Det är mitt fel!

Mina barns pappa är frustrerad. Han är orolig och rädd. För barnens skull. Dom nämndes ju ändå i senaste hotet. Jag är också orolig. Han klandrar mig. Han tycker allt är mitt fel. Det är jag som levt med XX. Jag som försatt dom alla i den här situationen. Han klandrar mig för att ha älskat fel man. Han klandrar mig för att det inte finns några självklara svar att ge barnen. Han klandrar mig för att barnen mår dåligt. För att alla mina krafter är slut. Allt är mitt fel.

Jag förstår honom. Han är ledsen, frustrerad och orolig. Då kan man känna så. Säga så. Men för mig blev det bara en bekräftelse. En bekräftelse på att jag haft rätt som klandrat mig själv hela den här tiden. Jag är inte arg på honom. Bara fullkomligt söndertrasad inuti!

Jag befinner mig i det mörkaste och djupaste av hål. Det är kallt här nere. Kallt och rått. Jag har noll krafter att försöka klättra upp. Vet inte ens om jag vill! Var tog alla mina krafter vägen? Kanske kommer dom tillbaka imorrn! Men jag tror inte det. Jag har känt såhär i en vecka nu. Försökt dölja det med skratt och falsk styrka. Nu har det trängt sig igenom. Idag är det ingen saknad efter XX som ligger och kletar sig i mitt hjärta. Idag är det en annan slags sörja. En giftig sörja. En smittsam äcklig sörja som förpestar. Får allt att insjukna. Mitt i det där ligger mitt lilla hjärta och försöker slå. Kämpa vidare. Det gäller att ha en stark pump. Just idag önskar jag att det fanns en stoppknapp. Eller åtminstone en pausknapp. Skulle vilja stänga av pumpen och bara få vila. Varje slag påminner mig om mitt liv. Mitt liv som det är idag. Som det blivit. Vill slippa tänka på det.

Jag ligger härnere på botten av hålet och blickar uppåt. Långt däruppe vet jag att värmen och ljuset finns. Där är det fest. Fantiserar om hur det skulle vara att klättra upp men inser snart att det är alldeles för mycket av en kraftansträngning. En vänninna till mig sa: "Hade det stått en uniformerad karl och kikat ner på dig i hålet så hade du väl flugit upp! Och förmodligen hunnit spackla dig på vägen!" Sen skrattade hon! Nä, hade det stått en stor och stark karl där så hade han minsann fått klättra ner och bära upp mig.

Det är flera av mina vänner som tycker jag ska träffa en karl. "Det är dags att du hittar en bra kille!" Jaha? Dags? Är det försent sen då eller? Är jag för gammal då? Går mitt bäst-före-datum ut?

Jag har ingen lust just nu. Har många killkompisar och killar är det bästa som finns. Jag får dock aldrig måla naglarna på dom och kan heller inte dela pms-erfarenheter. Men att umgås med dom är det bästa jag vet. Det är inga krusiduller. Inget trams. Raka rör. Inga katter som tassar runt kring nån het j*vla gröt! En kille förväntar sig att man säger rakt ut vad man tycker. En kille tjatar inte. En kille med humor är det bästa.

En vacker dag kommer jag att bli allvarligt förälskad. Alldeles upp över-över-örona-så-att-det-pirrar-i-hela-kroppen-kär!! Jag ser fram emot den dan. Den kanske kommer imorrn. Kanske om en vecka. Ett år. Men jag letar inte. Stressar inte. Va f*n, mitt bäst-före-datum håller nog lite till. Får ju för tusan fortfarande visa leg på bolaget, trots att jag är 4 månader från 33 år gammal!

En sak i taget. Med det vill jag inte hindra alla stora och starka karlar som har modet att klättra ner efter mig i hålet. Kom ni bara! Jag bjuder på middag när vi är uppe igen!!