Hotet!

Inatt hände det. Jag hade som vanligt somnat på soffan. Vaknade vid två tiden och kunde inte somna om. Skickade iväg ett sms till en kompis som jag visste var vaken. Han ringde upp. Närmare halv tre blev plötsligt hunden stirrig. Gick fram till varje fönster och nosade. Jag försökte lyssna vad det var han fått vittring på. Då kom smällen! Med världens brak krossades ett fönster i min lägenhet. Jag frös till is. Höll andan.

- "Hörde du?" viskade jag.
- "Vad i H*LVETE var det??"

Jag hade tänt en lampa och upptäckte stenen. En stor stenbumling låg på golvet nedanför fönstret. Det låg krossat glas överallt. Jag tog försiktigt upp stenen, rädd att jag skulle skära mig på glassplittret. Nån hade skrivit på den. "DU ÄR DÖD", stod det med stora bokstäver!

- "Det kom in en sten genom mitt fönster" stammade jag viskandes fram. "Det står Du är död!"
- "Ta mobilen och ring till polisen på en gång. Jag väntar i luren!"

Jag skakade. Fattade inte att det var sant. Kände hur mitt hjärta slog. Det blev tungt att andas. Jag släckte lampan igen. Resten av lägenheten var redan nedsläckt. Förutom datorn. Jag stängde av den på en gång. Ville inte ha en enda ljuskälla. Jag trevade mig fram efter mobilen. Kröp ihop i ett hörn på golvet och slog 112.

- " 112, vad har inträffat?"

Dom svarar alltid så. På så vis kan dom göra en bedömning om hur pass akut läget är och vem dom ska koppla en till. Jag visste det, men ville bara få tag på polisen. Orkade inte redogöra för vad som hade inträffat. Fattade det ju knappt själv.

- "Polisen!" sa jag bara, samtidigt som jag visste att den snälla rösten i andra änden än en gång skulle fråga vad som inträffat.

Jag berättade kort om vad som hänt och han kopplade mig vidare. Strax efter svarade nån hos polisen. Jag sa bara åt dom att dom måste skicka nån och så berättade jag. Han skickade en patrull på en gång sa han. Han sa att dom skulle ropa på mig när dom var framme för jag förklarade att porten var låst. Vi la på. Jag tog upp den andra telefonen och återgick till samtalet med min vän. Han sa åt mig att ringa upp min väninna som bor en bit bort och be henne komma över. Vi la på och jag gjorde som han sa. Det var min väninnas sambo som svarade. Jag bara grät. Kunde knappt andas. Jag försökte förklara så gott det gick men han lugnade mig bara och sa att han var påväg. Sen gav han luren till min väninna. Hon pratade med mig tills polisen kom. Jag satt på golvet i mina barns rum i mörkret. Såg ljuset från en ficklampa utanför. Jag kröp fram till fönstret och såg polisbilen ute på gatan och en polisman nedanför mitt fönster Jag öppnade fönstret och han hälsade. Han frågade var det krossade fönstret var och jag pekade. Dom var hundförare och han sa att hans kollega skulle söka igenom området och han själv skulle komma in till mig.

Jag gick ner och öppnade porten och släppte in polisen. Vi gick in i min lägenhet och jag visade från insidan vilket fönster det var. Min hund blev alldeles till sig för han var ju övertygad om att det var HAN som fick besök. Jag var så stressad av hela situationen att jag bara röt åt honom. Efter bara några minuter kom min väninna och hennes sambo. Polisen frågade lite frågor, tog personuppgifter och sånt. Han förklarade att det skulle komma en "vanlig" polispatrull också. Polismannen ringde och kontrollerade om XX fortfarande var inlåst och det verkade han ju vara. När vi var klara så tog min väninna med mig utanför för att ta en cigarett. Det behövde jag. Jag satt fortfarande och skakade men hade slutat gråta. Det var skönt att få lite frisk luft. Och nikotin. Sen kom den andra patrullen. Det var en kvinna och en man. Vi gick in och satte oss och kvinnan började fråga mig frågor. Jag vet inte hur länge vi satt där. Dom var väldigt trevliga dom där poliserna. Det känns nästan lite taskigt att inte bjuda på nybakta bullar och kaffe när dom kommer sådär mitt i natten och är trevliga! "Jag hade ju inget kaffe hemma. Och även om jag haft det så kanske dom inte var kaffedrickare. Dom kanske hade gillat te bättre. Jag gillar te. Med mjölk. Och kanske lite honung. Nån honung hade jag inte heller hemma. Och inga bullar. Jag får se till att ha sånt hemma om det blir fler nattliga besök"

När poliserna hade åkt hjälpte min väninna och hennes sambo mig att packa ihop lite saker. Sopa undan glaset och tejpa för hålet i fönstret med kartongbitar. Sen åkte vi hem till dom. Mina väninnas sambo åkte med i min bil och min väninna körde deras bil bakom. Efter en liten bit ringde hon oss och sa att hon sett en bil i backspegeln som följt efter nästan hela tiden. Jag gasade på upp på deras gata och svängde in i en parkeringsficka. Hon stannde bredvid. När jag klev ur bilen såg vi att bilen som legat bakom sakta svängde in på samma gata där vi stod och att den närmade sig. Det var mörkt och svårt att se. När den kom lite närmare upptäckte vi att det var en polisbil. Då kunde vi inte annat än att bryta ut i ett hysteriskt asflabb.

- "Var det den DÄR som låg bakom mig??" utbrast min väninna.
- " Ja, det var inte värre" sa jag. Förföljd av polisen. Det måste varit otäckt för dig!"

Gud, vad vi skrattade! Sen gick vi in.

Klockan var närmare fem på morgonen när vi väl var hemma hos dom. Ingen av oss var speciellt trötta just då. Jag var glad över att vara hemma hos dom. Där kände jag mig trygg. Jag kunde koppla av. Vi tjejer la oss i dubbelsängen och gubben fick ta soffan. Vi låg och tittade på tv och småpratade en stund. Så småningom somnade vi.

Idag har jag mest bara legat på soffan. Har inte orkat göra nåt. Inte orkat tänka. Pratade med RVC bara. Berättade vad som hänt. Nu får det hända nåt med bostad. Socialtjänsten har inga lägenheter säger dom. Och jag kan enbart vända mig till min egen kommun. Dom ville sätta mig i nån stuga på ett vandrarhem vid nån sjö en timmes bilfärd härifrån. Ensam. Utan familj och vänner. Där skulle jag få bo. Men mina mardrömmar. Min panikångest. Jag sa att det inte går. Jag måste få känna mig trygg. Måste kunna ringa till nån om det krisar. Nån som kan komma till mig fort.

Jag får se vad som händer. Kan i vilket fall som helst inte bo kvar i lägenheten tills flytten är genomförd. Än så länge får jag bo här. Men vill ju såklart få iordning ett eget hem. Ett hem där jag kan känna mig trygg. Dit jag vågar ta mina barn. Ett hem som inte ligger på nedre botten.

Nu är det en dag i taget igen. En timme i taget. Nu är rädslan tillbaka. Med besked!