Våren är här...

...eller är den? Vädret är lika oförutsägbart som XX humör. Ena stunden skiner solen och himlen är blå. Njuter man dock inte fullt ut, utan råkar begå nåt kapitalfel som att blinka, så är det full och aggressiv snöstorm utanför fönstret! Känns alltför bekant på nåt sätt...

Det har inte bara stormat utanför mitt fönster under den senaste tiden. Även mitt inre har upplevt en del kaos. Det är långt ifrån lika illa som för ett år sen, men små minnesfragment letar sig envist fram ju mer våren visar sitt vackra ansikte. Mardrömmarna har återkommit med besked så nu är det inte bara min minsting som ränner runt om nätterna, sömnlös och orolig. Häromnatten vaknade hon och smög försiktigt fram till min sida av sängen för att väcka mig. Jag var dock mitt inne i en ruskig mardröm så istället för att vakna lugnt och sansat och erbjuda henne en plats bredvid mig i värmen, så vaknar jag med ett ryck, vrålar "NEEEEJ", och drar täcket över huvudet! När jag, några sekunder senare, insett att den som väckt mig nog inte var det största av hot drog jag sakta ner täcket. Men bara så mycket att mina ögon syntes ovanför kanten. Där stod det en sömndrucken 7-åring i nattlinne, tårar i ögonen och med sina vilda lockar som en sky över hela huvudet. Hon torkade sin rinnande näsa med handryggen och tittande frågande på mig. "Vill du inte att jag ska ligga hos dig, mamma??"

Morgonen efter skrattade vi åt det. Mycket! Men hon frågade varför jag var rädd. Vad jag hade drömt. Nu minns jag faktiskt inte vad jag svarade, men bilden av min nattliga skräckupplevelse förskönades en hel del för Litens öron.

Snart är det sommar. Igen! Minnena kommer aldrig helt försvinna. Dom finns etsade i mitt inre och smiter ibland ut för att hälsa på. Det kan vara olika saker som låser upp det förseglade valvet där dom är begravda. Det gör inte så mycket. Det får mig bara att bli mer tacksam åt den lycka jag upplever idag, snart två år efteråt.

Jag är hel. Såren är läkta och blöder inte längre. Jag är lycklig. Jag lever. Visst blir jag påverkad av min, ständigt, avbrutna sömn. Men jag lider inte längre några smärtsamma men. Inte som förut. Rädslan är just nu förvandlad till försiktighet. Ångesten till styrka. Ilskan till kärlek. Kärlek till min familj, mina vänner, och framförallt mina starka, vackra barn!

Det kommer ta ett tag innan all ångest i vårt hem är bortjagad. Vi hjälps åt allihop för att fördriva Litens demoner. Storasyster låter henne krypa ner hos henne om hon inte kan sova. Kanske lika bra det, eftersom morsan vrålar och drar täcket över huvudet. Budskapet kan ju inte misstolkas! Vi kämpar tillsammans och snart är vi i mål.

Klarade vi helvetet så klarar vi definitivt resan till paradiset!