Nu får det f*n räcka!

"Varför är det jag som ska må dåligt? Varför är det jag som ska sakna? Jag kan ju bara bli starkare utan en XX i mitt liv! Jag behöver ingen som honom! Jag klarar mig själv! Alldeles utmärkt faktiskt."

Abstinensen börja lugna ner sig. Jag minns ju hur mycket skada drogen gjorde. Jag minns ju alla sömnlösa nätter. Alla tårar. All smärta. Jag vill inte leva så igen. Jag vill inte vakna på morgonen, se mig själv i spegeln och fråga mig vem jag är. Vad jag har blivit. Jag vill inte. Jag TÄNKER inte ha det så! Jag vet att det finns annat som kan ge mig lyckorus. Annat som kan ge mig styrka istället för sorg och smärta.

"Varför ska jag nöja mig med det sämsta när jag kan få så mycket bättre? Nån som respekterar mig. Min vilja. Mina drömmar. Nån som vill dela dom med mig. Varför ska jag nöja mig med smärta och sorg när jag kan få lycka och värme? Varför?"

Jag ger mig inte! Jag har inte slutat kämpa. Det tänker jag aldrig göra! Jag kämpade till och med för XX. För oss. Jag försökte. Jag hoppades. Jag önskade. Ända till sista andetaget. Jag gav inte upp. Han tog död på det. Han hade chansen. Många chanser. Men ville inte ta dom. Det är inte mitt fel. Jag tänker sluta klandra mig själv. Jag har mig själv att tänka på nu. Min själv och mina små. Vi förtjänar bättre. Mycket bättre.

Nu har jag fått nog! Har tillräckligt med mina mardrömmar. Min rädsla. Jag tänker f*n inte sitta här och sakna honom också. Inte en chans!

Jag vet att saknaden kommer titta fram då och då. Men jag tänker inte se det som ett bakslag. Jag ska se det för vad det är. Ett steg i processen. Processen att glömma XX och det som har varit. Lämna honom bakom mig för all framtid. Han kommer alltid vara en del av mitt förflutna. Men han kan inte styra mig längre. Han kan inte styra mina känslor. Min vilja. Jag styr själv. Jag är den som bestämmer. Han ska inte få ha den makten längre. Det är inte kärlek. Kärlek kan göra ont. Men inte såhär ont! Då är det inte kärlek.

Jag älskade XX. Av hela mitt hjärta. Det kan ingen ta ifrån mig. Det vill jag inte. Men det var då. Jag kommer att komma över honom. Det vet jag. Jag kommer att kunna gå vidare med mitt liv och bli lycklig. Älska igen. Kunna känna tillit. Han har förstört mycket hos mig. Inuti mig. Men jag tänker bygga upp det igen. Han kan inte själa min vilja att älska. Min förmåga att känna. Den tänker jag har kvar. Den är en del av mig. En viktig del.

För XX var jag inte viktig. För honom kan jag inte ha varit nånting! Men jag vet att det finns dom som tycker jag är viktig. Mina barn! För dom är jag det viktigaste som finns. För dom är det viktigt att jag mår bra. För mina vänner är jag viktig. Dom lider när jag lider. Dom tycker om att lyssna när jag pratar. Dom hånar mig aldrig när jag gråter. Dom skrattar när dom hör mig skratta. Jag behöver inget annat. Jag har allt jag behöver just nu. Nu ska jag bara bli hel igen. Nu orkar jag inte sakna mer. Orkar inte ha abstinens efter något som ändå bara skadar. Orkar inte vara beroende längre!
Nu får det f*n räcka!