Man är aldrig tillräcklig

Jag är glad att mitt liv har gått vidare. Saknar inte ett enda dugg av det som en gång var. Men jag tänker mycket på det. Varje dag faktiskt. Och natt. Drömmarna avlöser varandra igen. De påverkar mig inte lika mycket längre. Men dom finns där. Påminner mig om sorgen. Smärtan. Jag vill fortfarande söka svar. Försöka förstå vad det är som händer i en människa som gör så. En människa som aldrig blir nöjd med nånting man gör. Ingenting man säger är någonsin tillräckligt. Varför? Det finns nog många svar på det. Många teorier.

Jag gav allt. Kämpade. Trippade på tå för att inte uppröra. Höll igen mina egna känslor för att slippa kriget. Det fanns olika sorters krig. Det vilda, våldsamma kriget. Och det tysta, förnedrande, elaka och psykande kriget. Inget är att föredra, men ibland kunde tystnaden vara mer smärtsam än blåmärkena. Oavsett hur slaget såg ut så vann motståndaren. Varje gång. Det var jag som grät. Jag som kände mig värdelös. Jag som kände att jag inte dög. Jag ifrågasatte mig själv. Min egen förmåga. Mitt eget värde. Motståndaren fick känna sig stark. Tuff. Som en riktig vinnare. Men jag undrar om det gjorde honom lycklig egentligen...

Han krävde mer av mig än jag var kapabel att ge. Än vad någon människa är kapabel att ge! Ändå slet jag med allt jag hade för att ge allt det där. "Gå den extra milen". Jag åsidosatte mig själv. Helt och hållet. Kämpade för att orka, kunna, våga finnas där. Finnas fast jag knappt fanns i mitt eget liv.

En sådan motståndare bli aldrig nöjd. En sådan motståndare kräver bara mer och mer. Tills man inte längre har något kvar. Tills man är totalt dränerad på kraft. Då kommer dråpslaget. Man duger helt enkelt inte. En stark kvinna hade stått pall. En "riktig" flickvän hade varit mer förstående. I motståndarens ögon är man svag och patetiskt. Och självklart egocentrisk. Som inte kan se bortom sig själv och sina egna problem.

Det lustiga är ju att det är motståndaren som ÄR problemet. Det tog ett tag för mig att inse det. Men idag vet jag ju. Det är motståndaren som är svag och patetisk. Jag var en riktig flickvän! Jag var en stark kvinna. Det var ju därför jag inte stod pall. Det var ju därför jag släppte allt och sprang. Sprang för livet, utan att se mig om. Det bästa beslut jag någonsin tagit.

Jag blev behandlad som en hund. Skulle sitta fint och komma vid minsta vissling. Veta min plats. Det jag själv behövde var mindre viktigt. Fick aldrig frågan om mina åsikter eller känlsor. Huvudsaken var att jag var perfekt. Med någon annans mått mätt. Jag gick över eld och vatten för att vara till lags. Det spelar ingen roll vad man gör. Det spelar ingen roll vad man säger. Det är aldrig, och kommer aldrig vara tillräckligt. Någonsin!

Då var det vardag igen!

Med allt vad det innebär. Det är rätt skönt när julen tar slut. Man får rensa bort alla julprylar och återigen uppleva det normala.

Julen förändrar allt. Helt plötsligt vet man inte vad det är för dag. Allt förvandlas till ett enda stort mat-marathon. Men man klarar bara av den livsstilen en viss period. Sen blir man smått galen. Så är det för mig iallafall! Barnen bråkar. Man börjar tröttna på julmaten som man överköpt sig på men ändå måste äta upp. Julklappar ska bytas och mellandagsrean ska besökas. Som om man inte gjorde av med tillräckligt mycket pengar innan jul! Det är en enda röra av julklappspapper, kartonger och paketsnören. Ett oövervakat steg och man ligger platt på magen med fötterna hårt intrasslade i ett grönt glittrande snöre. Som förmodligen hånler åt en. Väl nere på golvet upptäcker man några valnötter som vilset letat sig in under soffan. Dags för storstädning!

Då inser man att det är dags för nästa tripp till stormarknaden för inköp av nyårssupén och allt annat som ska drickas och förtäras under ovan nämnda afton. Skumpa, öl, vin. Pommac till barnen. Chips, salta pinnar, nån exotiskt nötblandning. Kex, ostar, och vindruvor. En skål med godis är alltid uppskattat. Barnen vill dippa morötter och gurka. Gräddfil och en estrella-dipp som faller alla i smaken. Inte alltid lätt att samsas! När vagnen börjar fyllas kommer man på att man inte lagt i en enda grej till middagen! Satan! Entrecot blir bra. Man roffar snabbt åt sig den finaste biten. Slänger ner några potatisar i en påse och rafsar hastigt ihop några grönsaker till en sallad. Folk är som tokiga! Vagnarnas hjul står rakt ut tack vare den enorma tyngden. Det hänger snoriga barn på vagnarnas sidor och trötta, småförkylda och uppgivna föräldrar, nära personlig konkurs, som förgäves försöker hålla reda på inköpslistor, ringande telefoner och
rymningsbenägna ungar. Kundvagnar krockar. Gångarna är överfyllda av människor som inte vet vad dom ska ha - såna som jag - och över trafikstockningen hänger en hotfull stämning.

Snabbt som attan måste man ta sig till kassan. Det enda som håller en vid liv är vetskapen om att man snart är hemma igen. Lugnet. Tv:n. Aladdin!

Men Aladdin är inte vad han brukade vara! Istället för att behålla godbitar som fransk nougat så gör man sig av med den men behåller körsbär i likör!!! Det kan väl ändå inte vara försvarbart!?? Det är alltid körsbär i likör och romrussin som är kvar sist i asken och med allra största risk samma praliner som dimper ner i sophinken. Nä, skärpning, Aladdin! Återinför fransk nougat!

När nyåret är över känner jag alltid samma lättnad. Jag vet fortfarande inte vilken dag det är men det gör inget. Jag överlevde ännu ett år av julhysteri, matfrosseri och ekonomiskt slöseri. Hjärnan har inte utsatts för större ansträngning än att försöka minnas vilken tid Ivanhoe började och på vilken kanal. Basala behov som mat och sömn har blivit tillfredsställda men nu är det dags att försöka få ordning på dygnet igen. Återta makten över rutinerna.