Demoner...

Jag känner inte längre nån skam. Det har gått lite upp och ner det senaste året men nu pallar jag fan inte med nåt sånt trams längre! Va' fan... varför ska JAG skämmas? För att jag blev kär i fel människa? För att jag kämpade för något jag så gärna ville tro på? För slagen, sparkarna, strypgreppen mm? För alla verbala förnedringar? Hoten kanske? Nä, jag vet fan bättre än så. Jag ÄR bättre än så!

Jag har varit nere i självföraktets mörka avgrund och återvänt. Hel, ny, full med liv och hyggligt stark! Det var inget vidare där nere. Mörkt, äckligt och framförallt ensamt. Det enda sällskapet var en demon i skepnad av XX som då och då påminde mig om min värdelösa existens. Om min meningslösa tillvaro. Mitt otillräckliga Jag. Snacka om upphakad grammofonskiva. Nä, jag tröttnade helt enkelt. Sa åt honom att hålla käften och sen drog jag!

Att vara häruppe i ljuset är bra mycket mysigare. Nu pratar jag ju inte om en andlig upplevelse eller nära-döden-upplevelse, utan att helt enkelt vara fri från demonen.

Demonen lever i mörkret. Växer av rädsla och sorg. Tuggar i sig otrygghet som non-stop. Har erotiska drömmar om människors svagheter. Den kan lukta sig till minsta osäkerhet och suger sig fast som en blodigel för att inte missa en enda chans att parasitera.

För ett drygt år sen var jag demonens våta dröm. Idag är jag hans värsta fiende! Idag är det jag som har övertaget. Det är jag som är den starka. Han är rätt äcklig, den här demonen. Har långa, slemmiga, kalla fingrar som ibland letar sig upp ur avgrunden för ett tappert försök att dra ner mig igen. Jag står dock tillräckligt stadigt på min nycementerade grund för att inte halka.

Det är lite värre med min yngsta dotters demon. Han sitter inte och talar om för henne att hon är värdelös och dum. Han kör nån tae kwon do-style på John Blund tills han är knockad och kommer sen och strör sitt eget jävla hopkok i min unges ögon. Så istället för vackra drömmar så ser hon mamma bli slagen, hon själv blir kidnappad, syrran råkar illa ut osv.
Det är våldsamt, traumatiskt, och smärtsamt.
Min lilla Liten. Hennes största bekymmer brukade ju bestå av att hon aldrig fick "jättebombertuttar". Det lär dröja.

Jag hoppas att även den demonen är besegrad snart. Så att vi återigen kan fokusera oss på de kommande lökarna, som hon nuförtiden kallar dom.

Dom blir bara större och större, mina små. Barnen alltså. Inte lökarna. Problemen blir större. I deras värld är ju problemen näst intill oöverstigliga. I min värld är det inte fullt lika stort. Den äldsta är visserligen i ett problemtfritt stadium för närvarande. Den lilla däremot...
Vi skulle äta middag en kväll. Bara jag och tjejerna. Storasyster och jag satt i köket och så ropade vi in till lillasyster som satt i ett intilliggande rum. När vi gastat ut hennes namn för ca tredje gången, hör vi ett buttert muttrande från andra sidan: "Jag FATTAR inte att folk inte bara kan kalla mig Dolly Parton!" Hennes önskan om namnbyte var dock ingenting den unga fröken hade behagat att informera oss om, och jag hade dessutom ingen aning om att hon ens visste vem Dolly var. Men så mindes jag ju att hon minsann ska ha jättebombertuttar och massor med karlar när hon blir stor. Då föll poletten ner. Klart hon vill bli kallad Dolly!

Efter att jag och storasyster torkat tårarna, vilka var resultatet av vårt anfall i totalt okontrollerat asflabb var det dags att äta. För lillasyster var detta inget man skojade om, något som vi snart blev varse, och både jag och storasyster satt och åt i tystnad och skämdes nog något för utbrottet.

Ännu har inget namnbyte kommit till stånd och det lär heller inte bli aktuellt.

Demonen ja. Min demon är besegrad. Nu är det hennes kvar. Vi kommer fixa det. Jag vet det nu. Tillsammans klarar vi vad som helst!