Måste orka!

Jag måste! För barnens skull. För min egen. Jag kan inte ha barnen hos mig just nu. Det känns för otryggt. Dom lider av det. Jag lider av det. Vill nästan ge upp. Men samtidigt inte! Blir arg! Vill gå ut och ställa mig på gatan mitt i natten och skrika. "Kom då! Jag står ju här nu!"

Sömnen har återigen försämrats. Obehagskänslan när jag är ute har kommit tillbaka. Tillbaka på ruta ett. "Gå rakt i fängelse utan att passera gå!" Jag känner mig som en pjäs i ett sällskapsspel. Monopol. Jag kanske är strykjärnet. Eller skon. Äger inga fastigheter på Wall street. Bara ett konkurs-skadat väveri eller nåt sånt. Som har slut på garn. Jag skulle nog hellre vara en pjäs från nåt annat spel. Madicken-spelet kanske. Jag kan vara en sån där kringla. Lite söt och go. Eller Den försvunna diamanten. Då kan jag vara just den försvunna diamanten. Eller en smaragd. Då kan man glänsa lite. Men ska sanningen fram så är jag nog bara en spelpjäs från Fia med knuff. Ligger och rullar på golvet efter att ha knuffats av spelplanen.

Jag som trodde jag var påväg att vinna spelet. Var så nära mål tyckte jag. Men då vänder allt och man får vänta på sin tur och sen börja om. I mitt brädspel är alla andra pjäser väldigt färgglada, som det ska vara. Men inte jag. Jag fick den gråa pjäsen. Den som ingen skulle välja. Den som inte saknas om den tappas bort. Jag önskar att jag kunde bli borttappad ibland. Få lite lugn och ro. Få andas ut. Kunna ligga en hel dag utan att känna dåligt samvete.

Jag saknar mina barn. Det var inte så längesen dom bodde hos mig på heltid. Nu träffas vi inte alls lika mycket. Det tär på oss alla tre. Men jag kan ju inte ha dom hemma. I min lägenhet.

Efter regn kommer solsken säger dom. Det stämmer kanske. Man kan ju hoppas. Men å andra sidan är det en del talesätt som INTE stämmer i mitt fall... "Gräset är inte grönare på andra sidan". Det kan f*n inte vara nåt annat än grönare där. Här är det då inte speciellt färgglatt! "Man ska inte kasta sten i glashus!" Nä, inte genom folks fönsterrutor heller men vad f*n hjälpte det?"

Jag är så trött. Trött på allt just nu. Likgiltig. F*n, ska det vara så svårt att lämna mig ifred? Låta mig vara? Dom måste ju också tröttna nån gång. Tänk att vara en sån där bookmaker. Eller nån maffiatyp. Jag skulle tröttna på mig själv efter ett tag. Kila runt som en vettvilling och hota folk till höger och vänster. Jisses! Mycket skönare att ligga på soffan och glo på idol en fredagkväll.

Nu vill jag stänga in mig och vara ifred! Vill andas. Vill sortera. Vill fatta!
Jag ska orka. Måste orka!