Snart är allt bra!

Ganska skönt att hysterin är över. Det är ju ändå lite smärtsamt. Jag är glad att jag har mina barn. Min övriga familj och mina vänner. Men minnena gör sig påminda. Ibland lägger sig saknaden som en svart, tjock, kletig sörja runt mitt lilla hjärta. Då gör det alldeles väldans ont! Vill inte sörja längre nu. Vill inte känna så längre. Vill bara få glömma. Blir förbannad på mig själv. Besviken. Vet att det är normalt. Att h*lvetet inte är över än. Men F*N vad jag är trött nu.

Får fortfarande inte speciellt mycket sömn. Drömmer lika mycket som vanligt. Och ändå kan saknaden klämma sig igenom min skyddsväst. Rakt in i bröstet på mig. Lägga sig där och infektera. Som en illvillig bakterie som inte vill släppa taget. En bakterie som är resistent mot all behandling.

Jag har överlevt julafton. Nu ska jag klara mig till nyår. Nyår gör ondare. Minnena från förra året är smärtsamma. Då levde vi tillsammans. Lyckliga. Kära. Men ändå låg jag blåslagen på nyårsafton. Blåslagen på både kropp och själ. De synliga märkena är för längesen borta. Men själen värken än. Mer nu när det närmar sig.

De sista veckorna har jag gråtit mer än jag gjort under en lång period. Vet inte riktigt varför. Det är bara nåt som känts väldigt tungt. Har varit svårare att skaka av sig tankarna på honom. Saknaden. Den kommer inte alls lika ofta och brukar inte vara lika stark längre. Men på sista tiden finns den där. Den ligger och gror. Som för att göra sig lite påmind. För att jag inte ska glömma. Kanske är det på grund av den stundande flytten. Att det blir ett avslut. Ett avslut på det liv jag trodde jag skulle ha. Det liv jag ville ha. Önskade jag hade. Kanske är det därför.

Jag har genomgått olika faser. Total rädsla. Blandad med villkorslös kärlek. Övermäktig sorg. Blandad med känslan av efterlängtad frihet. Under korta stunder har jag även känt ilska. Annars har det bara rört sig om just rädsla, saknad, sorg och frihet. Allt gör ont. Till och med känslan av frihet.

Jag blir förvirrad av mina egna känlsor. Dom skrämmer mig ibland. Har svårt att förstå dom. Svårare att acceptera dom. Varken vill eller orkar känna såhär längre. Han är ute snart. Om en dryg vecka. Då börjar han leva sitt liv igen. Jag hatar inte honom. Det kommer jag aldrig att göra. Det tar för mycket energi av mig. Hat skadar bara. Det gynnar ingen. Han hatar dock mig. Då får han göra det. Jag är tillräckligt stark i mig själv idag att jag vet att jag gjort rätt som lämnat honom. Det är det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv. Jag är glad att jag fick upp ögonen. Jag är glad att jag är fri.

Så varför gör det fortfarande så förbannat ont då?

Jag får låta det ha sin gång. Snart är allt över. Snart är jag fri även från smärtan. Snart. Jag tar en dag i taget. En timme i taget. Ett steg i taget. Struntar i motorhaverier och cementgjutning. En sak i taget.

Snart är allt bra.