"Hur känns det?" frågar folk. Jag har ingen aning. Vill inte ens tänka på det. Orkar inte. Känns overkligt. Nu är han på nåt sätt lite mer verklig igen. Levande på nåt sätt. Fast ändå inte. En konstig, smärtsam känsla.
Min yngsta sa till mig igår att hon inte saknar XX lika mycket längre. Bara lite. Hon lät nästan lite stolt när hon sa det. Som att hon på nåt sätt fått för sig att det bästa är att sluta sakna. Att man är duktig då. Jag förklarade för henne att det blir så. Att man till en början saknar hela tiden. Jättemycket. Att man med tiden saknar lite mer sällan. Tills man kanske inte saknar alls.
Min saknad har inte helt gått över. Den hälsar på mig ibland. Idag kom den. Men inte riktigt som ren saknad. Den kom som en märklig känsla av att nånting fattas. Nånting är annorlunda. Jag har ingen kontroll. Ingen kontroll över mina känslor. Ömsom ledsen, ömsom arg. Emellanåt bara rädd. Han är fri nu. Senast han var fri var vi ett par. Vi levde under samma tak. Vi älskade varann. Jag älskade åtminstone honom. Han var, på ett märkligt sätt, min trygghet.
Nu finns han därute nånstans. En liten del av mig, som sovit ett tag men vaknat till liv igen, önskar att han fanns här! Mest för att se att han är verklig. Sen kan han gå igen. Det är så svårt att förstå. Inget känns konkret. Vi har inte fått prata. Har inte fått ett riktigt avslut. Det känns. Det gör ont!
Det har varit så overkligt allting. Som om han varit bortrest. En riktig långresa. Men nu är han hemma igen. Men inte hemma hos mig. Han är nån annanstans. Det är inte så mycket det att jag vill ha honom hemma hos mig. Men själva känslan är svår att greppa.
Idag gör det ont. Idag är jag ledsen. Har inte många tårar kvar nu. Dom flesta har redan runnit nerför mina kinder.
Inatt blev det knappt två timmars sömn. Vaknade av att jag grät. Att jag pratade med XX. Och grät. "Varför? Varför gjorde du såhär? Det kunde ju ha blivit så bra. Varför?"
Är livrädd för ett nytt återfall! Han är fri!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Han är inte fri.
Kommer aldrig att bli det.
Han är fast i det han gjort.
I det han sagt.För alltid.
I hela hans liv skall det han gjort mot dig, mot andra och mot sig själv förfölja honom. Han kommer inte undan det. Han skäms nog och skräms nog av sig själv och utav tanken på att han låtit sitt liv bli så trassligt.Dåligt.
Det är därför han är arg, tar till hårda ord och slag. Han är nog så besviken på sig själv så han straffar andra runt omkring.
Men låt det vara hans problem nu.
Du har genomlidit nog. Det är dags för dig nu att försöka glömma,bli starkare och ta tag i DITT liv nu.
Dagar går, blir månader, blir år...
Hur vill DU ha ditt liv? Jamen se till att det blir så då!
DU lever ditt liv-och det ska bli ett bra sånt eller hur?
Han får leva sitt nu-med sina samvetskval och prickar på sig i alla statliga register, det är inte lätt.
Han är kanske fri från anstalten men inte fri från sin ångest..Nu är hans tur att drömma MARDRÖMMAR ute i verkligheten och DET kommer han att göra..På ytan tuff och "manlig" tycker HAN men innanför en livrädd människa som är så svag i sig själv och har så ENORMT dålig självkänsla.DU min älskade vän kommer klara detta UTMÄRKT, DU är stark,Du har ett liv, Du har vänner och sist men inte minst TVÅ underbara ungar!! Nu blickar vi framåt och vinkar vackert bakåt där han står och har förlorat VÄRLDENS underbaraste tjej.DU är värd ALLT och han är INGENTING!Puss o Kram
Hej !
Det är svårt, saker sätter sina spår men fortsätt kämpa inte bara för dig utan för dina barn. Ett "återfall" till honom finns inte, han är för det första inte värd det dessutom skulle det vara ett enormt svek mot dina barn, dina barns pappa, dina vänner, föräldrar men framför allt för dig själv !! Njut av vad du har framför dig, skapa det du vill att dina barn och du är värda !
Lycka till och ge aldrig upp !
Kram
Ps: Med återfall menar att jag skulle falla tillbaka känslomässigt.. Skulle inte ta i f*nskapet med tång ens så DET är det ingen risk för!! ;)
Skicka en kommentar