Hovrättsförhandlingen!

Nu är det gjort. Det är över. Mitt allra starkaste jag vågade inte följa med in i salen. Det var den lilla, rädda, gråtande och darrande jag som gick in istället. Det var frukstansvärt! Värre än den första.

Den här gången behövde jag inte se honom hela tiden. Vi satt inte mitt emot varann. Men jag mötte hans blick utanför. Hans kalla, psykande, hatiska blick. Jag började skaka när jag fick syn på honom. Jag kände hur tårarna brände innanför ögonlocken.

"Inte än! Jag kan inte börja gråta innan det ens har börjat!" Jag försökte ta några djupa andetag. Det var svårt. Jag bara skakade. Kände mig yr. Nu var det dags att gå in. Jag hörde hur hans handfängsel skramlade bakom mig. Jag ville inte titta dit. Ville inte vända mig om. Inte möta hans blick igen.

Ordföranden började, precis som i tingsrätten, med att ropa upp alla närvarande. Sen gick man igenom tingsrättens dom och punkterna som överklagats. Så småningom var det dags för mig att berätta. Igen. Jag ville inte gråta. Men tårarna kom. Jag fick svårt att andas och hjärtat slog så att det gjorde ont i bröstet på mig. Men jag berättade. Jag berättade om första gången han slog. Om första stryptaget. Jag berättade om mina känslor för honom. Varför jag aldrig anmält. Jag berättade om rädslan, om kärleken och om sorgen. Jag berättade allt jag mindes. Allt jag upplevt. Det gjorde ont att minnas. Att återuppleva. Men jag berättade ändå.

Jag skakade hela den dagen. Mitt huvud värkte och jag var trött. Jag fick lyssna på hans lögner. Hans lögner om hur det var jag som var våldsam. Som slängde ner honom i golvet. Om hur hysterisk jag var. Att han bara försökt göra sig fri. Freda sig. Han lät kall. Jag rös.

"Hur kan han säga sådär? Hur kan han medvetet sitta och ljuga? Hur kan han påstå att han någonsin älskat mig?"

Jag grät igen. När jag hörde hans ord grät jag. När jag mindes våra fina stunder grät jag. När jag kände slagen, skräcken och smärtan grät jag. Jag grät när jag tänkte på mina barn. Mina underbara små änglar som fått se. Fått se sin mamma förvandlas från stark och glad till liten och rädd. Fått se sin mamma bli slagen. Sparkad. Strypt. Nedvärderad och förnedrad. Då grät jag.

Jag ville därifrån. Bort från salen. Bort från XX. Jag kände hans närvaro. Han var nära. Men ändå så långt bort. Mitt hjärta slog när jag hörde hans röst. Den där rösten som en gång fick mig trygg. Lycklig. Varm. Den rösten ger mig bara smärta idag.

Jag känner sorg. Djup sorg. Sorg efter det som aldrig fanns. Som jag trodde fanns. Sorg efter det som kunde blivit men aldrig blev. Sorg och saknad efter XX. Den XX jag förälskade mig i. Den XX som älskade mig. Som var kärleksfull och varm. Jag känner saknad efter mig själv. Sorg över att jag är vilse. Inte kan hitta hem. Jag är nånstans därute, utan kompass. Vet inte vilket håll jag skall gå åt. Vilket håll jag ska vända mig åt. Jag vet inte. Jag är vilse. Borttappad.

Förhandlingen var lång. Jag ville bara hem efteråt. Min huvudvärk hade förvandlats till migrän. Jag mådde illa. Satt bara och blundade under bilfärden hem. När jag kom hem la jag mig bara på soffan. Då kom det. Jag fick hjärtklappning. Började må illa. Mycket illa. Mitt huvud höll på att sprängas och jag började skaka och gråta. Kunde inte sluta. Jag hyperventilerade. Hade svårt att få luft. Jag bara grät. Och skakade. Där låg jag ett bra tag. Försökte lugna mig. Hämta andan. Försökte sluta gråta men det gick inte. Jag vet inte hur länge jag låg. Tillslut lyckades jag ta med mig hunden ut till bilen och åkte hem till en väninna. Hon tog mig bara i sin famn. Bäddade ner mig i sin säng. Hon höll om mig hela natten. Strök mig över håret. Lugnande mig när jag drömde mardrömmar. Hon fanns där. Hela tiden. Det var skönt. Tryggt. Jag har inte känt mig så trygg på flera månader. Inte sen jag rymde.Hon fick mig lugn.

Jag har fortfarande huvudvärk. Är fortfarande trött. Ångesten har dämpat sig lite. Men smärtan finns kvar. Saknaden. Jag tänker på XX. Jag vill inte det. Vill bara få glömma. Få sova. Vila.

Nu är det över. Nu blir det inget mer. Nu är det dags för mig att få vila. Få gå vidare. Bearbeta klart. Jag vill bli hel. Stark.
Vill bli lycklig igen!