Nästan nyår...

Nu är klockan 05.58 och det är söndag morgon. Har inte sovit mycket inatt. Drömt massor. Vaknat flera gånger. Genomsvettig. Rädd. Men framförallt ledsen. För exakt ett år sen låg jag på golvet. Nyss nedsparkad från sängen. Efter en natt fylld av hån, slag, stryptag och gråt. Hela den här dagen, för ett år sen, låg jag i min väninnas soffa och grät. Hade ont. Med blåmärken, rivmärken, strypmärken, bitmärken. Men framförallt djupa, djupa sår i själen.

De synliga märkena är för längesen borta. Dom satt kvar i några veckor. Var lätta att dölja. Långärmat. Polo. Högerhanden i bandage. Ett leende på läpparna. Ingen såg. Ingen visste.

Det var vad jag trodde. Jag hade fel. Dom visste. Dom förstod. Såren i själen gick inte att gömma. Dom lyste igenom hur mycket jag än log. Dom gick inte att sminka över. Jag trodde min teater gick hem. Trodde jag var trovärdig. Ljög om blåmärkena. Dom som av misstag dök fram under en uppdragen tröjärm. "XX råkade öppna toalettdörren precis när jag kom gående i hallen..."

Den enda som visste lite mer om sanningen var min väninna som jag var hos hela dagen efter min helvetesnatt. Hon försökte prata med mig. Men jag var inte mottaglig. För ledsen. För chockad. För blåslagen. Men hon visste. Hon förstod. Det gjorde även min granne som kommit ner mitt i natten. Då hade XX gett sig av hemifrån. Hon satt hos oss i ett par timmar. Tröstade mina barn som vaknat av tumultet. Såg mina sönderrivna kläder. Några märken. Men framförallt min smärta. Ändå ljög jag. För att skydda XX. Försökte deperat komma på nån historia om vad som hänt. Hon gick aldrig på det.

Det är sällan folk går på det man säger. Dom ser tecknen långt innan man själv blivit medveten. Nu ser jag det själv. Nu skyddar jag inte längre. Inga fler lögner.

Jag önskar att jag kunde sova bort hela den här dagen. Datumet sitter fastetsat i mitt minne. Synen av mig själv i spegeln finns kvar på näthinnan. Skräcken i mina barns ögon kan jag inte glömma. Deras oförstående blickar.

Idag gör det ont. Jag gråter igen. Det är ensamt och smärtsamt. Såret har börjat blöda ännu mer nu. Vill bara att denna dag ska vara förbi.

Det är mitt fel!

Mina barns pappa är frustrerad. Han är orolig och rädd. För barnens skull. Dom nämndes ju ändå i senaste hotet. Jag är också orolig. Han klandrar mig. Han tycker allt är mitt fel. Det är jag som levt med XX. Jag som försatt dom alla i den här situationen. Han klandrar mig för att ha älskat fel man. Han klandrar mig för att det inte finns några självklara svar att ge barnen. Han klandrar mig för att barnen mår dåligt. För att alla mina krafter är slut. Allt är mitt fel.

Jag förstår honom. Han är ledsen, frustrerad och orolig. Då kan man känna så. Säga så. Men för mig blev det bara en bekräftelse. En bekräftelse på att jag haft rätt som klandrat mig själv hela den här tiden. Jag är inte arg på honom. Bara fullkomligt söndertrasad inuti!

Jag befinner mig i det mörkaste och djupaste av hål. Det är kallt här nere. Kallt och rått. Jag har noll krafter att försöka klättra upp. Vet inte ens om jag vill! Var tog alla mina krafter vägen? Kanske kommer dom tillbaka imorrn! Men jag tror inte det. Jag har känt såhär i en vecka nu. Försökt dölja det med skratt och falsk styrka. Nu har det trängt sig igenom. Idag är det ingen saknad efter XX som ligger och kletar sig i mitt hjärta. Idag är det en annan slags sörja. En giftig sörja. En smittsam äcklig sörja som förpestar. Får allt att insjukna. Mitt i det där ligger mitt lilla hjärta och försöker slå. Kämpa vidare. Det gäller att ha en stark pump. Just idag önskar jag att det fanns en stoppknapp. Eller åtminstone en pausknapp. Skulle vilja stänga av pumpen och bara få vila. Varje slag påminner mig om mitt liv. Mitt liv som det är idag. Som det blivit. Vill slippa tänka på det.

Jag ligger härnere på botten av hålet och blickar uppåt. Långt däruppe vet jag att värmen och ljuset finns. Där är det fest. Fantiserar om hur det skulle vara att klättra upp men inser snart att det är alldeles för mycket av en kraftansträngning. En vänninna till mig sa: "Hade det stått en uniformerad karl och kikat ner på dig i hålet så hade du väl flugit upp! Och förmodligen hunnit spackla dig på vägen!" Sen skrattade hon! Nä, hade det stått en stor och stark karl där så hade han minsann fått klättra ner och bära upp mig.

Det är flera av mina vänner som tycker jag ska träffa en karl. "Det är dags att du hittar en bra kille!" Jaha? Dags? Är det försent sen då eller? Är jag för gammal då? Går mitt bäst-före-datum ut?

Jag har ingen lust just nu. Har många killkompisar och killar är det bästa som finns. Jag får dock aldrig måla naglarna på dom och kan heller inte dela pms-erfarenheter. Men att umgås med dom är det bästa jag vet. Det är inga krusiduller. Inget trams. Raka rör. Inga katter som tassar runt kring nån het j*vla gröt! En kille förväntar sig att man säger rakt ut vad man tycker. En kille tjatar inte. En kille med humor är det bästa.

En vacker dag kommer jag att bli allvarligt förälskad. Alldeles upp över-över-örona-så-att-det-pirrar-i-hela-kroppen-kär!! Jag ser fram emot den dan. Den kanske kommer imorrn. Kanske om en vecka. Ett år. Men jag letar inte. Stressar inte. Va f*n, mitt bäst-före-datum håller nog lite till. Får ju för tusan fortfarande visa leg på bolaget, trots att jag är 4 månader från 33 år gammal!

En sak i taget. Med det vill jag inte hindra alla stora och starka karlar som har modet att klättra ner efter mig i hålet. Kom ni bara! Jag bjuder på middag när vi är uppe igen!!

Snart är allt bra!

Ganska skönt att hysterin är över. Det är ju ändå lite smärtsamt. Jag är glad att jag har mina barn. Min övriga familj och mina vänner. Men minnena gör sig påminda. Ibland lägger sig saknaden som en svart, tjock, kletig sörja runt mitt lilla hjärta. Då gör det alldeles väldans ont! Vill inte sörja längre nu. Vill inte känna så längre. Vill bara få glömma. Blir förbannad på mig själv. Besviken. Vet att det är normalt. Att h*lvetet inte är över än. Men F*N vad jag är trött nu.

Får fortfarande inte speciellt mycket sömn. Drömmer lika mycket som vanligt. Och ändå kan saknaden klämma sig igenom min skyddsväst. Rakt in i bröstet på mig. Lägga sig där och infektera. Som en illvillig bakterie som inte vill släppa taget. En bakterie som är resistent mot all behandling.

Jag har överlevt julafton. Nu ska jag klara mig till nyår. Nyår gör ondare. Minnena från förra året är smärtsamma. Då levde vi tillsammans. Lyckliga. Kära. Men ändå låg jag blåslagen på nyårsafton. Blåslagen på både kropp och själ. De synliga märkena är för längesen borta. Men själen värken än. Mer nu när det närmar sig.

De sista veckorna har jag gråtit mer än jag gjort under en lång period. Vet inte riktigt varför. Det är bara nåt som känts väldigt tungt. Har varit svårare att skaka av sig tankarna på honom. Saknaden. Den kommer inte alls lika ofta och brukar inte vara lika stark längre. Men på sista tiden finns den där. Den ligger och gror. Som för att göra sig lite påmind. För att jag inte ska glömma. Kanske är det på grund av den stundande flytten. Att det blir ett avslut. Ett avslut på det liv jag trodde jag skulle ha. Det liv jag ville ha. Önskade jag hade. Kanske är det därför.

Jag har genomgått olika faser. Total rädsla. Blandad med villkorslös kärlek. Övermäktig sorg. Blandad med känslan av efterlängtad frihet. Under korta stunder har jag även känt ilska. Annars har det bara rört sig om just rädsla, saknad, sorg och frihet. Allt gör ont. Till och med känslan av frihet.

Jag blir förvirrad av mina egna känlsor. Dom skrämmer mig ibland. Har svårt att förstå dom. Svårare att acceptera dom. Varken vill eller orkar känna såhär längre. Han är ute snart. Om en dryg vecka. Då börjar han leva sitt liv igen. Jag hatar inte honom. Det kommer jag aldrig att göra. Det tar för mycket energi av mig. Hat skadar bara. Det gynnar ingen. Han hatar dock mig. Då får han göra det. Jag är tillräckligt stark i mig själv idag att jag vet att jag gjort rätt som lämnat honom. Det är det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv. Jag är glad att jag fick upp ögonen. Jag är glad att jag är fri.

Så varför gör det fortfarande så förbannat ont då?

Jag får låta det ha sin gång. Snart är allt över. Snart är jag fri även från smärtan. Snart. Jag tar en dag i taget. En timme i taget. Ett steg i taget. Struntar i motorhaverier och cementgjutning. En sak i taget.

Snart är allt bra.

Julafton!

Det kändes rätt bra. Firade inte som vi brukar. Och det gjorde nog susen! Barnen var lyckliga. Den äldsta ville vara tomte och fick såklart det. Kom in med dånande röst, så dånande den nu kan vara när man är 8 ½ och tjej! "Finns det nå'ra snälla barn här?" Hon började såklart med ett "Ho, ho, ho". Det gör ju den amerikanska tomten. Hon hade skägg och hela kitet. Sötaste tomten jag nånsin sett tror jag. Sen fick vi klappar.

Idag är det tyngre. Det börjar sjunka in att flytten närmar sig. Flytten till min "hemliga" bostad. Där får jag stanna ett tag. Men det är inte permanent. Jag kommer att bo i en liten stad. Nånstans i Sverige. Där kommer jag nog känna mig lite tryggare. Jag hoppas det.

Jag önskar att det inte behövt vara såhär! Jag önskar allt var som vanligt. Att jag fick flytta hem till min egen lägenhet. Kunna leva som jag vill. Vara fri. Stark. Vara jag! Istället måste jag flytta på mig. Först till ett ställe. Sen till ett annat. Vem vet hur många gånger jag måste göra så?

Idag är jag inte rädd. Bara förbannat trött. Trött på att det är fel personer som måste börja nya liv. Som måste flytta på sig. Säga upp sig från jobbet. Flytta från vänner och familj. "Ja, det är verkligen beklagligt" Jasså? Verkligen? Beklagligt? Det där är orden som t e x socialtjänsten använder. Att det är beklagligt. Sen går dom hem till sina trygga bostäder och har det fint med sina familjer. Vad säger politikerna? "Jag, det är ju jättetråkigt." Mmm..visst är det. Ännu tråkigare är det att man bygger ut infranät för 100-tals miljoner när det finns så uppenbara behov på andra håll!

Jag är inget offer. Har aldrig sett mig själv som nåt. Jag är på sin höjd målsägande. Men jag är framförallt kvinna. Och mamma. En mamma som, precis som de flesta andra mammor, vill sina barns bästa. En mamma som står helt hjälplös mot en "högre makt". Vilken myndighet man än pratar med får man samma svar. "Det är verkligen jättetrist att du har hamnat i den här situationen men det är inte vi som tar besluten. Det är politikerna." Jaha? Och ändå finns det politiker som själva suttit i "situationen"! Som VET!

Det finns så mycket konventioner och regler. Det är barnkonventionen. EU har massa fina lagar. FN är så humana och bra. Men när efterföljs den enskilda medborgarens rättigheter egentligen?

Alla har rätt till ett försvar. Om man åtalas för brott. Vi har vår rättsäkerhet. Det är bra. Det är demokratiskt. Man erbjuds hjälp om man blir dömd. Det finns program man kan få gå för att jobba med sig själv. Rätta till de problem man har som gjort att man hamnat där man hamnat. Jag tycker det är bra. Anser att varje människa har rätt till en andra chans. En ärlig chans till ett drägligt liv. VARJE människa! Jag hade tur att bo i rätt distrikt. Annars hade jag inte haft RVC. Dom har varit mina livräddare. Utan dom hade jag aldrig orkat. Jag har vänner som bor i distrikt där det inte erbjudits ett dugg. Där dom så snällt får lunka hem efter polisförhör och rättegångar. Till ensamheten. Ingen att ventilera med. Inga stödsamtal. Inte ett dugg.
Man sitter i sin ensamhet och tänker. Man tänker på mannen som sitter inlåst. Man saknar. Älskar. I sin ensamhet övertygas man mer och mer om att man gjort fel. Att man handlat orättvist. Det finns ingen där som kan tala om hur det är. Som kan stötta. Som kan säga att det är normalt att känna så. Det slutar med att man går tillbaka.

Om vi hjälper förövarna måste vi väl även ta hand om de utsatta???

Igår var det julafton. Våra kvinnojourer är belamrade med kvinnor och barn som flytt. Flytt ifrån terrorn. Alkohol, droger, sparkar och slag. Där satt dom. Mammor som förtvivlat försöker ge sina barn en någorlunda fin jul. Barn som frågar varför mamma gråter. Frågar efter pappa.

Våra kvinnojourer är guld värda. Men alla de eldsjälar som arbetar med att stödja och hjälpa utsatta kvinnor och barn jobbar gratis. Ideellt. Dom får inga pengar. Ingen lön. Dom arbetar med det enbart för att dom brinner för det. För att dom vill finnas där. Politikerna är väl bara tacksamma att statens pengar inte går till några onödiga löner. Då kan vi ju få riktigt bra infranät i våra städer.

Nu får det tamejtusan bli ändring! Fortsätt stöd våra brottslingar. Men glöm för f*n inte brottsoffrena!!!!

Barnens jul!

Idag är det julafton. Julafton?? Redan? Jag som brukar julpynta som en tok. Julbaka. Rulla köttbullar. Slå in paket och spela julsånger hela dagarna. Har inte ens dragit fram en stake. Pallar inte! Måste ju ändå flyttpacka mitt i allt det här. Det är ju lätt när man egentligen inte ens kan befinna sig i sin egen lägenhet. Hur f*n distanspackar man??

Känner mig lite extra trasig idag. Men lägger allt på hyllan. Barnen, Kalle, Aladdin och mat står på agendan. Inget annat. Vill inte känna. Inte tänka. Låtsas som om det är en vanlig måndag. Med lite extra mycket mat bara. Idag är jag bara jag. Blir bogserad av mamma idag. Motorn är inte tillbaka från verkstan än. Tänker bara vara. Koncentrera mig på mina små. Har ingen lust att piffa. Kanske några drag med mascaran men inget avancerat. Jag i olivgrön velour. Det är juligt! "Det matchar ju mina gröna ögon så lite piff är det nog!"

Barnen är förväntasfulla. Dom ska ju träffa tomten idag. Dom har ju hajjat vem det är som är tomte. Men dom har träffat den riktiga. Det finns dokumenterat. Fick sitta i hans knä i ett "mall" i USA. Då är det ok att man har en låtsastomte här hemma. Det är ju lite långt att resa från USA. Det har dom ju fattat.

Förra året när tomten kom och vi skulle öppna dörren möttes jag av TRE förvirrade män i rött. Jag stängde snabbt igen dörren och vände mig till mamma. "Ehh..det står T-R-E stycken därute!" Sen kom asflabbet! Det visade sig att dom andra två skulle in i varsin lägenhet med klappar och alla tre hade haft det ganska trevligt därute i trapphuset när dom på samma gång klivit ut ur hissarna. Jag öppnade dörren igen, flinade och frågade om det var fritt fram att välja! Då skrattade dom. Vi bjöd in vår egen tomte.

Jag känner just nu noll engagemang. Men jag vet att det bli bättre när jag ser barnens förväntansfulla leenden. Och när jag får mumsa på mammas julmat! Mammor är så skojiga på det sättet att dom alltid ska skicka med massa mat när man åker därifrån. Det tycker jag är extra bra idag. Då kan jag mumsa mig igenom hela julhelgen. I min gröna velour.

Idag blir det inte många knop. Jag ska bara vara. Njuta av mina barns närhet och glädje. Glo på Kalle och mumsa Aladdin. Om barnen vill smaka bjuder jag dom på en romrussin och förklarar snällt att det bara FINNS såna i lådan.. "det är vuxengodis!"

Det blir nog bra idag. Barnens skratt. Prasslet av papper. Julens alla dofter. Maten. Granen. Det blir bra. Det är jul. Barnens jul!

Tigrinnan är arg!

Kom nära och hon sliter dig i stycken!

Min äldsta dotter drömde en mardröm om XX igår natt. En otäck dröm. Hon drömde att hon hittade mamma halvt ihjälslagen utanför dörren. Och att XX stod där. Nu får det f*n bli ett slut på det här!

Nu vässas klorna. Honan ligger och lurar i gräset och när du minst anar det går hon till attack! Hon haltar och har ont men instinkterna finns kvar! Hon är på jakt. Behöver föda till minikissarna. Har du otur så är det DU som ligger på julbordet med ett äpple i käften!

Är så förbannat trött! Börjar se saker. Började flina för mig själv när jag satt i bilen igår. Såg en jättestor häst galoppera i slowmotion 100 meter framför bilen. Det var ingen häst. Det var en buss. Värsta LSD-trippen!

Sömnbristen ger sig till känna på alla möjliga märkliga sätt. Kommer inte ihåg vilken dag det är. Att det är jul i övermorgon har inte alls gått in. Glömmer bort det mesta. Kan gå ut med hunden men inser snart att själva vitsen med hundpromenaden inte riktigt når sin funktion om jag glömt hunden inne! Då får jag vända om. Kommer knappt ihåg barnens namn. Dom får heta allt annat än sina egna namn. "Du...öhh..vafan heter 'ru??" Tur att mina ungar har humor! Dom kallar mig för "pappa" och flinar.

"Nu är det jul igen.." Ja, men var det inte det nyss? Åren går, men en annan består. Det är ju en j*vla tur! Mina ungar tycker jag är lastgammal. 32? Det är väl inte så farligt. Dom tror att mormor är 300. När min äldsta fick veta att min kompis sambo är 34 höll hon på att svimma! "Åh herregud!!", sa hon.

I år känns det ju inte så glatt med julen. Tänker inte lyfta ett finger. Ett lussebak blir det. Men inga köttbullar eller annat trams. Sånt fixar mamma! Mammor är bra att ha. Dom ingår ju ofta i paketet. I mitt paket ingår det en i alla fall. Hon gör goda köttbullar. Själv glider jag nog i min nya lilla velour-overall, slänger ihop lockarna i en slarvig tofs, tar min nya pojkvän Aladdin och glider ner under filt framför Kalle! Klockan 15.00 på måndag tar jag inte emot några samtal. Då ska jag och Aladdin kela! Bara han och jag. Och en unge på varje sida.

Jag undrar om XX ska titta på Kalle. Om han också har en pojkvän som heter Aladdin. "God Jul! Hoppas tomten kommer! (när du tappar tvålen i duschen!)"

Tigrinnan samlar kraft. Förbereder sig för strid. Klorna blänker. Hon är arg!

Listan är lång!

Har sovit i knappt två timmar. Hunnit vakna tre gånger av mardömmar. Mitt huvud värker mer än vanligt och jag är så trött att jag mår illa. Hur f*n ska jag orka? Jul. Nyår. Familjelycka. Min fysiska kraft är slut. Min lilla låga är helt påväg att slockna. "Nu tändas tusen juleljus.." Ja, inte här i alla fall! Skulle behöva ett ordentligt lysrör för att kunna hitta fram i mörkret.

Jag fryser. Känner mig febrig. Är förmodligen grön i ansiktet av illamående.

Min lilla verklighet som började kännas verklig igen är än en gång svår att få grepp om. Det hade börjat kännas så bra. Jag skulle vidareutbilda mig. Hade kommit in. Kunde för första gången på länge se framtiden som ljus. Se mig själv som jag ville. Som jag så länge drömt om. Just nu vet jag inte hur det blir. Med nånting. Jag vill f*n inte ge upp. Men har svårt att hitta styrkan nu.

Jag fullkomligt sk*ter i om jag själv hotas. Men barnen!? Jag bara grät igår när jag såg dom. Deras små oskyldigt busiga leenden. Dom vet inte om det här. Dom tror vi är på minisemester. Jag måste ändra mina rutiner. Ändra mitt sätt. Gömma mig. Leva som nån annan. Som jag inte är van vid. Tänka på allt. Ständigt vända mig om. Kolla i backspegeln. Barnen märker såklart min oro. Att jag är stressad. Det är svårt att dölja.

Satt hos polisen igår. Tre timmar i förrgår. En timme igår. Det har blivit mitt andra hem. Jag frågade om jag inte kunde få flytta in i en cell i arresten. Jag och barnen. Det skulle kanske pigga upp lite. Vi kan ju sjunga julsånger för arrestvakterna. Jinglebells.

Idag har jag god lust att bara ge upp. Tänker inte göra det. Men lusten finns helt klart där. Orkar inte ha mer huvudvärk. Mer illamående. Mer mardömmar. Allt har blivit värre. Min motor har totalhavererat igen. Måste plocka isär hela sk*ten. IGEN! Cementgrunden har luckrats upp och själen har nästan förlorat allt blod! Jag känner hur livet fullkomligen rinner ur mig och det finns inget jag kan göra för att stoppa det. Jag är maktlös. Mina barn har blivit hotade!

Tigrinnan i mig ligger och morrar. Men hon är skadad. Skadeskjuten. Ligger och slickar sina sår och försöker återhämta sig. För att kunna försvara sina små. Hon har kommit ifrån flocken. Måste ensam försvara dom små kissarna. Och hon är skadad. Hur kan man försvara de sina då?

Förtvivlan. Maktlöshet. Rädsla. Ilska. Det tar aldrig slut.

Listan är lång!

Ännu en polisanmälan!!

Idag kom det som fick mig att vilja ge upp. Lägga mig ner och dö. Ett sms. Ett hot mot mitt och mina barns liv. Snarare ett löfte om att vi alla tre kommer att "plockas"!! Man nämnde barnens skola vid namn. Man vet var vi finns. Man vet våra rutiner. När, var och hur! Man vet allt!

Jag är så trött. Gråter både inombords och helt synligt. Orkar inte mer nu! När ska jag kunna få ro? När kan jag sluta fly? Sluta gömma mig? All min styrka har runnit av mig. Blir arg då och då. Men mest bara rädd. Mest bara ledsen. Hela mitt liv har återigen vänts upp och ner. Det är kaos i hela mig. Såret har gått upp och blodet pulserar ut. En rejäl artärblödning. Det slutar inte. Jag håller på att förblöda. Livet rinner ur mig. Tankarna flyger runt i huvudet på mig.

Jag har länge gått och varit rädd när jag varit ute. Trott jag sett XX hela tiden. Spanat efter honom. Nu vet jag ju inte vem eller vilka jag ska titta efter. Kan vara den där killen i kön på konsum. Eller han där borta vid övergånsstället. Kanske mannen med hunden. Jag har ingen aning om vem. Det stod "vi" i sms:et. "VI ska plocka er!" Vilka vi?

När vi minst anar det så ska alltså några "vi" plocka oss. Dom räknade upp de adresser där vi befinner oss. Nu har vi fått gömma oss. Fått fly. Har fått rycka upp barnen från skolan. Dom kan inte ens vara med på julavslutningen. Blir ingen riktig jul för dom. Jag har ingen ork kvar nu. Nu är jag riktigt tom. Kan inte se klart. Kan inte komma på lösningar. Trots all aktivitet i min hjärna kan jag inte tänka en enda logisk tanke. Ingenting är som det ska. Det stormar inom mig.

Jag trodde det skulle vara över snart. Det kommer det aldrig att vara. Inte förrän jag är utspelad. Bortglömd. Begravd. "PLOCKAD"!!

Jag är så trött. Så rädd! Idag blev det ännu en polisanmälan.

Inatt...

..kom allt tillbaka. Jag var i hovrätten igår igen. Följde med en vän. Hon skulle genomgå samma h*lvete som jag gjorde för en dryg månad sen. Men hon skulle gå dit själv. Aldrig i livet! tänkte jag! Jag följer med!

När vi kom in genom dörrarna kom många minnen tillbaka. Men jag stoppade undan dom. Hade inte tid med sånt. Var inte där för min skull. Vi mötte upp min väninnas advokat. Sen gick vi och satte oss i det lilla väntrummet utanför rättsalen. Jag såg på min vänninna vad hon kände. Vad hon tänkte. Jag satt ju själv där för bara några veckor sen. En hissdörr öppnas och ut kommer hennes ex med två vakter. Han hade ett sånt där bälte runt midjan med handfängsel i. Precis som XX. Jag tror till och med dom hade likadana tröjor. En militärgrön med dragkedja. Då överöstes jag med minnen. Jag kunde inte se hennes ex. Jag såg bara XX. Jag hörde hans röst. Hans ord. Jag skakade snabbt av mig känslan av hans närvaro. Min väninna brast i gråt. Åh, hur jag kände med henne. Jag visste så väl. Jag la armarna runt henne och strök henne över håret. "Du fixar det här. Jag VET det! Jag finns här!"

Det gjorde ont i mig att se denna glada, snälla, söta lilla tjej lida så. Jag la en hand på hennes mage. Den putande lilla magen där det ligger en liten och växer. "Du klarar det!"

Dags att gå in. Doften i rättssalen fick återigen minnena att vakna till liv. När domaren började prata sådär formellt rös jag. Jag tänkte på min vän som satt där framme. Jag visste hur hennes tankar gick. Jag kunde se det på henne.

Det blev paus några gånger. Vi gick och åt lunch. Vi skrattade lite. Vi pratade om allt och inget. Skojade om livet. Skrattade åt vår egen ironi. Vi behövde det båda två.

Dagen var lång. När det var klart gick vi till bilen. Vi åkte hem.

Jag var trött när jag kom hem. Åt lite. La mig på soffan. Sen somnade jag. Det tog inte lång stund innan drömmarna satte igång. Helt plötsligt ensam i rättssalen. Inlåst. Alla var borta. Min väninna. Rätten. Vakterna. Enbart hennes ex satt där. Med handfängsel. Jag försökte ta mig ut. Det var omöjligt. Vände mig om och där stod han. Det var inte längre min väninnas ex-sambo. Det var XX! Han hånlog. Sa att det var ett misstag att jag kommit tillbaka dit. Att han äntligen skulle få mig. Äntligen skulle få göra det som han sålänge drömt om när han suttit inlåst. Jag sprang mot dörren. Slet och drog i handtaget. Den var låst. Plötsligt känner jag hur han står alldeles bakom mig. Pressar sig mot mig. Viskar i mitt öra: "Du kommer inte ut. Det har jag sett till".

Han tog ett fast tag om mitt hår. Drog sakta mitt huvud bakåt. Jag mötte hans iskalla, svarta ögon. Och ett hånleende. Han njöt. Han älskar att jag är rädd. Han fortsätter psyka. Jag är så rädd att jag knappt kan andas. Jag känner hans hand om min hals. Än en gång. Vet att nu har han lyckats. Han vann.

Jag vaknar med ett ryck. Det är mörkt i lägenheten. Har lite svårt att andas. Är genomsvettig. Fryser och skakar. Det var bara en dröm. Den här gången också.

Jag har ont i huvudet. Det spränger. Är trött. Rädd. Vill inte, orkar inte. Vill bara få vila. Få sova. I lugn och ro.

Natten var hemsk. Men att veta att jag hjälpte min vän genom att bara finnas där gör det värt det. Då spelar det ingen roll om jag hade en dålig natt efteråt.

Jag kanske inte är så oviktig som XX fått mig att tro. Att veta att jag hjälpt nån ger mig styrka. Glädje. Vi finns där för varandra. Vi som vet. Som förstår. Vi finns!

Jag är tom...

Tom på kraft. Tom på känslor. Det känns så. Nånting har hänt. Inget baklag. Det har jag bestämt mig för att inte kalla det. Men en liten inbromsning. Ingen tvärnit. Ingen totalkrasch. En liten, lätt inbromsning bara. Kan vara klokt att trycka ner bromsen lite när kraften börjar sina. Kan vara rätt farligt att gasa på för mycket då.

Jag brukar göra mina små inbromsningar då och då. Ibland medvetet. Men inte nu. Nu är det bilen själv som ville sakta in. Behöver ett depåstopp. Tanka lite. Ljustera däcken. Kanske laga en punktering. Jag undrar om jag inte ska köra en motortvätt och ett oljebyte på samma gång.

Känner mig ensam. Jag har fullt med underbara människor omkring mig. Men känner mig ensam. Ibland är det skönt. Ibland måste jag vara ensam. Ensam med mina tankar. Mina känslor. Men just nu är det ensamt att känna sig ensam.

Såret har gått upp igen. Inte jättemycket. Men tillräckligt för att blodet ska börja sippra ut igen. Tillräckligt för att det ska göra ont. Är rädd att det ska bli infekterat. Måste göra rent och lägga om. Jag vet hur man lägger om sår. Jag har gjort det på så många andra människor. I mitt jobb. Men mitt eget sår kan jag inte riktigt ta hand om. Det känns så just idag. Jag vet vad som krävs för att försöka stoppa blödningen. Men har inte materialet hemma. Jag behöver en ny bostad. Inte direkt nåt som finns på apoteket!

Träffade mina barn igår. Mina underbara vackra små sk*itungar! Dom har varit bortresta i tio dagar. I USA. Hälsat på lite släktingar. Dom hade mycket att berätta. Det har shoppats nya kläder. Och "stövelklackskor". Det hade tappats tänder. Man hade lärt sig att blåsa tuggummibubblor. Båda ville berätta allt på samma gång. Båda blev irriterade när den andra avbröt. Dom kom av sig och skällde lite på varann. Jag satt mest och såg frågande ut. Det var så mycket information. Hängde inte med. "Sa dom att dom hade shoppat tuggummi, blåst bubblor med skorna och tappat kläderna??"

Med lite hjälp fick jag snart ihop deras berättelser. Dom hade haft det bra. Men dom hade saknat mamma. "Mamma, jag älskar dig oändligt mycket!"

Denna, absolut villkorslösa, kärlek är det som får mig att fortsätta. Att orka. Den ger mig styrkan. Viljan. Men ibland måste jag sjunka ner i mina egna tankar. Mina minnen. Sortera och försöka förstå. Det tar tid. Jag vet det. Jag försöker ha tålamod.

Mina tjejer sov hos mig inatt. Vi sov hemma hos mormor. Deras pappa skrattade när han sa att jag skulle ha det så kul med omställningen. Först fattade jag inte riktigt. Sen kom jag på vad han menade. Den förbannade jetlagen!! Klockan hade passerat en bra bit efter midnatt när min 6-åring tillslut somnade. Hennes sista ord, innan snarkningarna började, var ett sömnigt "Är det morgon snart?" I h*lvete heller! tänkte jag.

Dom ligger och sover som grisar fortfarande. Ska nog krypa ner och sniffa lite på dom. Mysa i värmen. Lämna min tomma själ här och bara vara med mina små. Det ska jag! Tanka lite kärlek. Värme. Det behöver jag. Behöver få fylla på. Vill slippa ha såhär ont. Vill inte känna mig ensam. Vill inte vara tom!

Förlåt att jag är jag!

Jag brukade känna så. Brukade vilja ursäkta mig för att jag var som jag var. Urskulda min egen existens. Säga förlåt för mina tankar, åsikter,viljor och önskningar. Jag lärde mig rätt snabbt att jag inte räknades. Jag var inte så viktig. Tyckte mest rätt dumma saker. Hade ganska fåniga drömmar. Levde inte i verkligheten. Hade helt orimliga krav på hur ett förhållande skulle se ut. "Förlåt för att jag tänker. Förlåt för att jag finns!"

Jag ursäktar mig inte längre. Kan fortfarande känna impulsen att göra det ibland. Men hejdar mig. Det finns ingen anledning att ursäkta sig längre. Det fanns det egentligen inte förut heller. Men det fattade jag ju inte då. Idag fattar jag. Idag vet jag.

Jag försöker vara stolt över mina känslor. Mina drömmar. Dom är ju jag. Dom präglar min person. Det är en ganska trevlig person. Om man får tro mina barn. Och mina vänner. Jag brukar få dom att skratta tills dom har ont i magen. Jag brukar krama dom när dom är ledsna. Jag brukar lyssna när dom vill prata. Jag kommer med näsdukar när dom gråter. Lånar ut en axel att gråta mot. Sen får jag dom att skratta igen. Hysteriskt!

Ber inte om ursäkt längre. Jag tänker fortsätta kämpa. Fortsätta lära.

Mina vänner, rövarna i Mattisborgen, säger till mig att jag skrattar igen. På riktigt. Att mina ögon har börjat glittra igen. "Det är så underbart att höra dig skratta sådär igen!" Sen får dom tårar i ögonen. Jag låter orden sjunka in. "Ja, jag är glad! Jag skrattar med hjärtat igen. Just idag skrattar jag på riktigt!"

Nu börjar min cementgrund att stelna till. Snart är den helt stabil igen. Ett rejält nybygge. Snyggt och stadigt ska det va'! Jag är redo att låta folk provgå på min cement. Att låta dom med ostadig grund få låna min stadiga. Vi kan hålla i varann om det skulle kännas vingligt. Dom kommer lämna spår efter sig. Men bara i mitt inre. Cementen kommer att stå orörd.

Reparationsarbetet är nästan slutfört. Motorn är nästan helt ihopplockad. Ligger bara ett par muttrar och nån annan konstig pryl kvar på verkstadsgolvet. Snart är alla delar på plats. Snart spinner jag igen. Vilken dag som helst är det dags för en provtur på E4:an. Börjar lite lugnt innan autobahn. Gasen är det inget fel på. Lacken glittrar och glänser. Hela bilen är "blingblingad" och fin. Bara bromsskivorna som måste kollas. Vore förj*vligt om jag kraschar under första turen!

Inga fler ursäkter. Ingen skuld. Nu är det vår tid. Min och mina barns. Vi är vi! Och vi tänker fortsätta vara det!

Förlåt för att jag är jag? Nä, grattis för att du fick känna mig, din dumma j*vel!!

Jag kan inte sova!

Jag vill inte sova. Orkar inte, som mina yngsta brukade säga. "Jag orkar inte sova, mamma..det är jobbigt!"

Det är jobbigt att sova. Jag drömmer för mycket. Blir ändå aldrig nån riktig sömn då. Det känns som ett mirakel att jag inte har blivit helt från vettet än. Max tre timmars sömn per natt i ca fem månaders tid. Slumrar ibland till på eftermiddagarna...men aldrig nån längre stund. Blir störd av drömmarna varje gång jag sluter ögonen.

Dom tar nog slut snart. Dom kan ju inte orka hålla ut så mycket längre. Finns inte så mycket mer att drömma om. Mina drömmars manusförfattare måste ju få skrivkramp tillslut. Jag kanske kan ta över skrivandet då. Då skulle jag nog skriva en dröm om ett lottovinst, ett soligt land, en milslång strand och jag och mina barn i varsin solstol. Jag skulle ta dykarcert. och simma med delfiner. Dricka pina coladas och skratta åt strandraggare! Jag skulle bjuda dit alla mina vänninor och så skulle vi ligga vid poolen och fnittra åt poolpojken Pablo som struttar runt och spänner sina muskler! Livvakten skulle vara där också. Med sin son. Han som är storebror åt mina tjejer. Vi skulle spela beachvolley och äta glass hela dagarna. Ha BBQ varje kväll.

Jag får nog maila mina drömmars manusförfattare med min lilla manusidé. Han kanske nappar!

Av nån anledning har det varit en tung dag idag också. Kanske är för att det närmar sig jul. Jag har ingen större lust med jul. Jag vill samtidigt klara av det. Jag vill inte strunta i julen. Vill inte låtsas om som att den inte finns. Vill inte hoppa över den. Vill bara komma igenom den utan ångest att den inte blev som jag hoppats. Jag tänker inte ha några förväntningar. Den här julen kommer att bli annorlunda. Men det gör ingenting. Det kommer fler jular. Och dom kommer bli bra! Det vet jag!

Nästa år kommer jag och mina barn ha en trygg, fast punkt där vi tillsammans kan julpynta och göra fint. Vår lilla borg. Nästa år ska bli en riktigt god jul. En kärleksfull jul. En jul full av glädje och förväntan. Jag håller ut till nästa år.

Jag är trött. Känner att huvudvärken är påväg tillbaka. Ska kanske försöka vila en stund ändå. Har ju mailat till min lilla manusförfattare nu. Får se om han köpte konceptet. Personligen tyckte jag att det var riktigt bra! Men han har kanske andra planer. Mina mardrömmar kanske är som Days of our lifes... A never ending story. Gud hjälpe mig i så fall!

Ska försöka vila lite. Ska försöka komma till ro. Tänka lyckliga tankar. Räkna får. Läsa sportsidorna. Titta på motorjournalen.

På nåt sätt ska jag nog kunna sova. Snart även utan mardrömmar.
Men just nu kan jag inte sova!

Eftersom det blev sån "läsarstorm" över mitt senaste inlägg så valde jag att skriva ett inlägg om bara det. De som känner mig ser min ironi och min typ av humor mellan raderna och jag tänker inte be om ursäkt för mina egna tankar och känslor jag hade just den dagen jag skrev det. Det är ingen som måste läsa det jag skriver. Det är helt och hållet mina egna tankar. Min egen dagbok.



Jag är fullkomligt medveten om allas "vardagsproblem" och minimerar ALDRIG någons "gnäll" och "tjat". Som jag själv skrev i en kommentar till inlägget så var det där mina känslor och tankar just den dagen!

Mina vänner, de som känner mig väl och känt mig länge, vet så väl att jag alltid finns där och lyssnar och stöttar så gott jag kan. Jag har aldrig tyckt att mina "problem" är viktigare eller mer värda en någon annans och det vet mina vänner om! Det är ingen som tvivlar på det!

Eftersom denna blogg helt och hållet är min dagbok om kampen tillbaka från en destruktiv och våldsam relation så är det mina tankar. Helt efter hur det känns i mig just för stunden då jag sätter mig och skriver.

För att försöka vara så tydlig som det går så får folk alltså gnälla om vad dom vill, hur mycket dom vill. Mina vänner kan med andra ord läsa mellan raderna att jag just DEN dagen inte orkar tänka på nånting annat än det som pågår i mitt huvud.

Kram till alla mina underbara vänner, och ni andra som kan läsa mellan raderna! Hoppas dom glutenfria lussebullarna smakar och lycka till med svärmor!! ;-)

Sluta gnäll om svärmor!

Huvudvärken har släppt något idag. Är mest trött. Har så mycket att fixa. Det går trögt. Måste orka! Hitta ny bostad. Helst i förrgår! Han är ute snart. Det är bara fråga om veckor kvar! Inte så många veckor. Inte tillräckligt många.

"Varför ska det vara såhär? Varför ska den som blivit utsatt få vara den som betalar det högsta priset? Varför ska jag straffas? Det är ju så det känns? Jag tycker inte synd om mig själv. Är bara j*ligt trött!"

- "Du klarar det här! Du gör rätt! Du är stark! Du förtjänar lycka! Trygghet! Vi står bakom dig!"

Jag har hört det så många gånger. Det har känts tryggt. Det har gett mig styrka. Men det är inte över än. Det är ju NU som mitt stora arbete har börjat. Fram till rättegångarna har jag inte behövt göra nåt. Andra har drivit allting framåt. Polisen tog en anmälan. Åklagaren väckte åtal. Drev målet framåt. Rätten dömde. Två gånger. Jag har bara hängt med. Det har varit skönt att inte behöva tänka. Men nu. Nu tänker jag. Nu undrar jag hur framtiden ska bli. Nu är det upp till mig. Nu ska jag helt plötsligt stå på egna ben. Bestämma själv. Det är ju sk*tläskigt! Skönt med samtidigt otäckt. Nu är det inte längre nån som driver det praktiska framåt. Nu är det bara jag. Jag ska hitta en ny trygg bostad. Mina barn måste få komma hem. Jag måste få ha dom hos mig.

Jag kämpar. Men det är svårt att orka. Ibland vill jag bara ge upp. Stanna kvar. Vänta. Jag vet ju så väl vad det skulle innebära. Men ibland är allt bara så övermäktigt. Ett stort j*la jättehinder som känns helt omöjligt att ta sig över.
"In i den där bubblan kommer man väl aldrig komma! Får nog stanna kvar här på utsidan."

Jag orkar inte tänka på att det är jul snart. Alla tjatar om det. Gnäller om det. "Jag är så stressad! Det är så mycket att stå i!"

Det är det väl för f*n för varenda j*vel?!

"Gud, jag måste hinna julstäda! Svärmor kommer hit. Hela huset måste iordning! Fy vad jobbigt!"

Jamen, du HAR ju iallafall ett hus-h*lvete att städa din ärkenöt!!

"Jag är helt slut! Ska bli SÅ skönt att resa bort i tre veckor över jul. Vad ska DU göra i jul?"

Äh! Go' j*vla jul för i h*lvete!

Jag orkar inte lyssna på allas vardagsproblem. Det gnälls om karlar som inte hittar till tvättkorgen. Om ungar som bara skriker. Om bilar som måste in på service. Om svärmödrar som är så ohyggligt elaka att dom hjälper till med barnbarn och städning och råkar ställa tillbaka grönsåpan i fel skåp! Det gnälls om packning inför semesterresor. Jobbiga kollegor som bakar glutenfria lussekatter till eftermiddagsfikat. Det gnälls om berg med disk. Om högar med tvätt. Jag orkar inte lyssna. Kan slänga på en film istället. Eller måla naglarna. Kan höra mig själv säga: "Mm..ja..fy va jobbigt för dig..nä..menar du det?...oj...mm.."
Blir det för mycket använder jag mig alltid av: "Du...nu försvinner du..jag hör dig väldigt dåligt..jag kör in i en tunn...." *klick*
Jag använder den även om jag sitter hemma i soffan och pratar. Men folk fattar inte. En del är så in i h*lvete självupptagna. "Hej! Har du kommit hem nu? Det bröts ju förut!"
Miffo!

Jag tänker inte ge upp. Jag tänker fortsätta kämpa till sista blodsdroppen. Jag kämpar för mina små. Och för mig själv. Jag kämpar för alla er som inte själva orkar! Men sluta för f*n och gnäll om svärmor!!

Vill bara få slippa just idag!

Idag känns det tungt. Han var ovanligt våldsam i drömmarna inatt.

I drömmen undrade jag hur jag fortfarande kunde vara vid liv. Det var så mycket blod. Överallt. Hans händer var blodiga. Hela jag var blodig. Det var blod i sängen. Som vanligt var mina kläder sönderrivna och alldeles kladdigt röda. Jag försökte skydda mitt ansikte. Ville bara att det skulle vara över. Låg helt stilla och tog bara emot.

När jag vaknade låg jag ihopkrupen i fosterställning och grät. Mitt huvud höll på att sprängas. För några sekunder var jag kvar i drömmen. Klart jag hade ont i huvudet när han hade sparkat och slagit mig så. Jag hörde mig själv säga "Sluta!"

Jag låg kvar i samma ställning. Gömde huvudet i mina armar. Kröp ihop till en liten boll och bara grät. Så låg jag i säkert en och en halv timme. Kunde inte sluta gråta. Mitt huvud gjorde så fruktansvärt ont! Såret i min själ hade återigen slitits upp och det kändes som om jag höll på att förblöda. Jag kände hur mitt hjärta slog. Även fast gråten fick mitt huvud att nästan explodera var det omöjligt att sluta.

När jag slutligen lyckats lugna mig låg jag kvar och bara andades. Lyssnade till mitt hjärta. Det gick inte att tänka en enda tanke. Det gick bara att minnas. Minnas hur många gånger jag känt såhär innan. Jag försökte befinna mig i nuet. Just den här gången var det en mardröm. Inte verklighet. Men min smärta var verklig!

Den känns och den plågar mig. Gör sig påmind ibland. Min sorg är verklig. Min rädsla är verklig. Han är verklig!

Jag trodde inte längre att mardrömmarna kunde påverka mig såhär. Inatt hände nåt. Inatt kändes det annorlunda. Jag vet inte vad. Eller varför. Det var starkare. Intensivare. Han var mer hatisk. Mer våldsam.

Idag är en tung dag. En dag som jag vill spendera i soffan. Under täcket. Har fortfarande ont i huvudet. Vill bara få sova i lugn och ro. Få vila. Känna mig helt trygg igen. Jag hoppas så att den tiden kommer snart. För idag känns den långt borta. Jag ger inte upp. Men vill bara få en lugn dag. Inte behöva tänka.

Vill bara få slippa just idag!

Hur kan man älska nån som slår?

Jag vet inte. Hur kan man älska nån överhuvudtaget?

Man älskar inte den som slår. Man älskar den andra. Den där den där snälla, omtänksamma. Den där alldeles fullständigt, underbart varma. Den där som är alldeles rätt! Det är den personen man älskar!

Man väljer inte vem man blir kär i. Det bara händer. Oftast när man minst anar det. Kärleken smyger sig på en och när den väl fångat en i sitt grepp är det svårt att göra sig fri. Det är samma sak med rädslan. Skräcken och sorgen. Den smyger runt i skuggorna. Man anar att det är något där, men man ser det inte. Man förstår inte vad det är som lurar ute i mörkret. När monstret väl visar sitt vanskapta ansikte är man redan fast. Man är ensam, liten, värdelös och rädd.

Man är försvagad. Likaså ens vilja. Ens självkänsla är undantryckt. Allt man någonsin stått för och trott på är som bortblåst. Det enda som inte förlorat sin styrka är kärleken. Kärleken till denna fulländade människa. Denna perfekta individ som, trots alla ens brister och fel, faktiskt stannar hos en.
Man blir både blind och döv.

För mig var det precis så. Jag som var så glad. Så stark. Plötsligt kunde jag inte känna riktig lycka längre. Jag kände mig ensam. Trots att vi levde tillsammans. Jag slutade skratta. Med hjärtat. Jag slutatde drömma. Slutade kämpa för det jag tidigare brunnit för. Jag var trött och tom. Sliten. Rädd. Och ständigt ledsen. Bar på en konstant smärta som var omöjlig att frigöra sig ifrån.

Någonstans inom mig visste jag varför. Men jag ville inte ta det till mig. Ville inte se sanningen. Ville inte tro på den. Skulle jag tro på den så skulle den bli verklighet.

Mina vänner såg. Dom visste. Dom såg min glöd försvinna. Tyckte jag såg trött ut. Ledsen. Men jag låtsades inte om nåt. Det var för jobbigt. Gjorde för ont.

Idag har min låga tänts igen. Mina drömmar har vaknat till liv. Min styrka är påväg tillbaka. Jag kan äntligen skratta igen. Jag är fri. Glad! Inte riktigt hel än. Det dröjer. Men snart. Mitt hopp är pånyttfött. Min vilja växer sig allt större och starkare.

Det finns många logiska förklaringar till hur man kan älska den som slår. Men inte en enda vettig till hur man kan slå den man älskar!

Jag undrar om livvakten har en son...

Häromdagen fick jag veta att mina barn är besvikna på mig. Jag har tabbat mig. Gjort ett kapitalfel! Storasyster var den som tog upp det.

- Mamma?
- Ja..?
- Vet du?
- Nä..
- Att...
- Ja?

Våra samtal börjar alltid så. Varje gång.

*tystnad*
- Vad är det, hjärtat?
*fortfarande tystnad*
-Men säg nu då...
- Varför har vi ingen storebror??

Jag satt bara tyst och kände bådas fördömande blickar.

- Ehh...ja..asså.. hur menar du nu??
- Ja, asså, vi vill ha en storebror!

Jag tittade med ett leende på lillasyster. Försökte få lite sympati. Ungen lade bara armarna i kors och gav mig den truligaste av blickar.

- Ja, mamma! Du KUNDE faktiskt ha gett oss en storebror! Det är inte så värst kul att BARA ha en storasyster!

Jag började skratta men upptäckte snart att tjejerna var gravallvarliga och att detta uppenbarligen var en alldeles för viktig fråga för att skrattas bort. Dom började dessutom se något förnärmade ut av mitt asflabb.

- Jaha..? Ja..det borde jag ju tänkt på då..kanske... Men..
- Du får ordna det till oss nu, mamma! sa lillasyster.
- Men herregud! Det KAN jag inte!
- Jodå, vi har pratat om det här, sa den stora tjejen och såg viktig ut.
Du får bli ihop med en kille som har en son som är äldre än oss. Då får vi en
storebror!

Jag var mållös.

- Det här har ni två kommit fram till tillsammans då eller?
- JA, sa båda i kör.

Lillasyster måste avläst min något förtvivlade blick. Hon lade sin hand på min arm, lutade sig fram mot mig och sa, med en väldigt lugnande röst:

- Mamma! Det går bra med en storebror som är lika gammal som storasyster. Då har i alla fall JAG en storebror!

Innan den stora hann protestera mot lilltjejens självbelåtna flin avbröt jag vansinnet som höll på att urarta.

- Men brudar! Det är ju inte säkert att jag träffar en kille som ens har barn!
- Du får väl fråga om han har det, svarade lillan med en självsäker uppsyn.
- Och om han inte har det då?
- Enkelt! svarade storasyster. Då blir du ihop med nån annan!
- Så ni menar alltså...

Jag hann inte avsluta min mening innan största tjejen avbröt.

- Mamma! Du är världens bästa mamma, eller hur? Hon gav sin yngre syster en uppmanande blick och hon nickade genast instämmande.
-Du är jättesnäll för tex ibland..då får vi godis fast det inte är lördag och sånt... -Men vi VILL ha en storebror!

Jag började känna mig något trängd. Ville ta mig ur diskussionen så snabbt som möjligt och lyckades i paniken göra nästa stora misstag.

- Ja, vi får väl se vad som händer i framtiden då...

Det är ett svar man aldrig ska ge till ett barn. Till en vuxen går det alldeles utmärkt eftersom en vuxen förstår innebörden av dessa ord. Ett barn, å andra sidan, ser det enbart som ett löfte om en alldeles strålande framtid där alla hennes önskningar går i uppfyllelse. Båda tjejerna tjöt ett rungade "JAAAA!" i kör och skuttade upp i min famn och gav mig varsin kram. Sen tog storasyster lilltjejen i handen och drog med sig henne bort mot deras rum.

- Kom! Vet du hur bra det är att ha en storebror??
- Nä, hörde jag min 6-åring svara med en röst full av förväntan.
- Han kommer hjälpa oss om nån är dum i skolan tex...och så kommer han...

Ljudet av deras samtal ebbade ut och grumlades av mina egna tankar. Det här var nånting som mina barn verkligen lagt ner funderingar kring. Och nu satt dom därinne i sina sängar och planerade hur framtiden skulle se ut med deras blivande bror. "En storebror? Hur har dom kommit på DET? Jag undrar om livvakten kan ha en son..."

Jag är påväg tillbaka!

Du kan inte skrämma mig längre. Du är ingenting för mig. Dina ord är ingenting. Ett knappt hörbart brus. En störning på linjen. Du är ett stort, mörkt, j*la Ingenting!

Idag känner jag så. Jag är inte arg. Jag är inte ledsen. Jag är likgiltig. Men stark. Det går inte att framkalla sidor hos mig som inte finns. Det går inte längre att trycka undan egenskaper hos mig som jag alltid har haft. XX lyckades för en stund. Jag vet bättre nu. Jag vet att han inte kan det igen. Ingen kan det. Jag tänker försvara mig själv och mina små. Som en tigrinna! Snabb, smidig och med en råstyrka av 500 hästkrafter! Ingen kommer någonsin sätta sig på mig igen. Ingen ska få tala om för mig hur jag ska leva mitt liv. Hur jag ska uppfostra mina barn. Nu är det jag som bestämmer. Bara jag!

Det finns ingen ursäkt. Inget förlåt i världen kan ta bort de ärr som XX satt i mig och mina barn. Men han får leva med det. Han få ha det på sitt samvete. Ett samvete som kanske inte ens finns därinne. Ett samvete som kanske aldrig väcks. Jag bryr mig inte längre. Inte ett dugg. Vill ändå inte ha nån ursäkt. Vill inte höra någon ånger. Vill inte höra nånting alls. Vill bli lämnad ifred. Jag och mina barn ska få leva nu. Lyckliga. Starka.

Vi har ingenting att skämmas för. Vi älskade honom. Det kan ingen ta ifrån oss. Lika lite som nån kan ta ifrån oss de vi är! Han försökte. Lyckades nästan. Men nu är vi fria. Snart även hela. Han hade kunnat få oss. Han hade kunnat få behålla vår kärlek. Mina barns villkorslösa. Min passionerade. Han valde att krossa den. Hur kan man krossa den vackraste gåvan en annan människa kan ge?

Han ser det som att jag har svikit. Som att jag har förstört. Förlorat honom. Jag har ju vunnit. Vunnit tillbaka mitt liv. Vunnit tillbaka mig själv! Ingenting är värt mer än det. Inte ens kärleken till nån annan. När jag älskar mig själv helt och fullt igen kommer jag att kunna älska en annan man. En man som förtjänar det. Som förtjänar oss! XX kunde ha gjort sig förtjänt av det. Men valde att kasta bort allt.

Idag är jag stark. Glad att vara fri. Glad att leva. Idag känner jag.

Jag är påväg tillbaka!

Jag saknar mina små!

Mina barn är rädda. Oroliga. Dom oroar sig för mamma. Att nån, vem som helst, ska komma och göra mig illa. Dom oroar sig för att XX ska komma och vara sådär dum igen. "Man FÅR inte göra som han gjorde, mamma!"

Dom har behov av att prata om det. Med mig. Det är något vi har upplevt tillsammans. Vi har alla tre känt samma kärlek till honom. Samma tillit och samma sorg.

För det mesta känner jag mig som Pipps Långstrump. Alltid glad, lite gulligt tokig, alltid redo för nya äventyr. Inte rädd för nåt och framförallt starkast i världen. Men när mina barns rädsla lyser igenom deras leenden och glittrande ögon känner jag mig plötsligt så otroligt maktlös!
Jag önskar jag var Askungens gudmor. Jag skulle svinga min trollstav över deras små lockiga huvuden när dom sov och ta bort all oro och smärta dom bär på. Jag skulle ge dom trygghet och glädje.

När jag sett till att dom var trygga igen skulle jag väcka min livvakt. Förvandla honom till en muskulös Mary Poppins, svinga trollstaven över mina egna korkskruvar och sen ta mig till balen på slottet! Mamma behöver en helkväll!

Idag gör det ont. Inte ens tanken på en helkväll på slottet känns speciellt lockande. Jag kan bara tänka på mina små. Dom förtjänar inte den där oron. Inga barn gör det.

Just idag var det lite tyngre än vanligt. Men imorrn är det säkert bättre. Jag hoppas det. Jag vet att det tillslut blir helt bra. Måste bara hålla ut.

Jag saknar mina små!

Livvakt sökes!

Sov som vanligt inget vidare inatt. Idag håller huvudet på att sprängas! Igen. Är både ljus- och ljudkänslig. Täcket över huvudet och horisontalläge är det som gäller idag. Är nog lite trotsig också när jag känner efter. Kan allt men vill inget! Trött på att inte känna mig hemma. Känna mig trygg. Mitt hem har alltid varit min stora trygghet. Min borg. Vad är det nu? Ett fängelse. Ett trasigt kallt fängelse men hemska minnen i väggarna. I mitt fängelse är inte maten speciellt bra. Det finns inga tv-spel i sällskapsrummet. Inga medfångar som jag kan spela kort med. Jag har fått isoleringscellen. Det kanske skulle vara bättre att få hyra in sig i en riktig cell nånstans. Då skulle man kanske känna sig trygg. Då skulle det ju finnas vakter. Jag har inga vakter utanför mig cell. Det är för dyrt. Men det skulle nog vara ganska trevligt. Då skulle man ju ha lite sällskap. Nån att spela kort med. Nån att slå i tv-spelandet. Sällskap vid matbordet är också rätt trevligt.

En livvakt skulle nog ha det rätt bra här hemma. Jag är nog en ganska skojig chef. Han skulle få öppna julklapparna när han ville. Skulle nog inte ens slå in dom. Vi skulle åka så fort vi var klara och han skulle inte behöva sitta kvar vid matbordet och lyssna på vuxenprat! Sen skulle vi bjuda in alla mina tjejkompisar. Titta på Grease och Dirty Dancing. Måla naglarna och göra slingor. Ha kuddkrig i slowmotion och mata varann med vindruvor. Ja, vi tjejer gör bara sånt när vi träffas!

Min livvakt skulle hata tjejfilmerna men titta ändå. Bara för att han är så snäll. En stor, snäll nallebjörn. Stark så in i h*lvete! Med en kropp som en grekisk gud. Då skulle tjejerna bli avis! Han skulle älska barn och vi skulle åka till kålmården och liseberg. En unge på varje axel men snabbt som ögat avväpna eventuella gärningsmän. Helst med bara blicken. Åh, vilken matrix-gud!

Det är tryggt att ha en hjälte i fantasin. Det får mig att le lite. Stackars kille. Tvingas titta på medium med mig på torsdagkvällarna. Tvingas sitta och gråta till romantiska komedier. Men han tar det som en man!

Jaja, än så länge så är det bara i fantasin. Om nån skulle vilja vara min livvakt så går det alldeles utmärkt. Det tycker barnen också. Storasyster tycker det vore "ascoolt" och lillasyster tycker nog själva idén med en stor och stark karl i hemmet är rätt kittlande. Mamma vill bara känna sig trygg. Och lite ompysslad kanske.
Livvakt sökes!

En dag i taget!

Inatt drömde jag om XX. Inte så ovanligt. Jag skulle bli förvånad om jag inte gjorde det. Men jag tänker inte låta drömmarna påverka hela min dag. Dom ställer till med tillräckligt under nätterna. Det är bara drömmar. Har en gång varit verklighet men inte längre. Nu är det bara jag där när jag vaknar. Skulle drömmen vara sanning tar jag bara upp telefonen och ringer polisen. Dom stackarna. Dom har mycket att stå i. Några vänner till mig som är poliser brukar berätta hur det är. Jag säger till dom vilket underbart jobb jag tycker dom gör.

Jag har sagt att det många gånger bara känts dumt att ringa efter dom. Man känner sig löjlig. Jag vet ju att det händer så mycket allvarligt överallt. Då tycker dom att jag är ett pucko!

Jag pratade med mina barn igår. Lillasyster mår inte bra! Inte alls bra! Hon är orolig. Att inte veta var mamma hamnar efter en flytt är olidligt för henne. Att inte veta när hon får flytta hem är lika med att tro att hon ALDRIG mer får flytta hem. Det är svårt när jag själv inte har några svar att ge. Jag försöker lova dom att det ordnar sig men ibland känns det hopplöst även för mig. Storasyster gör sitt bästa för att trösta den lilla. Hon försöker förklara på sitt alldeles speciella sätt hur bra allt kommer att bli. Men lillasyster misstror. Det ser jag. Det gör ont i mig. Jag måste hitta en lösning snart!

Dom undrar hur det är med XX. Dom frågar hur han mår. Lillasyster saknar honom. Jag har förklarat för henne att det är ok att sakna. Hon får sakna. Att även jag saknar ibland. Hon frågade mig häromdagen om jag var ledsen. "Du älskar ju honom!". Jag sa som det var. Jag älskade honom väldigt mycket förut. Men inte längre. Jag försöker skilja på nu och då. Precis som för mig själv. Det var förut. Inte nu.

Idag har såret gått upp lite. Blodet sipprar ut och färgar allt rött. Det gör ont idag. Men det får det göra. Jag vet att jag är påväg åt rätt håll. Jag vet att jag kommer att må helt bra tillslut. Jag får ge det mer tid. Ha tålamod. Jag hatar att ha tålamod. Det är bland det tråkigaste och vuxnaste som finns ju!
"Nu får ni har tålamod! Vi öppnar julklapparna när pappa och jag säger till!" Som barn kan man ju tänka "Varför ens slå in sk*ten! Jag kommer ju ändå slita upp pappret på en tiondels sekund!" "Vi åker när vi är klara! Ha tålamod" Och vad tänker man då? "Klara? Vi ÄR ju klara! Kan vi BLI mer klara? Bilen är packad, lamporna släckta, alla fönster stängda. ALLT är klart så varför ska kärringen springa runt som ett yrväder och dubblekolla allt??" "Ni sitter kvar vid bordet tills alla har ätit klart!" Det där är nog bland det värsta. "Är hon allvarlig? Fattar hon ens hur j*la långsamt dom äter? Dom pratar ju bara. Skyffla in maten nu för f*n så vi få gå! Och där sitter pappas chef och flinar. F*n glor ju på gubbj*vel? Håll käften och ät!"

Nä, tålamod är ingen höjdare. Jag är nog fortfarande barn på insidan. Nu för tiden är det visserligen JAG som säger att julklapparna öppnas när jag säger att dom öppnas. Det är JAG som säger att vi åker när vi är klara. Får jag frågan "varför" svarar jag vuxet "därför". Vid middagsbordet har dock barnen lyckats hitta ett kryphål. Väsnas man för mycket blir morsan tokig och beordrar en med dånande röst att lämna landet!

Tålamod är en dygd säger dom. Ja, men ingen rolig dygd. Jag har dock fattat att jag måste ha tålamod med mig själv nu. Jag försöker se framåt. Se en ljusning. Tänka att det kommer ordna sig. Det kommer bli bra. Det måste det!
En dag i taget!

Trött men orädd!

Klockan är strax efter fem på morgonen. Har legat vaken i några timmar nu. Jag sov hemma inatt. Envis som en tvååring. Ibland måste man bara få vara lite ensam. Det kändes rätt ok till en början. Jag lyckades till och med somna. Men vaknade vid två av att hunden stod och tokskällde, morrade och reste ragg vid ett av fönstrena. Vanligtvis kan han småmorra lite om han hör nåt, men nu var han helt vansinnig. Först blev jag rädd. Jag fattade att det var nåt. Sen blev jag arg. "Va f*n! När jag ÄNTLIGEN lyckats somna!!!"

Hundens skall dånade. Jag skulle i vanliga fall beordrat honom att vara tyst. Istället lutade jag mig tillbaka med ett nöjt leende på läpparna. "Välkommen in!" Efter en liten stund lugnande han sig. Gick bort till mig, småmorrade lite och spatserade fram och tillbaka framför mig. Han var förbannad. Komma här och störa mitt i natten! När morsan sover. Jag berömde honom. Mycket.

Jag tänker inte vara rädd längre! Inte just nu i alla fall. Jag är för trött. Har för ont i huvudet. Känner att jag inte riktigt har tid. Kanske kan vara det när jag får en lucka i kalendern. Efter helgerna. Då får vi se om jag känner för det. Men inte idag. Idag är jag stark!

Jag är trött men kan inte sova. Det kan hunden. Och katten. Dom snarkar båda två. Kul sällskap! Tur man har tv:n. Och datorn.

En kopp te, filt och en bok i soffan får det nog bli. Lite tända ljus. Mysfaktor deluxe! Jag ler. Mina tårar börjar ta slut. Min lilla glöd är påväg tillbaka. JAG är påväg tillbaka! Jag är trött.
Trött med orädd!

Jag slåss för mina barn!

Dagarna går. Snart är det jul. Jag är inte så säker på att det blir en så god jul i år. Känner mig inte trygg hemma just nu. Och inte har jag hittat nån ny bostad. Sånt ska jag fixa själv. Om jag nu inte vill bo på vandrarhem.

Det känns som att det är jag som straffas! Det är jag som måste byta adress. Jag som "blir hemlig". Jag som måste ordna allt praktiskt. Jag som blir hotad. Lever i ständig rädsla. Ligger sömnlös om nätterna. Det är jag som inte har nånstans där jag känner mig trygg. Ibland önskar jag på allvar att inget av det här hade hänt. Att jag hade levt med honom fortfarande. Bara för att slippa allt det här. I mitt lilla förnuft, det där pyttelilla som finns där inne, så vet jag att det livet varit ännu värre. Ännu mera sorg. Ännu mera smärta. Men att inte kunna känna mig trygg, inte kunna ha mina barn hos mig är fruktansvärt! För dom också.

Mina barn förtjänar inget annat än trygghet. Alla barn förtjänar trygghet. Dom har inte bett om att få komma till världen. Dom har inte gjort nåt för att utsättas för våld. Eller se mamma bli slagen. Dom är oskyldiga. Ändå är det vi som får lida. Jag träffar bara mina barn några timmar varje vecka. Saknar dom så jag håller på att bli vansinnig! Dom mår inte heller bra av det. Ändå får vi ingen hjälp med ny, säker bostad. Kanske det hade ordnats om vi var "viktiga" personer. Men vi är väl rätt betydelselösa. Ändå pratas det ständigt om hur viktiga barnen är vi vårt samhälle. Allt ska ske i barnens bästa! Är det bra för barnen att inte kunna vara med sin mamma. Att inte kunna ha ett tryggt hem längre. Är det bra för dom att byta rutiner och livsstil utan att få veta när mamma kommer tillbaka in i deras liv. Mamma som dom bott på heltid hos sen dom föddes.

Jag vägrar ge upp. Vägrar vara ett offer! Jag har inte gjort nåt fel. Jag har redan blivit tillintetgjord. Har redan varit betydelselös. Tänker inte hamna där igen! Jag ska in i den där bubblan igen om det så är det sista jag gör. Jag tänker inte låta mig skrämmas. INGEN kan ta ifrån mig den person jag är. Det vet jag nu. Ingen kan ta död på min vilja. Dom kan försöka. Och misslyckas. Jag står kvar. Jag flyttar mig inte en millimeter! Det här är mitt rum. Mitt space. Här regerar jag och ingen annan. Här ska jag och mina barn finna vår lycka. Vår trygghet. Än ligger inte handskarna på hyllan.
Jag slåss för mina barn!

Måste orka!

Jag måste! För barnens skull. För min egen. Jag kan inte ha barnen hos mig just nu. Det känns för otryggt. Dom lider av det. Jag lider av det. Vill nästan ge upp. Men samtidigt inte! Blir arg! Vill gå ut och ställa mig på gatan mitt i natten och skrika. "Kom då! Jag står ju här nu!"

Sömnen har återigen försämrats. Obehagskänslan när jag är ute har kommit tillbaka. Tillbaka på ruta ett. "Gå rakt i fängelse utan att passera gå!" Jag känner mig som en pjäs i ett sällskapsspel. Monopol. Jag kanske är strykjärnet. Eller skon. Äger inga fastigheter på Wall street. Bara ett konkurs-skadat väveri eller nåt sånt. Som har slut på garn. Jag skulle nog hellre vara en pjäs från nåt annat spel. Madicken-spelet kanske. Jag kan vara en sån där kringla. Lite söt och go. Eller Den försvunna diamanten. Då kan jag vara just den försvunna diamanten. Eller en smaragd. Då kan man glänsa lite. Men ska sanningen fram så är jag nog bara en spelpjäs från Fia med knuff. Ligger och rullar på golvet efter att ha knuffats av spelplanen.

Jag som trodde jag var påväg att vinna spelet. Var så nära mål tyckte jag. Men då vänder allt och man får vänta på sin tur och sen börja om. I mitt brädspel är alla andra pjäser väldigt färgglada, som det ska vara. Men inte jag. Jag fick den gråa pjäsen. Den som ingen skulle välja. Den som inte saknas om den tappas bort. Jag önskar att jag kunde bli borttappad ibland. Få lite lugn och ro. Få andas ut. Kunna ligga en hel dag utan att känna dåligt samvete.

Jag saknar mina barn. Det var inte så längesen dom bodde hos mig på heltid. Nu träffas vi inte alls lika mycket. Det tär på oss alla tre. Men jag kan ju inte ha dom hemma. I min lägenhet.

Efter regn kommer solsken säger dom. Det stämmer kanske. Man kan ju hoppas. Men å andra sidan är det en del talesätt som INTE stämmer i mitt fall... "Gräset är inte grönare på andra sidan". Det kan f*n inte vara nåt annat än grönare där. Här är det då inte speciellt färgglatt! "Man ska inte kasta sten i glashus!" Nä, inte genom folks fönsterrutor heller men vad f*n hjälpte det?"

Jag är så trött. Trött på allt just nu. Likgiltig. F*n, ska det vara så svårt att lämna mig ifred? Låta mig vara? Dom måste ju också tröttna nån gång. Tänk att vara en sån där bookmaker. Eller nån maffiatyp. Jag skulle tröttna på mig själv efter ett tag. Kila runt som en vettvilling och hota folk till höger och vänster. Jisses! Mycket skönare att ligga på soffan och glo på idol en fredagkväll.

Nu vill jag stänga in mig och vara ifred! Vill andas. Vill sortera. Vill fatta!
Jag ska orka. Måste orka!

Hotet!

Inatt hände det. Jag hade som vanligt somnat på soffan. Vaknade vid två tiden och kunde inte somna om. Skickade iväg ett sms till en kompis som jag visste var vaken. Han ringde upp. Närmare halv tre blev plötsligt hunden stirrig. Gick fram till varje fönster och nosade. Jag försökte lyssna vad det var han fått vittring på. Då kom smällen! Med världens brak krossades ett fönster i min lägenhet. Jag frös till is. Höll andan.

- "Hörde du?" viskade jag.
- "Vad i H*LVETE var det??"

Jag hade tänt en lampa och upptäckte stenen. En stor stenbumling låg på golvet nedanför fönstret. Det låg krossat glas överallt. Jag tog försiktigt upp stenen, rädd att jag skulle skära mig på glassplittret. Nån hade skrivit på den. "DU ÄR DÖD", stod det med stora bokstäver!

- "Det kom in en sten genom mitt fönster" stammade jag viskandes fram. "Det står Du är död!"
- "Ta mobilen och ring till polisen på en gång. Jag väntar i luren!"

Jag skakade. Fattade inte att det var sant. Kände hur mitt hjärta slog. Det blev tungt att andas. Jag släckte lampan igen. Resten av lägenheten var redan nedsläckt. Förutom datorn. Jag stängde av den på en gång. Ville inte ha en enda ljuskälla. Jag trevade mig fram efter mobilen. Kröp ihop i ett hörn på golvet och slog 112.

- " 112, vad har inträffat?"

Dom svarar alltid så. På så vis kan dom göra en bedömning om hur pass akut läget är och vem dom ska koppla en till. Jag visste det, men ville bara få tag på polisen. Orkade inte redogöra för vad som hade inträffat. Fattade det ju knappt själv.

- "Polisen!" sa jag bara, samtidigt som jag visste att den snälla rösten i andra änden än en gång skulle fråga vad som inträffat.

Jag berättade kort om vad som hänt och han kopplade mig vidare. Strax efter svarade nån hos polisen. Jag sa bara åt dom att dom måste skicka nån och så berättade jag. Han skickade en patrull på en gång sa han. Han sa att dom skulle ropa på mig när dom var framme för jag förklarade att porten var låst. Vi la på. Jag tog upp den andra telefonen och återgick till samtalet med min vän. Han sa åt mig att ringa upp min väninna som bor en bit bort och be henne komma över. Vi la på och jag gjorde som han sa. Det var min väninnas sambo som svarade. Jag bara grät. Kunde knappt andas. Jag försökte förklara så gott det gick men han lugnade mig bara och sa att han var påväg. Sen gav han luren till min väninna. Hon pratade med mig tills polisen kom. Jag satt på golvet i mina barns rum i mörkret. Såg ljuset från en ficklampa utanför. Jag kröp fram till fönstret och såg polisbilen ute på gatan och en polisman nedanför mitt fönster Jag öppnade fönstret och han hälsade. Han frågade var det krossade fönstret var och jag pekade. Dom var hundförare och han sa att hans kollega skulle söka igenom området och han själv skulle komma in till mig.

Jag gick ner och öppnade porten och släppte in polisen. Vi gick in i min lägenhet och jag visade från insidan vilket fönster det var. Min hund blev alldeles till sig för han var ju övertygad om att det var HAN som fick besök. Jag var så stressad av hela situationen att jag bara röt åt honom. Efter bara några minuter kom min väninna och hennes sambo. Polisen frågade lite frågor, tog personuppgifter och sånt. Han förklarade att det skulle komma en "vanlig" polispatrull också. Polismannen ringde och kontrollerade om XX fortfarande var inlåst och det verkade han ju vara. När vi var klara så tog min väninna med mig utanför för att ta en cigarett. Det behövde jag. Jag satt fortfarande och skakade men hade slutat gråta. Det var skönt att få lite frisk luft. Och nikotin. Sen kom den andra patrullen. Det var en kvinna och en man. Vi gick in och satte oss och kvinnan började fråga mig frågor. Jag vet inte hur länge vi satt där. Dom var väldigt trevliga dom där poliserna. Det känns nästan lite taskigt att inte bjuda på nybakta bullar och kaffe när dom kommer sådär mitt i natten och är trevliga! "Jag hade ju inget kaffe hemma. Och även om jag haft det så kanske dom inte var kaffedrickare. Dom kanske hade gillat te bättre. Jag gillar te. Med mjölk. Och kanske lite honung. Nån honung hade jag inte heller hemma. Och inga bullar. Jag får se till att ha sånt hemma om det blir fler nattliga besök"

När poliserna hade åkt hjälpte min väninna och hennes sambo mig att packa ihop lite saker. Sopa undan glaset och tejpa för hålet i fönstret med kartongbitar. Sen åkte vi hem till dom. Mina väninnas sambo åkte med i min bil och min väninna körde deras bil bakom. Efter en liten bit ringde hon oss och sa att hon sett en bil i backspegeln som följt efter nästan hela tiden. Jag gasade på upp på deras gata och svängde in i en parkeringsficka. Hon stannde bredvid. När jag klev ur bilen såg vi att bilen som legat bakom sakta svängde in på samma gata där vi stod och att den närmade sig. Det var mörkt och svårt att se. När den kom lite närmare upptäckte vi att det var en polisbil. Då kunde vi inte annat än att bryta ut i ett hysteriskt asflabb.

- "Var det den DÄR som låg bakom mig??" utbrast min väninna.
- " Ja, det var inte värre" sa jag. Förföljd av polisen. Det måste varit otäckt för dig!"

Gud, vad vi skrattade! Sen gick vi in.

Klockan var närmare fem på morgonen när vi väl var hemma hos dom. Ingen av oss var speciellt trötta just då. Jag var glad över att vara hemma hos dom. Där kände jag mig trygg. Jag kunde koppla av. Vi tjejer la oss i dubbelsängen och gubben fick ta soffan. Vi låg och tittade på tv och småpratade en stund. Så småningom somnade vi.

Idag har jag mest bara legat på soffan. Har inte orkat göra nåt. Inte orkat tänka. Pratade med RVC bara. Berättade vad som hänt. Nu får det hända nåt med bostad. Socialtjänsten har inga lägenheter säger dom. Och jag kan enbart vända mig till min egen kommun. Dom ville sätta mig i nån stuga på ett vandrarhem vid nån sjö en timmes bilfärd härifrån. Ensam. Utan familj och vänner. Där skulle jag få bo. Men mina mardrömmar. Min panikångest. Jag sa att det inte går. Jag måste få känna mig trygg. Måste kunna ringa till nån om det krisar. Nån som kan komma till mig fort.

Jag får se vad som händer. Kan i vilket fall som helst inte bo kvar i lägenheten tills flytten är genomförd. Än så länge får jag bo här. Men vill ju såklart få iordning ett eget hem. Ett hem där jag kan känna mig trygg. Dit jag vågar ta mina barn. Ett hem som inte ligger på nedre botten.

Nu är det en dag i taget igen. En timme i taget. Nu är rädslan tillbaka. Med besked!

Till XX!!

Du sa att du älskade mig... Du lovade mig evig trohet och kärlek.
Du lovade att aldrig såra mig eller göra mig illa. Du sa att du skulle vara rädd om mig, att jag var det bästa som hänt dig!

Du tycktes glömma dina löften alldeles för fort. Kanske var de bara tomma ord.

Vi älskade dig, jag och barnen. Vi litade på dig, på det du sa. Vi höll våra löften till dig och vår kärlek till dig var sann!
Du tillintetgjorde vår kärlek, du tillintetgjorde mig! För du var inte trogen, du både sårade och slog. Du lät mina barn se på. Mina oskyldiga barn som älskade dig så villkorslöst.

Du förnedrade mig och tryckte ner mig tills jag trodde på allt du sa. Mina åsikter räknades aldrig. Min vilja brydde du dig aldrig om. Även om mina blåmärken är borta kommer mina sår aldrig riktigt läkas. Du förlöjligade allt jag stod för och allt jag brydde mig om, tills det inte längre fanns nåt kvar av mig. Du förringade mina känslor och fick mig tillslut att bara vilja vara tyst. Det var ingen idé att säga nåt, du brydde dig ändå inte! Du hånade mig när jag grät. Du frös ut mig och talade om att jag inte dög. Trots detta slutade jag aldrig att älska dig!! Jag slutade aldrig hoppas! Jag ville så gärna att du skulle se mig, att du skulle förstå. Men det gjorde du inte. Du bara fortsatte. Varför?

Du lyckades trycka ner mig, du lyckades slå. Men en sak lyckades du inte med. Du lyckades aldrig ta ifrån mig viljan att finnas kvar. Viljan att bli älskad. Du lyckades inte ta ifrån mig förmågan att kunna älska. Du tryckte undan min styrka, min glöd. Du trodde nog att du vunnit. Att du lyckats förgöra mig. Men du hade fel! Du lyckades inte! Jag vann! Jag är kvar! Och jag blir starkare för varje dag som går! Jag är här! Jag är fri! Du kan ALDRIG mer skada mig eller mina barn! DU är tillintetgjord. Du existerar inte längre! Vi är fria, vi blir lyckliga igen. Vi vann!!!

Hans bild börjar blekna!

Äntligen! Det är som att han åker in i dimman. Bort från mig. Snart är han bara den där fläcken som jag ska dölja med en vas liljor. Jag trodde det aldrig! Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle komma över honom. Jag trodde visserligen inte att jag kunde hamna i ett sånt förhållande. Det blir sällan som man tror. Jag var länge så säker på att han var den ende. Den ende som skulle stå ut med mig. Som skulle älska mig trots alla mina brister. Han stannade ju. Fast att jag var sådär värdelös och korkad. Han stannade fast att jag inte klarade av nästan nånting. Det tog ett tag för mig att våga. Att våga förstå. Våga se. Hur det egentligen var.

Jag skyddade honom. Fick höra från vänner att det inte var några bra tecken. Dom anade ju. Men jag skyddade och försvarade. Förklarade bort mina blåmärken. "Jag gick in i en dörr. Jag ramlade i trappan. Dörren blåste igen på min arm. Jag halkade på en isfläck." Bortförklaringarna var många. Nånstans visste jag redan då att mina vänner inte trodde på mig. Men vad skulle dom säga? Vad skulle dom göra? Beslutet var ju mitt. Bara mitt. Det tog ett tag. Men sen gick jag.

Ingen är gladare än jag över det idag. Nu lever jag ju igen. Nu börjar rädslan släppa. Saknaden kommer inte alls lika ofta. Jag är fortfarande inte arg. Känner inget hat. Vet inte om jag någonsin kommer att göra det. Jag tycker mest synd om honom. Synd om honom att han inte fattar att han förstör. Förstör för sig själv och alla som älskar honom. Jag tycker synd om honom som inte besitter förmågan att känna empati. Inte besitter förmågan att be om ursäkt. Säga förlåt.

Om jag blev ledsen av hans kritik och nedsättande kommentarer så brukade han alltid säga: - " Du kan f*n ALDRIG ta kritik! Du kan ALDRIG erkänna att du gjort fel. Du bara skyller ifrån dig och kommer med bortförklaringar!!"

Rätt intressant. Med tanke på att det var just det enda han gjorde i rätten. Skyllde ifrån sig. Han hade ju inte gjort nånting enligt honom själv. Det var ju lilla farliga jag som var boven. "Jag måste se alldeles förträffligt hotfull ut. Jag med mina 164 cm. Måste ju skrämma sk*ten ur alla stora och starka karlar!"

Nu kan allt bara bli bättre. Nu börjar mitt liv igen. Nu ska jag bli lycklig. Han försvinner längre och längre bort. Suddas ut. Bilden blir mer och mer otydlig. Snart är den nog helt borta. Så småningom får jag nog sova lite också. Slippa mardrömmarna. Det blir bra snart. Hans bild är som ett foto i ett gammalt dammigt album. Blekt och gulnat. Snart är det borta. DÅ är jag hel!

XX förlorade samma sak som jag vann!

Han förlorade mig! Långt innan jag lämnade honom. Han förlorade mig bit för bit. Han förlorade en liten bit av mig för varje elakt ord. Han förlorade en liten bit av mig för varje nedvärderande kommentar. Han förlorade den största biten när han bedrog mig.

Han trodde han vann över mig. Fast allt han gjorde var att stöta mig längre och längre bort. Tills jag inte längre kunde se vägen. Vägen som ledde tillbaka till honom. Det var han som inte ville se. Inte ville känna. Det var han som stängde dörren. Han förgiftade allt det fina. Han förgiftade min kärlek.


Kärlek. Det som är det vackraste man kan ge en annan människa. Jag gav honom mitt allt. Min tid. Min kärlek. Mitt liv. Jag gav av hela mig själv till honom. Gav tills jag var dränerad. Tills jag var tom. Hade inget mer att ge. Kände mig tom. Skadad. Hade djupa sår. Jag älskade honom fortfarande. Men orkade jag fortsätta ge? Ge av mig själv? Jag kämpade och försökte. Men tillslut jagade han bort mig. Tillslut tog han död på allt. Han gjorde det. Inte jag.

Idag är jag inte rädd. Orkar inte vara rädd. Orkar inte sakna. Jag saknar det som inte fanns. Det som aldrig blev. Saknar det jag önskade vi hade.

"Det verkar vara ett himla slöseri med tid att sakna nåt som inte finns. Som ALDRIG fanns!"

Istället tänker jag sakna mina barn när dom inte är hos mig. Jag tänker sakna mina vänner när jag är ifrån dom. Jag ska sakna mammas lasagne! Det är såna saker jag ska sakna. Såna saker som räknas. Som finns. Jag kommer att bli starkare. Jag kommer att kliva ut ur mörkret som en segrare. JAG kommer ha vunnit över monstret. Jag kommer vara lyckligare. Starkare. Extreme makeover!
"Jag lär ju inte få större lökar, men dock ett bättre självförtroende. Det får duga!"

Jag struntar i alla mardrömmar. Dom kan inte stanna kvar för evigt. Dom kan försöka trötta ut mig men jag tänker inte låta dom vinna. Väck mig då! Men jag tänker somna om. Jag är envis och ger mig inte förrän dom fattar att dom inte har en chans.

XX förlorade samma sak som jag vann. Mig!

Skuldkänslorna!

Är det verkligen jag som ska känna skuld? Är det verkligen jag som ska ligga vaken med dåligt samvete och mardrömmar? Nu ska vi se...
Vad har jag att känna skuld över? Att han slog? Att han förnedrade? Nä, det verkar ju onödigt! Dåligt samvete då? Att han sitter inlåst? Är det jag som dömt honom? Jag som väckt åtal? Jag som skrivit lagarna?

Jag har inte ett SK*T att må dåligt över!! Jag ska inte ha dåligt samvete och jag ska sannerligen inte känna nån skuld! Jag har förstått att mina känlsor åker forsränning och att det kommer vara så en tid. Jag har förstått att det kanske kommer fler återfall. Men jag har också förstått att jag inte gjort nåt fel. Mitt största misstag var att släppa in honom i mitt liv!

Hör du det, XX? Jag har gjort ett enda misstag, och det var att lita på dig!

Jag kan inte klandra mig själv för mina känslor. För mina drömmar. Dom är en del av mig. Jag tycker om mig. Jag tycker om min fömåga att älska. Att känna. Jag tycker om min förmåga att visa medkänsla, att känna empati. Det hade inte varit jag annars. Ingen har rätt att ta det ifrån mig!

Idag är jag stark. Idag är jag Pippi Långstrump! Jag vet att mina sämre dagar kommer. Men jag tänker ta vara på dom som är bra! Idag lever jag! Idag vill jag leva. Imorgon är en annan dag.

Jag ska träffa mina barn idag. Mina underbara, busiga små barn. Dom får mig alltid att le. Ingen kan få mig att känna samma kärlek och värme. För dom får jag vara precis den jag är. Jag är den snyggaste och ballaste mamman i världen! "Mamma! Jag gillar dig!", brukar min yngsta säga. Hon säger så mycket skoj den där. Häromdan hade dom suttit vid matbordet hemma hos pappa och pratat. Ämnet "att skaffa barn" kom upp och den äldsta tjejen fick frågan om hon skulle ha barn när hon blir stor. Det skulle hon ju förstås. När frågan sedan skickades vidare till lillasyster så satt hon först och tänkte en stund. Sen sa hon att hon nog inte skulle ha några barn. "Det blir så stressigt på mornarna!"
Om hon bara visste hur rätt hon har! Jag tror dock att det ändrar sig. Hon ska ju ha så många karlar!

En vacker dag ska jag också ha en karl. Det räcker med en för mig del. En bra. Men fram till dess ska jag läka. Bli hel. Känna mig stark varje dag. Jag vet nu. Jag vet att det inte var mitt fel. Kanske upplever skuldkänslorna igen. När jag har en dålig dag. Men då tänker jag påminna mig själv. Påminna mig om allt jag gav honom. Allt jag gjorde för honom. Påminna mig om att det inte var jag som slog. Att det inte var jag som förnedrade. Varje dag ska jag påminna mig själv om att jag förtjänar så mycket bättre!

Jag är inte arg på honom. Jag hatar honom inte. Kanske en dag. Det vet jag inte. Men jag är heller inte arg på mig själv. Det är det viktigaste! Jag tänker vara stolt över mig själv. Har inget att skämmas över. Tänker inte gömma mina känlsor. Känner jag saknad så talar jag om det. Känner jag ilska så gör jag. Inga känlsor är fel. Jag vet det nu. Jag ger inte upp. Aldrig! Jag är inte den svaga!

Idag är jag stark. Idag är jag stolt! Idag är en bra dag. Jag är trött. Sover fortfarande inte. Men det är ok. Jag finns kvar. Jag har mina barn. Mina vänner. Jag orkar vara trött ett tag till. Jag orkar drömma mardrömmar. Dom försvinner tillslut. Dom är bara mardrömmar. Det är inte på riktigt!

Just idag känner jag inga skuldkänslor. Inget dåligt samvete. Idag är en bra dag!

Ännu en sömnlös natt.

Jag vaknade inatt. Som vanligt. Men inatt var det annorlunda. Mitt hjärta slog och jag kunde knappt andas. Kändes som det var nån i lägenheten. Min första tanke var att så snabbt som möjligt nå till mobilen och springa mot dörren. Det gick några sekunder. Tystnad. Jag höll andan. Tänkte. Lyssnade. Då mindes jag. Drömmen. Jag hade träffat XX igen.

Vi träffades ute. Jag var ute med hunden och plötsligt ropar nån mitt namn. Han står en bit bort. Ler. Han har så vackra ögon. Dom glittrade. Jag ryggade tillbaka men han bad mig att inte gå. Han bad mig att bara lyssna lite. Att inte bli rädd. Han skulle inte göra mig illa. Vi pratade. Han tackade mig. Sa att jag fått honom att öppna ögonen. Han frågade om han kunde komma hem till mig samma kväll. Bara för att prata. Jag gick tillslut med på det. Vi bestämde träff och jag åkte och hämtade honom. Bilfärden var lång. Vi pratade hela vägen. Han berättade om tiden inne på anstalt. Att han var en ny människa. Han hade mött många människoöden. Fått perspektiv på saker och ting. Lärt sig av sina misstag. Fått hjälp med sina problem. Nu ville han söka förlåtelse. Han log. Var varm. Och fin. All min kärlek väcktes till liv igen. Han la en hand på mitt ben och det kändes så bekant. Så tryggt. När vi var hemma hann jag inte mer än att låsa upp dörren förrän jag fick en hård knuff i ryggen. Jag ramlade in i hallen och slog pannan i toalettdörren. Vände mig om och tittade frågande upp på honom.

- "Din lilla j*la f*tta! Trodde du verkligen att du skulle lyckas sätta dit mig??
Trodde du att du skulle komma undan? Jag hittar dig alltid!!

Jag hann inte tänka. Första sparken kom. Den träffade mig mitt i magen.
Han slog och han sparkade. Skrek att han skulle dödat mig när han hade chansen. Att han väntat så länge på detta tillfälle. Att han planerat det. Att jag var så j*la korkad som gick på att han fortfarande älskade mig.

- "Hur fan kan man älska en liten h*ra som du? Du är ingenting. Du ska dö!"

Jag skrek och grät. Bad honom sluta. Sa att jag var ledsen för allt. Att jag älskade honom. Att jag gjorde vad som helst bara han slutade. Han ville inte sluta. Han njöt av det. Njöt av att jag bad.

Mina kläder färgades röda av blodet. Det rann ner från mitt ansikte. Jag hade svårt att andas efter sparken i magen. Jag försökte ta mig därifrån. Då tog han tag i mitt hår och dunkade mitt ansikte mot golvet. Han slet mig i mitt hår och kastade mig på rygg. Sen kom handen. Den som alltid kommer. Ett hårt grepp om min hals. Hans ögon var inte längre vackra. Inte längre kärleksfulla. Dom var svarta. Fulla va hat. Han log. Ett elakt leende. Hans sista ord var: "Jag har aldrig älskat dig!" Sen vaknade jag.

Drömmen var så verklig. Jag var så säker på att jag inte var ensam i lägenheten. Att han fortfarande var där. Jag kände mig öm i hela kroppen. Jag skakade. Och grät. Han lurade mig. Och jag gick på det. Det var bara en dröm. Den här gången.

Min ork börjar ta slut. Min fysiska styrka är knapp nu. Han finns kvar. Överallt. Hela hans väsen genomsyrar min tillvaro. Kommer min vardag aldrig kännas trygg och lugn igen?

Jag är så trött. Behöver få vila. Behöver få känna ro. Det måste vända snart. Jag orkar inte så mycket mer nu. Vill inte ha fler vakna nätter. Om det ändå kunde ta slut. Om jag bara kunde få sova. Sluta drömma.
Jag önskar så att mina sömnlösa nätter tog slut.

Det är inte bara kvällarna som är värst längre...

Det gör ont dygnet runt. Det finns hela tiden där. Blir ständigt påmind. "Men nu är ju rättegångar och allt över så nu kan du andas ut!" Kan jag? Hur då? Det är ju långt ifrån över. Jag har sett det i blicken. Den talande, hatiska blicken. Jag vet ju.

Jag vill så gärna få sova. Inatt somnade jag inte före halv fyra. Vaknade fem minuter över sex. Plötsligt satt jag bara där i sängen och höll mig för halsen. Hade andnöd och hjärtklappning. Det är inte över. Inte på långa vägar. Jag har slutat visa vad jag egentligen känner. Vill inte visa mig svag. Är trött på att säga samma saker om och om igen. Trött på mig själv. Trött på min egen spegelbild. Jag kan inte riktigt gå in helhjärtat för nåt. Har inte riktigt hittat min gnista. Den var stark förut. Den fanns där. Nu är den borta. Den är för svag för att jag ska kunna hitta den i mitt mörker.

Mina vänner brukar säga att mina ögon strålar. Att det gnistrar i dom när jag ler. Det finns inte längre inuti mig. Jag sätter på mig masken. Låtsas. Jag orkar inte vara jag längre. Men jag orkar inte heller låtsas. Jag vill hitta hem igen. Till tryggheten. Till mig själv. Men vet just nu inte vem jag är. Vem jag vill vara. Jag är vilsen. Ensam. Rädd. Fysiskt sätt är jag inte ensam. Jag har mina vänner. Men i mig själv är jag ensam. I min smärta. Där står bara jag. I mörkret utanför bubblan. Vem i h*lvete har gömt nyckeln?

"Tänk positivt!" Men...va?? Hur då? Jag kan knappt tänka negativt. Jag kan knappt tänka alls! Kan verkligen inte tänka positivt då. Det går inte. Jag som är den mest positiva jag känner. Nu är jag bara blank. Ett tomt papper. Det är väl meningen att jag ska måla på det där pappret. Måla en ny tillvaro. Men jag vet inte hur. Hittar inga färger. Bara grått och svart. Blir inte så skojig teckning av det.

Jag ska ge det tid. Men mitt tålamod börjar ta slut nu. Hur lång tid? Ingen vet. Känner press från alla möjliga håll. Så många måsten. Jag har ingen lust med några måsten! Blir bara trött när telefonen ringer. Orkar inte prata. Vill inte. Har inget att säga. Vill bara vara. Invänta vändningen. Invänta de glada färgerna till min målning. Hoppas jag hittar dom snart. Hoppas det blir gryning snart så att jag kan söka upp min lilla gnista.

Det är inte bara kvällarna som är värst längre...

Helvetets början!

"Hur kunde det bli såhär? När började det? HUR började det?"

Vi blev kära. Jättekära. Han var mannen i mitt liv. Den rätte. Han var allt! Jag var allt för honom också. Den vackraste. Snällaste. Underbaraste. Han tackade mig för att jag älskade honom. Nånstans vände allt. Det började som små irriterade kommentarer. Han kunde snäsa för ingenting. Ibland var han riktigt taskig. I början bad han självmant om ursäkt. Han var trött. Mådde dåligt. Hade ont nånstans. Jag förlät. Tänkte att alla kan ha en dålig dag. Men det fortsatte. Det blev värre.

Jag började tänka på samma sätt som han gjorde. Det han sa lät så vettigt. Han hade rätt. Jag gjorde ju rätt många misstag. Jag ville bara vara perfekt i hans ögon. Ville duga. Men det gjorde jag aldrig. Ingenting jag gjorde var nånsin tillräckligt bra. Tillslut övergick hans kritik till rena elakheter. "Hur kan du va' så j*la korkad? Du tänker f*n alltid med arslet! Du gör tamejf*n aldrig nånting rätt!" Han beordrade mig att göra saker. Han bad mig inte längre. Han tog mig förgivet. Och jag vågade inget annat än att göra som han sa.

Jag började må sämre och sämre. Hamnade i en depression. Han blev irriterad för att jag jämt mådde dåligt. Tyckte jag skulle rycka upp mig. Sluta tycka synd om mig själv. Han hånade mig när jag grät. Efter en tid av ständiga nedtryckningar kom slutligen första slaget. Jag blev nerslängd i golvet. Sparkad på. Han la sig på mig och tryckte en hand emot min hals. Han förklarade för mig att han faktiskt var tvungen att vara elak mot mig för att det skulle gå in i min tröga j*la skalle! Att om jag bara gjorde som han sa skulle han aldrig behövt slå.

Allt blev bara värre. Jag drog mig undan många av mina vänner. Dom som frågade fick svaret att allt var jättebra. Jag var hur lycklig som helst. Han var helt underbar. Innerst inne visste jag att det inte var rätt. Att det inte skulle vara sådär. Men jag älskade honom. Han var mitt allt. Jag hade förstått att jag inte var nånting utan honom. Han var ju den som höll mig samman. Och trots att jag var så jobbig att leva med så stod han ju ut med mig. Jag var tvungen att visa honom min tacksamhet. Jag inbillade mig att det vi hade var nåt speciellt. Han sa att vi alltid skulle vara tillsammans. Alltid älska varann. Jag ville så gärna tro på det. Tro på honom. Jag ville så gärna att vi skulle ha det som så många andra. Bra. Önskade att det skulle bli så. Min önskan var så stark att jag tillslut trodde att vi hade allt. Att vi hade det bra. Ett normalt förhållande. Jag slog bort de tankar som sa att vi hade det dåligt.

Tortyren fortsatte. Jag grät varje dag. Så småningom gick jag undan. Jag ville inte visa honom att jag var sårad. Jag gömde undan mina tårar. Jag gömde undan mig själv. Jag slutade träffa de flesta av mina vänner. Slutade höra av mig lika ofta som vanligt. Jag var livrädd att han skulle bli arg. Jag tassade på tå för att undvika eventuella konflikter. För varje bråk blev han mer våldsam. Mer hårdhänt. Jag var en idiot. En korkad, trög idiot. Det krävdes aldrig mycket. I stort sett ingenting. Folk i min närhet frågade hur vi hade det. Dom märkte att nåt var fel. Jag nekade. Även för min granne som bodde i lägenheten ovanpå. Hon hörde. Hon såg mina sönderrivna kläder. Mina blåmärken. Tröstade mig när jag var halvt hysterisk. Ändå vägrade jag berätta. Jag ville vara lojal mot honom. Jag älskade honom. Ville inte att nån skulle tycka illa om honom. Jag kände att jag inte hade nåt val. Jag skulle ju aldrig klara mig utan honom. Jag gav bortförklaringar som ingen gick på. Men det struntade jag i. Jag var för rädd för att berätta för nån. Jag ignorerade kommentarer om att han inte skulle vara bra för mig. Dom förstod inte mig som han gjorde. Dom förstod inte vad vi hade. Det var bara han och jag som visste. Som visste att vi hade nåt speciellt. Nåt äkta.

Emellanåt var jag hans drottning. Jag grundade hela vårt förhållande på dom stunderna. Det var dom stunderna som fick mig att orka. Att tro. Fortsätta.

Jag fick nog tillslut. Jag orkade inte mer. Jag ville inte ha det sådär. Jag började förstå att jag förtjänade bättre. Men jag älskade honom fortfarande. Jag kunde inte sluta. Kärleken var så stark. Han var ju så underbar ibland.

Idag vet jag bättre. Idag kan jag se med andra ögon. Skygglapparna har åkt av. Jag ser klarare nu. Det var mitt helvetes början.
Nu går jag mot mitt helvetes slut.

Min känslomässiga forsränning!

Jag åker inte längre berg- och dalbana med mina känslor. Jag är ute på en vild fors. Ensam. Jag måste hela tiden försöka styra båten för att inte krossas emot klipporna. Måste hela tiden ha koll. Inte slå runt.

Färden kan börja på morgonen. I en liten å. En lugn och stillsam å. Några fiskare ligger och sover i gräset medan flötena på deras metspön guppar på vattenytan. Där glider jag fram. Solen skiner. Helt plötsligt är det storm. Forsen rasar fram. Det dånar. Klipporna närmar sig och det är med nöd och näppe som jag undgår att krossas. Sen kommer vattenfallet. Det djupa, branta, livsfarliga vattenfallet. Jag sliter som ett djur för att styra bort min lilla flotte. Styra åt ett annat håll. Vill tillbaka till min sommar-å. Vill tillbaka till lugnet.

Mina känlsor är för många. För många att hantera. För många att förstå. Det är så fruktansvärt jobbigt att pendla så. Ena stunden stark. Nästa liten och svag. Ena stunden arg. Nästa bara ledsen. Ena stunden hat. Nästa hopplös kärlek. Ena stunden fruktansvärd rädsla. Nästa djup saknad. När ska det ta slut? Kommer det någonsin att ta slut? Jag hoppas det!

Jag är ensam i båten. Flotten. Jag vet inte hur man gör. Är rädd. Kan jag klara det? Kan jag undvika klipporna? Eller är dom oundvikliga? Kommer jag förr eller senare dundra in i dom? Ingen har några svar. Ingen. Inte ens jag. Jag önskar så att jag visste. "Efter tisdag. Då är det över. Då är det slut med det här!"

Det är inte så. Ingen kan säga hur lång tid det kommer att ta. Ingen vet.
"Det är en process!" Ja, det har jag hört 150 gånger. Men även en process har väl sitt slut. "En lång process är det. Lång!" Vad betyder det då?

Först berg- och dalbanan och nu forsränningen. Det var nästan bättre förut. Då kändes det inte lika hotfullt och osäkert att känna. Nu riskerar jag ju att krossas mot klippväggen. Det vore ju inte så kul. Ganska otrevligt faktiskt.

Jag får väl fortsätta försöka styra bort från klipporna. Fortsätta kämpa. Inte ge upp. Men armarna är bra trötta nu efter allt paddlande. Orkar snart inte mycket mer. Men jag kämpar ett tag till. Snart kanske stormen har bedarrat så att jag lugnt kan paddla hemåt igen.

Jag gråter!

Tårarna rinner. Mitt huvud håller på att gå i tusen bitar. Jag skakar fortfarande. Domen har kommit!

Hovrätten fastställde tingsrättens dom!

Stora ord. Hovrätter, tingsrätter och domar. Förundersökningar och stödbevisning. Det låter så allvarligt. Domen har fallit. Jag kan nästan höra hur det ekar efter ljudet av klubban. Så gör dom i filmerna. Det är inte alls som i filmerna. Det har jag lärt mig. Ingen jury. Ingen klubba. Det går ganska lugnt till. Förundersökningen går inte riktigt heller till som på film. Ingen hypokondrisk Martin Beck. Ingen tjurig Gunvald. Men jag var ganska nöjd med min utredare. Han med jeansen. Han var bra. Jättebra. Han var mjuk och varm och förstående.

Det var rätt bra att jag hade en manlig utredare. Då fick jag ju se att det finns hyggliga karlar därute. Det dröjer nog ett tag. Men så småningom ska jag nog ha en hygglig karl i mitt liv. Kanske en som kan baka bullar. Annars kan jag baka dom själv. Om jag nu vill ha några bullar.

Domen har fallit. "Hovrätten fastställer tingsrättens domslut!" "Boom!" Det låter så högtidligt på nåt sätt. Jag kan inte låta bli att undra vad XX tänker nu. Han är nog arg och besviken. Men jag kan inte bry mig om det. Jag har inte kraft till det längre. Han har ju inte lagt kraft på att bry sig om hur jag känner. Nä, nu är det min tid. Mitt liv. Nu ska jag komma på fötter igen. Vill slippa bli påmind. Vill slippa få nån mer abstinens. Jag tänker gå vidare. Bli stark. Hel. Baka bullar!

Jag tänker gosa med mina barn. Jag ska lära mig att älska mig själv! Så som dom älskar mig. Nu gråter jag igen. Idag finns styrkan. Men den döljer inte smärtan. Smärtan som XX har orsakat. Den finns kvar. Såren blöder fortfarande. Dom gick upp för en vecka sen och blodet fullkomligen pulserar ut. Det kanske lugnar sig snart. Med ett tryckförband blir det nog snart bättre.

Men just nu blöder det kraftigt. Det gör ont. Men det finns samtidigt en lättnad. Nu är det över. Jag behöver inte möta honom igen. En del av mig sörjer det. En del av mig älskar honom fortfarande. Men den delen krymper. Dör. Snart försvunnen. Det gör ont att ta farväl av den delen. Men det måste göras. Jag ska klara det.

Huvudet värker och jag skakar. Det är över. Kan inte fatta det! Nu är det bara jag. Mitt liv. Jag bestämmer.

Aldrig mer. Aldrig mer ska nån få tala om för mig vad som är rätt och fel. Aldrig mer ska nån få lägga hand på mig. Aldrig mer ska nån få trycka ner mig. Tala om hur värdelös jag är. Aldrig mer. ALDRIG!

Nu är det jag. JAG. Jag kan, jag vill och jag vågar!

"Boom!" Nu är det över. Tårarna rinner nedför mina kinder. Huvudet värker. Jag mår illa. Men det är över.

Imorgon får jag veta!

Imorgon faller hovrättens dom. Imorgon har det gått en vecka. En vecka sen jag såg honom. Hörde hans röst. Min kropp skriker inte efter drogen lika mycket längre. Abstinensen har lagt sig. Det är skönt.

Jag försöker förstå. Förstå honom. Förstå situationen. Försöker accpetera. Det är svårt. Jättesvårt. En del tycker att jag gjort fel. "Det var väl inte så farligt?"
Jag märker att en del inte tycker att han förtjänar nåt straff. Att han inte är skyldig till nåt. Mer än en taskig barndom kanske.

Men vad skulle jag gjort då? Vad skulle NI gjort i min situation. Vad hade ni önskat att er syster/dotter hade gjort?

Jag orkar inte med några fördömande kommentarer nu. Jag kan inte hållas ansvarig för hans handlingar. Han är ju en vuxen människa. Ska jag bara ta hänsyn till honom? Inte se till mitt eget bästa. Eller barnens? Ska jag leva olycklig och rädd bara för att det är HONOM det blir synd om annars?

Det värsta är att jag tar åt mig. Jag bryr mig om vad människor tycker. Mina vänner säger åt mig att jag inte ska det. Att jag ska låta det rinna av mig. Men jag kan inte. Jag har vant mig vid att mina åsikter inte är värda nåt. Att min vilja inte räknas. Att mina val alltid är fel. "Är det så? Har jag gjort fel? Var det fel att polisen blandades in? Var det orättvist mot honom?"

En vacker dag kanske det drabbar er, er syster, dotter eller vän. Jag finns här då. Även fast ni dömer mig idag. Jag tänker försöka att inte ta åt mig. Jag tänker inte klandra mig själv mer. Jag behöver inte förklara. Inte urskulda mig. Jag har inte gjort nåt fel. Ni kan ge mig kommentarer och blickar. Vända mig ryggen. Jag har de vänner jag behöver. Vill inte ha dom som dömer ut mig. Som vägrar försöka se. Jag klarar mig.

Imorgon vet jag. Imorgon vet XX. Imorgon kommer domen!

Jag drar mig undan...

Jag ska vara ärlig mot mig själv, säger dom. "Ärlig? Hur kan jag vara det när jag knappt vet vad jag känner? Är det saknaden som är den riktiga känslan? Är det kärleken? Är jag egentligen arg? Är min sporadiska styrka bara en falsk känsla?"

Jag har så många känlsor inuti. Dom är svåra att hålla isär. Hur ska jag veta vilka känlsor som är äkta? Hur ska jag kunna vara ärlig mot mig själv när jag inte vet? "Ingen kan förebrå dig för dina känslor!" Men JAG gör ju det! Jag förebrår mig själv. Kan inte rå för det. Det känns så bra när jag är stark en stund. Då känner jag hoppet igen. Men den starka stunden är inte lång. Saknaden tar över. Sorgen kommer alltid tillbaka. Skammen. Jag ser ner på mig själv. Jag nedvärderar mig själv så som XX gjorde. "Betyder det att han hade rätt? Då är ju allt förgäves!"

Jag borde vara min egen bästa vän. Min egen själsfrände. Jag borde lyfta upp mig själv när jag är nere. Trösta mig själv när jag är ledsen. Jag borde stötta mig själv när det känns tufft. Men det gör jag ju inte. Jag kan inte.

Klockan är över fyra. På morgonen. Jag har inte lyckats somna än. Så fort jag slumrar till känner jag hans hand runt min hals. Jag vaknar med ett ryck. Kippar efter luft. Känner paniken. Ensamheten. Det finns ingen här. Ingen som kan jaga bort honom från mina drömmar. Han kommer alltid tillbaka. Nu mer än någonsin. Han är så verklig. Smärtan är verklig. Den finns fortfarande kvar. Ensamheten är verklig. Rädslan. Gråten. Allt är verkligt. Och ändå så overkligt!

Mina känslor gör mig galen! "Var ärlig mot dig själv." Jag kan inte. Jag vet inte hur. Jag vet ju inte vilken av alla dessa känslor som är den riktiga. Den som jag ska lyssna på. Ingen kan heller tala om det för mig. Jag måste hitta svaret själv. Jag måste själv hitta vägen in i bubblan igen. Nu är bubblans vägg så tjock att jag knappt kan tyda dom som är därinne. Jag ser bara skuggor. Inga färger. Allt är grått. Men inte lika grått som härute. Härute är det mörkt. Och kallt. Ingen kan värma mig. Ingen kan hålla min hand när jag är rädd. Jag måste göra det ensam. Jag måste förstå. Måste hitta svaren. Men har ingen kraft.

Jag vill inte prata med nån. Jag orkar inte. Har inga krafter just nu. Jag skrattar ibland. Men aldrig inuti. Mitt hjärta kan inte le längre. Min själ är fortfarande trasig. Jag svarar inte när det ringer. Jag orkar inte svara på några frågor. Vill inte prata om hur jag mår. Vill inte prata om rättegångar och domar. Vill inte svara på frågor om XX. Vill inte! Det är alltid samma frågor. "Hur mår du? Mår du bättre nu? Hur gick det? Hur var det? Hur var han? Var han arg? Hur kändes det att möta honom? Vad tror du om domen? Skönt att det är över va?"

Jag vill inte prata om det! Jag vill inte prata om nåt! Jag vill stänga in mig. Skapa min egna lilla bubbla. Jag vill slippa vara stark. Vill få vara liten i min egen bubbla. "Du måste rycka upp dig! Du måste släppa taget! Du måste gå vidare! Du måste, du måste, du MÅSTE!!!"
Jag måste ingenting! Lämna mig ifred! Jag gör så gott jag kan!

Jag känner mer och mer press på mig. Jag känner mig jagad. Trängd. Jag vill fly. Gömma mig. Ta skydd nånstans där ingen hittar mig.
Jag drar mig undan.