Jag är nog inte så tokig ändå...

Mardrömmarna har börjat komma tillbaka. Jag vaknar ofta genomsvettig med hjärtklappning men blir lugn så snart jag inser att det inte är på riktigt. Ibland finns det nån där hos mig. En varm famn som tröstar. En arm som omfamnar mig i mörkret. En lugnande röst som försäkrar att verkligheten inte längre är sådär smärtsam och hotfull.

På senaste tiden har jag börjat minnas mer och mer. Jag blir ledsen. Eller snarare sorgsen, när jag tänker tillbaka. På nåt sätt är det ändå skönt att tänka på det som var. Det är skönt att påminna mig själv om att det var då. Inte nu. Och aldrig mer igen!

Ibland är det skönt att sitta ensam och tänka. En del vet inte hur dom ska bete sig när dom ser mig sjunka in i tankar. Mörka tankar. Dom försöker liva upp stämningen. Försöker få mig på "bättre tankar". Säger: "Tänk inte på det nu!" Det dom inte förstår är att jag vill tänka på det. Att jag behöver tänka på det.

I början ville jag inte tänka på det. Ville glömma allt. Det gjorde för ont. Nu är det tvärtom... Genom att tänka tillbaka på det som var, växer bara min tacksamhet och glädje över det jag har idag. Jag tänker inte sitta och gräma mig över det som en gång hänt. Jag tänker inte lägga locket på. Jag kommer aldrig glömma. Men jag tänker koncentrera mig på mitt liv idag! Leva för nuet. För framtiden. Inte det förflutna. Jag sörjer inte det jag en gång förlorade. Jag firar det jag har vunnit!

Jag mår bra idag. Är lycklig. Blir mer hel för varje dag som går. Har människor i mitt liv som bryr sig om mig. Älskar mig. Som vill mig väl. När jag inte hittar min egen styrka finns det nån som hjälper mig ta fram den. Nån som förstår att jag behöver tänka tillbaka. Nån som inte blir rädd när mina ögon blir sorgsna. Nån som har tålamod. Det är samma nån som så många gånger har tröstat mig mitt i natten efter att XX besökt mina drömmar. Det är nån som får mig trygg när allt känns hemskt. Nån som får mig att känna mig omtyckt. Viktig. Fin och bra. Nån som inte tycker jag är värdelös. Jag har nästan börjar se mig själv genom nåns ögon. Det är en härlig känsla!

Jag är nog inte så tokig ändå...

Jag är tacksam!

För varje dag som går växer styrkan. Man kan inte alltid känna det. Speciellt inte de dagar man går ner sig i smärtsamma minnen. Då känner man sig inte stark. Inte heller att man är påväg åt rätt håll. Helt plötsligt vaknar man dock en morgon och allt känns mycket bättre. Man kan klara av vad som helst. Vad man än tar sig an grejar man alldeles på egen hand. Då inser man att man faktiskt blivit lite starkare. Att man är påväg åt rätt håll.

Varje smärtsamt minne, varje tår. Varje sorgattack, varje mardröm. Varje tillåtelse att känna efter, skänker styrka. Ingen idé att låtsas. Spela teater och bara le. Allt kommer ikapp. En dag. Om ett år. Om tio. Det kommer. Jag väljer att inte vänta. Jag väljer att leva i det nu. Återuppleva det. Minnas det. Sörja det. Först när det är klart kan jag gå vidare. På riktigt. Då behöver jag inte lägga locket på. Kan slappna av. Inte vara rädd att plötsligt bli påhoppad av hemskheter.

Visst kommer det att finnas kvar. Visst kommer jag att minnas. Men ju mer jag vågat känna nu, desto starkare blir jag. Jag vet att det inte går att göra ogjort. Jag accpeterar det. Jag måste acceptera det liv jag har. Göra det bästa av det. Göra det bästa jag kan. Efter min egen förmåga. Inte efter andras förväntningar.

Detta är mitt liv. Min tid. Det är bara jag som kan nå de mål jag eftersträvar. Man blir inte lycklig och stark av ett enda svep med en trollstav. Det krävs arbete. Blod, svett och tårar. Jag har redan gråtit. Floder. Gråter fortfarande ibland. Men för det mesta är jag glad. Blödningar har jag haft många. Ymniga och pulserande. Men det är också över nu. Det svider lite i de läkande såren ibland men min själ dräneras inte längre på liv. Tvärtom. Läckan är tätad och
tanken nästan helt påfylld igen. Svettas måste jag göra ett tag till. Det måste vi alla. Men det betalar sig i slutändan.

Jag är lyckligare och starkare än någonsin. För jag är fri. Levande och fri. Levande, fri och älskad! Jag ler igen. På riktigt. Med ögonen. Jag skrattar igen. Ett äkta, smittande skratt som kommer från hjärtat. Jag tillåter mig att ha mina mörka dagar. Jag tillåter mig att känna och minnas. När det går över känns friheten så mycket bättre! Lyckan känns så mycket starkare och tacksamheten över det jag har känns överväldigande.

Jag är tacksam!