Min känslomässiga forsränning!

Jag åker inte längre berg- och dalbana med mina känslor. Jag är ute på en vild fors. Ensam. Jag måste hela tiden försöka styra båten för att inte krossas emot klipporna. Måste hela tiden ha koll. Inte slå runt.

Färden kan börja på morgonen. I en liten å. En lugn och stillsam å. Några fiskare ligger och sover i gräset medan flötena på deras metspön guppar på vattenytan. Där glider jag fram. Solen skiner. Helt plötsligt är det storm. Forsen rasar fram. Det dånar. Klipporna närmar sig och det är med nöd och näppe som jag undgår att krossas. Sen kommer vattenfallet. Det djupa, branta, livsfarliga vattenfallet. Jag sliter som ett djur för att styra bort min lilla flotte. Styra åt ett annat håll. Vill tillbaka till min sommar-å. Vill tillbaka till lugnet.

Mina känlsor är för många. För många att hantera. För många att förstå. Det är så fruktansvärt jobbigt att pendla så. Ena stunden stark. Nästa liten och svag. Ena stunden arg. Nästa bara ledsen. Ena stunden hat. Nästa hopplös kärlek. Ena stunden fruktansvärd rädsla. Nästa djup saknad. När ska det ta slut? Kommer det någonsin att ta slut? Jag hoppas det!

Jag är ensam i båten. Flotten. Jag vet inte hur man gör. Är rädd. Kan jag klara det? Kan jag undvika klipporna? Eller är dom oundvikliga? Kommer jag förr eller senare dundra in i dom? Ingen har några svar. Ingen. Inte ens jag. Jag önskar så att jag visste. "Efter tisdag. Då är det över. Då är det slut med det här!"

Det är inte så. Ingen kan säga hur lång tid det kommer att ta. Ingen vet.
"Det är en process!" Ja, det har jag hört 150 gånger. Men även en process har väl sitt slut. "En lång process är det. Lång!" Vad betyder det då?

Först berg- och dalbanan och nu forsränningen. Det var nästan bättre förut. Då kändes det inte lika hotfullt och osäkert att känna. Nu riskerar jag ju att krossas mot klippväggen. Det vore ju inte så kul. Ganska otrevligt faktiskt.

Jag får väl fortsätta försöka styra bort från klipporna. Fortsätta kämpa. Inte ge upp. Men armarna är bra trötta nu efter allt paddlande. Orkar snart inte mycket mer. Men jag kämpar ett tag till. Snart kanske stormen har bedarrat så att jag lugnt kan paddla hemåt igen.