Fallet!

Jag har fallit! Långt, djupt och landat riktigt hårt. Hann knappt reagera eller ens förstå. "Vad hände? Varför?"

Jag tyckte jag tog det så lugnt. Tog allt i min egen takt. Men jag gjorde det största av misstag. Jag lät pressen ta överhanden! Jag orkade inte må dåligt. Ville inte känna mer smärta. Ville ha det normalt. Lyckligt. Vara glad och stark. Inte vara rädd. Börja min vanliga, trevliga vardag. Har låtsats. Spelat. Sagt att allt är ok. Ljugit för mig själv. Ljugit för alla andra.

Jag mår inte bra. Inte ett dugg. Känner fortfarande smärta. Igår kom smällen...

Jag blev tvungen att se sanningen som den är. Jag är inte hel. Jag är inte glad. Är fortfarande rädd. Ledsen. Posttraumatisk stress säger dom. Kan inte vara ute själv. Kan inte vistas bland folk. Rycker till så fort en dörr öppnas. Eller när posten trillar ner i brevlådan. Om nån ropar mitt namn när jag är ute blir jag iskall. Ännu värre om nån kommer upp bakifrån och säger hej. Då svimmar jag nästan.

Jag var i skolan igår. Trodde det skulle vara bra att börja plugga. Från flera håll har jag fått höra att det kanske är för tidigt. "Det har ju inte gått så lång tid. Ha inte så bråttom. Du har all tid i världen" Jag är för otålig. Vill framåt. Så till den milda grad att jag inte alls stannar upp och känner efter. Vägrar inse. Vägrar! Nu måste jag.

Ångesten kom snabbt. Var som att köra in i en bergvägg i 380! Jag hann inte väja. Det började som obehagskänslor på morgonen när väckarklockan ringde. Nånting kändes konstigt. Inte bra. Kändes fel på nåt sätt. Jag skulle på egen hand ta mig till skolan. Träffa massa nya människor. Nåt som i vanliga fall är bland det roligaste jag vet! Obehaget släppte aldrig. Kunde inte ens andas ut när jag kom hem. Så fort jag stängt dörren om mig sjönk jag ihop på golvet och bara grät. Skakade och grät. Kunde inte sluta. Fick knappt nån luft. Blev rädd. Hade inte känt sånt stark obehag på länge. Ringde min mamma men fick inte fram många ord.

När jag lugnat mig fick jag försöka förklara både för henne och mig själv. Jag fick inse. Jag är inte färdigbearbetad! Jag har långt kvar. Allt har gått så fort och med flytt och allt så har det varit omöjligt att hinna känna efter. Har inte velat känna efter. Nu har jag inget val.

Trots att jag flyttat måste jag göra det igen. Får ju bara bo här tills jag hittat nåt annat. Nåt permanent. Idag är mina krafter slut. Är matt och trött. Mår illa och har ont i huvudet. Ringde en killkompis som kom över igår. Jag kunde inte gå till affären ensam. Jag som alltid klarat precis allt på egen hand. Jag har varit ensamstående mamma i flera år. Inte behövt nån karl för att bygga ihop en ikea-byrå. Inte behövt en karl för att spika upp en tavla. Sen att det alltid är trevligt att se en karl in action är en annan sak. Men jag har inte behövt nån! Varken en karl eller nåt annat. Igår behövde jag nån. Det känns förnedrande. Jag är ju vuxen. Ska väl för f*n klara av att kila till affären och köpa smör på egen hand? Men det går inte.

Jag ser XX överallt. Hör honom. Hans hot. Hans nedtryckningar. Känner hans slag. Inte bara i mardrömmarna. Till och med när jag är vaken känner jag dom. Trots att jag blir arg över att en enda människa kan förpesta mitt liv så mycket så kan jag inte bortse ifrån känslorna det har medfört! Han sitter där med sitt j*vla liv. Är förbannad på mig. Känner bara hat och förakt mot mig. Men det är ju MITT liv som blivit förstört! Hur i h*vete ska jag ta mig ur det här? Hur f*n ska jag våga lita på nån igen? Kommer jag överhuvudtaget våga älska??

Igår undrade jag om han inte hade lite rätt ändå. Om jag ändå inte är lite smått värdelös trots allt. Verkar ju inte vara mycket jag klarar av. Mitt förnuft vet ju att jag inte var sån innan han kom in i mitt liv. Mitt förnuft vet att han på kort tid lyckats krossa hela mig. Hela min personlighet. Nu har den krupit in och gömt sig igen och jag kan inte hitta den. Tänk om den aldrig mer kommer fram! Tänk om jag aldrig hittar hem igen. Jag vill inte att det ska bli så. Tänker nog inte ge upp. Men idag orkar jag inte. Idag minns jag för mycket. Idag hör jag bara hans ord. Idag undrar jag om han inte hade rätt ändå.

Mina krafter ligger i koma. Just idag känns det som om jag vill stänga av respiratorn. Få slut på lidandet! Orkar inte mer nu. Har försökt sudda ut minnet av honom. Minnet av slagen. Av förnedringarna. Men det är omöjligt! Är beviken på mig själv. Ledsen. Arg. Nu är det varken berg- och dalbana eller forsränning... det är berg- och dalbana på forsen!! Jag är sjösjuk och rädd. Ensam. Det är min strid. Min färd. Bara jag som kan styra. Kan dock inte se åt vilket håll jag ska styra. Är rädd att jag far rakt in i bergväggen och krossas.

Det är total kaos i mig. På utsidan är jag apatisk. På insidan är det storm. Orkan. Idag är mitt liv en enda stor katastrof.

Jag har fallit igen!