Återfallet!

Jag är drogberoende! Trodde jag var fri. Men trillade dit igen. I tisdags. Jag har tagit mig ett återfall. Dom kallar det så. Just nu finns det ingen drog i världen som kan mäta sig med min. XX. Jag har varit beroende av honom länge nu. Och i tisdags blev jag påmind om hur bra min drog kunde få mig att må. Spelade ingen roll att avtändningen var smärtsam och fruktansvärd. Ruset var för bra. Ruset lyfte mig till skyarna. Jag älskade att vara där. Spelade ingen roll att mitt missbruk kostade för mycket. Att det tog för mycket av mig. Trasade sönder mig inifrån. Inget spelade längre nån roll. Bara min drog kom tillbaka! Jag behöver min drog för att överleva. Jag måste ha den! Gör vad som helst! Han får vara elak mot mig. Han får vara precis som han vill. Bara jag får känna det underbara ruset. Bara en gång till. En sista gång.

Det är precis så det känns. Man har ett beroende. Jag är beroende av XX. I mitt förnuft vet jag. Men min kropp skriker efter drogen. Jag gråter. Det gör så ont. Vill ha honom tillbaka! Det är fruktansvärt att känna så. Är så otroligt besviken på mig själv! Jag VET ju! Jag vet ju hur drogen får mig att må. Jag vet ju hur baksmällan känns. Jag vet hur det känns när jag kraschar. Men ändå. Ändå vill inte saknaden släppa taget. XX har makten igen. Han har återtagit allt. Hela mig. Det räckte med att drogen bara visades upp för mig på håll. Det räckte. Nu kan jag inte tänka på annat än att få tag på den. Min kropp värker och jag vet att jag skulle må bättre av ett endaste rus till. Bara ett litet.

Hur kan mitt förnuft och mitt hjärta tala så olika språk? Jag förbannar mig själv för känslorna. Är besviken. Vilken förlorare jag är! Jag vet ju. Varför i h*lvete kan inte hjärtat fatta?? Det känns som jag måste låsas in. Som jag håller på att bli galen. Vill inte känna såhär! Vill inte sakna. Inte älska. Vill bara dö!

Utan min drog är jag ingenting! Helt värdelös! Så känns det just nu. Jag som var så stark ett tag. Vet inte var den styrkan tog vägen. Just nu syns den inte till nånstans. Den är död! "Jag kanske aldrig blir stark igen. Jag kanske är sådär svag och värdelös som XX sa. Då är det ju ingen mening att fortsätta. Är enda sättet att överleva att jag fortsätter med drogmissbruket? Jag vill helst bli drogfri. Men klarar jag det då?"

Just nu känns det osäkert. Är så arg och ledsen på mig själv! Jag vet inte längre vem jag är. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. I mitt huvud ekar det. "Bort från drogen!" Men i mitt hjärta dras jag mot den.

"Varför blev det såhär? Varför?? Jag hatar mig själv!"