...och jag borde kunna känna glädje. Jag borde kunna känna lycka över friheten som jag åter tog i besittning för snart fyra år sedan. Att fira denna dag är något som förväntas av mig. Jag ska vara glad!
Jag har försökt under tre årsdagar, men ska sanningen fram så fungerar det inte alls! Jag känner bara smärta, ångest och saknad. Smärta pga alla minnen som strömmar igenom mig såhär års. Ångest över mardrömmarna som åter dyker upp när jag ska sova och saknad efter mig själv. Mitt forna jag. Det jag som aldrig någonsin kommer att återvända.
Är man någonsin färdigbearbetad? Det verkar tamejfan inte så! Man hittar nog andra vägar att gå, men den stig man en gång följde har man tappat bort. Jag är inte helt vilse, men min kompass trasslar lite, så det kommer nog ta en stund till innan jag hittat fram. Eller iallafall innan bagaget, som tycks ha hamnat på andra sidan jorden, har hittat hem till mig.
Vissa årsdagar ser man bara fram emot. Just den här årsdagen vill jag sudda ut från almanackan. Glömma bort. Missa. Men det fungerar inte. För det är inte bara just den dagen. Det är alla dagarna runt omkring. I stort sett hela sommaren. Den är full av hemska, smärtsamma, äckliga, vidriga, sjuka minnen. Minnen som finns inom mig och ett par andra. Men för de människorna är det inte minnen. För dem är det mina ord. Hemska berättelser. Fruktansvärda anekdoter om en enda människas ondska. En människas vedervärdigt sjuka sinne. Men för mig...? För mig är det sommaren...
Årsdagen närmar sig... Är det över sen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Nej, man glömmer inte. Man lär sig leva med det och lär man sig inte att leva med det så går man under.
Man måste balansera det nya jaget man har blivit, den man utvecklats till, i relation till den man var. De dörrar som stängts är stängda, och förhoppningsvis är vissa av dem låsta också. Men det finns nya dörrar, nya vägar och nya val att göra och det är bara du (jag, alla) som kan avgöra VILKEN väg man vill ta. Om man vill ha backspeglar och ständigt snegla bakåt, eller om man vill lägga det förflutna till ro och fortsätta framåt på den nya vägen man hittade.
Vägen (livet) man lever idag är ett resultat av det förflutna, det är sant. Men det är också ett val man gör, om man väljer att se det man har, lyckan i det man gör och framtiden som man kan påverka.
Det förflutna kan du inte göra något åt. Men du kan låta din framtid få vecklas ut utan påverkan av det mörka, eländiga förflutna. (Och du vet att jag vet vad jag pratar om... right?)
Och de gånger du snubblar så får du ta stöd i dem som finns där och håller dig uppe - för även om man väljer att leva, väljer framtiden, så kommer det förflutna att dyka upp ibland, om inte annat så när man drömmer.
Då tar man stöd i den som är stark nog att hålla en under armarna tills man själv kan andas igen. Om man har någon sådan.
Och du är stark, du har gått igenom det, du har skapat dig ett nytt liv på andra sidan. Ett liv så väsensskilt från det du hade då. ♥
/Milou - väljer att publicera detta under mitt nick ist för googleaccount.
Lider med dig, vet vad du genomgår. Det tar många många år för att komma över någorlunda, men man kommer aldrig över helt. Men jag har lärt mig en sak, men måste ge sig själv en spark i rumpan för att kunna gå vidare, man måste pressa sig själv till att ignonera det dom finns i minnerna för en lång stund framöver, bara lägga ett lock på allt... och hitta ett mål i livet som man käpmar för. Min har varit enkel, jag har ett barn som skulle få det tufft om jag inte skulle orka och det har gett mig gnista att orka vidare. Försök hitta ett mål att kämpa för och ge dig själv en spark och lägg ett lock på minnerna, låt detta lock bara öppnas nån enstacka gång i böand och ta itu med det som sipprar ut just då... du kommer så småning inse en hel del du inte var klar över då... men du kämpar på bra och du är en jätte fin mamma till dina 3 barn... kämpa på det är du och dina barn värda ♥ ♥ ♥ //S
Men ursäkta mig nu...
Måste ju bara kommentera inlägget ovanför mitt,
Hur jävla sjukt är inte det att uppmana någon till att ignorera minnen och lägga lock på smärtan???
Om du nu vet vad mna genomgår, borde väl du också veta att det inte går, eller bör göras???
Man kan bara läkas genom att gå genom det, jaka smärtan för att kunna bearbeta och gå vidare, för stänger man allt inne väntar bara en sak... ångest!!!
Och det borde du väl också lärt dig då... så en rekomendation... LÄS VAD HON SKRIVIT, och sluta snacka skit
Lider med dig, hoppas du hittar en väg ♥
Skicka en kommentar