Vi har redan allt...

Det är mycket vi inte förstår. Det är säkert ännu mer vi känner att vi måste förstå för att kunna gå vidare. Inte köra fast. Ska sanningen fram så måste man kunna släppa taget om det man inte förstår. Man blir inte friare om man får en förklaring. Förståelsen kommer ändå aldrig infinna sig. Jag har förstått det nu.

"Jag förstår inte hur man kan stanna!" "Jag förstår inte varför du inte sa nåt!" "Jag förstår inte hur man kan göra så!" " Jag förstår inte...!"

Vi är många som inte förstår. Jag kan själv inte riktigt förstå hur man kan stanna. Jag förstår att man gör det och varför. Men att nå full förståelse för hur man kan stanna är nog omöjligt. Även för oss som gjort det.

Jag funderar rätt mycket på det där. Har rätt mycket förståelse för mig själv och mitt eget handlande. Det jag inte förstår släpper jag. Det svåraste är inte förståelsen för mig själv. Det är värre att försöka förstå honom. Varför måste man förstå honom?...och... måste man verkligen det? Kan man inte gå vidare annars? Det är svårt att acceptera att han inte verkar förstå. Man känner ett starkt behov av att få svar. Personligen vill jag inte ha svar på varför. Ett "därför att..." hjälper inte. Det gör ingenting ogjort och det ursäktar ingenting. Jag kände däremot länge ett behov av att få min smärta bekräftad. Av honom. Ett simpelt förlåt. För att helt enkelt få veta att han förstår. Förstår vad han gjort och att det skadat. Inte bara fysiskt utan in på djupet.

Jag har släppt den tanken. Dels för att jag aldrig kommer att få det. Men framförallt för att jag insett att jag inte längre behöver hans bekräftelse. Den enda bekräftelsen jag behöver och vill ha får jag redan. Från mig själv och mina nära. Han ord betyder ju inte ett sk*t!

En gång betydde hans ord allt. Dom var lag. Jag gjorde allt. Allt för att tillfredsställa hans alla behov. Allt för att han skulle vara nöjd. Sa han att jag gjort fel hade jag naturligtvis gjort det. Han visste ju. Han hade ju alltid rätt.

Inte undra på att man stundom kände sig förvirrad, rädd och ledsen. Jag visste ju nånstans i mitt hjärta att jag gjort rätt, men han lyckades alltid övertyga mig om motsatsen. Jag dög ju ingenting till som inte kunde fatta det på egen hand! "Korkade j*vla idiot!"

Det har bara gått knappt 7 månader sen natten då jag rymde. Allt har gått så fort. Jag trodde aldrig jag skulle klara det. Trodde aldrig jag skulle komma över honom. Han var ju det bästa som hänt mig.... Eller??

I en "normal" relation går berg- och dalbanan inte så svindlande som i en relation som våran. Det som man till vardags kanske är med om i en trygg, ömsesidig relation blir rena himmelriket i en destruktiv. Dalarna är så enormt djupa att topparna känns helt fantastiska. Att få höra orden "Jag älskar dig" har aldrig varit mer övertygande. "Han är så underbar som står ut med mig" tänker man tillslut.

"Är det nån j*vel som är underbar så är det väl för i h*lvete jag...som stått ut med honom!!!"

Så tänker jag idag. Idag känner jag en enorm lycka och frihet. Nåt jag inte känt på länge. Jag är redo för livet igen! Fortfarande med små steg. En dag i taget. Men jag är redo nu!

Jag har fortfarande mina mörka dagar. Fortfarande mina bakslag. Men ingen saknad. Ingen kärlek. Inte det minsta. Jag är inte ens rädd längre. Han kan inte skada mig mer! Han kan försöka. Men jag står beredd. I min ringhörna har jag allt stöd jag behöver. Alla mina fans finns där. Manager och tränare som torkar svetten från min panna. Tandskydd och handskar är på. INGET kan krossa mig! Aldrig någonsin!

Jag är fri! Det är det enda jag behöver förstå. Jag behöver inte förstå hur han är funtad. Jag behöver inte få bekräftat att han fattar. Man kommer aldrig få höra de svar man önskar sig. Lika lite som vi kan förstå Charles Manson, Mattias Flink... eller ens Monica Lewinsky... Lika lite kommer vi förstå dessa fega, patetiska ursäkter till människor som inte klarar av livet utan att helt känslokallt trycka ner, förnedra, misshandla och krossa sina medmänniskor. Vi behöver inga "därför att...", vi behöver inga tafatta försök till ursäkter. Vi behöver ingenting från dom.

Vi har redan allt vi behöver för att bygga vår framtid. Det bor inom oss!

Fortfarande en dag i taget!

Är ganska glad nu. Känner ingen rädsla. Inte för XX. Jobbar med mig själv. Det är tufft. Riktigt slitigt ibland. Men värt det. Jag börjar förstå mig själv mer och mer. Börjar acceptera mina egna känlsor. Börjar acceptera mig själv.

Jag har länge vetat att det han gjorde var fel. Har förstått det. Men ändå inte kunnat acceptera mig själv. Nu gör jag det. Ibland faller jag. Ibland känns allt hopplöst. Orkar jag inte resa mig finns det nån där som lyfter mig. Man behöver det. Jag har många runt omkring mig som tycker jag är värdefull. Rolig. Mysig och snäll. Inte alls korkad och dum i huvudet. Inte alls värdelös och hysterisk. Jag har underbara människor omkring mig. Jag har vänner. Familj. Mina små skitungar! Jag har nån som tycker jag är speciell. Nån som tillåter mig att falla. Som plockar upp mig. Nån som har tålamod att se att jag inte läkt klart än. Nån som är trygg, lugn, stark och varm. Nån som stannar hos mig även fast jag försöker stöta bort. Nån jag kan ringa mitt i natten när jag drömt en mardröm. Som kommer till mig. Nån som låter mig gråta, tycka att livet är meningslöst, och allt bara är pest. Nån som finns. Som tycker om mig. MIG! Nån som accepterar att jag inte vet. Inte kan. Inte vågar. Inte än. Nån som finns där ändå. Som vill finnas där.

När det är som jobbigast tar han mig bara i sin starka, varma famn. Det är det enda jag behöver. Det enda jag vill. Det enda jag orkar ta in. Och det räcker. Han kräver inget. Bara att få finnas vid min sida. Om jag vill. När jag vill.

Jag är hela tiden misstänksam. Tillbakadragen. Återhållsam och rädd. Låter eventuella känslor bli till rädsla. Förvandlar rädslan till irritation. Gör allt i min makt för att stöta bort. Lyckas jag med det får jag ju bekräftelse på att jag inte är värd besväret. Att XX hade rätt. Sen kommer tårarna. Det är ju inte så jag vill leva. Det är ju inte så jag brukade se på mig själv.

Bitarna börjar falla på plats igen. Jag börjar bli hel. Det är lång väg kvar. Men dimman har börjat lätta. Jag kan se vägen framför mig. Jag behöver inte vandra hela vägen ensam. Om jag bara tar emot det så har jag sällskap här utanför bubblan. Fryser jag lånar han mig sin jacka. Gråter jag omsluter han mig med sina muskulösa armar. Är jag rädd finns han där för att skänka mig all sin trygghet. Är jag arg lyssnar han. Drömmer jag mardrömmar är han bara ett telefonsamtal bort.

Dom är många. Dom som vill ge mig allt det där. Men med honom är det nåt speciellt. Han ger mig hoppet tillbaka. Han ger mig tron. Tron på att allt en dag kommer att kännas helt bra igen. Tron på att jag kommer att hitta min glöd igen. Att jag kommer att hitta hem. Han har ett hjärta fyllt av värme. En själ fylld av glöd. Han ger mig kärlek, värme, omtanke och stöd, men kräver ingenting tillbaka.

Jag kan inte ge några löften. Inga garantier. Jag kan bara leva för dagen. Det måste få vara så ett tag. Det måste få ta sin lilla tid. En vacker dag är jag tillbaka. Tillbaka som den jag förut var. Jag är på god väg. Men jag måste ta det lugnt.

Fortfarande en dag i taget!

Ett uppvaknande.

Det går fort att tömma en själ. Att dränera en människa på hennes livslust. Det är lätt att sticka hål på bubblan och se på när livet bit för bit rinner ner i golvbrunnen. Droppe för droppe. Andetag för andetag.

Det svåra är att täta hålet. Att gång på gång få lägga om det pulserande såret. Stoppa blödningen. Det kan ibland kännas omöjligt. Ett övermäktigt uppdrag. Man kämpar. Svettas. Gråter. Kämpar lite till. "Måste upp till ytan för att hämta luft. Kvävs snart." När man tror att hålet i bubblan är tätat spricker det upp på andra sidan. Bubblans hinnor har blivit så tunna. Så sköra. Det krävs så lite för att allt ska spricka upp igen.

Man är tom. Fylld av förtvivlan. Har man kvar något att ge? Kommer man någonsin våga igen? Orka igen? Man har ju gett allt man har. Satsat hela sitt kapital. Och förlorat. Allt. Det tar tid att bygga upp sig själv. Tar tid att våga satsa. Det är svårt att vilja vara nån som ger. Nån som älskar. Nån som orkar ta motgångarna tillsammans med någon annan. Finns det ens någon annan? Finns det någon som verkligen kan tycka att man är bra? Att man är fin? "Kan det ligga nån sanning i allt det där hemska han sa om en? Hur lång tid kommer det ta innan nästa stackare upptäcker det?"

När det väl dyker upp nån så sluter man sig. Man vågar inte tro. Vågar inte hoppas. Det är lättare att stöta bort än att ta till sig. Det är lättare att inte ge utan bara ta emot. Lättare att vara elak än att visa sina känslor. Då besparar man sig massa onödig smärta ju. Eller?

Blir man lycklig av att stöta bort de som vill närma sig? Känner man sig starkare om man tar och tar men aldrig ger? Kan man leva med sig själv om man låter smärtan utmynna i elakheter mot en människa som bara vill få älska en?

Man måste få sörja. Måste få läka. Man måste få tid att analysera sina känslor. Man måste våga erkänna sina rädslor. Även om det är otäckt. Man måste. För att kunna hitta tillbaka. Hitta sig själv. Hitta hem.

Jag är rädd. Vettskrämd! Känslor kan vara skrämmande. Jag stöter hellre bort de som vill komma nära. Vill skydda mig själv. "Öppnar jag mig för mycket tar dom allt. Lämnar mig ensam kvar med smärtor och sorg. Börjar jag älska kommer jag att bli sårad. Övergiven. Sviken och bedragen. Slagen och förnedrad. Det är så det går till. Lika bra att avstå. Lika bra att inte släppa in nån."

Jag vill inte ha det så. Jag vill inte stöta bort människor. Vill inte såra. Måste tillåta mig att ta emot hjälp. Stöd. Kärlek och värme.

Det är lättare att förstå sitt handlande när man förstår sina känlsor. Man får ett sammanhang. Det kan komma som ett slag i ansiktet. Ibland smärtsamt. Oftast med en viss lättnad. En lättnad över ljuset som sänks över en. En lättnad över stenen som faller från ens bröst. En lättnad över tyngden som lyfts från ens axlar. Man förstår.

Det finns ingen datummärkning på känlsor. Inget bäst före datum på sorg. Det finns heller ingen deadline när man ska vara färdigläkt. Eller när det är ok att börja känna igen. Jag vet det nu. Jag lär mig för varje dag. Lär mig om mig själv. Förstår mitt eget handlande. Mina egna känlsor.

Motsatsen till att leva är att vara död. Som död känner man inte. Jag vill känna. Jag vill älska. Jag vill leva!

Ett uppvaknande.