Nytt år, nytt hopp?

Ännu ett år har gått. För två år sen minns jag exakt vad jag gjorde. Då hade jag ont. Ont i hjärtat, ont i själen och ont i kroppen. Stora blåmärken och svullnader som gjorde minsta rörelse till en smärtsam plåga. Det nyåret kommer jag aldrig att glömma.

Förra året kämpade jag med att försöka skapa nya minnen. Kämpade med att klara av kvällen utan att förgås av ångest och terroriserande minnen. Det gick rätt bra. I år sitter jag här med mina små älskade änglar! En mysig hemmakväll med bara oss tjejer. Vi skrattar, dippar saker, dansar och sjunger.

Nyår. Det brukar innebära massa löften. Känslan av nystart. Nya krafter och nytt hopp. Jag vågar inte ha nytt hopp längre. Några nya krafter är det inte fråga om. Går lite på sparlåga just nu. Men det funkar ett tag till.

Några löften har jag inte kommit på. Har aldrig kunna hålla nåt ändå. Man lovar att man ska sluta med sina laster. Rökning. Godisfrossa. Nagelbitning. En del är till och med så vågade att de lovar total avhållsamhet. Några lyckas. Andra faller tillbaka i de sju dödssynderna fortare än... än det tar att tända nästa cigg!

Nä, ska det bli några nyårslöften så får det handla om nåt annat. Rökning och godisfrossa ligger inte på min priolista i nuläget. Jag vill att mina barn ska må bra. Jag vill att min Liten ska bli av med sina spöken. Det får bli mitt nyårslöfte! Jag lovar att inte ge mig förrän hennes spöken är bortjagade.

Fyra timmar kvar. Snart är året över. Dock inte problemen det förde med sig. Dom följer lojalt med in i nästa år. Som trogna vapendragare följer dom med mig. Hur länge är det ingen som vet.

Hur 2009 blir återstår att se. Men de sista timmarna av 2008 ska vi mysa tillsammans. Vi ska glömma det jobbiga och fira att vi är här. Att vi lever och är lyckliga. Allt annat kommer att lösa sig!

Gott nytt år!!!

Mörkret ger mig kalla kårar!

Har fått nog av mörkret nu! Det är i mörkret som demonerna gömmer sig. Inte bara mina demoner utan även min minsta ängels. Hennes demoner är värre än mina. Och mer hotfulla. Min lilla tös har drabbats av panikångest. Endast 7 år gammal! Var är rättvisan i det?

Nu är det inte ens mardrömmar som stör hennes nattsömn. Hon ligger vaken om nätterna och vrider och vänder sig tills hon inte står ut längre. Häromnatten väckte hon mig och ville prata. Sa att hon inte kunde sova. Jag satte mig hos henne och vi pratade om sånt som vi tycker om. Sommaren. Sandstranden. Glass och bad. Jag gick och la mig i min egen säng men efter en stund stod hon där igen. Denna gången likblek, kallsvettig och bara darrade. - Jag är rädd, mamma! Rädd att XX ska komma!

Jag tittade på klockan. 02:17. Nu hade hon varit vaken i ca en halvtimme. Jag kände hur det knöt sig i magen. Kände ju igen det där. Det var ju så jag själv upplevde nätterna för inte så längesen. Men jag är 33 år. Jag kan hantera det. Jag har verktygen för att lugna ner mig. Jag kan förstå att ångest bara är rädsla och inget farligt. Det förstår man inte när man är 7 år!

Jag och Liten satt uppe till kl 06:00. Vi tittade på Tjorven och Skrållan och drack te. Sen ringde väckarklockan och det var dags att väcka storasyster.

Det gör ont. Ända in i själen. Min lilla skruv! Hon ska vara glad och vara barn! Hon ska inte ha sömnlösa nätter med kallsvettningar och ångest. Sömnlöshet och illamående. Varje natt är likadan. Även de nätter hon sover hos pappa. Rullgardinerna måste vara neddragna när det är mörkt ute. Minsta ljud registrerar hon.

Vi slåss mot våra demoner. Vi försöker övervinna rädslorna. Vi kämpar mot mörkret och dess gömda monster. Det räcker inte. Utanför på gatan finns bekräftelsen på våra rädslor. Utanför vårt hem finns faran. Vårt hem! Vår borg! Det enda stället där jag ska kunna vara trygg med mina barn. Det finns inte längre nån tillflyktsort. Ingenstans där vi kan slappna av och andas ut. Det finns inget slut. Det fanns en början. Men inget slut.

Jag önskar demonerna kunde försvinna. Jag önskar mostrena därute kunde dö ut. Jag önskar att mörkret kunde bli ljust. Framförallt önskar jag mitt barn inre frid.

Mörkret ger mig kalla kårar!

Känner mig iakttagen!

Det har hänt igen. Är inte paranoid. Bilen var än en gång på plats i närheten av mitt hus. Körde snabbt därifrån när jag fick syn på dom. Han inte se vem som körde, och de bakre fönstren var tonade. Kände igen bilen. Det kommer aldrig att ta slut. Det var det jag visste!

Visste inte om jag skulle bli arg eller bara trött. Sen kom jag på det. Nu är jag inte längre gömd. Nu är jag oskyddad igen. Oskyddad på känd adress. Känd för fel personer. Okänd för ingen.

Jag hade börjat känna mig bevakad igen. Innan jag ens fick syn på bilen. Kände mig illa till mods när jag gick ut med hunden. Likadant när jag kom hem med bussen på kvällarna. Började känna mig tryggare att hela tiden ta bilen istället för kommunala färdmedel. Försökte skaka av mig känlsan av att ständigt känna mig förföljd. Tills bekräftelsen kom.

Det är inte det enda. Märkliga telefonsamtal från dolda nummer. Tystnad. Sen lägger dom på. Jag förväntar mig mer. Det kommer. Det vet jag. Det visste jag hela tiden. Från första början. En sån här sak blir man inte av med. Det gjorde han klart för mig. Och det påminns jag ständigt om.

Jag försöker att låtsas som ingenting. Försöker se tuff och självsäker ut när jag är ute och går. Men inombords slår hjärtat så hårt att det gör ont. Jag fryser på insidan och nackhåren reser sig. Jag vet att jag är sedd. Iakttagen. Någon följer mina steg. Någon vet var jag finns. Någon finns därute i mörkret och väntar.

Sover inget vidare. Nån enstaka mardröm men oftast är det bara oron som gör det svårt att sova. Huvudvärk varje dag. Kraftig, smärtsam, obotlig jävla huvudvärk. Tröttheten har omfamnat mig i ett iskallt grepp som är omöjligt att frigöra sig ifrån. Vill bara få lugn. Vila!

Det får inte hända. Min styrka får inte lämna mig nu. Jag vet att det är det som är tanken. Psyka mig tills jag än en gång ligger. Försvarslös. Svag. Jag kan inte låta rädslan vinna.

Jag är bara så förbannat trött. Trött och sliten. Kan inte visa barnen att jag är orolig. Försöker hålla ihop. Försöker vara stark. Men satan vad svårt det är!

Jag vet inte hur det slutar. Men just nu känns prognosen inget vidare.

Mörkret faller än en gång....

Ja, inte bara över mig då... utan över hela vårt land, som ni nog alla ha märkt. Alla går i ide. Man tappar stinget och viljan att vara social verkar det som. Jag är så trött så jag är glad om jag tar mig hem efter en lång dag med föreläsningar.


Mina mardrömmar har blivit allt glesare. Men de kommer ibland. Det är ok. Jag vet ju att det bara är drömmar. Inte min verklighet. Det var det en gång i tiden, men den perioden i mitt liv är över, även om minnena består.

Min lilla minsting har det jobbigare. Hon drömmer fortfarande mardrömmar, och är hela tiden rädd att det ska komma nån mitt i natten. Hon vill hela tiden försäkra sig om att alla fönster och dörrar är låsta som de ska och varje kväll innan hon somnar så säger hon: "Det kan väl inte komma in nån nu?" Hon är sju år. Hon är SJU år och lider nästan av tvångshandlingar. Kolla dörren, den är väl låst. Kolla en gång till, måste vara säker. Hon är sju år och oroar sig mer för främmande män på gatan än vad hon ska önska sig i julklapp. Hon är hela tiden på helspänn. Är ofta arg. Blir lätt ledsen. Hon drömmer att hon själv råkar illa ut. Hon drömmer att jag råkar illa ut. Hela hennes värld har omvandlats till ett enda stort hot. Hennes syster är inte lika ärrad. Men hon har heller inte bevittnat det som Liten har gjort.

Vi kämpar varje dag med att ta oss till nästa. XX's liv flyter antagligen på som om inget har hänt. Och ändå är det HAN som är arg?? Det tyder ju visserligen bara på vilken välutvecklad intelligens han sitter inne med. De är inte bara modiga och tuffa, de här "männen". De besitter tydligen denna, av ett högre väsens, utvecklade intelligens. Fantastiskt!

Jag är inte arg. Det tar för mycket kraft att gå omkring och vara arg, har jag märkt. Däremot gör det ont ända in i själen av att se vad han fortfarande utsätter min vackra lilla Liten för.

Det går fort att krossa en skör och vacker vas, men att få ihop den igen är inte lika enkelt.

Vi ska nog laga den här lilla blomman tillslut!

Demoner...

Jag känner inte längre nån skam. Det har gått lite upp och ner det senaste året men nu pallar jag fan inte med nåt sånt trams längre! Va' fan... varför ska JAG skämmas? För att jag blev kär i fel människa? För att jag kämpade för något jag så gärna ville tro på? För slagen, sparkarna, strypgreppen mm? För alla verbala förnedringar? Hoten kanske? Nä, jag vet fan bättre än så. Jag ÄR bättre än så!

Jag har varit nere i självföraktets mörka avgrund och återvänt. Hel, ny, full med liv och hyggligt stark! Det var inget vidare där nere. Mörkt, äckligt och framförallt ensamt. Det enda sällskapet var en demon i skepnad av XX som då och då påminde mig om min värdelösa existens. Om min meningslösa tillvaro. Mitt otillräckliga Jag. Snacka om upphakad grammofonskiva. Nä, jag tröttnade helt enkelt. Sa åt honom att hålla käften och sen drog jag!

Att vara häruppe i ljuset är bra mycket mysigare. Nu pratar jag ju inte om en andlig upplevelse eller nära-döden-upplevelse, utan att helt enkelt vara fri från demonen.

Demonen lever i mörkret. Växer av rädsla och sorg. Tuggar i sig otrygghet som non-stop. Har erotiska drömmar om människors svagheter. Den kan lukta sig till minsta osäkerhet och suger sig fast som en blodigel för att inte missa en enda chans att parasitera.

För ett drygt år sen var jag demonens våta dröm. Idag är jag hans värsta fiende! Idag är det jag som har övertaget. Det är jag som är den starka. Han är rätt äcklig, den här demonen. Har långa, slemmiga, kalla fingrar som ibland letar sig upp ur avgrunden för ett tappert försök att dra ner mig igen. Jag står dock tillräckligt stadigt på min nycementerade grund för att inte halka.

Det är lite värre med min yngsta dotters demon. Han sitter inte och talar om för henne att hon är värdelös och dum. Han kör nån tae kwon do-style på John Blund tills han är knockad och kommer sen och strör sitt eget jävla hopkok i min unges ögon. Så istället för vackra drömmar så ser hon mamma bli slagen, hon själv blir kidnappad, syrran råkar illa ut osv.
Det är våldsamt, traumatiskt, och smärtsamt.
Min lilla Liten. Hennes största bekymmer brukade ju bestå av att hon aldrig fick "jättebombertuttar". Det lär dröja.

Jag hoppas att även den demonen är besegrad snart. Så att vi återigen kan fokusera oss på de kommande lökarna, som hon nuförtiden kallar dom.

Dom blir bara större och större, mina små. Barnen alltså. Inte lökarna. Problemen blir större. I deras värld är ju problemen näst intill oöverstigliga. I min värld är det inte fullt lika stort. Den äldsta är visserligen i ett problemtfritt stadium för närvarande. Den lilla däremot...
Vi skulle äta middag en kväll. Bara jag och tjejerna. Storasyster och jag satt i köket och så ropade vi in till lillasyster som satt i ett intilliggande rum. När vi gastat ut hennes namn för ca tredje gången, hör vi ett buttert muttrande från andra sidan: "Jag FATTAR inte att folk inte bara kan kalla mig Dolly Parton!" Hennes önskan om namnbyte var dock ingenting den unga fröken hade behagat att informera oss om, och jag hade dessutom ingen aning om att hon ens visste vem Dolly var. Men så mindes jag ju att hon minsann ska ha jättebombertuttar och massor med karlar när hon blir stor. Då föll poletten ner. Klart hon vill bli kallad Dolly!

Efter att jag och storasyster torkat tårarna, vilka var resultatet av vårt anfall i totalt okontrollerat asflabb var det dags att äta. För lillasyster var detta inget man skojade om, något som vi snart blev varse, och både jag och storasyster satt och åt i tystnad och skämdes nog något för utbrottet.

Ännu har inget namnbyte kommit till stånd och det lär heller inte bli aktuellt.

Demonen ja. Min demon är besegrad. Nu är det hennes kvar. Vi kommer fixa det. Jag vet det nu. Tillsammans klarar vi vad som helst!

03:14

Kan inte sova. Det har börjat om igen. Mardrömmarna. Löftena om hämnd. Jag är helt slut! Har inte tid med det här! Det är snart ett år sen jag satt i hovrätten. Det är sista gången jag såg honom. Hans iskalla, hatande ögon har etsat sig fast i mitt minne. Varje natt har jag börjat se dom igen. Jag blir återigen jagad. Slagen. Hotad. Varför kommer det nu?? Första året efter att jag lämnat honom var ju jobbigt. Men nu ska jag ju gå igenom en till höst, en till vinter. Tänkte inte på det. Tänkte inte på att minnena från förra hösten såklart dyker upp igen. Det är ju samma kalla kvällsluft som slår emot mig när jag går ut med hunden. Det är samma höstiga dofter jag känner på morgonen när jag sticker iväg till skolan. Och det är samma bil jag har sett!!!

Hur länge ska det hålla på? Hur länge?

Är trött men kan inte sova. Har massor med saker som hänger över mig. Saker som måste göras. Det funkar inget vidare för mig att ta den här skiten nu!! Men får ju inte direkt välja när det ska bli jobbigt i ens liv. Man kan ju inte avsätta tid för det. Som man gör med tvättstugan. "Nä, den sjätte går inte för då har jag tenta. Det är möjligt att det skulle funka den sjunde..." Tänk om det vore så enkelt. Eller tänk om det vore så enkelt som många tror. Att det bara är att stänga av. Det vore ju fiffigt. Om jag kunde det hade jag väl gjort det förlängesen!!?

Visst, ena dagen kan jag ju känna att jag skiter i det. Att jag inte tänker låta nåt bekomma mig. Men nästa dag så kommer sanningen ifatt. Det är inte så lätt att låtsas om att hotet inte finns där. Det är inte så lätt att spela oberörd och stark inför barnen. Det är inte så lätt att orka!!

Om jag bara fick sova. Exakt som förra året. Ingen sömn. Ständig huvudvärk. Stressad och trött. Dessutom är jag okoncentrerad hela tiden. Går jag på stan med nån kan jag knappt höra vad den andra personen säger. Jag har hela tiden koll på människorna omkring mig. Är det nån som följer efter? Är det nån som tittar på mig konstigt. Jag är som en hök. Spanar åt alla håll. Och ibland ser jag det ju. Jag ser bilen. En jävligt ful bil för övrigt! Men den är där! "Ring polisen!" Ja, det kan man ju göra. Men ska sanningen fram så är jag trött på att ta tid från dom! Jag har pratat med dom mer än jag har pratat med min egen mamma det senaste året! Och det blir samma visa varje gång. Vi sitter och pratar, dom antecknar, åker och där sitter jag igen, ensam och väntar på brevet som säger att utredningen lagts ner i brist på bevis. Dom gör sitt jobb, ett skitbra jobb! Men faktum är ju att utan bevis kan inget mer göras. Vill inte ge dom onödigt pappersarbete som ändå inte leder nån vart! Dessutom tror väl grannarna att jag bedriver nåt nattöppet snutcafé här hemma, så mycket uniformerade kvinnor och män som traskat runt här. Det är kanske just det jag ska göra... Öppna nattöppet polisfik. Då kommer det ju krylla av blå-gul-vita bilar och människor i uniform här i krokarna.. Då kanske det blir lugnare. Dessutom har jag ju nåt att göra under mina vakna nätter då också.

Är hur trött som helst. Men så fort jag närmar mig liggande läge så får jag världens adrenalinpåslag och sömnen är blott en hägring. Ett tillstånd som jag enbart kan drömma om....dagdrömma alltså!

03:48...och jag är fortfarande vaken!

En paus...

Jag har tagit en medveten paus i mitt skrivande. Har egentligen tagit en paus överhuvudtaget. Tror man måste det. Tror man måste blicka tillbaka i lugn och ro. Analysera. Minnas. Se allt från ett annorlunda perspektiv. För att sen kunna stabilisera sig igen. Kunna förstå och kunna se sin nya verklighet.

Den verklighet som jag levde i för ett drygt år sen var verklig då. Idag känns den tvärtom. Det är en enda stor dimma när jag tänker tillbaka. Har förträngt otroligt mycket och det börjar komma tillbaka. Jag är inte längre rädd. Inte ledsen. Bara tacksam över var jag är någonstans idag.

Det har krävt hårt arbete. Många sömnlösa nätter. Mycket gråt och ännu mer ilska. Men det har varit värt varenda minut av mitt kämpande. Jag gav aldrig upp och nu har jag återvunnit min självkänsla. Min styrka. Vetskapen om mitt eget värde och förståelsen för mig själv.

Jag är stolt över mig själv! Jag skäms inte. Känner inte längre någon skuld. Det finns bara en person i mitt förflutna som borde skämmas. Känna skuld. Den personen är dock inte frisk nog att ens kunna se det. Inte mitt problem. Jag lever mitt liv med mina barn, min kärlek och mina vänner. Mitt liv är skitbra!!!

Det är inte över än. Det har jag fått bekräftat. Men för min del är det över. Jag har stängt den dörren. Den öppnas ibland, men det gör inte längre ont. Inte som det kunde göra förut. Framförallt så är jag trygg. Trygg och lycklig!

Mina vänner sa hela tiden till mig att jag var stark. När allt kändes som svårast och jag låg på botten i mitt svarta hål så envisades dom med att säga att jag skulle klara det. Jag kunde inte se det då. Idag kan jag det. Idag är jag glad att mina vänner är så envisa. Mina rövare! En del gånger kunde dom ju vara riktigt störande. Tyckte jag då. Gud, vad dom ringde och kollade mig. Dom lät mig ju aldrig helt och hållet vara ifred. Dom instisterade på att jag skulle komma och sova över. Äta middagar. Gå promenader. Jag var tacksam redan då, det var jag. Men jag var för trött för att inse det. Jag är så glad över alla promenader, middagar och telefonsamtal. Utan mina vänner hade resan varit ännu skumpigare och tuff.

Mina vänner gav aldrig upp. Dom kämpade bredvid mig hela vägen. Dom fanns där dygnet runt. Kom åkandes mitt i natten om det behövdes. Hjälpte mig att packa kläder och tog mig med när hotbilden blev för stor. Gav mig trygghet, värme och framförallt jävligt god mat!

Tack alla älskade vänner! Tack underbara familj! Tack mina vackra barn för att ni skänker mig sån kärlek och värme och för ert mod! Tack underbara, älskade NN för ditt tålamod, din villkorslösa kärlek och för att du finns!

Ibland behöver man en paus. Man måste sakta ner på farten. Stanna upp och se sig om. Tänka över det som hänt. Inse sitt värde och lära sig förstå sig själv. Resan är lång. De flesta minnen består. Men vetskapen om att man varit i helvetet men tagit sig upp är värd allt! Då orkar man så mycket mer. Då klarar man allt!

Har äntligen hittat hem...

Tänker varje dag. Minns. Minns sorgen. Gråten. Har lärt mig att själv se förändringarna. Idag gråter jag knappt. Jag ler och jag skrattar istället. Det är ju jag! Jag är tillbaka! Glad och lycklig igen. Kanske inte fullkomligt lagad och hel men det tar tid. Det är ok att det tar tid.

Jag har kärlek och värme i mitt liv. Jag har förståelse och omtanke. Jag har glädje och lycka. Jag är stark. Jag har hopp. Precis som det var förut.

Jag är samma person igen. Samma person men med andra erfarenheter. Samma person men med andra minnen. Samma person men med ny styrka. Ny vilja. Trots vissa förändringar är jag ändå samma gamla jag igen. Jag gillar gamla jag. Gamla jag är rätt kul. Gamla jag gillar att skratta. Älskar att skratta. Gamla jag orkar ha glimten i ögat även om det blåser kallt. Gamla jag kan se att allt har en guldkant, även när det är som mörkast.

Jag är inte längre instängd i en bubbla. Jag sitter inte längre fast i ett bottenlöst mörker. Ligger inte längre på botten av ett stort hål. Jag ser ljuset. Hör musiken. Ser möjligheterna. Jag har allt. Allt jag någonsin drömt om!

Jag har äntligen hittat hem!

Stor och dum vs Liten men stark!

Dagar. Några futtiga dagar kvar. Sen har året gått. Det där första året som alla pratar om. De första 12 månaderna. Snart är det exakt 1 år sedan jag stack. Mitt i natten. Flydde för mitt liv. Den gången visste jag inte ens om jag skulle överleva. Jag visste inte om jag hade nån framtid. Jag visste ingenting. Bara att jag måste ut. Långt bort. Och fort!

Mitt personliga helvete hade nåt sin kulmen. Jag visste att det va dags. Visste att jag skulle lämna. Gå. Jag gjorde det. Jag vågade tillslut lämna min plågoande. Mitt monster!

Jag har lärt mig mycket på ett år. Om mig själv. Om livet. Om vad jag vill ha ut av livet. Jag har lärt mig att det inte går att rymma. Har försökt men utan vidare resultat. "Om man bara kunde dra. Lämna allt och bara försvinna. Rymma med en cirkus. Bli en sån där som går på lina. Resa runt i karavan över hela världen..."
Idéer som man får i såna lägen är sällan genomtänkta. Jag kom på att jag tex inte känner några cirkusartister som jag kan rymma med. Och nån lina skulle jag inte kunna traska omkring på. Jag skulle förmodligen få jobba med att plocka elefantbajs. Ett ganska riskfyllt jobb. Utan att vara glamoröst. Jag bestämde mig för att stanna kvar och ta itu med problemen. Upptäckte att man ändå inte kan fly från sitt förflutna. Det kan funka ett tag. Men förr eller senare kommer det ifatt en. Det förgrenar sig för att längre fram ligga i bakhåll. Då blir slaget hårdare och greppet tajtare. Det blir svårare att slå sig fri.

Det har varit ett tufft år. Och det är inte över än. Mardrömmarna finns fortfarande kvar. Kanske lite mer nu när årsdagen närmar sig. Ångesten ger sig till känna då och då. Men idag är jag starkare. Jag är lycklig. Jag är stolt och glad. Jag är levande!

Jag tar fortfarande en dag i taget. Tänker inte skynda för fort. Jag tar saker i min egen takt och ingen kan tala om för mig vad som är rätt och fel. Det är bara jag som vet.

Knytnävar i ansiktet. Händer runt halsen. Stenar genom fönstret. Telefonsamtal och sms. Lossade bildäck och ändå står jag här?

Stor och dum vs Liten men stark. And the winner is.....

Jag hatar tid!

Det var ett tag sen jag skrev nåt. Har inte orkat. För mycket tankar men för lite ork. För mycket känlsor men för lite få ord. Bearbetar. Varje dag. Varje natt. Tänker. Samlar. Analyserar. Gråter. Drömmer. Vaknar. Somnar.
Jag är trött.

Vissa av såren har gått upp. Inga större, livshotande blödningar. Men tillräckligt för att det ska kännas. Det tar tid att läka sår. Plötsligt upptäcker man ett litet irriterande sår som gör sig påminnt genom att långsamt gå upp i kanterna. Det svider. Man fattar först inte riktigt vad det är som orsakar den där obehagliga känslan. Men minnena vaknar snabbt till liv. Man känner en doft. Hör ett ljud. Sätter på sig en tröja som man hade just den gången. Med ens minns man såret. Hur man fick det. Varför. När.

Det spelar ingen roll om man funnit lyckan. Hittat hem till sitt eget personliga paradis. Såren gör sig påminda ändå. Och dom gör ont. Jätteont.

Många tror att man är fri från alla demoner. Att allt är som vanligt. Att man inte behöver nån. Att all styrka är tillbaka. Inga mardrömmar mer. Ingen ångest. Det är inte så. Allt är kvar. Just nu är det värre än någonsin.

Jag är trött. Sömnen har försämrats igen. Mardrömmarna är tillbaka. Va' fan då! Det värker i hela min kropp. Jag orkar dock inte prata med nån om det. Jag har alltid varit den starka. Den som hjälper. Om jag är svag rubbas tydligen balansen i universum och folk tappar förståndet. Vet inte hur dom ska bete sig. Vad dom ska säga. Det kan jag förstå. Men när det skämtas tanklöst på min bekostnad gör det ont. Då känner jag mig förnedrad. Och dum. Därför avstår jag från att prata.

Just nu stänger jag in mig. Går i ide. Fast det är sommar. Vill inte prata. Vill inte berätta. Vill inte vara delaktig i nåt. 2 år igen. Vill inte. Tänker inte. Vägrar! Lägger mig på golvet och sparkar och skriker snart! Vill bli av med demonerna. Vill att monstret ska dö! Ja, det tar tid. Men hur mycket tid?

Ge det tid. Ge det tid. Tid, tid, tid. Och det slutgiltiga svaret är TID!

Just nu hatar jag tid!

Det tar en livstid att radera...

Trött på att minnas. Trött på att vända mig om när jag är ute. Trött på att fortfarande drömma marisar. Trött, trött, trött!!!

Det går inte att fly undan känlsorna. Det går inte att pausa mardrömmarna. Rädslorna går det inte heller att lura. Jag har försökt. Det spelar ingen roll var jag är. Om jag befinner mig i Jönköping, Malmö, Kiruna eller Stockholm. Jag vänder mig om på gatan ändå. Det kommer nog fortsätta vara så ett tag. Det har jag ju förstått. Men jag är fan trött ändå!

"Men nu är ju sommaren nästan här! Det är väl ändå underbart?!"

Förra året vid den här tiden var jag ett vrak. Blek, mager och utan nån som helst livslust, så nä, jag kan inte påstå att jag tycker att allt är underbart just nu. Ja, det är jävligt trevligt med ljus och värme, men tyvärr så tar minnena överhanden. Det är inte bara fysiska, konkreta minnen. Det är inbyggda saker. Det händer saker i kroppen. När man känner en doft. Ser de första blommorna sticka upp ur jorden. Då kommer känslor tillbaka. Känlsor som bara gjorde ont. Känlsor som fortfarande gör ont.

Det är som när man sitter med tjejgänget och det kommer en gammal låt från 1800-kallt på radion. "Åh, den här dansade jag till med Mackan i 9C på högstadiediscot. Guuuud va kära vi va!" Ja, det är ju schyssta känslor att få tillbaka. Eller om man minns hur julen brukade upplevas när man var barn. Så fort man känner doften av glögg så minns man allas glada ansikten, som man nu i vuxen ålder förstått var förklädd ångest, dränkt i lagom mängd alkohol.

Samma sak upplever jag den här våren, och säkert större delen av sommaren. Det är dock inga mysiga barndomsminnen eller minnen från tonårig kärlek som dyker upp. Jag minns hån. Förnedring. Ren och skär elakhet. Slag. Sparkar. Mina barns vettskrämda blickar. Deras tysta snyftanden. Jag minns min egen bottenlösa smärta. Den hopplöshet jag kände. Mina ständigt rödgråtna ögon. Det pulserande påminnelsen om att mitt liv var skit. Att jag var skit. Att allt jag tog mig för med var skit. Att hela min tillvaro var fullständigt värdelös. Hela min existens.

Idag är jag inte skit. Men dom förbannade jävla känlsorna kommer tillbaka! Jag hatar det! Jag skulle vilja gå ut på en promenad och bara kunna njuta. Njuta av alla dofter. Kunna se hur träden blivit lummiga och gröna, utan att min syn dunklas av gråa kalla minnen.

Det tar endast ett ögonblick att skapa ett minne. Det tar en livstid att radera det.

Handlingarna kan jag inte förlåta!

Jag kommer aldrig att förlåta hans medvetna handlingar. Kommer aldrig att förlåta det han utsatte mina barn för. Kommer aldrig förlåta slag eller förnedringar. Jag kommer aldrig att förlåta att han systematiskt förintade mig. Demolerade mitt inre. Mitt jag. Mitt glada, starka jag. Det är oförlåtligt. Jag kommer aldrig att förlåta för alla mardrömmar, all smärta, all rädsla och all ångest. Det jag vill förlåta är att han överhuvudtaget finns. Att han andats samma luft som jag. Delat min säng. Mitt hem. Mina barn.

Han gjorde sina val. Jag gjorde mina. Mina var aldrig menade att skada honom. Eller mina barn. Hans var enbart inriktade på att lämna så stor skada som möjligt. Som en atombomb. Först skickade han småmissiler. Minihagel. Dom flesta träffade rätt hårt. På många ställen samtidigt. Jag började blöda. Läcka som ett såll. Tillslut var såren så många och så djupa att jag inte hade en enda chans att lägga om alla på en gång. Hann inte täppa till ett hål förrän nästa, ymnigt, började blöda. Kan man förlåta sånt?

Att kunna förlåta betyder ju nånstans att man förstår...och det kommer jag aldrig att göra. Jag kan däremot förstå att han finns till... Alla gör vi ju våra misstag...

Det är alltså det jag vill kunna förlåta. Jag vill förlåta att han finns. Jag vill förlåta mig själv för att han fick komma in i mitt liv. Ta del av mig. Men aldrig, ALDRIG att jag förlåter det svinet för vad han utsatt mina barn för. Mina oskyldiga barn. Hans liv går vidare i samma vidriga takt som innan. Våra liv har totalt ändrat kurs. Kanske att vi hamnar på rätt köl igen och styr in mot rätt hamn tillslut. Men resan har fått en extrainsatt rutt. En sjuhelvetes omväg!

Just nu måste jag vara stark för mina barn. Det är jag som är kapten på kajutan. Det är jag som bestämmer när, var, hur. Min besättning litar på mig. Ingen av oss ska gå under. Vi ska alla komma i hamn i ett stycke. Men det innebär inte att jag tänker visa förståelse för honom. Inte för det han gjort. Bara för det faktum att idioten existerar.

Det förlåter jag! Men handlingarna kan jag inte förlåta!

Hur slutar man vara arg?

8 månader. ÅTTA månader blev hans straff. Fast det är klart...han satt ju bara 2/3 av den tiden. Det är så det går till. Mitt straff blev livstid. En livstid full av minnen, mardrömmar och ångest. Inte en flytt. Två. Och det bara under de senaste 4 månaderna. Skyddad identitet. Byte av efternamn. Allting förändrat. Och ändå är det inte jag som begått nåt brott!

Jag har aldrig varit ute efter hämnd. Har aldrig velat straffa. Det är samhället som har straffat XX. Inte jag. Det är samhället som har bestämt att vissa saker inte är ok. Inte jag. Men då är det ju även samhället som menar att mitt lidande inte riktigt räknas. Eftersom mitt straff blev mycket hårdare än hans. Eller?

Ändå är han arg på mig? Jag är varken polis, domstol eller bödel. Han är bara inte intelligent nog att förstå det. Han tror att det är jag som straffat. Jag som lagstiftat. Hade det varit jag som lagstiftat så skulle det se lite annorlunda ut. Men så är det inte nu. Det finns inga "tänk om". Det finns bara "Nu" och "Här". Och det är där jag är. Det är där jag vill vara. Jag orkar inte vara arg. Orkar inte känna besvikelse. Varken på honom eller på samhället. Jag blir bara trött. Min energi ska gå till viktigare saker. Därför har jag bestämt mig.

Jag har bestämt mig för att förlåta. Förlåta XX. Så länge jag känner ilska eller rädsla har han fortfarande makten över mig. Samma sak tills jag förlåtit honom. Därför ska jag förlåta honom. I mitt inre. I sinom tid. Inte idag. Inte imorgon. Men en dag. En dag ska jag förlåta. För han ska inte få ha mer makt över mig. Sen ska jag förlåta mig själv. Förlåta mig själv för allt jag klandrar mig själv för. Det är j*vligt jobbigt att gå omkring och vara förbannad på sig själv. Får liksom inga mothugg. Jag bara skäller och skäller men får inget tillbaka. J*vligt tröttsamt!

När väl allt förlåtande är avklarat...det är först då som makten enbart är min!

Jag kan inte lägga min dyrbara tid på att tänka på straffens orättvisa. Det var inte mitt jobb att döma. Eller straffa. Och dessutom är det bara slöseri med tid. Det är redan gjort. Straffat och klart liksom.

Framtiden kommer vara fylld av saker för mig att vara förbannad på, så varför inte rensa ut lite ur ilskeförrådet redan nu. Därför släpper jag taget nu. Blundar, tar ett djupt andetag och bara släpper. Förmodligen tar det ett tag innan magneterna förlorat sin kraft och ilskan helt lossnar från mitt inre. Men jag måste ju börja nånstans.

Hur slutar man vara arg? Man förlåter.

Dessutom. Oavsett vad samhället ger för straff, så är väl ändå det bästa straffet att vi återtar makten, styrkan och glädjen över våra liv?
What goes around comes around...i allas våra fall!

Det är märkligt...

Det är märkligt hur påverkad man kan bli av en annan människa. Det är märkligt hur vissa saker stannar i ens minne medans andra saker bara fördunklas tills dom sakta försvunnit helt.

Mina tankar leder dagligen till XX. Jag känner ingen saknad. Ingen sorg över de bra stunderna. Nu vet jag bättre. Nu vet jag att vi aldrig upplevde några bra stunder. Inte på riktigt. Det som var bra var helt enkelt bara mindre dåligt. Men jag tänker fortfarande på honom. Varje dag. Bearbetar upplevelser. Ord. Slag. Jag får små ångestattacker ibland. Hjärtklappning. Andnöd. Rastlöshet. Oro. En fruktansvärd oro. I hela kroppen. En oro som jag inte riktigt kan hitta en konkret orsak till. Men jag vet källan till den. Det är XX.

På sista tiden har mina tankar kretsat mycket kring "Tänk om..."
"Tänk om han skulle fått tag på mig den natten. Tänk om bilen inte hade startat. Tänk om jag inte haft nånstans att ta vägen. Tänk om jag åkt hem igen. Tänk om jag tagit tillbaka allting. Tänk om..."

Ångesten och rädslan vaknar till liv. Hjärtat börjar slå och jag känner ett behov av att fly. Rymma. Bli fri och trygg. Plötsligt har jag ett par trygga armar omkring mig och en lugn röst som påminner mig om att jag är trygg. Att det där kapitlet av mitt liv är över. Att jag aldrig någonsin behöver känna den där rädslan igen. Den där sorgen. Den där maktlösheten. Sakta känner jag lugnet omsluta min smärta igen. Gömma undan den. Ta död på den. Bit för bit. Minne för minne.

Jag är arg idag. På XX. Det kunde jag inte vara för ett halvår sen. Då var jag arg på mig själv. Idag börjar jag bli stolt över mig själv. Vissa dagar i alla fall. Som i lördags. När jag fyllde 33 år men fick visa leg på bolaget! Då kände jag mig stolt. Eller när min 6-åring säger: "Mamma, jag ääälskar dig...med heeela mitt hjärta!" Då blir jag också stolt.
Jag klandrar inte längre mig själv. Jag klandrar honom! Jag kan bli fruktansvärt arg när jag tänker på vilka omänskliga friheter han tog sig. Hur han totalt tillintetgjorde mig och mina känslor. Tog mig förgivet och behandlade mig som sopor. Hur kunde han ha mage att använda orden "Jag älskar dig"?

Jag blir inte såpass arg att jag gräver ner mig i det. Bara sådär lagom arg så att det känns lite skönt. Lite jätteskönt till och med! Skönt att kunna tänka på honom utan den schitzofrena känlsan av saknad.

Att jag tänker på honom, blir arg och får ångest är en del i bearbetningen. Det är obehagligt men jag har lärt mig att hantera det. För varje gång blir det lättare. Så småningom är det nog helt borta. Eller iallafall nästan.

Tänk vad många människor man möter i livet. Men man glömmer så många av dom. En del minns man för alltid. Men det verkar lättare att minnas såna som gör en illa. Man måste påminna sig själv om alla som gör en glad. Som tjejen på bolaget. Henne tänker jag minnas. Hon var ju bra! Passar utmärkt för jobbet som systembolags-kassörska!

Ja, det är konstigt att en enda människa som man, om man räknar en hel livstid, spenderat en bråkdel av sin tid med, kan förstöra så otroligt mycket. Skada en så mycket att reparationen måste pågå i åratal. Det går inte att göra ogjort. Det går bara att försöka reparera skadorna. Att se framåt. Att försöka fortsätta leva. Efter sin egen förmåga. Det är viktigt att upptäcka det som man mår bra av. Den lilla gubben med taxen som ser så söt ut. Tjejen i blomaffären som alltid är så trevlig. Onsdagarna när alla nya filmer kommer ut i videobutiken. Vårfåglarna. Solen. Soparbilen som sopar upp vinterns grus på gatan utanför. 33-årsdagen som plötlsigt förvandlades till "jag-är-fortfarande-tonåring-dagen".

Man lägger på tok för mycket energi på att minnas de människor eller händelser som gjort en illa. Det kanske skulle vara lättare att hantera dom minnena om man blandade ut dom med lite fina saker att tänka på. Det är iallafall värt ett försök!

En enda människa har haft makten att påverka mitt liv. MITT liv! Både när han fanns i det och nu efteråt. Det är märkligt.

Jag är nog inte så tokig ändå...

Mardrömmarna har börjat komma tillbaka. Jag vaknar ofta genomsvettig med hjärtklappning men blir lugn så snart jag inser att det inte är på riktigt. Ibland finns det nån där hos mig. En varm famn som tröstar. En arm som omfamnar mig i mörkret. En lugnande röst som försäkrar att verkligheten inte längre är sådär smärtsam och hotfull.

På senaste tiden har jag börjat minnas mer och mer. Jag blir ledsen. Eller snarare sorgsen, när jag tänker tillbaka. På nåt sätt är det ändå skönt att tänka på det som var. Det är skönt att påminna mig själv om att det var då. Inte nu. Och aldrig mer igen!

Ibland är det skönt att sitta ensam och tänka. En del vet inte hur dom ska bete sig när dom ser mig sjunka in i tankar. Mörka tankar. Dom försöker liva upp stämningen. Försöker få mig på "bättre tankar". Säger: "Tänk inte på det nu!" Det dom inte förstår är att jag vill tänka på det. Att jag behöver tänka på det.

I början ville jag inte tänka på det. Ville glömma allt. Det gjorde för ont. Nu är det tvärtom... Genom att tänka tillbaka på det som var, växer bara min tacksamhet och glädje över det jag har idag. Jag tänker inte sitta och gräma mig över det som en gång hänt. Jag tänker inte lägga locket på. Jag kommer aldrig glömma. Men jag tänker koncentrera mig på mitt liv idag! Leva för nuet. För framtiden. Inte det förflutna. Jag sörjer inte det jag en gång förlorade. Jag firar det jag har vunnit!

Jag mår bra idag. Är lycklig. Blir mer hel för varje dag som går. Har människor i mitt liv som bryr sig om mig. Älskar mig. Som vill mig väl. När jag inte hittar min egen styrka finns det nån som hjälper mig ta fram den. Nån som förstår att jag behöver tänka tillbaka. Nån som inte blir rädd när mina ögon blir sorgsna. Nån som har tålamod. Det är samma nån som så många gånger har tröstat mig mitt i natten efter att XX besökt mina drömmar. Det är nån som får mig trygg när allt känns hemskt. Nån som får mig att känna mig omtyckt. Viktig. Fin och bra. Nån som inte tycker jag är värdelös. Jag har nästan börjar se mig själv genom nåns ögon. Det är en härlig känsla!

Jag är nog inte så tokig ändå...

Jag är tacksam!

För varje dag som går växer styrkan. Man kan inte alltid känna det. Speciellt inte de dagar man går ner sig i smärtsamma minnen. Då känner man sig inte stark. Inte heller att man är påväg åt rätt håll. Helt plötsligt vaknar man dock en morgon och allt känns mycket bättre. Man kan klara av vad som helst. Vad man än tar sig an grejar man alldeles på egen hand. Då inser man att man faktiskt blivit lite starkare. Att man är påväg åt rätt håll.

Varje smärtsamt minne, varje tår. Varje sorgattack, varje mardröm. Varje tillåtelse att känna efter, skänker styrka. Ingen idé att låtsas. Spela teater och bara le. Allt kommer ikapp. En dag. Om ett år. Om tio. Det kommer. Jag väljer att inte vänta. Jag väljer att leva i det nu. Återuppleva det. Minnas det. Sörja det. Först när det är klart kan jag gå vidare. På riktigt. Då behöver jag inte lägga locket på. Kan slappna av. Inte vara rädd att plötsligt bli påhoppad av hemskheter.

Visst kommer det att finnas kvar. Visst kommer jag att minnas. Men ju mer jag vågat känna nu, desto starkare blir jag. Jag vet att det inte går att göra ogjort. Jag accpeterar det. Jag måste acceptera det liv jag har. Göra det bästa av det. Göra det bästa jag kan. Efter min egen förmåga. Inte efter andras förväntningar.

Detta är mitt liv. Min tid. Det är bara jag som kan nå de mål jag eftersträvar. Man blir inte lycklig och stark av ett enda svep med en trollstav. Det krävs arbete. Blod, svett och tårar. Jag har redan gråtit. Floder. Gråter fortfarande ibland. Men för det mesta är jag glad. Blödningar har jag haft många. Ymniga och pulserande. Men det är också över nu. Det svider lite i de läkande såren ibland men min själ dräneras inte längre på liv. Tvärtom. Läckan är tätad och
tanken nästan helt påfylld igen. Svettas måste jag göra ett tag till. Det måste vi alla. Men det betalar sig i slutändan.

Jag är lyckligare och starkare än någonsin. För jag är fri. Levande och fri. Levande, fri och älskad! Jag ler igen. På riktigt. Med ögonen. Jag skrattar igen. Ett äkta, smittande skratt som kommer från hjärtat. Jag tillåter mig att ha mina mörka dagar. Jag tillåter mig att känna och minnas. När det går över känns friheten så mycket bättre! Lyckan känns så mycket starkare och tacksamheten över det jag har känns överväldigande.

Jag är tacksam!

Vi har redan allt...

Det är mycket vi inte förstår. Det är säkert ännu mer vi känner att vi måste förstå för att kunna gå vidare. Inte köra fast. Ska sanningen fram så måste man kunna släppa taget om det man inte förstår. Man blir inte friare om man får en förklaring. Förståelsen kommer ändå aldrig infinna sig. Jag har förstått det nu.

"Jag förstår inte hur man kan stanna!" "Jag förstår inte varför du inte sa nåt!" "Jag förstår inte hur man kan göra så!" " Jag förstår inte...!"

Vi är många som inte förstår. Jag kan själv inte riktigt förstå hur man kan stanna. Jag förstår att man gör det och varför. Men att nå full förståelse för hur man kan stanna är nog omöjligt. Även för oss som gjort det.

Jag funderar rätt mycket på det där. Har rätt mycket förståelse för mig själv och mitt eget handlande. Det jag inte förstår släpper jag. Det svåraste är inte förståelsen för mig själv. Det är värre att försöka förstå honom. Varför måste man förstå honom?...och... måste man verkligen det? Kan man inte gå vidare annars? Det är svårt att acceptera att han inte verkar förstå. Man känner ett starkt behov av att få svar. Personligen vill jag inte ha svar på varför. Ett "därför att..." hjälper inte. Det gör ingenting ogjort och det ursäktar ingenting. Jag kände däremot länge ett behov av att få min smärta bekräftad. Av honom. Ett simpelt förlåt. För att helt enkelt få veta att han förstår. Förstår vad han gjort och att det skadat. Inte bara fysiskt utan in på djupet.

Jag har släppt den tanken. Dels för att jag aldrig kommer att få det. Men framförallt för att jag insett att jag inte längre behöver hans bekräftelse. Den enda bekräftelsen jag behöver och vill ha får jag redan. Från mig själv och mina nära. Han ord betyder ju inte ett sk*t!

En gång betydde hans ord allt. Dom var lag. Jag gjorde allt. Allt för att tillfredsställa hans alla behov. Allt för att han skulle vara nöjd. Sa han att jag gjort fel hade jag naturligtvis gjort det. Han visste ju. Han hade ju alltid rätt.

Inte undra på att man stundom kände sig förvirrad, rädd och ledsen. Jag visste ju nånstans i mitt hjärta att jag gjort rätt, men han lyckades alltid övertyga mig om motsatsen. Jag dög ju ingenting till som inte kunde fatta det på egen hand! "Korkade j*vla idiot!"

Det har bara gått knappt 7 månader sen natten då jag rymde. Allt har gått så fort. Jag trodde aldrig jag skulle klara det. Trodde aldrig jag skulle komma över honom. Han var ju det bästa som hänt mig.... Eller??

I en "normal" relation går berg- och dalbanan inte så svindlande som i en relation som våran. Det som man till vardags kanske är med om i en trygg, ömsesidig relation blir rena himmelriket i en destruktiv. Dalarna är så enormt djupa att topparna känns helt fantastiska. Att få höra orden "Jag älskar dig" har aldrig varit mer övertygande. "Han är så underbar som står ut med mig" tänker man tillslut.

"Är det nån j*vel som är underbar så är det väl för i h*lvete jag...som stått ut med honom!!!"

Så tänker jag idag. Idag känner jag en enorm lycka och frihet. Nåt jag inte känt på länge. Jag är redo för livet igen! Fortfarande med små steg. En dag i taget. Men jag är redo nu!

Jag har fortfarande mina mörka dagar. Fortfarande mina bakslag. Men ingen saknad. Ingen kärlek. Inte det minsta. Jag är inte ens rädd längre. Han kan inte skada mig mer! Han kan försöka. Men jag står beredd. I min ringhörna har jag allt stöd jag behöver. Alla mina fans finns där. Manager och tränare som torkar svetten från min panna. Tandskydd och handskar är på. INGET kan krossa mig! Aldrig någonsin!

Jag är fri! Det är det enda jag behöver förstå. Jag behöver inte förstå hur han är funtad. Jag behöver inte få bekräftat att han fattar. Man kommer aldrig få höra de svar man önskar sig. Lika lite som vi kan förstå Charles Manson, Mattias Flink... eller ens Monica Lewinsky... Lika lite kommer vi förstå dessa fega, patetiska ursäkter till människor som inte klarar av livet utan att helt känslokallt trycka ner, förnedra, misshandla och krossa sina medmänniskor. Vi behöver inga "därför att...", vi behöver inga tafatta försök till ursäkter. Vi behöver ingenting från dom.

Vi har redan allt vi behöver för att bygga vår framtid. Det bor inom oss!

Fortfarande en dag i taget!

Är ganska glad nu. Känner ingen rädsla. Inte för XX. Jobbar med mig själv. Det är tufft. Riktigt slitigt ibland. Men värt det. Jag börjar förstå mig själv mer och mer. Börjar acceptera mina egna känlsor. Börjar acceptera mig själv.

Jag har länge vetat att det han gjorde var fel. Har förstått det. Men ändå inte kunnat acceptera mig själv. Nu gör jag det. Ibland faller jag. Ibland känns allt hopplöst. Orkar jag inte resa mig finns det nån där som lyfter mig. Man behöver det. Jag har många runt omkring mig som tycker jag är värdefull. Rolig. Mysig och snäll. Inte alls korkad och dum i huvudet. Inte alls värdelös och hysterisk. Jag har underbara människor omkring mig. Jag har vänner. Familj. Mina små skitungar! Jag har nån som tycker jag är speciell. Nån som tillåter mig att falla. Som plockar upp mig. Nån som har tålamod att se att jag inte läkt klart än. Nån som är trygg, lugn, stark och varm. Nån som stannar hos mig även fast jag försöker stöta bort. Nån jag kan ringa mitt i natten när jag drömt en mardröm. Som kommer till mig. Nån som låter mig gråta, tycka att livet är meningslöst, och allt bara är pest. Nån som finns. Som tycker om mig. MIG! Nån som accepterar att jag inte vet. Inte kan. Inte vågar. Inte än. Nån som finns där ändå. Som vill finnas där.

När det är som jobbigast tar han mig bara i sin starka, varma famn. Det är det enda jag behöver. Det enda jag vill. Det enda jag orkar ta in. Och det räcker. Han kräver inget. Bara att få finnas vid min sida. Om jag vill. När jag vill.

Jag är hela tiden misstänksam. Tillbakadragen. Återhållsam och rädd. Låter eventuella känslor bli till rädsla. Förvandlar rädslan till irritation. Gör allt i min makt för att stöta bort. Lyckas jag med det får jag ju bekräftelse på att jag inte är värd besväret. Att XX hade rätt. Sen kommer tårarna. Det är ju inte så jag vill leva. Det är ju inte så jag brukade se på mig själv.

Bitarna börjar falla på plats igen. Jag börjar bli hel. Det är lång väg kvar. Men dimman har börjat lätta. Jag kan se vägen framför mig. Jag behöver inte vandra hela vägen ensam. Om jag bara tar emot det så har jag sällskap här utanför bubblan. Fryser jag lånar han mig sin jacka. Gråter jag omsluter han mig med sina muskulösa armar. Är jag rädd finns han där för att skänka mig all sin trygghet. Är jag arg lyssnar han. Drömmer jag mardrömmar är han bara ett telefonsamtal bort.

Dom är många. Dom som vill ge mig allt det där. Men med honom är det nåt speciellt. Han ger mig hoppet tillbaka. Han ger mig tron. Tron på att allt en dag kommer att kännas helt bra igen. Tron på att jag kommer att hitta min glöd igen. Att jag kommer att hitta hem. Han har ett hjärta fyllt av värme. En själ fylld av glöd. Han ger mig kärlek, värme, omtanke och stöd, men kräver ingenting tillbaka.

Jag kan inte ge några löften. Inga garantier. Jag kan bara leva för dagen. Det måste få vara så ett tag. Det måste få ta sin lilla tid. En vacker dag är jag tillbaka. Tillbaka som den jag förut var. Jag är på god väg. Men jag måste ta det lugnt.

Fortfarande en dag i taget!

Ett uppvaknande.

Det går fort att tömma en själ. Att dränera en människa på hennes livslust. Det är lätt att sticka hål på bubblan och se på när livet bit för bit rinner ner i golvbrunnen. Droppe för droppe. Andetag för andetag.

Det svåra är att täta hålet. Att gång på gång få lägga om det pulserande såret. Stoppa blödningen. Det kan ibland kännas omöjligt. Ett övermäktigt uppdrag. Man kämpar. Svettas. Gråter. Kämpar lite till. "Måste upp till ytan för att hämta luft. Kvävs snart." När man tror att hålet i bubblan är tätat spricker det upp på andra sidan. Bubblans hinnor har blivit så tunna. Så sköra. Det krävs så lite för att allt ska spricka upp igen.

Man är tom. Fylld av förtvivlan. Har man kvar något att ge? Kommer man någonsin våga igen? Orka igen? Man har ju gett allt man har. Satsat hela sitt kapital. Och förlorat. Allt. Det tar tid att bygga upp sig själv. Tar tid att våga satsa. Det är svårt att vilja vara nån som ger. Nån som älskar. Nån som orkar ta motgångarna tillsammans med någon annan. Finns det ens någon annan? Finns det någon som verkligen kan tycka att man är bra? Att man är fin? "Kan det ligga nån sanning i allt det där hemska han sa om en? Hur lång tid kommer det ta innan nästa stackare upptäcker det?"

När det väl dyker upp nån så sluter man sig. Man vågar inte tro. Vågar inte hoppas. Det är lättare att stöta bort än att ta till sig. Det är lättare att inte ge utan bara ta emot. Lättare att vara elak än att visa sina känslor. Då besparar man sig massa onödig smärta ju. Eller?

Blir man lycklig av att stöta bort de som vill närma sig? Känner man sig starkare om man tar och tar men aldrig ger? Kan man leva med sig själv om man låter smärtan utmynna i elakheter mot en människa som bara vill få älska en?

Man måste få sörja. Måste få läka. Man måste få tid att analysera sina känslor. Man måste våga erkänna sina rädslor. Även om det är otäckt. Man måste. För att kunna hitta tillbaka. Hitta sig själv. Hitta hem.

Jag är rädd. Vettskrämd! Känslor kan vara skrämmande. Jag stöter hellre bort de som vill komma nära. Vill skydda mig själv. "Öppnar jag mig för mycket tar dom allt. Lämnar mig ensam kvar med smärtor och sorg. Börjar jag älska kommer jag att bli sårad. Övergiven. Sviken och bedragen. Slagen och förnedrad. Det är så det går till. Lika bra att avstå. Lika bra att inte släppa in nån."

Jag vill inte ha det så. Jag vill inte stöta bort människor. Vill inte såra. Måste tillåta mig att ta emot hjälp. Stöd. Kärlek och värme.

Det är lättare att förstå sitt handlande när man förstår sina känlsor. Man får ett sammanhang. Det kan komma som ett slag i ansiktet. Ibland smärtsamt. Oftast med en viss lättnad. En lättnad över ljuset som sänks över en. En lättnad över stenen som faller från ens bröst. En lättnad över tyngden som lyfts från ens axlar. Man förstår.

Det finns ingen datummärkning på känlsor. Inget bäst före datum på sorg. Det finns heller ingen deadline när man ska vara färdigläkt. Eller när det är ok att börja känna igen. Jag vet det nu. Jag lär mig för varje dag. Lär mig om mig själv. Förstår mitt eget handlande. Mina egna känlsor.

Motsatsen till att leva är att vara död. Som död känner man inte. Jag vill känna. Jag vill älska. Jag vill leva!

Ett uppvaknande.

Sådärja!!

Nu har jag rest mig igen. Borstat av mig vägdammet och linkat iväg hemåt. Föll rätt hårt när marken rämnade så en liten stukad fot och några skrubbsår fick jag. Men jag lever ju! Det är rätt schysst!

Kom på när jag låg där efter mitt fall att det var rätt ensamt. Inte speciellt skoj alls. Så jag bestämde mig för att det f*n får räcka nu! Det är faktiskt sant som dom säger... Det som inte dödar härdar! Jag dog ju inte. Jag dog inte när hans hand klämde om min hals. Jag dog inte av slagen, sparkarna. Jag dog inte av mitt krossade hjärta och min blödande själ. Jag har varit övertygad många gånger om att min sista stund varit kommen. Men envis som jag är så står jag ju kvar här! Så varför i h*lvete skulle en ångestattack ta kål på mig?! Nog för att man är rätt säker på att döden står på lur, men man överlever. Allt är rädlsa. Och jag är så fantastiskt trött på att vara rädd!

Han kommer aldrig att ge sig, sa han. Nähe? Kommer jag det då? Inte mycket! Han tycker att han är så mycket starkare och bättre än jag. Om jag pucklade på nån som var hälften så stor som jag så skulle jag också känna mig j*vligt stark. Han påstår att jag är psyksjuk, att jag skulle behöva utvärderas av proffs! Ehh... Nä, orkar inte ens besvara den!

Just idag mår jag rätt bra! Jag tar en dag i taget. Har förstått att jag måste ha ännu mer tålamod med mig själv. Kanske ligger jag och gråter imorrn, men då är det väl lika bra att göra nåt kul idag då! Ska inte måla f*n på väggen. Inta ta ut allt i förskott. Varken det bra eller det dåliga. En dag i taget. En lycka i taget. En sorg.

Han tycker att jag är värdelös. Jag tänker inte hålla med! Att vara värdelös. Att vara utan värde. Jag är inte utan värde! Jag är värdefull för många! Mina barn. Mina vänner. Resten av mina familj. Dom tycker faktiskt att det är rätt mysigt att ha mig i närheten. Vad han tycker ger jag blanka f*n i!

Jag tänker inte påstå att han är värdelös. "VA?" säger många. Om nu han är så svag att han måste trycka ner andra för att känna sig manlig så får det väl vara så då. Jag har inget behov av det. Han har säkert nåt värde för nån...nånstans. Men inte för mig. Han finns inte för mig. Nåt som inte finns kan inte vara värdelöst. Snarare tvärtom. Tänk va värdefullt att det inte finns pest och kolera här i stan. Tänk va värdefullt att det inte finns monster under sängen. Tänk va värdefullt att XX inte finns i mitt liv längre!!!

Just idag är mitt liv värdefullt! Snart kommer alla mina dagar vara värdefulla! För varje dag som det inte finns nån XX i mitt liv ska jag vara tacksam! Tacksam mot polisen som varit så snälla. Tacksam mot RVC som funnits med hela tiden. Tacksam mot min advokat som ställt upp med så mycket. Tacksam mot mina vänner och min familj. Men framförallt tacksam mot mina barn och mot mig själv!
Ensam är inte stark. Men tillsammans klarar vi vad som helst!

Fallet!

Jag har fallit! Långt, djupt och landat riktigt hårt. Hann knappt reagera eller ens förstå. "Vad hände? Varför?"

Jag tyckte jag tog det så lugnt. Tog allt i min egen takt. Men jag gjorde det största av misstag. Jag lät pressen ta överhanden! Jag orkade inte må dåligt. Ville inte känna mer smärta. Ville ha det normalt. Lyckligt. Vara glad och stark. Inte vara rädd. Börja min vanliga, trevliga vardag. Har låtsats. Spelat. Sagt att allt är ok. Ljugit för mig själv. Ljugit för alla andra.

Jag mår inte bra. Inte ett dugg. Känner fortfarande smärta. Igår kom smällen...

Jag blev tvungen att se sanningen som den är. Jag är inte hel. Jag är inte glad. Är fortfarande rädd. Ledsen. Posttraumatisk stress säger dom. Kan inte vara ute själv. Kan inte vistas bland folk. Rycker till så fort en dörr öppnas. Eller när posten trillar ner i brevlådan. Om nån ropar mitt namn när jag är ute blir jag iskall. Ännu värre om nån kommer upp bakifrån och säger hej. Då svimmar jag nästan.

Jag var i skolan igår. Trodde det skulle vara bra att börja plugga. Från flera håll har jag fått höra att det kanske är för tidigt. "Det har ju inte gått så lång tid. Ha inte så bråttom. Du har all tid i världen" Jag är för otålig. Vill framåt. Så till den milda grad att jag inte alls stannar upp och känner efter. Vägrar inse. Vägrar! Nu måste jag.

Ångesten kom snabbt. Var som att köra in i en bergvägg i 380! Jag hann inte väja. Det började som obehagskänslor på morgonen när väckarklockan ringde. Nånting kändes konstigt. Inte bra. Kändes fel på nåt sätt. Jag skulle på egen hand ta mig till skolan. Träffa massa nya människor. Nåt som i vanliga fall är bland det roligaste jag vet! Obehaget släppte aldrig. Kunde inte ens andas ut när jag kom hem. Så fort jag stängt dörren om mig sjönk jag ihop på golvet och bara grät. Skakade och grät. Kunde inte sluta. Fick knappt nån luft. Blev rädd. Hade inte känt sånt stark obehag på länge. Ringde min mamma men fick inte fram många ord.

När jag lugnat mig fick jag försöka förklara både för henne och mig själv. Jag fick inse. Jag är inte färdigbearbetad! Jag har långt kvar. Allt har gått så fort och med flytt och allt så har det varit omöjligt att hinna känna efter. Har inte velat känna efter. Nu har jag inget val.

Trots att jag flyttat måste jag göra det igen. Får ju bara bo här tills jag hittat nåt annat. Nåt permanent. Idag är mina krafter slut. Är matt och trött. Mår illa och har ont i huvudet. Ringde en killkompis som kom över igår. Jag kunde inte gå till affären ensam. Jag som alltid klarat precis allt på egen hand. Jag har varit ensamstående mamma i flera år. Inte behövt nån karl för att bygga ihop en ikea-byrå. Inte behövt en karl för att spika upp en tavla. Sen att det alltid är trevligt att se en karl in action är en annan sak. Men jag har inte behövt nån! Varken en karl eller nåt annat. Igår behövde jag nån. Det känns förnedrande. Jag är ju vuxen. Ska väl för f*n klara av att kila till affären och köpa smör på egen hand? Men det går inte.

Jag ser XX överallt. Hör honom. Hans hot. Hans nedtryckningar. Känner hans slag. Inte bara i mardrömmarna. Till och med när jag är vaken känner jag dom. Trots att jag blir arg över att en enda människa kan förpesta mitt liv så mycket så kan jag inte bortse ifrån känslorna det har medfört! Han sitter där med sitt j*vla liv. Är förbannad på mig. Känner bara hat och förakt mot mig. Men det är ju MITT liv som blivit förstört! Hur i h*vete ska jag ta mig ur det här? Hur f*n ska jag våga lita på nån igen? Kommer jag överhuvudtaget våga älska??

Igår undrade jag om han inte hade lite rätt ändå. Om jag ändå inte är lite smått värdelös trots allt. Verkar ju inte vara mycket jag klarar av. Mitt förnuft vet ju att jag inte var sån innan han kom in i mitt liv. Mitt förnuft vet att han på kort tid lyckats krossa hela mig. Hela min personlighet. Nu har den krupit in och gömt sig igen och jag kan inte hitta den. Tänk om den aldrig mer kommer fram! Tänk om jag aldrig hittar hem igen. Jag vill inte att det ska bli så. Tänker nog inte ge upp. Men idag orkar jag inte. Idag minns jag för mycket. Idag hör jag bara hans ord. Idag undrar jag om han inte hade rätt ändå.

Mina krafter ligger i koma. Just idag känns det som om jag vill stänga av respiratorn. Få slut på lidandet! Orkar inte mer nu. Har försökt sudda ut minnet av honom. Minnet av slagen. Av förnedringarna. Men det är omöjligt! Är beviken på mig själv. Ledsen. Arg. Nu är det varken berg- och dalbana eller forsränning... det är berg- och dalbana på forsen!! Jag är sjösjuk och rädd. Ensam. Det är min strid. Min färd. Bara jag som kan styra. Kan dock inte se åt vilket håll jag ska styra. Är rädd att jag far rakt in i bergväggen och krossas.

Det är total kaos i mig. På utsidan är jag apatisk. På insidan är det storm. Orkan. Idag är mitt liv en enda stor katastrof.

Jag har fallit igen!

Bara jag!

Jag har stängt in mig i en liten bubbla igen. Försöker greppa verkligheten men det är fortfarande svårt. Allt har vänts upp och ner. Jag är trött. Ledsen. Försöker orka massa saker. Försöker svara på barnens frågor. Det är svårt när jag knappt själv vet svaren. Det är många "varför". "Varför blev han så arg?"

Min äldsta bär på en väldig massa ilska. Hon blir vansinnig om hon upplever orättvisor i skolan. Hon frågade mig igår om hon får slå XX om hon träffar honom igen. När jag svarade nej undrade hon varför. Jag förklarade för henne att om hon gör så är hon lika dum som han var. Hon gör samma fel då. Det är aldrig rätt att slå nån. Hon hade såklart ett svar. "Men mamma, jag är ju så liten så jag hamnar inte i fängelse!!"

Jag fick försöka förklara att det inte är pga risken för straff som man ska låta bli olika saker. Det är helt enkelt bara fel! Hon tyckte jag var knasig. Om hon ändå skulle komma undan med det så skulle hon väl kunna få ge honom en omgång? Efter en lång diskussion fick jag henne att förstå.

Jag förstår samtidigt hennes frustration. Barn känner sig ofta ansvariga. Hjälplösa, men klandrar ändå sig själva. Jag klandrar mig själv för vad dom fått utstå. Dom klandrar sig själva för vad jag fått utstå. Märkligt att XX inte klandrar sig själv. Det är ju han som är boven i dramat!

I mitt drama är boven död. Men minnena av honom lever kvar. Framförallt i mina mardrömmar. Han är som en Freddie Krueger. Smyger fram om natten med sina vassa knivar. Lämnar djupa sår efter sig. Kan döda fast han bara kommer i drömmarna. Jag är beredd. Vet att han kommer. Försöker hålla mig vaken. Kämpar in i det sista. Tillslut tar tröttheten överhanden och helvetet börjar.

"One - two, Freddie's coming for you.
Three - four, better lock you door.
Five - six, grab your crucifix.
Seven - eight, don't stay up late.
Nine - ten, he will come again!!"

Varje natt samma sak. Det värker i hela min kropp. Har varit hon läkaren som är rätt säker på en diagnos. Tror han tog hälfen av mitt blod. Med stor säkerhet har jag drabbats av en obotlig sjukdom! Det betyder alltså att jag ska leva i plågor tills jag dör! Som om det inte vore nog! Jag vägrar låta mig nedslås av det här beskedet! Jag må ha en sjukdom, men den har inte mig! Om det så ska vara smärtsamt så tänker jag leva! Har fått nog av att rätta mig efter andra. Andra som ska styra. Elaka andra. Jag tänker själv styra den här lilla kajutan. Rätt in i hamn ska vi!

Måste ändå stanna upp ibland. Känna efter. Leva i smärtan. Både den själsliga och kroppsliga. En dag i taget. Ett steg i taget.

Jag har ett hopp...

Har flyttat nu! Det känns konstigt. Tungt. Saknar min gamla lägenhet. Den var ju min! Här får jag bara stanna tillfälligt. Måste fortsätta leta. Måste hitta nåt permanent. Önskar så att alla måsten var över. Det är så mycket att komma ihåg. Så mycket att fixa med. Tror hela tiden att jag missat nåt. Kan inte riktigt slappna av.

Varenda gång man har avslutat en flytt, fått det mesta på plats och sjunkit ner i soffan med ömmande muskler så säger man alltid samma sak. "Aldrig mer!" eller "Nu får det f*n dröja till nästa gång!" Så är det inte i mitt fall. Jag kan säga de orden hur mycket jag vill men flytta en gång till måste jag ju. Inom en snar framtid. Jag som ska börja skolan snart. Vill kunna koncentrera mig på en sak i taget. Ta hem barnen och känna att det är vårt hem. Vår fasta punkt. Men det kan jag inte. Kan inte ge dom några svar. Vet inte hur länge vi blir kvar. Vet inte var det bär hän härnäst. Vet ingenting.

Allt är så dubbelt. Å ena sidan känns det så tungt. Övermäktigt. Å andra sidan finns en enorm lyckokänsla att det värsta är över. Att jag kommit såhär långt och överlevt. Att han är ute ur våra liv.

Min yngsta dotter och jag hade ett samtal i lördags kväll innan hon skulle sova. Hon bad mig sjunga vargsången. Sen kom det. Hon berättade för mig att hon är jätteorolig. Vårt samtal lät såhär:

- Mamma, jag är orolig att XX ska komma.
- Vad tror du han skulle göra då?
- Slå dig. Det brukade han göra. Han var elak, mamma, jätteelak!
- Brukar du tänka på det som har hänt?

Jag ville få henne att försöka sätta ord på sina känlsor...

- Ja, jag kommer ihåg en gång, mamma. Han lagg (låg) på dig och skrek. Ni lagg i sängen. Du grät och fick ingen luft. Det var läskigt!
- På vilket sätt var det läskigt?

Då tittade hon på mig med tårar i ögonen och sa: "Jag var rädd att du skulle dö!"

Det gjorde så frukstansvärt ont i mig att höra hennes ord. Jag minns ju själv hennes ansiktsuttryck när han hade släppt greppet om min hals och jag kippade efter luft. Hon stod förstenad och vågade knappt andas. Likblek i ansiktet.

- Du behöver inte oroa dig, älskling. Han kommer inte komma nära oss igen.
- Ring inte honom då, mamma.
- Nädå, det ska jag inte göra. Jag lovar!
- Glöm inte bort det nu! Glöm bara bort XX!

Jag var förundrad över att dessa ord kom från min 6-åring. Stolt. Hon lät så klok. Dom är så kloka! Samma natt vaknade jag av att hon grät i sömnen. Jag la mig bredvid henne och vaggade henne sakta. Hon vaknade till och kramade mig jättehårt. Hon viskade: "Han slår dig, han slår dig!" Jag började gråta obemärkt. Det gjorde så ont. Med ens önskade jag att jag kunde ta alla mardrömmar som mina barn upplever. Det spelar ingen roll om mina egna nätter är fyllda med våld och terror. Jag gör vad som helst för att dom ska slippa återuppleva sina trauman.

Hon somnade snart om i min famn och sen låg vi så till morgontimmarna.

Jag tror ingen av oss kan komma till ro förrän vi fått komma iordning. Långt bort ifrån där allt hände. Börja om. Ny bostad. Nytt liv. Då kanske våra mardrömmar försvinner.

Jag har åtminstone ett hopp om det.

Äta eller ätas!

Jag får ofta frågorna "Hur orkar du?" "Hur klarar du det?" Det finns inga bra svar. Jag vet inte riktigt hur jag orkar eller hur jag klarar det. Ibland har det ju känts som att jag bara vill lägga av. Kanske har man en så stark överlevnadsinstinkt att man gör det man måste. Äta eller ätas. Djungelns lag.

Man har ett val kan man säga. Man måste ta ett beslut. Det är ett svårt beslut. Det är ofta inget man kommer på över en natt och sen bara gör. Det kräver en hel del funderingar. Fram och tillbaka. Så var det för mig. Jag visste att jag inte var lycklig. Började förstå att inget skulle bli bättre. Snarare tvärtom. Insikten om det var fruktansvärt smärtsam. Men jag var tvungen.

Trots att jag visste var det inget lätt beslut. Hoppet höll mig i ett krampaktigt grepp. Jag ville så gärna tro på honom. På oss. Tro att det kunde bli bättre. Att det kunde bli som jag så starkt önskade. Det blev det inte. Jag vet inte exakt vad det var som fick mig att ta det slutgiltiga steget. Att faktiskt fly.

Dels fanns mina vänner där. Jag visste att det fanns nån som fångade upp mig när jag föll. Nån som kunnde trösta mig när jag grät. Nån som kunde lägga om mina sår. Ge mig lite av sin egen styrka. Trots att beslutet var taget, trots att jag hade flytt så vacklade jag. Blev osäker. Gjorde jag rätt? Var jag verkligen rättvis mot honom? Han sa ju att det var mitt eget fel. Jag kunde inte riktigt se att han hade fel. Inte då. Det kom senare.

Idag kan jag, med facit i hand, se att beslutet var helt korrekt. Kunde inte gjort på nåt annat sätt. Han gav mig inget annat val än att gå. Fly. Man gör vad man måste. Äta eller ätas!

Alla mina vänner sa åt mig att jag gjort rätt. Så varför gjorde det då så oerhört ont? Varför hade jag dåligt samvete? Varför vacklade jag i mitt beslut? Jag älskade honom. Han var underbar. Han var min! Han förstod mig. Vi förstod varann. Ingen visste vad vi två hade. Ingen!
Vi hade nåt speciellt. En alldeles unik förståelse. En otroligt stark kärlek till varann och jag var helt på det klara med att ingen, någonsin, skulle kunna ge mig samma sak. Det var så jag kände. Det var därför jag vacklade. Det var därför jag började tvivla på mig själv.

Jag hade lovat honom min eviga trohet. Min lojalitet. Även om jag var medveten om att han själv brutit sina löften om trohet och lojalitet gentemot mig så var det inte samma sak. Jag var ju fortfarande tvungen att leva med mina val. Att jag "svikit" honom. Jag hade ju lovat att stanna. Och så gjorde jag såhär!

Med hjälp av vänner, familj och framförallt RVC fick jag så småningom upp ögonen för att det inte var jag som svikit. Det var inte jag som varit illojal. Det var han! Jag gav honom allt. Han utnyttjade det. På ett frukstansvärt egoistiskt sätt. Det kan jag se idag. Jag var tvungen att göra ett val. Återfå mitt liv eller gå under. Äta eller ätas!

Jag är otroligt tacksam och glad att jag valde att ta kommandot över mitt eget liv igen. Nu är jag tillbaka. Nästan. Nu kan jag börja leva igen. Han finns fortfarande. Men inte i mitt liv. Inte som en stor bromkloss som hindrar mig från att leva. Ingen kan hindra mig från att leva! Ingen kan längre krossa mina drömmar!

Det var inte längesen som jag var övertygad om att mitt liv var över. Att jag aldrig skulle bli lycklig igen. Idag är jag lycklig! Jättelycklig!
Jag har mina vänner, mina barn. Vad kan man mer önska sig? Jag håller fortfarande på att smälta att jag måste gömma mig. Flytta. Ändra mitt liv. Men det finns inget som säger att det kommer att bli ett sämre liv!

Det är djungelns lag som råder därute, tjejer! Fortsätt kämpa och återta era liv! Inget är så starkt som en tigrinnas överlevnadsinsinkt! Ni klarar det!

Äta eller ätas!

Med all min kärlek och värme!! / M

Jag ger aldrig upp!

Känner mig inte riktigt lika fri idag. Vaknade inatt och då slog det mig. Han kommer inte ge upp. Hur fri kommer man då att bli. Jag har bestämt mig för att flytta ännu längre bort. Jättelångt bort får det nog bli. Den tanken är jobbig. Dessvärre är det nog nödvändigt. Finns inget annat alternativ.

Jag måste flytta på mig. Ändra mitt liv. Byta miljö. Känns som om jag blir straffad. Mitt största brott var att älska fel man. Tro på fel man och hoppas på fel man. Det fick hela mitt liv att raseras. Ingenting har blivit sig likt och ingenting kommer någonsin att bli det. Alla sa att det skulle bli så bra. Att det var det enda rätta. Det var det enda rätta. Det var det enda jag kunde göra! Så varför är det så svårt? Varför ska det vara så kämpigt?

Det är tröttsamt att styra upp allt praktiskt. Ringa miljoner samtal. Adressändra till höger och vänster. Planera. Organisera. Det tuffaste just nu är nästan att hålla koll på allting. Att komma ihåg. Mitt minne existerar inte. Det är pga sömnbristen. Jag upprepar mig ständigt. "Har jag berättat att...?" Mina vänner förstår. Dom lägger en arm om mig och svarar att "Ja, du har berättat... 5 gånger!" Dom tycker inte det är jobbigt. Dom ser på mig att jag inte riktigt är tillbaka än. Inte helt.

Jag minns inte när mitt huvud var fritt från värk senast. Tycker det ständigt
dunkar. Blir nog bättre bara jag fått iordning mitt eget hem. Fått upp MINA saker. Boat in mig ordentligt. Börjat leva igen. Kommit igång med vardagen. Då kan jag nog börja sova igen. Slippa huvudvärken. Kanske till och med mardrömmarna. Då kanske minnet kommer tillbaka också. Som det är nu så måste allting skrivas upp. Det ligger lappar och skräpar överallt. Inte är jag tillräckligt organsierad för att skriva in sånt jag måste minnas i en kalender. Det kommer jag inte ihåg att göra!

Det blir bättre. Det vet jag. Måste bara orka en liten bit till. Den sista biten upp genom hålet. Kan nästan skymta ljuset däruppe nu. Snart kan jag säkert både höra fågelkvitter och känna solen värma mitt ansikte. Jag ger inte upp förrän jag är uppe!

Jag ger aldrig upp!

Tänk om allt bara kunde vara över!

Idag fick jag höra att jag var XX's största misstag! Kan ni tänka er?? Jag började skratta. Det är ju HAN som är MITT största misstag...inte tvärtom!

Det tar aldrig slut. Vill bara bli lämnad ifred. Snart är vi långt borta. Så långt borta att han aldrig kommer att hitta oss!

Det är tragiskt. Tragiskt att han tycker att det är MIN verklighetssyn som är förvriden. Tragiskt att han ännu inte fattat att han gjort nåt fel. Trots alla dessa månader bakom lås och bom. Det är tragiskt att han anklagar MIG för att vara psyksjuk. Hela HAN är tragisk. Patetisk!!

Hans ord tar inte längre. Det fanns en tid då jag blödde på insidan av det han sa. Inte längre. Han kan sitta där med sin bitterhet och sin ilska. Han kommer inte åt mig. Varken psykiskt eller fysiskt. Han är INGENTING!

Vilken lättnad. Vilken otrolig lättnad! Inget återfall. Ingen saknad. Bara likgiltighet. Bara ett tomt ingenting!!!

"Du skrämmer inte mig längre! Du har ingen makt! Du är ingenting!!"

Nu är han fri!

"Hur känns det?" frågar folk. Jag har ingen aning. Vill inte ens tänka på det. Orkar inte. Känns overkligt. Nu är han på nåt sätt lite mer verklig igen. Levande på nåt sätt. Fast ändå inte. En konstig, smärtsam känsla.

Min yngsta sa till mig igår att hon inte saknar XX lika mycket längre. Bara lite. Hon lät nästan lite stolt när hon sa det. Som att hon på nåt sätt fått för sig att det bästa är att sluta sakna. Att man är duktig då. Jag förklarade för henne att det blir så. Att man till en början saknar hela tiden. Jättemycket. Att man med tiden saknar lite mer sällan. Tills man kanske inte saknar alls.

Min saknad har inte helt gått över. Den hälsar på mig ibland. Idag kom den. Men inte riktigt som ren saknad. Den kom som en märklig känsla av att nånting fattas. Nånting är annorlunda. Jag har ingen kontroll. Ingen kontroll över mina känslor. Ömsom ledsen, ömsom arg. Emellanåt bara rädd. Han är fri nu. Senast han var fri var vi ett par. Vi levde under samma tak. Vi älskade varann. Jag älskade åtminstone honom. Han var, på ett märkligt sätt, min trygghet.

Nu finns han därute nånstans. En liten del av mig, som sovit ett tag men vaknat till liv igen, önskar att han fanns här! Mest för att se att han är verklig. Sen kan han gå igen. Det är så svårt att förstå. Inget känns konkret. Vi har inte fått prata. Har inte fått ett riktigt avslut. Det känns. Det gör ont!

Det har varit så overkligt allting. Som om han varit bortrest. En riktig långresa. Men nu är han hemma igen. Men inte hemma hos mig. Han är nån annanstans. Det är inte så mycket det att jag vill ha honom hemma hos mig. Men själva känslan är svår att greppa.

Idag gör det ont. Idag är jag ledsen. Har inte många tårar kvar nu. Dom flesta har redan runnit nerför mina kinder.

Inatt blev det knappt två timmars sömn. Vaknade av att jag grät. Att jag pratade med XX. Och grät. "Varför? Varför gjorde du såhär? Det kunde ju ha blivit så bra. Varför?"

Är livrädd för ett nytt återfall! Han är fri!

Lägenheten!

Igår fick jag en jourlägenhet. Var uppe på socialförvaltningen och hämtade nycklar. Kvinnan från socialens bogrupp följde med mig dit. Jag kände mig förväntansfull. Tänkte att det nog skulle kännas lättare om jag bara fick nya väggar omkring mig. Satte nycklarna i dörren och öppnade. Ett kliv över tröskeln och jag drabbades av akut illamående. En inpyrd stank fullkomligen slog emot mig. Jag klev in i en hall med mörkt nikotinfärgade väggar. Stanken va fullständigt vidrig. Lampan i taket fungerade knappt och jag fick en känsla av att jag inte ville vidröra nåt. Inte ens strömbrytaren. Det nästan stack i ögonen pga lukten. Jag stegade försiktigt in i köket och trodde inte mina ögon. Varenda skåplucka och låda var målade i lila. Inte nån diskret lavendel eller söt syrén utan LILA!!! Riktigt j*vla as-lila!!!

Jag försökte hålla mig lugn och låta finkänslig. Lugn var jag. "Oj, ja titta här då! Här var det lila!" Kom på mig själv med att låta lite väl snäll. Det var ju ändå inte hennes lägenhet.

Jag frågade om jag fick måla om. Bara slänga på lite vitfärg. Inte så mycket pga av den kräklila färgen utan mer med tanke på stanken. Det fick jag inte. Inte ens med värdens lov. "Du får nog vädra lite. Det känns som om hon har rökt härinne." No shit, Sherlock!! Vädra? Mot sån inpyrd röklukt hjälper det inte om man så slår upp fönstrena på vid gavel i en månad. Min kompis, som är målare, förklarade att man måste tvätta alla väggar och måla om för att bli av med stanken. En riktig sanering.

Lägenheten i sig var helt ok. Om det hade gått att vara därinne hade det varit ännu bättre! Jag kände mig själv som en stinkbomb när jag satte mig i bilen och körde hem. Sjönk ner i soffan. "Det är f*n inte möjligt! Jag KAN inte bo i det där med mina barn. Spelar ingen roll hur många glade-sprayer och andra lukta-gott-prylar man slänger fram. Vi kommer bli nikotinfärgade allihop. Springa omkring som tre små fimpar därinne."

Lite senare på eftermiddagen ville barnen åka och titta på mammas nya lägenhet. Visst, det är klart. Deras miner när jag öppnade ytterdörren var oslagbara. Från fyra små fötter som otåligt stod och trampade, blev det fyra par ögon fyllda med fasa. Dom tog varsit steg över tröskeln och bådas små händer flög genast upp och placerade sig över mun och näsa. "Mamma, ska det lukta såhär? Jag kan inte andas! Jag spyr!"

Dom traskade igenom hallen och in i köket. Min äldsta dotter, vars älsklingsfärg råkar vara lila, utbrast: "Men GUD vilken ful färg!"

Vi gick vidare och tittade på alla små skrymslen och vrår. Jag iakttog hela tiden mina barn. Deras händer lämnade inte ansiktena för en sekund. När vi åter stod i hallen tittade min yngsta upp på mig med tårfyllda ögon. "Jag vill inte bo här mamma! Det luktar för äckligt! Jag mår illa!" Då lämnade vi lägenheten.

Jag kan leva med taskiga tapeter eller fula färger i köket. Jag behöver inte ha badkar eller hiss. En etta fungerar alldeles utmärkt eftersom det inte är för all framtid. Men att behöva bo med mina barn i en stinkande bakteriehärd?

Jag har inte sovit en blund inatt. Vaknat flera gånger i timmen tills jag slutligen gav upp. Allt snurrar runt i skallen på mig.

Trött. Vill sova. Men har för mycket att göra. Hur orkar man?

Nytt år - Nytt liv!

Idag börjar det. Mitt nya liv. På riktigt. Jag överlevde. Mitt förflutna ligger på andra sidan. Har mitt blanka ark framför mig och ska fylla det med färger. Glada färger. Varma färger. Färger som ger styrka. Glädje. Den trasiga tjejen dog inatt. Nu ska jag försöka återuppliva henne. Hon ska leva igen. På ny kraft. Ny kärlek. Kärlek till livet. Friheten.

De senaste nätterna har varit fyllda av ångest och mardömmar. Har blivit slagen och sparkad. Hotad och förnedrad. Legat täckt av mitt eget blod. Vaknat med andnöd. Hjärtklappning. Gråtit. Lidit. Vill inte ha det så längre. Nu vill jag börja om på riktigt.

Smärtan är kvar. Den är densamma. Sanningen är inte annorlunda. Mina minnen är fortfarande lika starka. Smärtsamma. Min själ blöder kraftigt och hjärtat har inte läkt. Det som är skillnaden är förutsättningarna. Förutsättningarna för lycka. Lycka och kärlek. Trygghet och styrka. Det är annorlunda nu. Det är bara jag. En känsla som både ger mig glädje och sorg. En känsla som är svår att hantera. Svår att förstå.

Jag önskar så att det bara var glädje jag kände. Att jag slapp känna denna sorg. Denna smärta. Smärtan känns ibland starkare än glädjen. Den är outtröttlig. Tränger sig hela tiden igenom. Det är precis som om den inte klarar av att glädjen tar nån plats. Som att den blir svartsjuk och bara måste visa sig. Inte bli bortglömd. Så fort jag känner minsta lycka så väller den över mig som en mörk, tjock massa. Lägger sig och täpper till alla ljusstrimmor. Alla lufthål där glädjen kan smita igenom. Där inne sitter jag sen i mörkret tills glädjen gett upp. Dragit sig tillbaka. Då -kanske- smärtan avlägsnar sig för en kort stund. Med ett elakt leende. "Jag vann! Du kommer inte undan mig! I'll be back".

"Märkligt! Den låter precis som Arnold. Terminator. Min smärta är en österrikisk mördarmaskin!"

Glädjen brukar ibland snabba sig tillbaka för att visa mig att den inte försvunnit helt. Men bara för ett stressat: "Du, jag återkommer så fort Arnold är död!" med en röst som farligt mycket liknar den av en nervös Woody Allen.

Det måste bli en förändring på det här. Jag kan inte ha en mördare från Österrike som skrämmer sk*ten ur mig hela tiden, när den som sen ska pigga upp mig är en stammande, märklig liten man med glasögon och trenchcoat!

"Jag måste byta ut Woody. Jag vill ha en len Brad Pitt som kommer och ger mig styrka. Eller kanske en väldoftande George Clooney. Äh, va f*n, jag tar båda! Varför hålla igen?!"

Om jag vet att Pitten och Georgie är påväg kanske jag inte låter Arnold göra så stor skada. Jag kanske bara kan blunda, låtsas som jag inte ser eller hör honom och bara vänta tills mina pojkar dyker upp och spöar sk*ten ur The Terminator. Jag ska iallafall försöka. Men måste först dumpa Allen.

Jag hoppas jag lyckas. Jag hoppas jag orkar. Hoppas på lyckan.

Nytt år - Nytt liv

Men samma j*vla smärta!