Hans bild börjar blekna!

Äntligen! Det är som att han åker in i dimman. Bort från mig. Snart är han bara den där fläcken som jag ska dölja med en vas liljor. Jag trodde det aldrig! Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle komma över honom. Jag trodde visserligen inte att jag kunde hamna i ett sånt förhållande. Det blir sällan som man tror. Jag var länge så säker på att han var den ende. Den ende som skulle stå ut med mig. Som skulle älska mig trots alla mina brister. Han stannade ju. Fast att jag var sådär värdelös och korkad. Han stannade fast att jag inte klarade av nästan nånting. Det tog ett tag för mig att våga. Att våga förstå. Våga se. Hur det egentligen var.

Jag skyddade honom. Fick höra från vänner att det inte var några bra tecken. Dom anade ju. Men jag skyddade och försvarade. Förklarade bort mina blåmärken. "Jag gick in i en dörr. Jag ramlade i trappan. Dörren blåste igen på min arm. Jag halkade på en isfläck." Bortförklaringarna var många. Nånstans visste jag redan då att mina vänner inte trodde på mig. Men vad skulle dom säga? Vad skulle dom göra? Beslutet var ju mitt. Bara mitt. Det tog ett tag. Men sen gick jag.

Ingen är gladare än jag över det idag. Nu lever jag ju igen. Nu börjar rädslan släppa. Saknaden kommer inte alls lika ofta. Jag är fortfarande inte arg. Känner inget hat. Vet inte om jag någonsin kommer att göra det. Jag tycker mest synd om honom. Synd om honom att han inte fattar att han förstör. Förstör för sig själv och alla som älskar honom. Jag tycker synd om honom som inte besitter förmågan att känna empati. Inte besitter förmågan att be om ursäkt. Säga förlåt.

Om jag blev ledsen av hans kritik och nedsättande kommentarer så brukade han alltid säga: - " Du kan f*n ALDRIG ta kritik! Du kan ALDRIG erkänna att du gjort fel. Du bara skyller ifrån dig och kommer med bortförklaringar!!"

Rätt intressant. Med tanke på att det var just det enda han gjorde i rätten. Skyllde ifrån sig. Han hade ju inte gjort nånting enligt honom själv. Det var ju lilla farliga jag som var boven. "Jag måste se alldeles förträffligt hotfull ut. Jag med mina 164 cm. Måste ju skrämma sk*ten ur alla stora och starka karlar!"

Nu kan allt bara bli bättre. Nu börjar mitt liv igen. Nu ska jag bli lycklig. Han försvinner längre och längre bort. Suddas ut. Bilden blir mer och mer otydlig. Snart är den nog helt borta. Så småningom får jag nog sova lite också. Slippa mardrömmarna. Det blir bra snart. Hans bild är som ett foto i ett gammalt dammigt album. Blekt och gulnat. Snart är det borta. DÅ är jag hel!