Fortfarande en dag i taget!

Är ganska glad nu. Känner ingen rädsla. Inte för XX. Jobbar med mig själv. Det är tufft. Riktigt slitigt ibland. Men värt det. Jag börjar förstå mig själv mer och mer. Börjar acceptera mina egna känlsor. Börjar acceptera mig själv.

Jag har länge vetat att det han gjorde var fel. Har förstått det. Men ändå inte kunnat acceptera mig själv. Nu gör jag det. Ibland faller jag. Ibland känns allt hopplöst. Orkar jag inte resa mig finns det nån där som lyfter mig. Man behöver det. Jag har många runt omkring mig som tycker jag är värdefull. Rolig. Mysig och snäll. Inte alls korkad och dum i huvudet. Inte alls värdelös och hysterisk. Jag har underbara människor omkring mig. Jag har vänner. Familj. Mina små skitungar! Jag har nån som tycker jag är speciell. Nån som tillåter mig att falla. Som plockar upp mig. Nån som har tålamod att se att jag inte läkt klart än. Nån som är trygg, lugn, stark och varm. Nån som stannar hos mig även fast jag försöker stöta bort. Nån jag kan ringa mitt i natten när jag drömt en mardröm. Som kommer till mig. Nån som låter mig gråta, tycka att livet är meningslöst, och allt bara är pest. Nån som finns. Som tycker om mig. MIG! Nån som accepterar att jag inte vet. Inte kan. Inte vågar. Inte än. Nån som finns där ändå. Som vill finnas där.

När det är som jobbigast tar han mig bara i sin starka, varma famn. Det är det enda jag behöver. Det enda jag vill. Det enda jag orkar ta in. Och det räcker. Han kräver inget. Bara att få finnas vid min sida. Om jag vill. När jag vill.

Jag är hela tiden misstänksam. Tillbakadragen. Återhållsam och rädd. Låter eventuella känslor bli till rädsla. Förvandlar rädslan till irritation. Gör allt i min makt för att stöta bort. Lyckas jag med det får jag ju bekräftelse på att jag inte är värd besväret. Att XX hade rätt. Sen kommer tårarna. Det är ju inte så jag vill leva. Det är ju inte så jag brukade se på mig själv.

Bitarna börjar falla på plats igen. Jag börjar bli hel. Det är lång väg kvar. Men dimman har börjat lätta. Jag kan se vägen framför mig. Jag behöver inte vandra hela vägen ensam. Om jag bara tar emot det så har jag sällskap här utanför bubblan. Fryser jag lånar han mig sin jacka. Gråter jag omsluter han mig med sina muskulösa armar. Är jag rädd finns han där för att skänka mig all sin trygghet. Är jag arg lyssnar han. Drömmer jag mardrömmar är han bara ett telefonsamtal bort.

Dom är många. Dom som vill ge mig allt det där. Men med honom är det nåt speciellt. Han ger mig hoppet tillbaka. Han ger mig tron. Tron på att allt en dag kommer att kännas helt bra igen. Tron på att jag kommer att hitta min glöd igen. Att jag kommer att hitta hem. Han har ett hjärta fyllt av värme. En själ fylld av glöd. Han ger mig kärlek, värme, omtanke och stöd, men kräver ingenting tillbaka.

Jag kan inte ge några löften. Inga garantier. Jag kan bara leva för dagen. Det måste få vara så ett tag. Det måste få ta sin lilla tid. En vacker dag är jag tillbaka. Tillbaka som den jag förut var. Jag är på god väg. Men jag måste ta det lugnt.

Fortfarande en dag i taget!