Lägenheten!

Igår fick jag en jourlägenhet. Var uppe på socialförvaltningen och hämtade nycklar. Kvinnan från socialens bogrupp följde med mig dit. Jag kände mig förväntansfull. Tänkte att det nog skulle kännas lättare om jag bara fick nya väggar omkring mig. Satte nycklarna i dörren och öppnade. Ett kliv över tröskeln och jag drabbades av akut illamående. En inpyrd stank fullkomligen slog emot mig. Jag klev in i en hall med mörkt nikotinfärgade väggar. Stanken va fullständigt vidrig. Lampan i taket fungerade knappt och jag fick en känsla av att jag inte ville vidröra nåt. Inte ens strömbrytaren. Det nästan stack i ögonen pga lukten. Jag stegade försiktigt in i köket och trodde inte mina ögon. Varenda skåplucka och låda var målade i lila. Inte nån diskret lavendel eller söt syrén utan LILA!!! Riktigt j*vla as-lila!!!

Jag försökte hålla mig lugn och låta finkänslig. Lugn var jag. "Oj, ja titta här då! Här var det lila!" Kom på mig själv med att låta lite väl snäll. Det var ju ändå inte hennes lägenhet.

Jag frågade om jag fick måla om. Bara slänga på lite vitfärg. Inte så mycket pga av den kräklila färgen utan mer med tanke på stanken. Det fick jag inte. Inte ens med värdens lov. "Du får nog vädra lite. Det känns som om hon har rökt härinne." No shit, Sherlock!! Vädra? Mot sån inpyrd röklukt hjälper det inte om man så slår upp fönstrena på vid gavel i en månad. Min kompis, som är målare, förklarade att man måste tvätta alla väggar och måla om för att bli av med stanken. En riktig sanering.

Lägenheten i sig var helt ok. Om det hade gått att vara därinne hade det varit ännu bättre! Jag kände mig själv som en stinkbomb när jag satte mig i bilen och körde hem. Sjönk ner i soffan. "Det är f*n inte möjligt! Jag KAN inte bo i det där med mina barn. Spelar ingen roll hur många glade-sprayer och andra lukta-gott-prylar man slänger fram. Vi kommer bli nikotinfärgade allihop. Springa omkring som tre små fimpar därinne."

Lite senare på eftermiddagen ville barnen åka och titta på mammas nya lägenhet. Visst, det är klart. Deras miner när jag öppnade ytterdörren var oslagbara. Från fyra små fötter som otåligt stod och trampade, blev det fyra par ögon fyllda med fasa. Dom tog varsit steg över tröskeln och bådas små händer flög genast upp och placerade sig över mun och näsa. "Mamma, ska det lukta såhär? Jag kan inte andas! Jag spyr!"

Dom traskade igenom hallen och in i köket. Min äldsta dotter, vars älsklingsfärg råkar vara lila, utbrast: "Men GUD vilken ful färg!"

Vi gick vidare och tittade på alla små skrymslen och vrår. Jag iakttog hela tiden mina barn. Deras händer lämnade inte ansiktena för en sekund. När vi åter stod i hallen tittade min yngsta upp på mig med tårfyllda ögon. "Jag vill inte bo här mamma! Det luktar för äckligt! Jag mår illa!" Då lämnade vi lägenheten.

Jag kan leva med taskiga tapeter eller fula färger i köket. Jag behöver inte ha badkar eller hiss. En etta fungerar alldeles utmärkt eftersom det inte är för all framtid. Men att behöva bo med mina barn i en stinkande bakteriehärd?

Jag har inte sovit en blund inatt. Vaknat flera gånger i timmen tills jag slutligen gav upp. Allt snurrar runt i skallen på mig.

Trött. Vill sova. Men har för mycket att göra. Hur orkar man?