Måste orka!

Jag måste! För barnens skull. För min egen. Jag kan inte ha barnen hos mig just nu. Det känns för otryggt. Dom lider av det. Jag lider av det. Vill nästan ge upp. Men samtidigt inte! Blir arg! Vill gå ut och ställa mig på gatan mitt i natten och skrika. "Kom då! Jag står ju här nu!"

Sömnen har återigen försämrats. Obehagskänslan när jag är ute har kommit tillbaka. Tillbaka på ruta ett. "Gå rakt i fängelse utan att passera gå!" Jag känner mig som en pjäs i ett sällskapsspel. Monopol. Jag kanske är strykjärnet. Eller skon. Äger inga fastigheter på Wall street. Bara ett konkurs-skadat väveri eller nåt sånt. Som har slut på garn. Jag skulle nog hellre vara en pjäs från nåt annat spel. Madicken-spelet kanske. Jag kan vara en sån där kringla. Lite söt och go. Eller Den försvunna diamanten. Då kan jag vara just den försvunna diamanten. Eller en smaragd. Då kan man glänsa lite. Men ska sanningen fram så är jag nog bara en spelpjäs från Fia med knuff. Ligger och rullar på golvet efter att ha knuffats av spelplanen.

Jag som trodde jag var påväg att vinna spelet. Var så nära mål tyckte jag. Men då vänder allt och man får vänta på sin tur och sen börja om. I mitt brädspel är alla andra pjäser väldigt färgglada, som det ska vara. Men inte jag. Jag fick den gråa pjäsen. Den som ingen skulle välja. Den som inte saknas om den tappas bort. Jag önskar att jag kunde bli borttappad ibland. Få lite lugn och ro. Få andas ut. Kunna ligga en hel dag utan att känna dåligt samvete.

Jag saknar mina barn. Det var inte så längesen dom bodde hos mig på heltid. Nu träffas vi inte alls lika mycket. Det tär på oss alla tre. Men jag kan ju inte ha dom hemma. I min lägenhet.

Efter regn kommer solsken säger dom. Det stämmer kanske. Man kan ju hoppas. Men å andra sidan är det en del talesätt som INTE stämmer i mitt fall... "Gräset är inte grönare på andra sidan". Det kan f*n inte vara nåt annat än grönare där. Här är det då inte speciellt färgglatt! "Man ska inte kasta sten i glashus!" Nä, inte genom folks fönsterrutor heller men vad f*n hjälpte det?"

Jag är så trött. Trött på allt just nu. Likgiltig. F*n, ska det vara så svårt att lämna mig ifred? Låta mig vara? Dom måste ju också tröttna nån gång. Tänk att vara en sån där bookmaker. Eller nån maffiatyp. Jag skulle tröttna på mig själv efter ett tag. Kila runt som en vettvilling och hota folk till höger och vänster. Jisses! Mycket skönare att ligga på soffan och glo på idol en fredagkväll.

Nu vill jag stänga in mig och vara ifred! Vill andas. Vill sortera. Vill fatta!
Jag ska orka. Måste orka!

Hotet!

Inatt hände det. Jag hade som vanligt somnat på soffan. Vaknade vid två tiden och kunde inte somna om. Skickade iväg ett sms till en kompis som jag visste var vaken. Han ringde upp. Närmare halv tre blev plötsligt hunden stirrig. Gick fram till varje fönster och nosade. Jag försökte lyssna vad det var han fått vittring på. Då kom smällen! Med världens brak krossades ett fönster i min lägenhet. Jag frös till is. Höll andan.

- "Hörde du?" viskade jag.
- "Vad i H*LVETE var det??"

Jag hade tänt en lampa och upptäckte stenen. En stor stenbumling låg på golvet nedanför fönstret. Det låg krossat glas överallt. Jag tog försiktigt upp stenen, rädd att jag skulle skära mig på glassplittret. Nån hade skrivit på den. "DU ÄR DÖD", stod det med stora bokstäver!

- "Det kom in en sten genom mitt fönster" stammade jag viskandes fram. "Det står Du är död!"
- "Ta mobilen och ring till polisen på en gång. Jag väntar i luren!"

Jag skakade. Fattade inte att det var sant. Kände hur mitt hjärta slog. Det blev tungt att andas. Jag släckte lampan igen. Resten av lägenheten var redan nedsläckt. Förutom datorn. Jag stängde av den på en gång. Ville inte ha en enda ljuskälla. Jag trevade mig fram efter mobilen. Kröp ihop i ett hörn på golvet och slog 112.

- " 112, vad har inträffat?"

Dom svarar alltid så. På så vis kan dom göra en bedömning om hur pass akut läget är och vem dom ska koppla en till. Jag visste det, men ville bara få tag på polisen. Orkade inte redogöra för vad som hade inträffat. Fattade det ju knappt själv.

- "Polisen!" sa jag bara, samtidigt som jag visste att den snälla rösten i andra änden än en gång skulle fråga vad som inträffat.

Jag berättade kort om vad som hänt och han kopplade mig vidare. Strax efter svarade nån hos polisen. Jag sa bara åt dom att dom måste skicka nån och så berättade jag. Han skickade en patrull på en gång sa han. Han sa att dom skulle ropa på mig när dom var framme för jag förklarade att porten var låst. Vi la på. Jag tog upp den andra telefonen och återgick till samtalet med min vän. Han sa åt mig att ringa upp min väninna som bor en bit bort och be henne komma över. Vi la på och jag gjorde som han sa. Det var min väninnas sambo som svarade. Jag bara grät. Kunde knappt andas. Jag försökte förklara så gott det gick men han lugnade mig bara och sa att han var påväg. Sen gav han luren till min väninna. Hon pratade med mig tills polisen kom. Jag satt på golvet i mina barns rum i mörkret. Såg ljuset från en ficklampa utanför. Jag kröp fram till fönstret och såg polisbilen ute på gatan och en polisman nedanför mitt fönster Jag öppnade fönstret och han hälsade. Han frågade var det krossade fönstret var och jag pekade. Dom var hundförare och han sa att hans kollega skulle söka igenom området och han själv skulle komma in till mig.

Jag gick ner och öppnade porten och släppte in polisen. Vi gick in i min lägenhet och jag visade från insidan vilket fönster det var. Min hund blev alldeles till sig för han var ju övertygad om att det var HAN som fick besök. Jag var så stressad av hela situationen att jag bara röt åt honom. Efter bara några minuter kom min väninna och hennes sambo. Polisen frågade lite frågor, tog personuppgifter och sånt. Han förklarade att det skulle komma en "vanlig" polispatrull också. Polismannen ringde och kontrollerade om XX fortfarande var inlåst och det verkade han ju vara. När vi var klara så tog min väninna med mig utanför för att ta en cigarett. Det behövde jag. Jag satt fortfarande och skakade men hade slutat gråta. Det var skönt att få lite frisk luft. Och nikotin. Sen kom den andra patrullen. Det var en kvinna och en man. Vi gick in och satte oss och kvinnan började fråga mig frågor. Jag vet inte hur länge vi satt där. Dom var väldigt trevliga dom där poliserna. Det känns nästan lite taskigt att inte bjuda på nybakta bullar och kaffe när dom kommer sådär mitt i natten och är trevliga! "Jag hade ju inget kaffe hemma. Och även om jag haft det så kanske dom inte var kaffedrickare. Dom kanske hade gillat te bättre. Jag gillar te. Med mjölk. Och kanske lite honung. Nån honung hade jag inte heller hemma. Och inga bullar. Jag får se till att ha sånt hemma om det blir fler nattliga besök"

När poliserna hade åkt hjälpte min väninna och hennes sambo mig att packa ihop lite saker. Sopa undan glaset och tejpa för hålet i fönstret med kartongbitar. Sen åkte vi hem till dom. Mina väninnas sambo åkte med i min bil och min väninna körde deras bil bakom. Efter en liten bit ringde hon oss och sa att hon sett en bil i backspegeln som följt efter nästan hela tiden. Jag gasade på upp på deras gata och svängde in i en parkeringsficka. Hon stannde bredvid. När jag klev ur bilen såg vi att bilen som legat bakom sakta svängde in på samma gata där vi stod och att den närmade sig. Det var mörkt och svårt att se. När den kom lite närmare upptäckte vi att det var en polisbil. Då kunde vi inte annat än att bryta ut i ett hysteriskt asflabb.

- "Var det den DÄR som låg bakom mig??" utbrast min väninna.
- " Ja, det var inte värre" sa jag. Förföljd av polisen. Det måste varit otäckt för dig!"

Gud, vad vi skrattade! Sen gick vi in.

Klockan var närmare fem på morgonen när vi väl var hemma hos dom. Ingen av oss var speciellt trötta just då. Jag var glad över att vara hemma hos dom. Där kände jag mig trygg. Jag kunde koppla av. Vi tjejer la oss i dubbelsängen och gubben fick ta soffan. Vi låg och tittade på tv och småpratade en stund. Så småningom somnade vi.

Idag har jag mest bara legat på soffan. Har inte orkat göra nåt. Inte orkat tänka. Pratade med RVC bara. Berättade vad som hänt. Nu får det hända nåt med bostad. Socialtjänsten har inga lägenheter säger dom. Och jag kan enbart vända mig till min egen kommun. Dom ville sätta mig i nån stuga på ett vandrarhem vid nån sjö en timmes bilfärd härifrån. Ensam. Utan familj och vänner. Där skulle jag få bo. Men mina mardrömmar. Min panikångest. Jag sa att det inte går. Jag måste få känna mig trygg. Måste kunna ringa till nån om det krisar. Nån som kan komma till mig fort.

Jag får se vad som händer. Kan i vilket fall som helst inte bo kvar i lägenheten tills flytten är genomförd. Än så länge får jag bo här. Men vill ju såklart få iordning ett eget hem. Ett hem där jag kan känna mig trygg. Dit jag vågar ta mina barn. Ett hem som inte ligger på nedre botten.

Nu är det en dag i taget igen. En timme i taget. Nu är rädslan tillbaka. Med besked!

Till XX!!

Du sa att du älskade mig... Du lovade mig evig trohet och kärlek.
Du lovade att aldrig såra mig eller göra mig illa. Du sa att du skulle vara rädd om mig, att jag var det bästa som hänt dig!

Du tycktes glömma dina löften alldeles för fort. Kanske var de bara tomma ord.

Vi älskade dig, jag och barnen. Vi litade på dig, på det du sa. Vi höll våra löften till dig och vår kärlek till dig var sann!
Du tillintetgjorde vår kärlek, du tillintetgjorde mig! För du var inte trogen, du både sårade och slog. Du lät mina barn se på. Mina oskyldiga barn som älskade dig så villkorslöst.

Du förnedrade mig och tryckte ner mig tills jag trodde på allt du sa. Mina åsikter räknades aldrig. Min vilja brydde du dig aldrig om. Även om mina blåmärken är borta kommer mina sår aldrig riktigt läkas. Du förlöjligade allt jag stod för och allt jag brydde mig om, tills det inte längre fanns nåt kvar av mig. Du förringade mina känslor och fick mig tillslut att bara vilja vara tyst. Det var ingen idé att säga nåt, du brydde dig ändå inte! Du hånade mig när jag grät. Du frös ut mig och talade om att jag inte dög. Trots detta slutade jag aldrig att älska dig!! Jag slutade aldrig hoppas! Jag ville så gärna att du skulle se mig, att du skulle förstå. Men det gjorde du inte. Du bara fortsatte. Varför?

Du lyckades trycka ner mig, du lyckades slå. Men en sak lyckades du inte med. Du lyckades aldrig ta ifrån mig viljan att finnas kvar. Viljan att bli älskad. Du lyckades inte ta ifrån mig förmågan att kunna älska. Du tryckte undan min styrka, min glöd. Du trodde nog att du vunnit. Att du lyckats förgöra mig. Men du hade fel! Du lyckades inte! Jag vann! Jag är kvar! Och jag blir starkare för varje dag som går! Jag är här! Jag är fri! Du kan ALDRIG mer skada mig eller mina barn! DU är tillintetgjord. Du existerar inte längre! Vi är fria, vi blir lyckliga igen. Vi vann!!!

Hans bild börjar blekna!

Äntligen! Det är som att han åker in i dimman. Bort från mig. Snart är han bara den där fläcken som jag ska dölja med en vas liljor. Jag trodde det aldrig! Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle komma över honom. Jag trodde visserligen inte att jag kunde hamna i ett sånt förhållande. Det blir sällan som man tror. Jag var länge så säker på att han var den ende. Den ende som skulle stå ut med mig. Som skulle älska mig trots alla mina brister. Han stannade ju. Fast att jag var sådär värdelös och korkad. Han stannade fast att jag inte klarade av nästan nånting. Det tog ett tag för mig att våga. Att våga förstå. Våga se. Hur det egentligen var.

Jag skyddade honom. Fick höra från vänner att det inte var några bra tecken. Dom anade ju. Men jag skyddade och försvarade. Förklarade bort mina blåmärken. "Jag gick in i en dörr. Jag ramlade i trappan. Dörren blåste igen på min arm. Jag halkade på en isfläck." Bortförklaringarna var många. Nånstans visste jag redan då att mina vänner inte trodde på mig. Men vad skulle dom säga? Vad skulle dom göra? Beslutet var ju mitt. Bara mitt. Det tog ett tag. Men sen gick jag.

Ingen är gladare än jag över det idag. Nu lever jag ju igen. Nu börjar rädslan släppa. Saknaden kommer inte alls lika ofta. Jag är fortfarande inte arg. Känner inget hat. Vet inte om jag någonsin kommer att göra det. Jag tycker mest synd om honom. Synd om honom att han inte fattar att han förstör. Förstör för sig själv och alla som älskar honom. Jag tycker synd om honom som inte besitter förmågan att känna empati. Inte besitter förmågan att be om ursäkt. Säga förlåt.

Om jag blev ledsen av hans kritik och nedsättande kommentarer så brukade han alltid säga: - " Du kan f*n ALDRIG ta kritik! Du kan ALDRIG erkänna att du gjort fel. Du bara skyller ifrån dig och kommer med bortförklaringar!!"

Rätt intressant. Med tanke på att det var just det enda han gjorde i rätten. Skyllde ifrån sig. Han hade ju inte gjort nånting enligt honom själv. Det var ju lilla farliga jag som var boven. "Jag måste se alldeles förträffligt hotfull ut. Jag med mina 164 cm. Måste ju skrämma sk*ten ur alla stora och starka karlar!"

Nu kan allt bara bli bättre. Nu börjar mitt liv igen. Nu ska jag bli lycklig. Han försvinner längre och längre bort. Suddas ut. Bilden blir mer och mer otydlig. Snart är den nog helt borta. Så småningom får jag nog sova lite också. Slippa mardrömmarna. Det blir bra snart. Hans bild är som ett foto i ett gammalt dammigt album. Blekt och gulnat. Snart är det borta. DÅ är jag hel!

XX förlorade samma sak som jag vann!

Han förlorade mig! Långt innan jag lämnade honom. Han förlorade mig bit för bit. Han förlorade en liten bit av mig för varje elakt ord. Han förlorade en liten bit av mig för varje nedvärderande kommentar. Han förlorade den största biten när han bedrog mig.

Han trodde han vann över mig. Fast allt han gjorde var att stöta mig längre och längre bort. Tills jag inte längre kunde se vägen. Vägen som ledde tillbaka till honom. Det var han som inte ville se. Inte ville känna. Det var han som stängde dörren. Han förgiftade allt det fina. Han förgiftade min kärlek.


Kärlek. Det som är det vackraste man kan ge en annan människa. Jag gav honom mitt allt. Min tid. Min kärlek. Mitt liv. Jag gav av hela mig själv till honom. Gav tills jag var dränerad. Tills jag var tom. Hade inget mer att ge. Kände mig tom. Skadad. Hade djupa sår. Jag älskade honom fortfarande. Men orkade jag fortsätta ge? Ge av mig själv? Jag kämpade och försökte. Men tillslut jagade han bort mig. Tillslut tog han död på allt. Han gjorde det. Inte jag.

Idag är jag inte rädd. Orkar inte vara rädd. Orkar inte sakna. Jag saknar det som inte fanns. Det som aldrig blev. Saknar det jag önskade vi hade.

"Det verkar vara ett himla slöseri med tid att sakna nåt som inte finns. Som ALDRIG fanns!"

Istället tänker jag sakna mina barn när dom inte är hos mig. Jag tänker sakna mina vänner när jag är ifrån dom. Jag ska sakna mammas lasagne! Det är såna saker jag ska sakna. Såna saker som räknas. Som finns. Jag kommer att bli starkare. Jag kommer att kliva ut ur mörkret som en segrare. JAG kommer ha vunnit över monstret. Jag kommer vara lyckligare. Starkare. Extreme makeover!
"Jag lär ju inte få större lökar, men dock ett bättre självförtroende. Det får duga!"

Jag struntar i alla mardrömmar. Dom kan inte stanna kvar för evigt. Dom kan försöka trötta ut mig men jag tänker inte låta dom vinna. Väck mig då! Men jag tänker somna om. Jag är envis och ger mig inte förrän dom fattar att dom inte har en chans.

XX förlorade samma sak som jag vann. Mig!

Skuldkänslorna!

Är det verkligen jag som ska känna skuld? Är det verkligen jag som ska ligga vaken med dåligt samvete och mardrömmar? Nu ska vi se...
Vad har jag att känna skuld över? Att han slog? Att han förnedrade? Nä, det verkar ju onödigt! Dåligt samvete då? Att han sitter inlåst? Är det jag som dömt honom? Jag som väckt åtal? Jag som skrivit lagarna?

Jag har inte ett SK*T att må dåligt över!! Jag ska inte ha dåligt samvete och jag ska sannerligen inte känna nån skuld! Jag har förstått att mina känlsor åker forsränning och att det kommer vara så en tid. Jag har förstått att det kanske kommer fler återfall. Men jag har också förstått att jag inte gjort nåt fel. Mitt största misstag var att släppa in honom i mitt liv!

Hör du det, XX? Jag har gjort ett enda misstag, och det var att lita på dig!

Jag kan inte klandra mig själv för mina känslor. För mina drömmar. Dom är en del av mig. Jag tycker om mig. Jag tycker om min fömåga att älska. Att känna. Jag tycker om min förmåga att visa medkänsla, att känna empati. Det hade inte varit jag annars. Ingen har rätt att ta det ifrån mig!

Idag är jag stark. Idag är jag Pippi Långstrump! Jag vet att mina sämre dagar kommer. Men jag tänker ta vara på dom som är bra! Idag lever jag! Idag vill jag leva. Imorgon är en annan dag.

Jag ska träffa mina barn idag. Mina underbara, busiga små barn. Dom får mig alltid att le. Ingen kan få mig att känna samma kärlek och värme. För dom får jag vara precis den jag är. Jag är den snyggaste och ballaste mamman i världen! "Mamma! Jag gillar dig!", brukar min yngsta säga. Hon säger så mycket skoj den där. Häromdan hade dom suttit vid matbordet hemma hos pappa och pratat. Ämnet "att skaffa barn" kom upp och den äldsta tjejen fick frågan om hon skulle ha barn när hon blir stor. Det skulle hon ju förstås. När frågan sedan skickades vidare till lillasyster så satt hon först och tänkte en stund. Sen sa hon att hon nog inte skulle ha några barn. "Det blir så stressigt på mornarna!"
Om hon bara visste hur rätt hon har! Jag tror dock att det ändrar sig. Hon ska ju ha så många karlar!

En vacker dag ska jag också ha en karl. Det räcker med en för mig del. En bra. Men fram till dess ska jag läka. Bli hel. Känna mig stark varje dag. Jag vet nu. Jag vet att det inte var mitt fel. Kanske upplever skuldkänslorna igen. När jag har en dålig dag. Men då tänker jag påminna mig själv. Påminna mig om allt jag gav honom. Allt jag gjorde för honom. Påminna mig om att det inte var jag som slog. Att det inte var jag som förnedrade. Varje dag ska jag påminna mig själv om att jag förtjänar så mycket bättre!

Jag är inte arg på honom. Jag hatar honom inte. Kanske en dag. Det vet jag inte. Men jag är heller inte arg på mig själv. Det är det viktigaste! Jag tänker vara stolt över mig själv. Har inget att skämmas över. Tänker inte gömma mina känlsor. Känner jag saknad så talar jag om det. Känner jag ilska så gör jag. Inga känlsor är fel. Jag vet det nu. Jag ger inte upp. Aldrig! Jag är inte den svaga!

Idag är jag stark. Idag är jag stolt! Idag är en bra dag. Jag är trött. Sover fortfarande inte. Men det är ok. Jag finns kvar. Jag har mina barn. Mina vänner. Jag orkar vara trött ett tag till. Jag orkar drömma mardrömmar. Dom försvinner tillslut. Dom är bara mardrömmar. Det är inte på riktigt!

Just idag känner jag inga skuldkänslor. Inget dåligt samvete. Idag är en bra dag!

Ännu en sömnlös natt.

Jag vaknade inatt. Som vanligt. Men inatt var det annorlunda. Mitt hjärta slog och jag kunde knappt andas. Kändes som det var nån i lägenheten. Min första tanke var att så snabbt som möjligt nå till mobilen och springa mot dörren. Det gick några sekunder. Tystnad. Jag höll andan. Tänkte. Lyssnade. Då mindes jag. Drömmen. Jag hade träffat XX igen.

Vi träffades ute. Jag var ute med hunden och plötsligt ropar nån mitt namn. Han står en bit bort. Ler. Han har så vackra ögon. Dom glittrade. Jag ryggade tillbaka men han bad mig att inte gå. Han bad mig att bara lyssna lite. Att inte bli rädd. Han skulle inte göra mig illa. Vi pratade. Han tackade mig. Sa att jag fått honom att öppna ögonen. Han frågade om han kunde komma hem till mig samma kväll. Bara för att prata. Jag gick tillslut med på det. Vi bestämde träff och jag åkte och hämtade honom. Bilfärden var lång. Vi pratade hela vägen. Han berättade om tiden inne på anstalt. Att han var en ny människa. Han hade mött många människoöden. Fått perspektiv på saker och ting. Lärt sig av sina misstag. Fått hjälp med sina problem. Nu ville han söka förlåtelse. Han log. Var varm. Och fin. All min kärlek väcktes till liv igen. Han la en hand på mitt ben och det kändes så bekant. Så tryggt. När vi var hemma hann jag inte mer än att låsa upp dörren förrän jag fick en hård knuff i ryggen. Jag ramlade in i hallen och slog pannan i toalettdörren. Vände mig om och tittade frågande upp på honom.

- "Din lilla j*la f*tta! Trodde du verkligen att du skulle lyckas sätta dit mig??
Trodde du att du skulle komma undan? Jag hittar dig alltid!!

Jag hann inte tänka. Första sparken kom. Den träffade mig mitt i magen.
Han slog och han sparkade. Skrek att han skulle dödat mig när han hade chansen. Att han väntat så länge på detta tillfälle. Att han planerat det. Att jag var så j*la korkad som gick på att han fortfarande älskade mig.

- "Hur fan kan man älska en liten h*ra som du? Du är ingenting. Du ska dö!"

Jag skrek och grät. Bad honom sluta. Sa att jag var ledsen för allt. Att jag älskade honom. Att jag gjorde vad som helst bara han slutade. Han ville inte sluta. Han njöt av det. Njöt av att jag bad.

Mina kläder färgades röda av blodet. Det rann ner från mitt ansikte. Jag hade svårt att andas efter sparken i magen. Jag försökte ta mig därifrån. Då tog han tag i mitt hår och dunkade mitt ansikte mot golvet. Han slet mig i mitt hår och kastade mig på rygg. Sen kom handen. Den som alltid kommer. Ett hårt grepp om min hals. Hans ögon var inte längre vackra. Inte längre kärleksfulla. Dom var svarta. Fulla va hat. Han log. Ett elakt leende. Hans sista ord var: "Jag har aldrig älskat dig!" Sen vaknade jag.

Drömmen var så verklig. Jag var så säker på att jag inte var ensam i lägenheten. Att han fortfarande var där. Jag kände mig öm i hela kroppen. Jag skakade. Och grät. Han lurade mig. Och jag gick på det. Det var bara en dröm. Den här gången.

Min ork börjar ta slut. Min fysiska styrka är knapp nu. Han finns kvar. Överallt. Hela hans väsen genomsyrar min tillvaro. Kommer min vardag aldrig kännas trygg och lugn igen?

Jag är så trött. Behöver få vila. Behöver få känna ro. Det måste vända snart. Jag orkar inte så mycket mer nu. Vill inte ha fler vakna nätter. Om det ändå kunde ta slut. Om jag bara kunde få sova. Sluta drömma.
Jag önskar så att mina sömnlösa nätter tog slut.

Det är inte bara kvällarna som är värst längre...

Det gör ont dygnet runt. Det finns hela tiden där. Blir ständigt påmind. "Men nu är ju rättegångar och allt över så nu kan du andas ut!" Kan jag? Hur då? Det är ju långt ifrån över. Jag har sett det i blicken. Den talande, hatiska blicken. Jag vet ju.

Jag vill så gärna få sova. Inatt somnade jag inte före halv fyra. Vaknade fem minuter över sex. Plötsligt satt jag bara där i sängen och höll mig för halsen. Hade andnöd och hjärtklappning. Det är inte över. Inte på långa vägar. Jag har slutat visa vad jag egentligen känner. Vill inte visa mig svag. Är trött på att säga samma saker om och om igen. Trött på mig själv. Trött på min egen spegelbild. Jag kan inte riktigt gå in helhjärtat för nåt. Har inte riktigt hittat min gnista. Den var stark förut. Den fanns där. Nu är den borta. Den är för svag för att jag ska kunna hitta den i mitt mörker.

Mina vänner brukar säga att mina ögon strålar. Att det gnistrar i dom när jag ler. Det finns inte längre inuti mig. Jag sätter på mig masken. Låtsas. Jag orkar inte vara jag längre. Men jag orkar inte heller låtsas. Jag vill hitta hem igen. Till tryggheten. Till mig själv. Men vet just nu inte vem jag är. Vem jag vill vara. Jag är vilsen. Ensam. Rädd. Fysiskt sätt är jag inte ensam. Jag har mina vänner. Men i mig själv är jag ensam. I min smärta. Där står bara jag. I mörkret utanför bubblan. Vem i h*lvete har gömt nyckeln?

"Tänk positivt!" Men...va?? Hur då? Jag kan knappt tänka negativt. Jag kan knappt tänka alls! Kan verkligen inte tänka positivt då. Det går inte. Jag som är den mest positiva jag känner. Nu är jag bara blank. Ett tomt papper. Det är väl meningen att jag ska måla på det där pappret. Måla en ny tillvaro. Men jag vet inte hur. Hittar inga färger. Bara grått och svart. Blir inte så skojig teckning av det.

Jag ska ge det tid. Men mitt tålamod börjar ta slut nu. Hur lång tid? Ingen vet. Känner press från alla möjliga håll. Så många måsten. Jag har ingen lust med några måsten! Blir bara trött när telefonen ringer. Orkar inte prata. Vill inte. Har inget att säga. Vill bara vara. Invänta vändningen. Invänta de glada färgerna till min målning. Hoppas jag hittar dom snart. Hoppas det blir gryning snart så att jag kan söka upp min lilla gnista.

Det är inte bara kvällarna som är värst längre...

Helvetets början!

"Hur kunde det bli såhär? När började det? HUR började det?"

Vi blev kära. Jättekära. Han var mannen i mitt liv. Den rätte. Han var allt! Jag var allt för honom också. Den vackraste. Snällaste. Underbaraste. Han tackade mig för att jag älskade honom. Nånstans vände allt. Det började som små irriterade kommentarer. Han kunde snäsa för ingenting. Ibland var han riktigt taskig. I början bad han självmant om ursäkt. Han var trött. Mådde dåligt. Hade ont nånstans. Jag förlät. Tänkte att alla kan ha en dålig dag. Men det fortsatte. Det blev värre.

Jag började tänka på samma sätt som han gjorde. Det han sa lät så vettigt. Han hade rätt. Jag gjorde ju rätt många misstag. Jag ville bara vara perfekt i hans ögon. Ville duga. Men det gjorde jag aldrig. Ingenting jag gjorde var nånsin tillräckligt bra. Tillslut övergick hans kritik till rena elakheter. "Hur kan du va' så j*la korkad? Du tänker f*n alltid med arslet! Du gör tamejf*n aldrig nånting rätt!" Han beordrade mig att göra saker. Han bad mig inte längre. Han tog mig förgivet. Och jag vågade inget annat än att göra som han sa.

Jag började må sämre och sämre. Hamnade i en depression. Han blev irriterad för att jag jämt mådde dåligt. Tyckte jag skulle rycka upp mig. Sluta tycka synd om mig själv. Han hånade mig när jag grät. Efter en tid av ständiga nedtryckningar kom slutligen första slaget. Jag blev nerslängd i golvet. Sparkad på. Han la sig på mig och tryckte en hand emot min hals. Han förklarade för mig att han faktiskt var tvungen att vara elak mot mig för att det skulle gå in i min tröga j*la skalle! Att om jag bara gjorde som han sa skulle han aldrig behövt slå.

Allt blev bara värre. Jag drog mig undan många av mina vänner. Dom som frågade fick svaret att allt var jättebra. Jag var hur lycklig som helst. Han var helt underbar. Innerst inne visste jag att det inte var rätt. Att det inte skulle vara sådär. Men jag älskade honom. Han var mitt allt. Jag hade förstått att jag inte var nånting utan honom. Han var ju den som höll mig samman. Och trots att jag var så jobbig att leva med så stod han ju ut med mig. Jag var tvungen att visa honom min tacksamhet. Jag inbillade mig att det vi hade var nåt speciellt. Han sa att vi alltid skulle vara tillsammans. Alltid älska varann. Jag ville så gärna tro på det. Tro på honom. Jag ville så gärna att vi skulle ha det som så många andra. Bra. Önskade att det skulle bli så. Min önskan var så stark att jag tillslut trodde att vi hade allt. Att vi hade det bra. Ett normalt förhållande. Jag slog bort de tankar som sa att vi hade det dåligt.

Tortyren fortsatte. Jag grät varje dag. Så småningom gick jag undan. Jag ville inte visa honom att jag var sårad. Jag gömde undan mina tårar. Jag gömde undan mig själv. Jag slutade träffa de flesta av mina vänner. Slutade höra av mig lika ofta som vanligt. Jag var livrädd att han skulle bli arg. Jag tassade på tå för att undvika eventuella konflikter. För varje bråk blev han mer våldsam. Mer hårdhänt. Jag var en idiot. En korkad, trög idiot. Det krävdes aldrig mycket. I stort sett ingenting. Folk i min närhet frågade hur vi hade det. Dom märkte att nåt var fel. Jag nekade. Även för min granne som bodde i lägenheten ovanpå. Hon hörde. Hon såg mina sönderrivna kläder. Mina blåmärken. Tröstade mig när jag var halvt hysterisk. Ändå vägrade jag berätta. Jag ville vara lojal mot honom. Jag älskade honom. Ville inte att nån skulle tycka illa om honom. Jag kände att jag inte hade nåt val. Jag skulle ju aldrig klara mig utan honom. Jag gav bortförklaringar som ingen gick på. Men det struntade jag i. Jag var för rädd för att berätta för nån. Jag ignorerade kommentarer om att han inte skulle vara bra för mig. Dom förstod inte mig som han gjorde. Dom förstod inte vad vi hade. Det var bara han och jag som visste. Som visste att vi hade nåt speciellt. Nåt äkta.

Emellanåt var jag hans drottning. Jag grundade hela vårt förhållande på dom stunderna. Det var dom stunderna som fick mig att orka. Att tro. Fortsätta.

Jag fick nog tillslut. Jag orkade inte mer. Jag ville inte ha det sådär. Jag började förstå att jag förtjänade bättre. Men jag älskade honom fortfarande. Jag kunde inte sluta. Kärleken var så stark. Han var ju så underbar ibland.

Idag vet jag bättre. Idag kan jag se med andra ögon. Skygglapparna har åkt av. Jag ser klarare nu. Det var mitt helvetes början.
Nu går jag mot mitt helvetes slut.

Min känslomässiga forsränning!

Jag åker inte längre berg- och dalbana med mina känslor. Jag är ute på en vild fors. Ensam. Jag måste hela tiden försöka styra båten för att inte krossas emot klipporna. Måste hela tiden ha koll. Inte slå runt.

Färden kan börja på morgonen. I en liten å. En lugn och stillsam å. Några fiskare ligger och sover i gräset medan flötena på deras metspön guppar på vattenytan. Där glider jag fram. Solen skiner. Helt plötsligt är det storm. Forsen rasar fram. Det dånar. Klipporna närmar sig och det är med nöd och näppe som jag undgår att krossas. Sen kommer vattenfallet. Det djupa, branta, livsfarliga vattenfallet. Jag sliter som ett djur för att styra bort min lilla flotte. Styra åt ett annat håll. Vill tillbaka till min sommar-å. Vill tillbaka till lugnet.

Mina känlsor är för många. För många att hantera. För många att förstå. Det är så fruktansvärt jobbigt att pendla så. Ena stunden stark. Nästa liten och svag. Ena stunden arg. Nästa bara ledsen. Ena stunden hat. Nästa hopplös kärlek. Ena stunden fruktansvärd rädsla. Nästa djup saknad. När ska det ta slut? Kommer det någonsin att ta slut? Jag hoppas det!

Jag är ensam i båten. Flotten. Jag vet inte hur man gör. Är rädd. Kan jag klara det? Kan jag undvika klipporna? Eller är dom oundvikliga? Kommer jag förr eller senare dundra in i dom? Ingen har några svar. Ingen. Inte ens jag. Jag önskar så att jag visste. "Efter tisdag. Då är det över. Då är det slut med det här!"

Det är inte så. Ingen kan säga hur lång tid det kommer att ta. Ingen vet.
"Det är en process!" Ja, det har jag hört 150 gånger. Men även en process har väl sitt slut. "En lång process är det. Lång!" Vad betyder det då?

Först berg- och dalbanan och nu forsränningen. Det var nästan bättre förut. Då kändes det inte lika hotfullt och osäkert att känna. Nu riskerar jag ju att krossas mot klippväggen. Det vore ju inte så kul. Ganska otrevligt faktiskt.

Jag får väl fortsätta försöka styra bort från klipporna. Fortsätta kämpa. Inte ge upp. Men armarna är bra trötta nu efter allt paddlande. Orkar snart inte mycket mer. Men jag kämpar ett tag till. Snart kanske stormen har bedarrat så att jag lugnt kan paddla hemåt igen.

Jag gråter!

Tårarna rinner. Mitt huvud håller på att gå i tusen bitar. Jag skakar fortfarande. Domen har kommit!

Hovrätten fastställde tingsrättens dom!

Stora ord. Hovrätter, tingsrätter och domar. Förundersökningar och stödbevisning. Det låter så allvarligt. Domen har fallit. Jag kan nästan höra hur det ekar efter ljudet av klubban. Så gör dom i filmerna. Det är inte alls som i filmerna. Det har jag lärt mig. Ingen jury. Ingen klubba. Det går ganska lugnt till. Förundersökningen går inte riktigt heller till som på film. Ingen hypokondrisk Martin Beck. Ingen tjurig Gunvald. Men jag var ganska nöjd med min utredare. Han med jeansen. Han var bra. Jättebra. Han var mjuk och varm och förstående.

Det var rätt bra att jag hade en manlig utredare. Då fick jag ju se att det finns hyggliga karlar därute. Det dröjer nog ett tag. Men så småningom ska jag nog ha en hygglig karl i mitt liv. Kanske en som kan baka bullar. Annars kan jag baka dom själv. Om jag nu vill ha några bullar.

Domen har fallit. "Hovrätten fastställer tingsrättens domslut!" "Boom!" Det låter så högtidligt på nåt sätt. Jag kan inte låta bli att undra vad XX tänker nu. Han är nog arg och besviken. Men jag kan inte bry mig om det. Jag har inte kraft till det längre. Han har ju inte lagt kraft på att bry sig om hur jag känner. Nä, nu är det min tid. Mitt liv. Nu ska jag komma på fötter igen. Vill slippa bli påmind. Vill slippa få nån mer abstinens. Jag tänker gå vidare. Bli stark. Hel. Baka bullar!

Jag tänker gosa med mina barn. Jag ska lära mig att älska mig själv! Så som dom älskar mig. Nu gråter jag igen. Idag finns styrkan. Men den döljer inte smärtan. Smärtan som XX har orsakat. Den finns kvar. Såren blöder fortfarande. Dom gick upp för en vecka sen och blodet fullkomligen pulserar ut. Det kanske lugnar sig snart. Med ett tryckförband blir det nog snart bättre.

Men just nu blöder det kraftigt. Det gör ont. Men det finns samtidigt en lättnad. Nu är det över. Jag behöver inte möta honom igen. En del av mig sörjer det. En del av mig älskar honom fortfarande. Men den delen krymper. Dör. Snart försvunnen. Det gör ont att ta farväl av den delen. Men det måste göras. Jag ska klara det.

Huvudet värker och jag skakar. Det är över. Kan inte fatta det! Nu är det bara jag. Mitt liv. Jag bestämmer.

Aldrig mer. Aldrig mer ska nån få tala om för mig vad som är rätt och fel. Aldrig mer ska nån få lägga hand på mig. Aldrig mer ska nån få trycka ner mig. Tala om hur värdelös jag är. Aldrig mer. ALDRIG!

Nu är det jag. JAG. Jag kan, jag vill och jag vågar!

"Boom!" Nu är det över. Tårarna rinner nedför mina kinder. Huvudet värker. Jag mår illa. Men det är över.

Imorgon får jag veta!

Imorgon faller hovrättens dom. Imorgon har det gått en vecka. En vecka sen jag såg honom. Hörde hans röst. Min kropp skriker inte efter drogen lika mycket längre. Abstinensen har lagt sig. Det är skönt.

Jag försöker förstå. Förstå honom. Förstå situationen. Försöker accpetera. Det är svårt. Jättesvårt. En del tycker att jag gjort fel. "Det var väl inte så farligt?"
Jag märker att en del inte tycker att han förtjänar nåt straff. Att han inte är skyldig till nåt. Mer än en taskig barndom kanske.

Men vad skulle jag gjort då? Vad skulle NI gjort i min situation. Vad hade ni önskat att er syster/dotter hade gjort?

Jag orkar inte med några fördömande kommentarer nu. Jag kan inte hållas ansvarig för hans handlingar. Han är ju en vuxen människa. Ska jag bara ta hänsyn till honom? Inte se till mitt eget bästa. Eller barnens? Ska jag leva olycklig och rädd bara för att det är HONOM det blir synd om annars?

Det värsta är att jag tar åt mig. Jag bryr mig om vad människor tycker. Mina vänner säger åt mig att jag inte ska det. Att jag ska låta det rinna av mig. Men jag kan inte. Jag har vant mig vid att mina åsikter inte är värda nåt. Att min vilja inte räknas. Att mina val alltid är fel. "Är det så? Har jag gjort fel? Var det fel att polisen blandades in? Var det orättvist mot honom?"

En vacker dag kanske det drabbar er, er syster, dotter eller vän. Jag finns här då. Även fast ni dömer mig idag. Jag tänker försöka att inte ta åt mig. Jag tänker inte klandra mig själv mer. Jag behöver inte förklara. Inte urskulda mig. Jag har inte gjort nåt fel. Ni kan ge mig kommentarer och blickar. Vända mig ryggen. Jag har de vänner jag behöver. Vill inte ha dom som dömer ut mig. Som vägrar försöka se. Jag klarar mig.

Imorgon vet jag. Imorgon vet XX. Imorgon kommer domen!

Jag drar mig undan...

Jag ska vara ärlig mot mig själv, säger dom. "Ärlig? Hur kan jag vara det när jag knappt vet vad jag känner? Är det saknaden som är den riktiga känslan? Är det kärleken? Är jag egentligen arg? Är min sporadiska styrka bara en falsk känsla?"

Jag har så många känlsor inuti. Dom är svåra att hålla isär. Hur ska jag veta vilka känlsor som är äkta? Hur ska jag kunna vara ärlig mot mig själv när jag inte vet? "Ingen kan förebrå dig för dina känslor!" Men JAG gör ju det! Jag förebrår mig själv. Kan inte rå för det. Det känns så bra när jag är stark en stund. Då känner jag hoppet igen. Men den starka stunden är inte lång. Saknaden tar över. Sorgen kommer alltid tillbaka. Skammen. Jag ser ner på mig själv. Jag nedvärderar mig själv så som XX gjorde. "Betyder det att han hade rätt? Då är ju allt förgäves!"

Jag borde vara min egen bästa vän. Min egen själsfrände. Jag borde lyfta upp mig själv när jag är nere. Trösta mig själv när jag är ledsen. Jag borde stötta mig själv när det känns tufft. Men det gör jag ju inte. Jag kan inte.

Klockan är över fyra. På morgonen. Jag har inte lyckats somna än. Så fort jag slumrar till känner jag hans hand runt min hals. Jag vaknar med ett ryck. Kippar efter luft. Känner paniken. Ensamheten. Det finns ingen här. Ingen som kan jaga bort honom från mina drömmar. Han kommer alltid tillbaka. Nu mer än någonsin. Han är så verklig. Smärtan är verklig. Den finns fortfarande kvar. Ensamheten är verklig. Rädslan. Gråten. Allt är verkligt. Och ändå så overkligt!

Mina känslor gör mig galen! "Var ärlig mot dig själv." Jag kan inte. Jag vet inte hur. Jag vet ju inte vilken av alla dessa känslor som är den riktiga. Den som jag ska lyssna på. Ingen kan heller tala om det för mig. Jag måste hitta svaret själv. Jag måste själv hitta vägen in i bubblan igen. Nu är bubblans vägg så tjock att jag knappt kan tyda dom som är därinne. Jag ser bara skuggor. Inga färger. Allt är grått. Men inte lika grått som härute. Härute är det mörkt. Och kallt. Ingen kan värma mig. Ingen kan hålla min hand när jag är rädd. Jag måste göra det ensam. Jag måste förstå. Måste hitta svaren. Men har ingen kraft.

Jag vill inte prata med nån. Jag orkar inte. Har inga krafter just nu. Jag skrattar ibland. Men aldrig inuti. Mitt hjärta kan inte le längre. Min själ är fortfarande trasig. Jag svarar inte när det ringer. Jag orkar inte svara på några frågor. Vill inte prata om hur jag mår. Vill inte prata om rättegångar och domar. Vill inte svara på frågor om XX. Vill inte! Det är alltid samma frågor. "Hur mår du? Mår du bättre nu? Hur gick det? Hur var det? Hur var han? Var han arg? Hur kändes det att möta honom? Vad tror du om domen? Skönt att det är över va?"

Jag vill inte prata om det! Jag vill inte prata om nåt! Jag vill stänga in mig. Skapa min egna lilla bubbla. Jag vill slippa vara stark. Vill få vara liten i min egen bubbla. "Du måste rycka upp dig! Du måste släppa taget! Du måste gå vidare! Du måste, du måste, du MÅSTE!!!"
Jag måste ingenting! Lämna mig ifred! Jag gör så gott jag kan!

Jag känner mer och mer press på mig. Jag känner mig jagad. Trängd. Jag vill fly. Gömma mig. Ta skydd nånstans där ingen hittar mig.
Jag drar mig undan.

Nu får det f*n räcka!

"Varför är det jag som ska må dåligt? Varför är det jag som ska sakna? Jag kan ju bara bli starkare utan en XX i mitt liv! Jag behöver ingen som honom! Jag klarar mig själv! Alldeles utmärkt faktiskt."

Abstinensen börja lugna ner sig. Jag minns ju hur mycket skada drogen gjorde. Jag minns ju alla sömnlösa nätter. Alla tårar. All smärta. Jag vill inte leva så igen. Jag vill inte vakna på morgonen, se mig själv i spegeln och fråga mig vem jag är. Vad jag har blivit. Jag vill inte. Jag TÄNKER inte ha det så! Jag vet att det finns annat som kan ge mig lyckorus. Annat som kan ge mig styrka istället för sorg och smärta.

"Varför ska jag nöja mig med det sämsta när jag kan få så mycket bättre? Nån som respekterar mig. Min vilja. Mina drömmar. Nån som vill dela dom med mig. Varför ska jag nöja mig med smärta och sorg när jag kan få lycka och värme? Varför?"

Jag ger mig inte! Jag har inte slutat kämpa. Det tänker jag aldrig göra! Jag kämpade till och med för XX. För oss. Jag försökte. Jag hoppades. Jag önskade. Ända till sista andetaget. Jag gav inte upp. Han tog död på det. Han hade chansen. Många chanser. Men ville inte ta dom. Det är inte mitt fel. Jag tänker sluta klandra mig själv. Jag har mig själv att tänka på nu. Min själv och mina små. Vi förtjänar bättre. Mycket bättre.

Nu har jag fått nog! Har tillräckligt med mina mardrömmar. Min rädsla. Jag tänker f*n inte sitta här och sakna honom också. Inte en chans!

Jag vet att saknaden kommer titta fram då och då. Men jag tänker inte se det som ett bakslag. Jag ska se det för vad det är. Ett steg i processen. Processen att glömma XX och det som har varit. Lämna honom bakom mig för all framtid. Han kommer alltid vara en del av mitt förflutna. Men han kan inte styra mig längre. Han kan inte styra mina känslor. Min vilja. Jag styr själv. Jag är den som bestämmer. Han ska inte få ha den makten längre. Det är inte kärlek. Kärlek kan göra ont. Men inte såhär ont! Då är det inte kärlek.

Jag älskade XX. Av hela mitt hjärta. Det kan ingen ta ifrån mig. Det vill jag inte. Men det var då. Jag kommer att komma över honom. Det vet jag. Jag kommer att kunna gå vidare med mitt liv och bli lycklig. Älska igen. Kunna känna tillit. Han har förstört mycket hos mig. Inuti mig. Men jag tänker bygga upp det igen. Han kan inte själa min vilja att älska. Min förmåga att känna. Den tänker jag har kvar. Den är en del av mig. En viktig del.

För XX var jag inte viktig. För honom kan jag inte ha varit nånting! Men jag vet att det finns dom som tycker jag är viktig. Mina barn! För dom är jag det viktigaste som finns. För dom är det viktigt att jag mår bra. För mina vänner är jag viktig. Dom lider när jag lider. Dom tycker om att lyssna när jag pratar. Dom hånar mig aldrig när jag gråter. Dom skrattar när dom hör mig skratta. Jag behöver inget annat. Jag har allt jag behöver just nu. Nu ska jag bara bli hel igen. Nu orkar jag inte sakna mer. Orkar inte ha abstinens efter något som ändå bara skadar. Orkar inte vara beroende längre!
Nu får det f*n räcka!

Återfallet!

Jag är drogberoende! Trodde jag var fri. Men trillade dit igen. I tisdags. Jag har tagit mig ett återfall. Dom kallar det så. Just nu finns det ingen drog i världen som kan mäta sig med min. XX. Jag har varit beroende av honom länge nu. Och i tisdags blev jag påmind om hur bra min drog kunde få mig att må. Spelade ingen roll att avtändningen var smärtsam och fruktansvärd. Ruset var för bra. Ruset lyfte mig till skyarna. Jag älskade att vara där. Spelade ingen roll att mitt missbruk kostade för mycket. Att det tog för mycket av mig. Trasade sönder mig inifrån. Inget spelade längre nån roll. Bara min drog kom tillbaka! Jag behöver min drog för att överleva. Jag måste ha den! Gör vad som helst! Han får vara elak mot mig. Han får vara precis som han vill. Bara jag får känna det underbara ruset. Bara en gång till. En sista gång.

Det är precis så det känns. Man har ett beroende. Jag är beroende av XX. I mitt förnuft vet jag. Men min kropp skriker efter drogen. Jag gråter. Det gör så ont. Vill ha honom tillbaka! Det är fruktansvärt att känna så. Är så otroligt besviken på mig själv! Jag VET ju! Jag vet ju hur drogen får mig att må. Jag vet ju hur baksmällan känns. Jag vet hur det känns när jag kraschar. Men ändå. Ändå vill inte saknaden släppa taget. XX har makten igen. Han har återtagit allt. Hela mig. Det räckte med att drogen bara visades upp för mig på håll. Det räckte. Nu kan jag inte tänka på annat än att få tag på den. Min kropp värker och jag vet att jag skulle må bättre av ett endaste rus till. Bara ett litet.

Hur kan mitt förnuft och mitt hjärta tala så olika språk? Jag förbannar mig själv för känslorna. Är besviken. Vilken förlorare jag är! Jag vet ju. Varför i h*lvete kan inte hjärtat fatta?? Det känns som jag måste låsas in. Som jag håller på att bli galen. Vill inte känna såhär! Vill inte sakna. Inte älska. Vill bara dö!

Utan min drog är jag ingenting! Helt värdelös! Så känns det just nu. Jag som var så stark ett tag. Vet inte var den styrkan tog vägen. Just nu syns den inte till nånstans. Den är död! "Jag kanske aldrig blir stark igen. Jag kanske är sådär svag och värdelös som XX sa. Då är det ju ingen mening att fortsätta. Är enda sättet att överleva att jag fortsätter med drogmissbruket? Jag vill helst bli drogfri. Men klarar jag det då?"

Just nu känns det osäkert. Är så arg och ledsen på mig själv! Jag vet inte längre vem jag är. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. I mitt huvud ekar det. "Bort från drogen!" Men i mitt hjärta dras jag mot den.

"Varför blev det såhär? Varför?? Jag hatar mig själv!"

Hovrättsförhandlingen!

Nu är det gjort. Det är över. Mitt allra starkaste jag vågade inte följa med in i salen. Det var den lilla, rädda, gråtande och darrande jag som gick in istället. Det var frukstansvärt! Värre än den första.

Den här gången behövde jag inte se honom hela tiden. Vi satt inte mitt emot varann. Men jag mötte hans blick utanför. Hans kalla, psykande, hatiska blick. Jag började skaka när jag fick syn på honom. Jag kände hur tårarna brände innanför ögonlocken.

"Inte än! Jag kan inte börja gråta innan det ens har börjat!" Jag försökte ta några djupa andetag. Det var svårt. Jag bara skakade. Kände mig yr. Nu var det dags att gå in. Jag hörde hur hans handfängsel skramlade bakom mig. Jag ville inte titta dit. Ville inte vända mig om. Inte möta hans blick igen.

Ordföranden började, precis som i tingsrätten, med att ropa upp alla närvarande. Sen gick man igenom tingsrättens dom och punkterna som överklagats. Så småningom var det dags för mig att berätta. Igen. Jag ville inte gråta. Men tårarna kom. Jag fick svårt att andas och hjärtat slog så att det gjorde ont i bröstet på mig. Men jag berättade. Jag berättade om första gången han slog. Om första stryptaget. Jag berättade om mina känslor för honom. Varför jag aldrig anmält. Jag berättade om rädslan, om kärleken och om sorgen. Jag berättade allt jag mindes. Allt jag upplevt. Det gjorde ont att minnas. Att återuppleva. Men jag berättade ändå.

Jag skakade hela den dagen. Mitt huvud värkte och jag var trött. Jag fick lyssna på hans lögner. Hans lögner om hur det var jag som var våldsam. Som slängde ner honom i golvet. Om hur hysterisk jag var. Att han bara försökt göra sig fri. Freda sig. Han lät kall. Jag rös.

"Hur kan han säga sådär? Hur kan han medvetet sitta och ljuga? Hur kan han påstå att han någonsin älskat mig?"

Jag grät igen. När jag hörde hans ord grät jag. När jag mindes våra fina stunder grät jag. När jag kände slagen, skräcken och smärtan grät jag. Jag grät när jag tänkte på mina barn. Mina underbara små änglar som fått se. Fått se sin mamma förvandlas från stark och glad till liten och rädd. Fått se sin mamma bli slagen. Sparkad. Strypt. Nedvärderad och förnedrad. Då grät jag.

Jag ville därifrån. Bort från salen. Bort från XX. Jag kände hans närvaro. Han var nära. Men ändå så långt bort. Mitt hjärta slog när jag hörde hans röst. Den där rösten som en gång fick mig trygg. Lycklig. Varm. Den rösten ger mig bara smärta idag.

Jag känner sorg. Djup sorg. Sorg efter det som aldrig fanns. Som jag trodde fanns. Sorg efter det som kunde blivit men aldrig blev. Sorg och saknad efter XX. Den XX jag förälskade mig i. Den XX som älskade mig. Som var kärleksfull och varm. Jag känner saknad efter mig själv. Sorg över att jag är vilse. Inte kan hitta hem. Jag är nånstans därute, utan kompass. Vet inte vilket håll jag skall gå åt. Vilket håll jag ska vända mig åt. Jag vet inte. Jag är vilse. Borttappad.

Förhandlingen var lång. Jag ville bara hem efteråt. Min huvudvärk hade förvandlats till migrän. Jag mådde illa. Satt bara och blundade under bilfärden hem. När jag kom hem la jag mig bara på soffan. Då kom det. Jag fick hjärtklappning. Började må illa. Mycket illa. Mitt huvud höll på att sprängas och jag började skaka och gråta. Kunde inte sluta. Jag hyperventilerade. Hade svårt att få luft. Jag bara grät. Och skakade. Där låg jag ett bra tag. Försökte lugna mig. Hämta andan. Försökte sluta gråta men det gick inte. Jag vet inte hur länge jag låg. Tillslut lyckades jag ta med mig hunden ut till bilen och åkte hem till en väninna. Hon tog mig bara i sin famn. Bäddade ner mig i sin säng. Hon höll om mig hela natten. Strök mig över håret. Lugnande mig när jag drömde mardrömmar. Hon fanns där. Hela tiden. Det var skönt. Tryggt. Jag har inte känt mig så trygg på flera månader. Inte sen jag rymde.Hon fick mig lugn.

Jag har fortfarande huvudvärk. Är fortfarande trött. Ångesten har dämpat sig lite. Men smärtan finns kvar. Saknaden. Jag tänker på XX. Jag vill inte det. Vill bara få glömma. Få sova. Vila.

Nu är det över. Nu blir det inget mer. Nu är det dags för mig att få vila. Få gå vidare. Bearbeta klart. Jag vill bli hel. Stark.
Vill bli lycklig igen!

Jag är en överlevare!!

Klockan är halv sju. Jag har sovit i en och en halv timme inatt. Idag är sista striden. Jag orkar inte vara rädd längre. Jag vill inte! Istället gör jag mig redo för att ge mig in i djungeln. Den snåriga, risiga j*la djungeln. Där ska jag möta farorna. Jag är redo nu.

Har satt på mig mina combat-boots och kamouflagekläder. Har mitt lilla survival-kit redo. Några handgranater. Eldkastare. Halvautomatiska vapen och skavsårsplåster. Jag är redo nu. Jag vet att det lurar många faror i djungeln men jag är inte rädd. Jag är tuff! Det är nog lite G.I Jane över mig idag. Förutom den rakade skallen.

Tänker kämpa på mot monstret. Mot djungelns dolda hemligheter. Jag ska slå mig fram genom snåren. Kommer med all sannolikhet att känna grenarna piska mig i ansiktet. Men vågar. Idag vågar jag. Är beredd nu. Är inte rädd. Jag har ju mina skavsårsplåster.
Jag är en överlevare!!

Imorgon...

Då är det dags. Då möts vi igen. Tiden har stått stilla. Jag har levt i ett töcken. I en overklig verklighet. Men det är MIN verklighet. Imorgon blir det ännu mer verklighet. Min overkliga verklighet blir verklig imorgon. Jag undrar när min verklighet blir normal igen. När jag kan leva som jag vill. Bli lycklig som jag vill. När jag och mina drömmar inte längre är rädda. När vi vågar stå för det vi tror på. Det vi vill. Det blir inte imorgon. Det kommer ta ett tag. Det är en process. Så säger dom. En process som måste få ta sin tid. Jag låter den ta sin tid. Jag väntar. Hoppas. Snart kanske. Snart kanske jag drömmer vackra drömmar igen. Snart kanske jag känner mig lugn och rofylld. Vill inget hellre. Vill slippa smärtan. Sorgen. Saknaden. Den är värst. Den tittar fram då och då. Som för att göra sig påmind. Den vill inte riktigt släppa taget om mig. Den vill finnas kvar. Inte dö. Men det vill jag.

Dom som kan sånt här säger att man ibland kan försöka visualisera sig olika saker. Som att lägga ner de jobbiga tankarna i en låda, stänga locket och låsa. Gömma nyckeln. Min låda håller inte riktigt tätt än. Den är som ett durkslag! Utan lock och nästan ingen botten. Alla tankar sipprar ut och gör sig påminda. Jag försöker bryta mönstret. Tänka på annat. Men vips så är dom tillbaka. Minnena gör samma sak. Dom har etsat sig fast. Ligger som glödande kol på min näthinna. I mitt huvud. Dom bränner och gör ont. Det svider i min själ. Vill så gärna få glömma allt. Jag vet att jag aldrig kommer göra det. Jag kommer kanske kunna leva med mina minnen. För det dom är. Minnen. Dom kommer inte längre vara min verklighet. Dom kommer tillhöra mitt förflutna. En mörk fläck i mitt förflutna. En fläck som inte går att tvätta bort. Som jag måste acceptera.

Jag är rädd att fläcken aldrig kommer att blekna. Att den kommer förgifta mig. Smutsa ner det fina. Det fina som jag önskar hitta nån dag. Är rädd att fläcken ska förstöra. Jag vet inte hur man gör för att bortse från den. Man kan ju inte gärna säga åt den att försvinna. Eller kan man? Kan man visualisera bort den? Lite Vanish Oxy Action och så är fläcken väck? Jag kan ju försöka. Den ska inte få komma emellan mig och livet. Den kommer att finnas där. Men den ska inte få styra. Jag ska fortsätta skrubba och skrubba tills den nästan helt är borta. Sen ställer jag en vas med liljor över den. Vita liljor. Då syns den inte.

Men det är ingen fläck än. Det är ett monster.Nåt som känns. Som gör ont. Nåt som jag måste vinna över. Jag måste först ta död på monstret. Sen skrubba bort blodet efter det. Sen kanske jag kan känna mig helt fri. Sen kan jag befria min själ. Mina drömmar. Mig själv. Då behöver jag inte längre vara en fånge. En fånge i mitt eget liv. Jag behöver inte längre vandra ensam och rädd. Jag kan komma in till dom andra i bubblan. Men jag måste först slåss med monstret.

Imorgon är det dags. Imorgon är sista fighten. Då ska jag möta mina mardrömmars verkliga gestalt. Blicken. Orden. Hatet. Kylan. Men sen är det över. Sen går jag vidare. En dag kvar. Men sen.

Tre dagar kvar!

Lördag! Det betyder att det är tre dagar kvar. Om tre dagar ska jag möta honom igen. Förhoppningsvis för sista gången. Om tre dagar ska jag sitta och berätta allt. Än en gång. För främmande människor. Dom ska lyssna på min historia. Min rädsla. Min smärta. Jag önskar att jag fick behålla den för mig själv. Det gör ont att dra upp det. Speciellt framför honom! Men jag måste!

Idag känner jag inte för att ge upp. Jag är 32 igen. Det är skönt! Jag kan gå på bal på slottet en annan dag. När allt är över. Då ska jag på bal! Men först ska jag klara av det här. Jag ska berätta allt igen. Allt jag upplevt. Allt jag minns. Sen ska jag gå vidare. Leva. Jag vill inte ha mer smärta i mitt liv. Inga fler slag. Inga sparkar. Ingen ska få håna mig. Trycka ner mig. Ingen! Jag är den som ska bestämma. Jag vet själv vad jag vill. Ingen har rätt att bestämma det åt mig! Ingen ska någonsin mer få hota mig till fel beslut. Skrämma mig för sin egen vinnings skull.

En stark människa behöver inte hävda sig. En stark människa stöttar de som är mindre starka. En god människa hjälper. En varm människa älskar. Det är bara svaga, ynkliga människor som måste hävda sig genom att trycka ner andra. Det är bara onda människor som skadar andra. Det är bara känslokalla, empatilösa människor som inte har förmågan att älska. Dessa människor blir aldrig lyckliga. Jag tänker bli lycklig. Jag KOMMER bli lycklig!

Tre dagar kvar. Jag vill inte vara rädd längre. Jag vill vara stark. Jag vill bli mig själv igen! Saknar mig själv. Jag brukade tycka rätt bra om mig själv. Inte när jag märkte att jeansen hade blivit för små. Då kunde jag bli lite småsur på mig själv. Men annars var jag rätt bra kompis med mig själv. Jag var ärlig mot mig själv. Lite väl hård ibland kanske, men av kärlek. Hård men rättvis. Jag visste vad jag själv ville. Försökte uppfylla mina egna drömmar. Jag ställde upp på mig själv. Sen kom XX. Han tog allt ifrån mig. Han tog min vilja. Mina drömmar. Han krossade dom.

Jag trodde det ett tag. Men nu vet jag bättre. Jag vet att mina drömmar bara har gömt sig. Min vilja också. Dom letade sig längst in i mig. Tillsammans med min trasiga själ och mitt sönderslagna hjärta. Där gömde sig viljan och drömmarna. Dom vågade inte ta sig ut. Inte förrän han var borta. Nu börjar dom titta fram lite då och då. Men fösvinner in igen när dom känner sig hotade. Jag tänker inte ge upp på dom. Jag ska ge dom tid. Snart vågar dom visa sig. Snart är vi tillsammans igen. Då är vi hela.

Tre dagar kvar. Jag måste försöka sysslesätta mig med nåt. Inte sitta ensam och grubbla. Tur att jag har mina rövare. Dom tar hand om mig. Dom delar med sig av sin styrka till mig. Jag får luta mig mot dom när jag är mitt i stormen. Dom får mig att känna mig trygg. Dom finns där. Hela tiden. Jag behöver inte vara rädd. Dom är med mig hela vägen. Jag gillar dom. Mina fina rövare!

Tre dagar kvar. Tre. Sen är det över. Sen behöver jag aldrig mer möta honom. Hoppas jag. Tre dagar. Måste samla kraft. Mod. Sista fighten. In i ringen en sista gång.

Tre dagar kvar.

Jag måste läka!

Drömde om honom inatt. Han kom till mig. Han var arg. Det är precis som att drömmarna blir mer och mer intensiva nu när rättegången närmar sig. Han hotar mig. Han slår. Han vill få mig till att ta tillbaka allt. Han försöker skrämma mig. - "Din f*tta! Du vet varför jag är här. Du vet vad du måste göra! Gör du inte som jag säger slår jag ihjäl dig!" Det är ju inte så ovanligt att han är arg. Jag börjar faktiskt tröttna lite på hans dåliga humör nu. Han är ju jämt lika sur. Kan inte va skoj för honom heller. Tänk vad jobbigt. Att vara sådär grinig. Fy vad trist!

Jag vaknade svettig som vanligt efter den där drömmen. Men inte lika rädd som jag brukar. Mest irriterad. Låt mig för f*n få sova! Men han verkar inte fatta det. Tror inte det är plogat riktigt ända fram där! För han envisas med att komma tillbaka hela tiden. Vet inte hur jag ska göra nu faktiskt. De flesta nätter så är jag jätterädd när jag vaknar. Det känns som att han är kvar i rummet. Idag på dagen var det så. Kanske att jag var lite för kaxig när jag vaknade inatt. För han var ännu argare på dan. Då var jag livrädd när jag vaknade. Men nu efteråt minns jag knappt vad han sa. Bara att han hotade. Och slog. Han är så väldigt arg.

Natten till den 26:e juli har jag återupplevt många gånger i mina drömmar. Dom säger att det är ett sätt att bearbeta. Tyckte nog personligen att det räckte med att uppleva det EN gång. Men där drog man tydligen en nitlott. I en del av drömmarna får han tag på mig. Innan jag hinner kasta mig in i bilen. Han fäller mig. Försöker strypa mig. När jag kämpar emot tar han mitt huvud och dunkar det med all sin kraft mot asfalten. Jag vet inte hur många gånger jag har upplevt det nattetid. Även dagtid om jag slumrat till. I några av drömmarna regnar det. Blodet blandas med regnvattnet och rinner ner längs gatan. Ibland regnar det inte alls. Men blodet rinner ändå. Det är mycket blod.

I drömmarna kan jag till och med känna smärtan. Paniken när jag inte får nån luft. Skräcken när jag möter hans hatande blick. Rädslan när jag inser att jag kommer att dö. Chocken när jag inser att han VILL att jag ska dö. Jag är rädd när jag vaknar. Gråter. Då vill jag inte vara ensam. Det gör ont i hela mig.

Jag är så otroligt glad att jag är fri! Jag vet att jag gjorde rätt. För min egen skull. För mina barns. Jag är så glad för det! Men det gör ändå ont. Väldigt ont! Det får ta sin tid. Jag får låta det gå så lång tid som behövs. Det är många sår som ska läkas. Som kommer att börja blöda igen. Men tillslut är allt läkt. Det ska bli skönt. Men det dröjer. Måste ha tålamod. Måste ge det tid. Måste läka.

Det närmar sig midnatt...

Då förvandlas kanske 3-åringen till en 32-åring igen. Droskan blir en pumpa. Hästarna möss. Men resten då? Försvinner skalet på bubblan också? Blir allt som vanligt? Bara för att JAG måste bli det?

"Vad är väl en bal på slottet?"

Tjaa, den är nog f*n så mycket roligare än det här! På en bal finns det massa väluppfostrade karlar. Såna där som öppnar dörrar och beter sig. Dom är alltid snygga också. Prinsar hela bunten. Just nu struttar det runt massa bönor på den där balen. Och jag ligger på alla fyra och mockar sk*t i källaren. Klart som f*n att jag hellre skulle vara DÄR!

Fast just idag skulle jag inte orkat. Idag behövde jag få vara ifred. Bli lämnad med mina tankar och känslor. För mycket att hålla reda på. För mycket att grubbla över. För mycket av allt. Idag ville jag inte prata. Inte med nån. Ville bara få vara ifred. Ville att det skulle respekteras. Det gör det sällan. Alltid nån som inte fattar. Som ringer ändå. Med sina problem. Jag kan inte städa upp nån annans sk*t när jag har fullt upp med mitt mockande! Varför är det så svårt att förstå?
Hur kan man säga det för att folk ska fatta? För att jag ska få lugn och ro? Ska jag behöva bli irriterad och otrevlig? Blir det bättre då? Jag vill inte det. Vill bara bli respekterad. Snälla! Respektera mig. Mina önskemål. Min vilja. Har fått nog av att inte få min vilja hörd!

Jag finns alltid där. Har alltid gjort. För alla. Men min kraft räcker inte till just nu. Den kommer kanske tillbaka. Men just nu finns den inte. Låt mig få isolera mig. Låt mig få läka. Bearbeta. Låt mig få komma när kraften finns. Då kommer jag. Jag lovar!

Det verkar inte som att förtrollningen bryts. Får nog vara liten ett tag till. Ska inte pressa mig. Ett litet steg i taget. En timme i taget. Varje dag räknas. Varje minut är ett steg närmare målet. Målet där jag möts av mig själv. Återförenas med den starka Jag. Den dagen kommer. Men inte idag. Idag ville jag bara vara liten.

Jag är fortfarande liten. Trots att klockan strax är midnatt!

Idag vill jag inte vara vuxen!

Idag vill jag vara tre år. Trotsig. Ligga på golvet. Sparka och gråta och bara vägra! Vägra allt! Vill inte ha ansvar för nåt. Vill inte! Tänker ligga i fosterställning på soffan. Matvägra. Tänker inte alls dammsuga. "För att jag inte har nån lust! Så det så!"

Vill inte vara social. Inte prata. Vill inte låtsas som att allt är bra. Vill inte vara stark. Idag orkar jag inte. Det är inte kul att vara vuxen. Då måste man klara så mycket. Man ska ta ansvar. Man måste. Jag orkar inte. Kraften försvann inatt. Idag är jag Lotta på Bråkmakargatan. Kan allt. Men jag vill inte. Jag tänker rymma hemifrån. Trotsa. Tänker inte alls göra som alla säger. Inte göra det som förväntas av mig. Tänker inte! Vill inte. ORKAR inte!

Var tog kraften vägen? Idag finns den inte. Idag vill jag vara offline. Idag är jag tre år.

"Gör det själv! Tänker jag inte alls det! Kan du va' själv! Dumma dig!"

Jag vill isolera mig från omvärlden. Vill stänga in mig och aldrig komma ut. Lägga mig ner och dö. Dra täcket över huvudet, blunda och bara vara. Igår var jag redo med boxningshandskarna. Idag kan jag inte ens hitta dom i röran. Röran i mitt huvud. För mycket bråte. För många måsten. Vet inte vilken ände jag ska börja rensa i. Känner mig infekterad. Förgiftad.

Jag får inte ge upp. Vill egentligen inte. Men idag går det inte. Idag är kraften helt försvunnen. Den är död. JAG är död. Inombords. Helt tom. Kan inte tänka. VILL inte tänka. Idag tänker jag vara död. Idag tänker jag inte leva. Orkar inte. Idag är en dag som är svart. Kall.

Jag fryser. Idag är det extra kallt och ensamt på utsidan av bubblan. Idag har bubblans skal blivit tjockare. Ogenomträngligt. Idag känns det kört.

"Får inte ge upp. Hur ska jag då lyckas ta mig in? Måste fortsätta kämpa."

Men hur? Jag orkar inte. Kan knappt stå på benen idag. Jag vill sova. Få vila. Få känna mig trygg igen. Men det går ju inte. Tänk om det aldrig går. Tänk om det alltid kommer att vara såhär. Idag känner jag ingen ilska. Bara tomhet. Likgiltighet. Likgiltighet inför mig själv. Min spegelbild blir mer och mer suddig. Snart syns jag nog inte mer. Snart finns jag inte.

Jag tittar in i bubblan. Ropar på hjälp. Skriker och gråter. Ingen hör. Ingen ser. Dom skrattar därinne. Har det bra. Dom är lyckliga. Dom har varann. Det är ingen idé. Jag torkar mina tårar. Vänder mig om och går sakta därifrån. Ingen såg mig. Ingen hörde. Det är bara jag nu. Jag och mina små. Vi går nu. Kanske kommer tillbaka en annan dag. Men idag är det ingen idé att försöka komma in. Jag måste hitta rätt verktyg. Får försöka ta mig in en annan dag.

Idag orkar jag inte. Just idag ger jag upp. Idag vill jag vara liten och tyst.

Idag vill jag inte vara vuxen!