Dagarna går. Snart är det jul. Jag är inte så säker på att det blir en så god jul i år. Känner mig inte trygg hemma just nu. Och inte har jag hittat nån ny bostad. Sånt ska jag fixa själv. Om jag nu inte vill bo på vandrarhem.
Det känns som att det är jag som straffas! Det är jag som måste byta adress. Jag som "blir hemlig". Jag som måste ordna allt praktiskt. Jag som blir hotad. Lever i ständig rädsla. Ligger sömnlös om nätterna. Det är jag som inte har nånstans där jag känner mig trygg. Ibland önskar jag på allvar att inget av det här hade hänt. Att jag hade levt med honom fortfarande. Bara för att slippa allt det här. I mitt lilla förnuft, det där pyttelilla som finns där inne, så vet jag att det livet varit ännu värre. Ännu mera sorg. Ännu mera smärta. Men att inte kunna känna mig trygg, inte kunna ha mina barn hos mig är fruktansvärt! För dom också.
Mina barn förtjänar inget annat än trygghet. Alla barn förtjänar trygghet. Dom har inte bett om att få komma till världen. Dom har inte gjort nåt för att utsättas för våld. Eller se mamma bli slagen. Dom är oskyldiga. Ändå är det vi som får lida. Jag träffar bara mina barn några timmar varje vecka. Saknar dom så jag håller på att bli vansinnig! Dom mår inte heller bra av det. Ändå får vi ingen hjälp med ny, säker bostad. Kanske det hade ordnats om vi var "viktiga" personer. Men vi är väl rätt betydelselösa. Ändå pratas det ständigt om hur viktiga barnen är vi vårt samhälle. Allt ska ske i barnens bästa! Är det bra för barnen att inte kunna vara med sin mamma. Att inte kunna ha ett tryggt hem längre. Är det bra för dom att byta rutiner och livsstil utan att få veta när mamma kommer tillbaka in i deras liv. Mamma som dom bott på heltid hos sen dom föddes.
Jag vägrar ge upp. Vägrar vara ett offer! Jag har inte gjort nåt fel. Jag har redan blivit tillintetgjord. Har redan varit betydelselös. Tänker inte hamna där igen! Jag ska in i den där bubblan igen om det så är det sista jag gör. Jag tänker inte låta mig skrämmas. INGEN kan ta ifrån mig den person jag är. Det vet jag nu. Ingen kan ta död på min vilja. Dom kan försöka. Och misslyckas. Jag står kvar. Jag flyttar mig inte en millimeter! Det här är mitt rum. Mitt space. Här regerar jag och ingen annan. Här ska jag och mina barn finna vår lycka. Vår trygghet. Än ligger inte handskarna på hyllan.
Jag slåss för mina barn!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Stå på dig!!! Jag har varit med om ett liknande helvete, men jag var barnet som blev slaget. Jag har haft riktigt många djupa dalar men nu är jag uppe i friska luften på toppen och det är härligt! Jag vet att du kan klara av det också för genom det modet och styrkan du visar genom att skriva om allt som hänt/händer dig! Du är extremt stark! Men glöm inte att be om hjälp ifall du behöver det, det hjälpt mig mycket!
Många varma kramar/Jen
gud vad jag känner för dig och dina barn!
jag önskar att jag kunde göra något för er, det måster vara fruktansvärt för er, jag hoppas sannerligen att han får genomlida detsamma
Skickar 1000 kramar och hoppas att ni får fira jul tillsammans!
Helena
Hejsan!
Jag måste bra säga en viktig sak, min första kille var svartsjuk, kontrollerande och slog mig när jag inte gjorde som han ville. Men sedan jag fått ut honom ur mitt liv (ca 6 år sen) har jag haft en del förhållanden och INGEN har NÅGONSIN så mkt som HÖJT SIN HAND mot mig igen!!! Så det är inte som ignoranta idioter tror att vi som blivit slagna dragit till oss sådana män!
*kram*
Tycker det är så jävla starkt jobbat av dig!!!
// Matilda
Skicka en kommentar