Har sovit i knappt två timmar. Hunnit vakna tre gånger av mardömmar. Mitt huvud värker mer än vanligt och jag är så trött att jag mår illa. Hur f*n ska jag orka? Jul. Nyår. Familjelycka. Min fysiska kraft är slut. Min lilla låga är helt påväg att slockna. "Nu tändas tusen juleljus.." Ja, inte här i alla fall! Skulle behöva ett ordentligt lysrör för att kunna hitta fram i mörkret.
Jag fryser. Känner mig febrig. Är förmodligen grön i ansiktet av illamående.
Min lilla verklighet som började kännas verklig igen är än en gång svår att få grepp om. Det hade börjat kännas så bra. Jag skulle vidareutbilda mig. Hade kommit in. Kunde för första gången på länge se framtiden som ljus. Se mig själv som jag ville. Som jag så länge drömt om. Just nu vet jag inte hur det blir. Med nånting. Jag vill f*n inte ge upp. Men har svårt att hitta styrkan nu.
Jag fullkomligt sk*ter i om jag själv hotas. Men barnen!? Jag bara grät igår när jag såg dom. Deras små oskyldigt busiga leenden. Dom vet inte om det här. Dom tror vi är på minisemester. Jag måste ändra mina rutiner. Ändra mitt sätt. Gömma mig. Leva som nån annan. Som jag inte är van vid. Tänka på allt. Ständigt vända mig om. Kolla i backspegeln. Barnen märker såklart min oro. Att jag är stressad. Det är svårt att dölja.
Satt hos polisen igår. Tre timmar i förrgår. En timme igår. Det har blivit mitt andra hem. Jag frågade om jag inte kunde få flytta in i en cell i arresten. Jag och barnen. Det skulle kanske pigga upp lite. Vi kan ju sjunga julsånger för arrestvakterna. Jinglebells.
Idag har jag god lust att bara ge upp. Tänker inte göra det. Men lusten finns helt klart där. Orkar inte ha mer huvudvärk. Mer illamående. Mer mardömmar. Allt har blivit värre. Min motor har totalhavererat igen. Måste plocka isär hela sk*ten. IGEN! Cementgrunden har luckrats upp och själen har nästan förlorat allt blod! Jag känner hur livet fullkomligen rinner ur mig och det finns inget jag kan göra för att stoppa det. Jag är maktlös. Mina barn har blivit hotade!
Tigrinnan i mig ligger och morrar. Men hon är skadad. Skadeskjuten. Ligger och slickar sina sår och försöker återhämta sig. För att kunna försvara sina små. Hon har kommit ifrån flocken. Måste ensam försvara dom små kissarna. Och hon är skadad. Hur kan man försvara de sina då?
Förtvivlan. Maktlöshet. Rädsla. Ilska. Det tar aldrig slut.
Listan är lång!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Jag blir så berörd av din blogg. Jag kan inte säga att jag försår dig, för hur ska man kunna förstå nåt så ofattbart grymt som du utsätts för? Jag tänker ofta på dig trots att jag inte ens känner dig. Undrar hur du mår och hur det går för dig. Du är så modig och jag beundrar dig. Skickar lite cyberkramar som uppmuntran och förhoppningsvis får du styrkan att orka vidare, som så många ggr förr. Ge inte upp. Kram Lola
Jag har läst hela din blogg nu, och tittat in nästan varje dag för att följa dig.
Kan inte för allt i mitt liv sätta mig in i hur du har det. Jag har varit i närheten av det du upplever, men inte på långa vägar ända fram till den nivå du tvingas till. Det gör ont i mig att se en medmänniska behöva ha det som du. Önskar att jag kunde göra något för att trolla bort all skit ni går igenom så att du och barnen får den lugn och ro alla människor har rätt till.
Kramar
GE INTE UPP!
Jag förstår. Jag har tidigare levt i relation som den du så kraftfullt och modigt brutit upp ifrån, och nu är jag på väg igen. I morgon flyr jag. Jag är så glad att jag hittade dig.
Ok alla safarivänner och bilmekaniker!
Räddningsarbetet måste börja..igen..
Liten ensam rädd och skadad tigerhona med ungar måste få skydd och motorn i henne måste lagas och det illa kvickt!
Vi måste ena oss och gemensamt besegra detta! Så kavla upp skjortärmarna, ta fram alla verktyg, plåster och bandage ni har!
Ta även med er extra kärlek, omtänksamhet,vänskap och värme.
Vi är många här ute som står på din och barnens sida...så du XX passa dig- det är en hel armé du kommer att möta. Tänk på det- ensam är inte stark hur många patetiska hårda ord du än vågar slänga ur dig.
Tillsammans med dina nära och kära
gumman kommer du klara detta och snart se framtiden ljus igen.
Men våga be om hjälp- vi finns här!
Ja, vâga be om hjälp.
Jag tror att mânga stâr med uppkavlade skjortor i väntan pâ att fâ hjälpa.
Vi känner oss mycket maktlösa.
XX din vidriga människa....
Ta hand om varandra nu i juletid.
Tänker på er och skickar över en stor cyber-säck med kramar och varma tankar till er.
Mitt hem står alltid öppet för er, så kom och hälsa på sen när ni orkar!
Kram från: " vill inte ha en bananspade i skallen"
Vi är hen hel drös som står klara att skydda dig och din familj! Så kom ni bara era as !
XX gör mig så upprörd så påmind om allt hemskt mitt x utsatte mig och mina barn för.
Jag har vunnit jag har tagit mig ur MEN vi är trasiga jag och mina barn nu är det dags att städa . Det är då man får åka till OCD center för barn med tvång och sätta lillkillen i BIV Barn i våld.
Ta Er ur ni flickor som sitter i detta det gör ONT men det kommer att göra ondare att stanna.Man slutar älska dem när man slutligen förstår allt de gjort då blir man som Maddox hatisk hämdlysten och till slut likgiltlig Kämpa på
Kram från en mamma som älskar män vanliga män.
Skicka en kommentar