Den tuffa resan börjar inte förrän man lämnar...

Många hävdar: "Bara hon går så blir allt bra igen!" Tja, tanken är god, men den är långt ifrån sanningen. Bara hon går har hon en chans att må bra igen. Men resan dit är lång och ensam, och i många fall mer smärtsam än det helvete hon stått ut med.

Det är svårt att förstå. Mycket svårt! Även då hon lever i ständig sorg och rädsla är det hennes trygghet. Hon vet vad hon får. Världen utanför är otäck. Där är hon ensam. Han har ju så många gånger, och på många olika sätt förklarat för henne att hon inte är någonting utan honom. Att ingen annan kommer att kunna älska henne som han gör. Det har gått så långt att hon faktiskt tror honom. Hon är ju ingenting...

I världen utanför tycker man att det är självklart att hon kommer må bra igen, bara hon blir fri. Det stora arbetet utför hon inte i relationen. Det börjar sen. Hon ska hitta tillbaka till sig själv igen. Hitta sin inre styrka och glöd. Den är totalt tillintetgjord och hon måste, på något sätt, återfinna den. Det är ingen lätt uppgift. Hon faller. Försöker resa sig igen. Snubblar gång på gång och för varje motgång känner hon "Jag klarar inte det här! Borde stannat!"
Hon har flyttat till ett främmande land och kan inte språket. Känner inte till seder och bruk och vet därför inte hur man lever där. När någonting i hennes nya hemland känns otäckt, kan hon fyllas med en stark lust av att få fly tillbaka till det hon känner till. Till det ställe där hon känner sig hemma. Där hon kan språket. Även om det är ett land som styrs av en hjärtlös diktator, är det ändå hennes hemmaplan. Hon vet hur hon ska ligga på god fot med diktatorn. Får man inte ha vissa politiska åsikter, basunerar man heller inte ut dem. Det har hon lärt sig.

För befolkningen som lever i världen utanför är det obegripligt hur hon självmant kan leva i denna iskalla diktatur, men hon känner inte till något annat. Även om hon ursprungligen kom ifrån ett paradis, så har det språket, för längesedan, lämnat hennes vokabulär. Hennes medborgarskap i diktaturen har tvingat av henne allt annat hon någonsin känt till om den yttre världen. Hon har vissa minnen kvar, men de grumlas av hennes smärta och hon har blivit hjärntvättad av sin ledare att det enda hon behöver finns just där, inom landets hårt bevakade gränser. Därför faller hon så lätt tillbaka till diktatorns mantran vid minsta motgång i den nya världen.

Det är bara en liten del av det jobb hon har framför sig. Hon känner skuld och skam. Hon känner saknad. Hon upplever kanske ångest. Rädsla. Alla är bidragande faktorer till att hon känner dragningen till sin diktator. Hon måste dock göra jobbet på egen hand, men behöver människor omkring sig som fångar henne när hon faller, torkar hennes tårar när hon gråter och plåstrar om uppskrapade knän efter återupprepade snubblingar! Hon behöver öron som lyssnar, famnar som håller om. Då ser chanserna bättre ut.

Den tuffa resan börjar inte förrän man lämnar...

Det finns en kram för alla!

Ibland är det skönt att vara ensam. Många gånger välbehövligt. Ibland kan man njuta av tystnaden och lugnet. Sitta med sina egna tankar och bara andas. Läsa en bok. Titta på en film. Bara vara...

Andra gånger är ensamheten en ren plåga. Det är så tomt och tyst att det smärtar. Rädslan gör ensamheten ännu värre. Ångesten över faror och hot gör att ensamheten blir ett stort svart ingenting! Smärtan efter minnena gör ensamheten otäck och hård. Kall och hänsynslös.

Självvald ensamhet är ibland ett måste. Kan vara jobbig, men finns behovet där måste man lyssna på det. Ofrivillig ensamhet är kanske också ett måste. Men ett mer smärtsamt måste!

Frågorna och tankarna hopar sig som flugor. "Varför?" "Tänk om..." "Vad är meningen...?"
Varför, varför, VARFÖR????

Det finns många varför i våra liv. Om någon dör undrar vi varför. Om vi blir lämnade frågar vi oss varför. Om vi blir slagna är frågan varför. Den finner vi snabbt svar på. Vi blir införstådda med varför det hände. Behöver inte längre fråga oss själva.

När den som slår helt plötsligt byter taktik och vi blir förnedrade kommer frågan tillbaka. Varför? Vad har jag gjort?
Förvandlas förnedringarna och kränkningarna till utfrysning gäller samma sak.

Vi frågar oss samma frågor om och om igen, utan att faktiskt få några svar. Några tillfredsställande svar. Varför slår han? Jag gör ju som han vill... Varför säger han så hemska saker? Jag stöttar ju honom... Varför fryser han ut mig? Jag älskade ju bara...

Svaren kommer till oss när vi är redo. De bor inom oss. Det tar tid att orka leta, det tar tid att kunna ta det till sig... Men det kommer!

Vi inbillar oss att vi förtjänar behandligen. Vi håller tillslut med om att vi är rätt värdelösa, rätt korkade och misslyckade i allmänhet. Problemet är att detta är något som följer med oss på nästa resa också. Någonstans i bakhuvudet ligger fortfarande orden "Du duger ju inte!" "Klart som fan att han skulle dra...DIG vill ju ingen ha!"

Du är värdefull precis som Du är! Sanningen om Dig är inte att Du inte duger, att Du är omöjlig att leva med, att Du är korkad, dum och värdelös. Sanningen om Dig är att Du är en fantastisk människa! Att Du är kärleksfull. Att Du är omtänksam. Att Du kan känna empati och kärlek inför en annan människa. Det är den enda sanningen Du behöver komma ihåg! Mycket av det som händer i Ditt liv kan Du styra över, på ett eller annat sätt. Men mycket händer oavsett Du vill det eller inte. Det är då Du måste ta fram Din sanning. Det var inte Ditt fel!!! Det kommer aldrig att vara Ditt fel. Det andra människor gör mot Dig måste de själva stå till svars för. De måste själva leva med sina slag, sina förnedringar, sina sårande handlingar och kommentarer.

Det gör ont och resan är lång och svår. Men Du klarar det! Du är ju fantastisk!

Ensamheten kanske är just det Du behöver just nu. Den ensamhet som ger Dig utrymme att vara den Du är. Den Du vill vara. Där Du kan få tycka och tänka precis som du vill. Där Du kan få drömma och fantisera om allt och lite till. Där det inte finns någon som trycker ner och sårar. Men be om hjälp om ensamheten plötsligt verkar hemsk. Be om hjälp när ångesten blir för stor. Att be om hjälp är en styrka, ingen svaghet. Och alla behöver vi få vara små ibland!

Ensamheten kan vara smärtsam. Ring, skriv ett mail. Få ur dig dina tankar.

Det finns en kram för alla!

Jag är stark!

Det är engentligen först nu som jag kan säga orden... Nu har jag ju hittat styrkan igen, och kan faktiskt erkänna för mig själv att jag är stark! Ibland anses det inte ok att säga positiva saker om sig själv. Det är bättre att vara blygsam och vifta bort en komplimang med ett fniss, hellre än att säga: "Ja, jag vet! Jag är fantamej råsnygg idag!" Istället skrattar vi, får rosiga kinder och kläcker ur oss nåt ohörbart om "den här gamla trasan..."

Jag säger samma sak. Men det är annorlunda. Jag ÄR stark! Kanske ännu mer idag, än förr... Är i alla fall mer medveten om mina olika styrkor idag. Vi har alla styrkor. Olika eller likadana. Välanvända eller oanvända. Men vi har dem. Det finns massor med människor som inte hittat sina än. Som inte känner till dem.

En del av dessa människor berövar gärna andra på deras styrkor. Och lyckas. Tror de! De förmår egentligen bara att skrämma bort styrkorna och samtidigt se till att de hela tiden håller sig undan. Vid minsta tecken på en framfusig styrka som försöker hävda sig, så tar de till det tunga artilleriet. Inte fan stannar styrkan kvar för att, med nyfiket intresse, ta reda på vad som händer härnäst. Nä, den gömmer sig såklart, och håller sig helst gömd en längre tid. Mina styrkor låg undangömda men jag har lyckats plocka fram dem.

Visst kan det ta tid. Olika lång tid för olika människor. Men det går.

Jag är stark!

Varför nu..?

Jag förstår inte! Det har varit relativt lugnt. Tills igår. Igår byttes lugnet ut mot panik. Nu är jag återfunnen. Jag är trött. Det blev inte många timmars sömn inatt. Gårdagen var lång och tung. Overklig. Mitt i vardagen, som jag så omsorgsfullt byggt upp, trillade det in ett sms i min telefon. Där förklarades det att man hittat mig. Återigen togs adresser upp som borde vara okända och dessutom nämndes polisens oförmåga att kunna hjälpa mig.

När jag hade läst sms:et lade jag ner mobilen i fickan på min munkjacka, och återgick till studierna. Försökte iallafall... Hur mycket jag än försökte fokusera på min och mina klasskamraters grupparbete vandrade tankarna tillbaka ner i min munkjackas mörka ficka! Jag tänkte på vad jag hade läst. Envisades med att fastna vid den sista kommentaren. Den om polisens oförmåga. Det handlade ju visserligen inte om polisväsendet i allmänhet, utan att de just i detta fallet, inte skulle kunna bistå med någon hjälp.

Det var väl ändå oschysst! Dom har ju varit helt fantastiska!

När jag, i mina tankar, försvarade alla tappra kvinnor och män i blått insåg jag plötsligt... Jag försvarade inte polisen. Jag använde den delen av sms:et som försvar för min egen del! Jag blev så chockad av innehållet att jag fokuserade på den del som var minst angelägen att fokusera på.

Sen grät jag! Mycket!

Idag är jag bara trött. Huvudet spränger och jag vill sova.

Känner jag obehag?
Ja, nåt alldeles fruktansvärt!
Tänker jag lägga mig ner och ge upp?
I helvete heller!!

Klart jag är rädd, men också tillräckligt stark för att våga vara rädd... Det var jag inte förut. Då klarade jag inte av rädslan. Den tog ett stadigt grep om mig och det var omöjligt att frigöra sig. Idag är det tvärtom på nåt sätt. Jag är starkare än rädslan. Den finns där och den känns tydligt av. Jag är mer uppmärksam på min omgivning än vad jag var i förrgår, men det är ändå jag som har kontrollen!

Klart man undrar.... Varför nu??

Du är rädd...

Jag vet. Jag förstår det. Du har hamnat mitt i en främmande värld, där du förstår varken språk eller kultur. Du är ensam där. Ingen känner dig och ingen vet varifrån du kommer. Du kan inte ringa nån för att fråga om vägen, för att fråga hur du ska ta dig från punkt A till punkt B. Det är ju ingen som vet. Du fick heller inte med dig nån karta så du kan inte själv planera din resa.

Ensam och utmattad efter en slitsam och lång resa, måste du på egen hand hitta vägen. Du måste helt plötsligt leta dig fram, kliva in i mörka öde gränder utan att veta vad som kommer att möta dig där. Du måste ge dig ut på mörka, okända vatten utan minsta inblick i vad som kan lura under ytan. Jag förstår att det är skrämmande. Jag vet!

När du står där i dimman kliver det plötsligt fram nån ur periferin. Han talar ett obegripligt språk, och även om du kan tyda delar av det han säger, förstår du inte riktigt helheten. Den här personen vill ha något från dig. Vill att du ska göra något. Något du aldrig tidigare har gjort. Han tar tag i dig och du förstår att du borde följa med. Men vågar du?

Vill han ha hjälp med nåt? Är det viktigt att det är just du som hjälper honom? Är det verkligen omöjligt för honom att klara sig utan din hjälp? Du är ju så trött. Behöver få sova. Vila.

Därför tvekar du. Du vet inte exakt vad mannen från skuggorna vill dig. Du vet inte vad som kommer att krävas av dig. Vad han förväntar sig av dig. Du förstår ju knappt vad han säger!

Du har rest hela vägen till ett främmande land utan guide. Du möter bara invånare som redan kan språket. Som känner till vägarna. De behöver inga kartor. De vet vad som lurar under vattenytan.

Han drar i dig och du börjar känna paniken välla upp inom dig. Kan han inte be någon annan? Varför måste det vara just du? Orden som strömmar över mannens läppar är många. Du tycker dig förstå att han säger: "Det tar inte lång tid, bara ett ögonblick!"

Mannen har rätt på sätt och vis. För i hans värld så tar det inte så lång tid. I din värld blir resan längre. Du reser ju ensam, utan tolk och utan guide. Du är sorgsen och du är rädd, jag vet!

Lyft blicken, min vän. Du är inte ensam!

Jag kan vara din guide. Jag vill vara din guide!

Våren är här...

...eller är den? Vädret är lika oförutsägbart som XX humör. Ena stunden skiner solen och himlen är blå. Njuter man dock inte fullt ut, utan råkar begå nåt kapitalfel som att blinka, så är det full och aggressiv snöstorm utanför fönstret! Känns alltför bekant på nåt sätt...

Det har inte bara stormat utanför mitt fönster under den senaste tiden. Även mitt inre har upplevt en del kaos. Det är långt ifrån lika illa som för ett år sen, men små minnesfragment letar sig envist fram ju mer våren visar sitt vackra ansikte. Mardrömmarna har återkommit med besked så nu är det inte bara min minsting som ränner runt om nätterna, sömnlös och orolig. Häromnatten vaknade hon och smög försiktigt fram till min sida av sängen för att väcka mig. Jag var dock mitt inne i en ruskig mardröm så istället för att vakna lugnt och sansat och erbjuda henne en plats bredvid mig i värmen, så vaknar jag med ett ryck, vrålar "NEEEEJ", och drar täcket över huvudet! När jag, några sekunder senare, insett att den som väckt mig nog inte var det största av hot drog jag sakta ner täcket. Men bara så mycket att mina ögon syntes ovanför kanten. Där stod det en sömndrucken 7-åring i nattlinne, tårar i ögonen och med sina vilda lockar som en sky över hela huvudet. Hon torkade sin rinnande näsa med handryggen och tittande frågande på mig. "Vill du inte att jag ska ligga hos dig, mamma??"

Morgonen efter skrattade vi åt det. Mycket! Men hon frågade varför jag var rädd. Vad jag hade drömt. Nu minns jag faktiskt inte vad jag svarade, men bilden av min nattliga skräckupplevelse förskönades en hel del för Litens öron.

Snart är det sommar. Igen! Minnena kommer aldrig helt försvinna. Dom finns etsade i mitt inre och smiter ibland ut för att hälsa på. Det kan vara olika saker som låser upp det förseglade valvet där dom är begravda. Det gör inte så mycket. Det får mig bara att bli mer tacksam åt den lycka jag upplever idag, snart två år efteråt.

Jag är hel. Såren är läkta och blöder inte längre. Jag är lycklig. Jag lever. Visst blir jag påverkad av min, ständigt, avbrutna sömn. Men jag lider inte längre några smärtsamma men. Inte som förut. Rädslan är just nu förvandlad till försiktighet. Ångesten till styrka. Ilskan till kärlek. Kärlek till min familj, mina vänner, och framförallt mina starka, vackra barn!

Det kommer ta ett tag innan all ångest i vårt hem är bortjagad. Vi hjälps åt allihop för att fördriva Litens demoner. Storasyster låter henne krypa ner hos henne om hon inte kan sova. Kanske lika bra det, eftersom morsan vrålar och drar täcket över huvudet. Budskapet kan ju inte misstolkas! Vi kämpar tillsammans och snart är vi i mål.

Klarade vi helvetet så klarar vi definitivt resan till paradiset!

Det är svårt att förstå...

Det tyckte jag också. Innan jag visste. Innan jag en dag plötsligt fann mig själv i den situationen. Jag kunde visa förståelse. Men inte riktigt förstå. Jag kunde känna med den som upplevt det. Jag kunde trösta. Jag försökte att inte döma. Men det var svårt.

Precis som det är svårt att sätta sig in i situationen att förlora ett barn, om man själv inte gjort det. Precis som det är svårt att förstå känslan av ensamhet, om man själv aldrig varit ensam. Precis som det är svårt att förstå hur det känns att förlora någon man älskar, om man aldrig upplevt ett brustet hjärta. Precis så svårt är det att förstå känlsorna och tankarna man upplever i en våldsam och destruktiv relation.

Man kan ändå visa förståelse. Man kan försöka visa empati. Man kan försöka att låta bli att vara den som dömer. Även om det känns helt obegripligt varför hon stannar.

"Varför går hon inte bara?" "Varför tar hon all skit?"

Hon frågar sig samma saker själv. Förutom det krig som pågår runt omkring henne pågår ett ständigt krig inom henne. Ett krig mellan känsla och förnuft. En våldsam fight mellan hennes egen verklighet och den verklighet som finns utanför bubblan. Hon vill hitta förklaringar till varför partnern hon älskar så förtvivlat kan vända så. Hon försöker förstå hur hon idag kan känna sig så dum och värdelös när hon igår var det vackraste som fanns. Det bästa som någonsin hänt honom. Hon kämpar med att hitta lösningar på hans problem. Vill desperat hjälpa honom.

Tillslut vet hon exakt vilka knappar hon inte ska trycka på. Hon vet att hon måste smyga runt, tyst och försiktigt. Hon förbannar sig själv de gånger hon klantar sig så till den milda grad att han blir sådär vansinnig. Han kan ju inte styra det. Hon borde förstå det. Hon borde visat hänsyn till det. Smygandet fortsätter. Hon vill vara den perfekta kvinnan. Den där kvinnan som han en gång älskade. Hon måste tänka efter ännu mer. Hon måste bli bättre på att förstå honom. Måste lyssna bättre.

Nu är det känslan som har övertaget. Plötsligt börjar förnuftet kämpa för att komma till tals. En svag röst hörs djupt inom henne. Den talar om att nåt är fel. Den skriker förgäves att något måste göras. Att hon inte förtjänar den behandling hon får. Förnuftets röst kommer att skrika till henne många gånger. Utan resultat. Men en dag, förhoppningsvis, börjar rösten sakta men säkert överrösta känslan. Förnuftet börjar återigen få komma till tals. Dess höga stämma ger näring åt smärtan, som sakta växer sig starkare och gräver sig djupare in i själen. Hon vet nu. Men det gör det inte lättare att fatta beslutet. Hon måste bort. Hon måste själv ta beslutet om att lämna den hon älskar.

En kärleksrelation är bland det starkaste som finns. Är man nykär kan man nästan känna sig odödlig. Det finns värme, passion, pirr i magen, oändlig lycka och glädje. Man känner sig hel när man är älskad och får ge någon annan sin kärlek. Man känner sig fullkomlig när man får uppleva tvåsamheten, förståelsen och närheten som en kärleksrelation kan erbjuda. Man kan bli upprörda på varandra. Sårade. Skratta och gråta. Försonas på de mest kärleksfulla och romantiska sätt.

Det är därför det är så svårt...