällen skulle bli annorlunda. Att han för en gång skull skulle se henne. Inte använda henne. Han kom och la sig bredvid henne och hon slöt ögonen. Hon låg där med ryggen vänd mot honom och låtsades sova. Kanske skulle han glömma bort att hon fanns där då. Flera gånger hade hon sålt sig själv billigt till honom eftersom det hade kommit att bli det enda sättet att nå någon form av, om än falsk, uppskattning och närhet. Men framförallt för att kväva ilskan i sin linda. Att skingra hans ondskefulla tankar. Hans nedbrytande ord. Att ge honom sin kropp hade flera gånger räddat henne från såväl fysisk som själslig smärta. Iallafall den av honom orsakad. För det hade satt spår. Djupt inom henne satt värken. Hon brukade känna sig prostituerad. Billig. Hon sålde sig för att slippa bli slagen. För att hålla honom vid gott humör. Allt medan hennes eget känsloliv sakta trasades sönder. Det spelade inte så stor roll hur hon gjorde längre. Alla val tycktes ge henne oändlig smärta. Hon kände hur han vände sig om i sängen. Hans andetag i hennes nacke. Hon kände sin egen pulshöjning tillsammans med en klump i halsen. Han la sin vänstra arm om hennes midja och drog henne intill sig. ”Snälla, låt mig bara vara!”, tänkte hon utan att våga yttra orden. Hon fortsatte sin låtsassömn men den hindrade honom inte. Hon låtsades vakna ur sin fejkade slummer och sa att hon inte orkade. Att hon inte mådde bra. Hon såg inte hans ansikte men kunde hon höra hur han flinade. ”Det är klart du orkar, du gillar ju det här”, viskade han. Hon svarade att hon inte ville, bad honom sluta men han tog ingen notis om hennes vädjan. Det hade han ju aldrig gjort. Plötsligt kände hon hur han snabbt slet av henne trosorna och ställde henne på alla fyra. Han ställde sig bakom henne och särade på hennes ben. Det här var inte första gången. Hon hade lärt sig att inte motsätta sig för mycket. Han vann ändå alltid och dessutom blev skadorna mycket större om hon gjorde motstånd. Utan någon inbjudan påbörjade han sitt samlag. För det var bara hans. Hon var aldrig delaktig. Han ägde henne och gjorde precis som han själv behagade. Hennes kropp var inte redo för honom och hon fick bita sig hårt i underläppen för att inte skrika rakt ut. Det rev och slet i hennes underliv, brände och sved. Hon kände hur hennes ögon fylldes med tårar men vågade inte gråta öppet. Han gillade inte sånt. Hon hörde att hans andhämtning blev snabbare. Han var hårdhänt och pressade sig med våld in i henne. När hon kved till av smärta hörde hon hans äckliga flin. ”Jag sa ju att du gillar det här!” stönade han fram medan han snabbare och hårdare våldförde sig på henne. Hon ville skrika rakt ut att hon hatade honom. Att han äcklade henne. Hon ville frigöra sig från hans stålgrepp. Men hon hade lärt sig den hårda vägen att det inte var ett alternativ. Hon kände ett illamående välla över henne. ”Bara en liten stund till. Han brukar aldrig hålla på speciellt länge”, tänkte hon. Han böjde sig över henne och tog tag i hennes ena bröst. Han var hårdhänt när han klämde på henne genom linnet hon hade på sig. Hon knep ihop ögonen och bet sig ännu hårdare i underläppen. ”Kan det inte bara vara över nu”, tänkte hon. Hon började bli yr av smärtorna och stöttade sig på armbågarna i samma stund som han närmade sig sitt eget klimax. Han stötte djupt in i henne och den knivskarpa smärtan fick henne att skrika till. Hon kippade efter luft samtidigt som han drog sig ur henne. ”Vad fan är det nu då?” fräste han när han hörde henne snyfta. Han knuffade henne i ryggen så att hon tappade balansen och drog sen på sig sina kalsonger och la sig på sin egen plats. Med skam i kroppen haltade hon ur sängen och in i badrummet där hon fullständigt bröt ihop. Hon skakade. Underlivet gjorde så ont att hon ville kräkas. Hon ställde sig i duschen för att tvätta bort honom. Hans vidriga lukt. Hans äckliga sats. Smärtan som han hade orsakat. Då såg hon blodet. Efter duschen tittade hon på sin egen bild i badrumsspegeln. Torkade några tårar från ena kinden, tog ett djupt andetag, test-log mot sig själv, öppnade dörren och gick ut. Han sov. Hon kröp försiktigt ner i sängen för att han inte skulle vakna. La sig så långt ut på kanten som möjligt och ristade in ännu ett streck i sitt minne. Hon kunde inte somna. Inte förrän tidigt på småtimmarna. Hon hade för ont. I både kropp och själ. Hon, som så oändligt många andra.

Jag tänker inte sluta hoppas!

Jag har tidigare varit inne och nosat på ett av svaren på en svårbesvarad fråga. Jag tycker inte att man kan påminna sig själv och omgivningen tillräckligt ofta. Därför skriver jag en, något utvecklad, repris! Många hävdar: "Bara hon lämnar honom så blir allt bra igen!" Ja, tanken är god, men den skiljer sig mycket från hur verkligheten ser ut. Bara hon lämnar honom har hon en chans att må bra igen. En chans till att allt blir bra igen. Men resan dit är lång. Och ensam. Och i många fall mer smärtsam än det helvete hon redan genomlevt! Det ÄR svårt att förstå. Mycket svårt! Även då hon lever i ständig sorg och rädsla är det hennes trygghet. Hon vet vad hon får. Världen utanför är otäck. Där är ute hon ensam. Han har ju så många gånger, och på många olika sätt förklarat för henne att hon inte är någonting utan honom. Att ingen annan kommer att kunna älska henne som han gör. Det har gått så långt att hon faktiskt tror honom. Hon är ju ingenting... I världen utanför tycker man att det är självklart att hon kommer att må bra igen, bara hon blir fri. Det som man, i världen utanför, inte förstår är att det inte är i relationen som hon utför det tyngsta och största arbetet. Det börjar sen. När hon väl funnit vägen ut. Hon ska hitta tillbaka till sig själv igen. Hitta sin inre styrka och glöd. Den är totalt tillintetgjord och hon måste, på något sätt, återfinna den. Det är ingen lätt uppgift. Hon faller. Försöker resa sig igen. Snubblar gång på gång och för varje motgång känner hon "Jag klarar inte det här! Borde stannat!" Hon har flyttat till ett främmande land och kan inte språket. Känner inte till seder och bruk och vet därför inte hur man lever där. När någonting i hennes nya hemland känns otäckt, kan hon fyllas av en stark lust att få fly tillbaka till det hon känner till. Till det ställe där hon känner sig hemma. Där hon kan språket. Även om det är ett land som styrs av en hjärtlös diktator, är det ändå hennes hemmaplan. Hon vet hur hon ska ligga på god fot med diktatorn. Får man inte ha vissa politiska åsikter, basunerar man heller inte ut dem. Det har hon lärt sig. För befolkningen som lever i världen utanför är det obegripligt hur hon självmant kan leva i denna iskalla diktatur, men hon känner inte till något annat. Även om hon ursprungligen kom ifrån ett paradis, så har det språket, för längesedan, lämnat hennes vokabulär. Hennes medborgarskap i diktaturen har tvingat av henne allt som hon någonsin känt till om den yttre världen. Hon har vissa minnen kvar, men de grumlas av hennes smärta och hon har blivit hjärntvättad av sin ledare att det enda hon behöver finns just där, inom landets hårt bevakade gränser. Därför faller hon så lätt tillbaka till diktatorns mantran vid minsta motgång i den nya världen. Det är bara en väldigt liten del av det jobb hon har framför sig. En bråkdel! Hon känner skuld och skam. Hon känner saknad. Hon upplever kanske ångest. Rädsla. Alla känslor är bidragande faktorer till att hon känner dragningen till sin diktator. Hon måste göra jobbet på egen hand, men behöver människor omkring sig som fångar henne när hon faller, torkar hennes tårar när hon gråter och plåstrar om uppskrapade knän efter återupprepade snubblingar! Hon behöver öron som lyssnar, famnar som håller om. Då ser chanserna betydligt bättre ut. Jag hade tur som bodde i rätt polismästardistrikt. Annars hade jag inte haft RVC. Min kontaktperson blev min livbåt. När jag höll på att drunka i mina egna tårar och kvävas av mina egna känlsor drog hon upp mig. Hon torkade av mig, värmde mig, gav mig varm choklad och en kram. Hon fick mig att förstå att jag var värdefull. Att jag förtjänade kärlek och inte våld. Hon delade med sig av sin egen styrka till mig, så att jag orkade ta mig igenom rättsprocessen. Hon fanns alltid där. Jag behövde aldrig känna mig ensam. Hon delade min sorg med mig. Hon delade mina tankar. Sist men inte minst fanns mina vänner, mina rövare! Alla de timmar på dygnet som inte RVC höll mig uppe så låg jag i en trygg famn eller satt vid ett dukat bord. Jag behövde inte prata. Behövde inte lägga på en glad mask och prata om vädret. Bara vara. Med hjälp av dem så lärde jag mig språket i världen utanför. Jag mindes snart de seder och bruk som tillhörde detta främmande land och jag mindes frihetskänslan att leva i en demokrati igen. Resan är dock inte slut än. Jag har fått ge upp mycket i mitt liv pga diktatorn. Enligt honom och hans armé är jag en förrädare. I det land där han styr så straffas förräderi med döden. Därför förvandlas jag och många med mig från brottsoffer till politiska flyktingar. Jag har flyttat åtskilliga gånger under de senaste åren. Den sista flytten var den längsta. Ca 100 mil. Jag vet inte när jag når min slutdestination. Det land där jag kan leva som en fri medborgare utan rädsla för att diktatorn återigen lyckas finna mig. Men jag tänker inte sluta hoppas!

Isoleringen...

De allra första tecknen var osynliga. Osynliga tecken som så småningom skulle komma att bli synliga. Smärtsamt synliga. Kommentarerna, suckarna, pikarna och alla påpekanden om sånt man gjort fel. Det sved till ordentligt varje gång. Det kunde bränna i bröstet men det fanns alltid en förklaring. Alltid en giltighet i de totalt ogiltiga elakheterna. Så småningom förstod man vems felet var. Man fick det ju förklarat för sig på de mest logiska sätt. Självklart var det ju så! Eller? Tillslut är det logiskt att man får skylla sig själv om man inte lyssnar eller förstår. Sånt som är uppenbart och sånt som alla andra förstår. Det var bara jag som inte förstod. Bara jag i hela världen som inte förstod att dammsugaren inte skulle stå just där. Bara jag i hela världen som var så dum att jag inte fattade varför han blev så arg när jag inte kunde läsa hans tankar. Det går rätt snabbt att lära sig vad man kan säga och vad man bör hålla sig ifrån. Man tar ju seden dit man kommer, så att säga. Man vill ju inte uppröra i onödan. Inte så mycket för hans skull utan faktiskt mest för sin egen. Det gör ju så ont när han blir sådär obegripligt arg och elak. För ingenting! Men man försöker förstå och ursäkta. För att mäkta med och för att finna ett syfte. "Han har det tufft på jobbet. Han sa ju att han hade huvudvärk. Han kanske inte mår bra idag." Sakta men säkert börjar den. Isoleringen. Det fanns alltid någonting annat att göra när jag hade planer eller idéer. Mina vänner var sällan lika intressanta att umgås med som hans familj/vänner var. Mina intressen fick aldrig någon plats i våra liv. Jag slutade sjunga! Mitt piano dammade ihop. Mina skivor vittrade nog nästan sönder där de stod, orörda och bortglömda i hyllan. Men det var ingenting mot vad som hände med mig. Söndervittrade skivor går att ersättas, ett dammigt piano kan man lätt damma av men ett söndervittrat människohjärta och en - för evigt - skadad själ är omöjlig att läka helt och hållet. Isoleringen... Plötsligt kom det frågor och kommentarer från vännerna. "Har inte hört nåt från dig på länge...hur är det?" Det var kämpiga frågor. Jag hade ju inga svar. "Hur är det?" Ja, va fan...det är väl... Det var flera av mina vänner som han påstod att han inte gillade. Som inte var bra för mig. Som inte var bra vänner överhuvudtaget. Tillslut umgicks jag inte alls med dem längre. Han ville ju inte det. Och han visste ju så mycket om allt så han måste ju haft rätt... I själva verket höll jag inte med honom men vad skulle jag göra? Att lyda honom hade blivit det enda jag kände till. Jag saknade dem och älskade dem. Men ändå sårade jag dem! Skratten, samtalen, promenaderna. Det var tomt utan dem. Jag försökte öppna ögonen och titta men det var för dimmigt. Jag såg ingenting. Ett stort grått moln omgav mig. Jag försökte tänka men hans tankar tog oftast över. "Vems vilja är det här?" Det var inte min egen. Det visste jag. Allt blev bara värre. Smärtsamt. Våldsamt. Skoningslöst. Där var jag. Ensam, liten, trött och ofantligt rädd! Jag hade ingen! INGEN! Helt ensam i mitt mörker. Jag hade tur. De flesta av mina vänner fanns kvar när jag kom ut på andra sidan. Det är inte alla förunnat att ha sådan värme omkring sig. Jag hade börjat tänka och tycka som en helt annan människa. Tankar och åsikter hade projicerats in i min trötta hjärna. Men jag kom tillbaka. Hittade hem igen! Med rätt stöd och värme hittade jag äntligen hem.