Jag måste läka!

Drömde om honom inatt. Han kom till mig. Han var arg. Det är precis som att drömmarna blir mer och mer intensiva nu när rättegången närmar sig. Han hotar mig. Han slår. Han vill få mig till att ta tillbaka allt. Han försöker skrämma mig. - "Din f*tta! Du vet varför jag är här. Du vet vad du måste göra! Gör du inte som jag säger slår jag ihjäl dig!" Det är ju inte så ovanligt att han är arg. Jag börjar faktiskt tröttna lite på hans dåliga humör nu. Han är ju jämt lika sur. Kan inte va skoj för honom heller. Tänk vad jobbigt. Att vara sådär grinig. Fy vad trist!

Jag vaknade svettig som vanligt efter den där drömmen. Men inte lika rädd som jag brukar. Mest irriterad. Låt mig för f*n få sova! Men han verkar inte fatta det. Tror inte det är plogat riktigt ända fram där! För han envisas med att komma tillbaka hela tiden. Vet inte hur jag ska göra nu faktiskt. De flesta nätter så är jag jätterädd när jag vaknar. Det känns som att han är kvar i rummet. Idag på dagen var det så. Kanske att jag var lite för kaxig när jag vaknade inatt. För han var ännu argare på dan. Då var jag livrädd när jag vaknade. Men nu efteråt minns jag knappt vad han sa. Bara att han hotade. Och slog. Han är så väldigt arg.

Natten till den 26:e juli har jag återupplevt många gånger i mina drömmar. Dom säger att det är ett sätt att bearbeta. Tyckte nog personligen att det räckte med att uppleva det EN gång. Men där drog man tydligen en nitlott. I en del av drömmarna får han tag på mig. Innan jag hinner kasta mig in i bilen. Han fäller mig. Försöker strypa mig. När jag kämpar emot tar han mitt huvud och dunkar det med all sin kraft mot asfalten. Jag vet inte hur många gånger jag har upplevt det nattetid. Även dagtid om jag slumrat till. I några av drömmarna regnar det. Blodet blandas med regnvattnet och rinner ner längs gatan. Ibland regnar det inte alls. Men blodet rinner ändå. Det är mycket blod.

I drömmarna kan jag till och med känna smärtan. Paniken när jag inte får nån luft. Skräcken när jag möter hans hatande blick. Rädslan när jag inser att jag kommer att dö. Chocken när jag inser att han VILL att jag ska dö. Jag är rädd när jag vaknar. Gråter. Då vill jag inte vara ensam. Det gör ont i hela mig.

Jag är så otroligt glad att jag är fri! Jag vet att jag gjorde rätt. För min egen skull. För mina barns. Jag är så glad för det! Men det gör ändå ont. Väldigt ont! Det får ta sin tid. Jag får låta det gå så lång tid som behövs. Det är många sår som ska läkas. Som kommer att börja blöda igen. Men tillslut är allt läkt. Det ska bli skönt. Men det dröjer. Måste ha tålamod. Måste ge det tid. Måste läka.