Det närmar sig midnatt...

Då förvandlas kanske 3-åringen till en 32-åring igen. Droskan blir en pumpa. Hästarna möss. Men resten då? Försvinner skalet på bubblan också? Blir allt som vanligt? Bara för att JAG måste bli det?

"Vad är väl en bal på slottet?"

Tjaa, den är nog f*n så mycket roligare än det här! På en bal finns det massa väluppfostrade karlar. Såna där som öppnar dörrar och beter sig. Dom är alltid snygga också. Prinsar hela bunten. Just nu struttar det runt massa bönor på den där balen. Och jag ligger på alla fyra och mockar sk*t i källaren. Klart som f*n att jag hellre skulle vara DÄR!

Fast just idag skulle jag inte orkat. Idag behövde jag få vara ifred. Bli lämnad med mina tankar och känslor. För mycket att hålla reda på. För mycket att grubbla över. För mycket av allt. Idag ville jag inte prata. Inte med nån. Ville bara få vara ifred. Ville att det skulle respekteras. Det gör det sällan. Alltid nån som inte fattar. Som ringer ändå. Med sina problem. Jag kan inte städa upp nån annans sk*t när jag har fullt upp med mitt mockande! Varför är det så svårt att förstå?
Hur kan man säga det för att folk ska fatta? För att jag ska få lugn och ro? Ska jag behöva bli irriterad och otrevlig? Blir det bättre då? Jag vill inte det. Vill bara bli respekterad. Snälla! Respektera mig. Mina önskemål. Min vilja. Har fått nog av att inte få min vilja hörd!

Jag finns alltid där. Har alltid gjort. För alla. Men min kraft räcker inte till just nu. Den kommer kanske tillbaka. Men just nu finns den inte. Låt mig få isolera mig. Låt mig få läka. Bearbeta. Låt mig få komma när kraften finns. Då kommer jag. Jag lovar!

Det verkar inte som att förtrollningen bryts. Får nog vara liten ett tag till. Ska inte pressa mig. Ett litet steg i taget. En timme i taget. Varje dag räknas. Varje minut är ett steg närmare målet. Målet där jag möts av mig själv. Återförenas med den starka Jag. Den dagen kommer. Men inte idag. Idag ville jag bara vara liten.

Jag är fortfarande liten. Trots att klockan strax är midnatt!