Reparationsarbete pågår!

Gående hänvisas till andra gångbanan.

Ja, så är det. Just nu orkar jag inte med massa folk som springer omkring och lämnar fotavtryck i min nylagda cement. Vill lägga ny grund. Måste det.

Mina mardrömmar är tydligen en del i bearbetningen. En annan del är att gå tillbaka och återuppleva allt från början. Men i vaket tillstånd. Medvetet gå tillbaka och berätta. Känna. Tänka. Uppleva. Jag som tyckte jag upplevt tillräckligt av det där. Ack så jag bedrog mig. Vill ju bearbeta det. Men vill samtidigt bli av med det bara. Slippa minnas. Men jag måste. Lite till bara. Tills monstret har dött. Sen blir det lugnt.

Ibland känns monstret övermäktigt. Känner mig helt försvarslös. Men jag har en alldeles egen armé. Mina vänner. Dom står bakom mig med spikklubbor, lansar och svärd. Beredda till strid för min skull. Mina soldater är ett bra gäng. Dom tar hand om mig när jag är svag. Det är ett lojalt gäng. Nästan som rövarna i Mattisborgen. Vi sitter där runt matbordet och sjunger och skrattar bakom ryggen på våra motståndare. Dom har förståelse när jag är ledsen eller arg. När jag kastar mat i väggen. Jag gillar mina rövare!

Idag ska jag träffa mina barn. Dom är ett par riktiga rövare dom också. För dom är jag Lovis. Mysmamman som sjunger Vargsången för dom och vaggar dom till sömns. Tänk att dom kan se mig som en sån otrolig trygghet när jag själv ser en trasig, väldigt liten, grå människa i spegeln. Deras tillit till mig ger mig styrka. Den väcker min vilja att kämpa vidare. I deras ögon är jag superwoman. Både snygg, tuff och världens snällaste.

"Skulle nog hellre vara Catwoman. Hon är liksom lite "hot" på nåt sätt. Ska nog fråga barnen om jag inte kan få vara deras catwoman istället. Dom tycker nog att jag är tillräckligt häftig för att klara av uppgiften!"

Min äldsta ringde just. Hon undrade när vi ska ses. Hon ville ses på en gång. Men jag ska till RVC idag. Sen ska jag hämta mina smårövare. Åh vad jag ska krama på dom då! Dom är bra att ha när det känns tungt. Dom påminner mig om att jag har en anledning att fortsätta. En anledning att inte ge upp. Jag behöver bli påmind om det ibland.

Jag kämpar vidare. För min egen skull, för deras. För alla som inte orkar. Jag kämpar för dom. Jag kommer att fortsätta kämpa även när cementen torkat. Då får alla som har en ostadig grund komma och stå på min stadiga. Då är det jag som är stark.

Det kommer ta ett tag. Reparationsarbetet har bara påbörjats. Det är många lager som ska stärkas innan grunden är klar. Men sen. När cementen stelnat och grunden är stadig. Då. Då är jag redo. Redo att återta makten. Livet. Redo att försöka våga igen.

Men tills dess vill jag inte att det trampas runt i den våta cementen. Orkar inte börja om hela tiden. Så låt mig arbeta i min egen takt. Jag talar inte om för någon annan hur dom ska sköta sina jobb. Låt mig sköta mitt på mitt eget sätt!

Jag ska spinna!

02:34. Kan inte sova. Sov en stund. Nån timme eller två. Vaknade av att XX dök upp. Som vanligt. Nu vill jag inte sova mer. Kan inte. Jag undrar hur länge det kommer vara såhär. Vill härifrån nu. Börja om. Lämna det gamla bakom mig. Återvända till livet. Så som jag vill ha det. Som jag vill leva. Som jag hade tänkt leva.

Är så trött. Kan inte läsa. Bokstäverna rörs ihop till en enda massa. Titta på tv går inte heller. Förstår knappt vad dom säger. Ibland är det som att dom pratar övertydligt och långsamt men jag förstår ändå inte. Klockan tickar så högt att det ekar. Alla ljud är extra starka. Tror jag håller på att bli galen. Huvudet värker. Hela kroppen värker. Är spänd hela tiden. Ständigt på min vakt. Jag hoppas så att det slutar snart.

"Du måste rycka upp dig nu! Du måste börja leva!"

Fattar dom inte att jag inte vill nåt hellre? Att jag kämpar varje dag, varje minut för att jag ska komma dit? Är det nån som på allvar tror att jag vill ha det såhär? Men sluta pressa mig! Det går inte fortare för att nån annan säger vad som måste ske. Tvärtom! Varför är det så svårt att förstå?

Pressen gör mig tokig. Vill bara bli lämnad ifred! Vill få kämpa i min egen takt. Låt mig få ta ett steg i taget. I min egen takt. Spring gärna i förväg och möt mig vid mållinjen. Men jag kanske inte har konditionen att springa lika fort!

Jag är för trött för att svara på frågor just nu. Det är samma frågor hela tiden. Mina krafter går åt till att försöka hålla mig vaken. Till att inte tappa förståndet. Till att försöka komma ihåg saker som i vanliga fall inte är några problem att minnas. Mina krafter räcker inte till för att svara på frågor. För att trösta. För att förklara. Tanken är nästan tom. Jag kör på ångorna nu.

Snart är jag fulltankad och kör på autobahn igen. Då får ni se upp! Men jag kommer inte att plocka upp vem som helst. Inte när jag är nylackad och fin. Inte riktigt värt att riskera att nån annan tar över ratten när man ligger i 160 blås. Inga fler krascher! I framtiden är det enbart JAG som kör!

Klockan tickar. Natten är snart morgon. Ingen sömn inatt heller. Kanske ska försöka få lite vila ändå. Har ju så ont i huvudet. Är så rädd att han kommer tillbaka bara. Hade jag varit fulltankad och nyservad hade jag bara gasat över honom. Men det är jag inte. Jag är fortfarande inne på verkstan. Sårbar. Min lilla motor ligger där på verkstadsgolvet i tusen delar. Det kommer att ta tid för mig att plocka ihop den. Kan inte ett smack om motorer! Men jag måste lära mig och det tänker jag göra! Jag tänker plocka ihop mig själv. Jag tänker bli hel och jag tänker fungera bättre än någonsin! Jag ska spinna som en katt. "Motorer spinner väl? Jag är rätt säker på det. Rätt säker på att jag har hört killar säga sånt."
Jag ska i allafall spinna!

Förvisad till imperfekt!

Det blev jag. Först var jag älskad. Nästan hyllad. Jag var underbar. Den vackraste. Den bästa. Plötsligt var jag inte det längre. Jag vet inte när det ändrades. Eller varför. Men helt plötsligt var jag obetydlig. Bortglömd. Mina ord räknades inte. Ingen hörde, ingen såg. Åsikter hade jag nästan inga. Inte längre. Jag brukade ha det. En vilja brukade jag ha. Men den försvann. Var ingen idé att vilja nåt längre. Det var ju ingen som brydde sig om det.

När slutade han bry sig? När slutade han älska? När slutade han tycka att jag var viktig? Att jag räknades? När gick vårt liv över till en vardag av förolämpningar och slag?

Jag gav mig tillslut. Jag kunde ju inte vinna striden. Han var den starka. Han hade alltid rätt. Lika bra att ge sig. "Hellre fly än illa fäkta". Jag tog emot slagen istället. De giftiga orden som han laddade bössan med. De fysiska slagen. Jag tog bara emot. De gånger jag försökte göra mig fri blev det värre. Det blev inte bättre för att jag gjorde som han sa. Han bad mig hålla käften. Jag höll käften. Men ändå fortsatte elakheterna hagla ner över mig. Jag vande mig. Jag visste hur jag skulle undvika kulorna när dom kom vinande. Jag lärde mig att inte gräva min egen grav. Att inte väcka den björn som sov. Jag lärde mig allt sånt. Jag tassade på tå. Hela tiden. Fick panik om han började bli arg eller irriterad. Gjorde allt för att rädda situationen. Helst innan den utbröt. Ibland misslyckades jag. Dagen efter var jag blå.

Det var min vardag. Vad kunde jag klaga på. Han älskade mig ju. Innerst inne älskade han mig. Jag hade ingen rätt att klaga på honom. Då blev han ju sårad. Han som var så underbar. Jag var tvungen att tycka det. Tvungen att säga det. Han gjorde inget fel. Det var ju mitt fel. Det sa han ju. Och det lät ju bra. Hans förklaringar. Jag fick skylla mig själv. Det var jag som hade förstört allt det fina. Jag var aldrig nöjd. Bara gnällig. När blev jag det? Det var jag ju inte från början.

Då var jag så lycklig. Han var så varm. Vi var lyckliga.
Men han tog död på det. Han respekterade det inte. Han dränkte min kärlek i sitt hat. I sin ilska. Han lät min själ förblöda. Han såg på när livet rann ur mig. Viljan att leva. Han hånade och svek. Jag var ingenting. Jag som en gång var allt.
Var helt plötsligt förvisad till imperfekt.

Snart är det dags!

En dryg vecka kvar. Den fruktade dagen närmar sig. Jag fattar ju att det måste göras. Det måste det. Men jag vill inte. På nåt sätt är det som om tiden saktat ner lite. Just nu skulle jag vilja att det var över. Att jag redan hade klarat av det. Så att jag kunde gå vidare. Måste klara av den här sista veckan. Sen kan jag lämna det bakom mig. Men det är svårt att tänka så. När man på samma gång inte vill uppleva det igen. Möta hans iskalla blickar. Höra hans lögner. Jag vill inte påminnas. Vill glömma allt. Vill fortsätta med mitt liv. Mitt och barnens. Bli hela. Bli lyckliga. Jag vill känna mig levande. Just nu känner jag mig inte levande. Jag känner mig bara trasig. Vart jag än går och vad jag än gör påminns jag hela tiden om hur min verklighet ser ut.

Jag flydde en gång. Flydde från min verklighet. Men nu går det inte att fly längre. Jag är fast. Kommer ingenstans. Inte förrän jag läkt lite mer. Inte förrän jag hittat nyckeln för att ta mig in i bubblan. Då kanske jag kan komma vidare. Ingen idé att fly. Ingen idé att försöka.

Jag får väl ge det lite tid. Det är så dom säger i alla fall. Kan inte pressa fram nåt. Det får väl ta den tid det tar då. Men jag vill få må bra nu. NU! Jag vill slippa känna oro. Slippa känna rädsla. Våga gå ut som vanligt utan att känna mig iakttagen. Vill få sova igen. Vill kunna slappna av igen. Allt har ju blivit så annorlunda. Allt känns så infekterat på nåt sätt. Livet som jag kände till det existerar inte längre. Drömmen är borta.

"Kommer den någonsin komma tillbaka? Kommer jag någonsin vara lycklig över att leva?"

Just nu är det svårt att känna lycka. Det går inte. Jag kan hålla skenet uppe och vara glad korta stunder men på insidan gråter jag fortfarande. Hela tiden. Själen blöder. Vissa dagar mer. Idag blöder själen lite extra. Blir fysiskt trött av blodförlusten. Yr. Illamående. Blek. Jag vet inte hur mycket blod jag klarar av att förlora. Dags för nästa blodtransfusion.

Jag hoppas jag hinner fylla på tillräckligt med blod inför rättegången. Annars dör jag nog. Det känns så. Vissa dagar har jag knappt nån styrka att andas känns det som. Hur ska jag överleva. Måste få sova!

Första slaget!

Varför blev allt såhär? Varför såg jag det inte hända? Jag brukar få den frågan ibland. - "När märkte du att det inte var som det skulle?" Mitt svar är: Jag märkte det aldrig. Inte förrän det var försent. Jag trodde det skulle vara sådär. Att det var mitt fel. Jag försvarade honom. Jag skyddade honom. Varför? För att jag älskade honom. För att jag var så övertygad om att han älskade mig. Men skyddade han mig då? Försvarade han mig? Det behöver jag inte ens svara på.

Ibland får jag frågor som: - "Brukar du falla för såna killar?" eller - "Är du en sån tjej som gillar bad boys?"

Ja, brukar jag svara. - "Jag brukar leta efter dom. Jag brukar sätta in kontaktannonser och specifikt söka mig till den typen av män. Jag tycker dom är så mysiga!"

Att frågan kommer upp kan jag tycka är väntat ibland. Men inte när den kommer från dom som känner mig. Inte när den kommer i en anklagande ton. Då kan jag känna mig lite arg faktiskt. Jag vill inte bli placerad i nåt j*la fack! Jag har inte gjort nåt fel! Det är HAN! Jag anklagar ju redan mig själv. Varje dag. Med såna kommentarer växer bara skammen. "Ja, det ÄR kanske mitt fel. Jag kanske borde förstått. Jag kanske borde varit mer uppmärksam."

- "Man ska alltid gå vid första slaget!!"

Tänk om alla XX skulle klappa till på första dejten. Skulle inte vara många av dom som skulle ha några flickvänner då. Första slaget? Det finns ingen sånt. Det första slaget märker man inte ens av. Det träffar inte i ansiktet. Inte nånstans på kroppen. Det träffar själen. Är inte så hårt. En svag liten örfil till att börja med. När själen fått tillräckligt många örfilar blir slagen hårdare. Själen får djupa sår. Men man har inte märkt det. Det gör så ont därinne men man förstår inte varför. Man försöker förstå det. Man försöker förstå varför man är så ledsen. Man är ett öppet sår. Då sticks kniven in i själen. Den vrids runt. "Det är ju mitt eget fel! Det är ju JAG som gör honom arg och ledsen. Jag är ingen bra flickvän." Den där kniven sticks djupare och djupare in och själen börjar sakta förblöda. När själen nästan förtvinat är man svag. Man har ingen motståndskraft. Det är som att gå in i ringen med brutna armar, brutna ben och en sjuh*lvetes influensa! DÅ kommer första slaget. Det som träffar ansiktet. Men man kan inte försvara sig. Man är så svag. Så sjuk. Man skäms. Kan inte berätta det för nån. Det finns ju bara en anledning till blåmärkena. JAG var anledningen. Det var MITT fel. Då är det lika bra att man är tyst. Lika bra att man tar emot det. Ingen idé att käfta emot. Då blir det bara värre. Kniven sitter kvar. Den dränerar själen på liv. På glädje. Slagen kommer tätare. Dom blir hårdare. Hänsynslösare. Tillslut är man ett vidöppet sår och blodet pulserar ut. Det sipprar ut i golvbrunnen tillsammans med ens liv. Ens tro. Ens kärlek. Hopp. Man förtjänar inte bättre. Man har det bästa man kan få. Han är en stor människa som står ut med en. Man själv är en ynklig ursäkt.

Jag såg mitt liv försvinna. Det rann iväg. Ut i ingenstans. Det ville jag inte. Jag var tvungen att sätta stopp. Jag var tvungen att fly. Det gjorde jag. Natten till den 26:e juli. Då tejpade jag ihop min trasiga själ. Nu håller den på att läka igen. Ibland måste man få några blodtransfusioner. Det får jag bl a på RVC. Det känns som när musiken går alldeles för långsamt men helt plötsligt hamnar i rätt tempo igen. Där är jag nu. Mitt tempo är sakta påväg tillbaka. Är inte riktigt där än. Men snart så. Då kommer min själ ha läkt. Ibland kanske ärret kommer att gå upp. Men då sätter jag dit ett plåster. Det kommer att gå bra. Kniven är utdragen och snart har blödningen avstannat. Snart är jag på fötter igen. Snart är jag stark. Snart är jag JAG!

Jag tror min bubbla är tillbaka.

Fast den här gången lever jag utanför bubblan. Jag sitter och tittar på alla människor som går förbi därinne. Dom har normala liv. Dom är lyckliga. Här utanför är det grått och kallt. Men därinne, hos alla andra, är det varmt. Där är det liv. Jag tittar på alla människor som lever. Som vill leva. Där, i den trevliga verkligheten. Min verklighet är inte så trevlig. Jag önskar så att jag fick vara med om livet så som dom upplever det. Vill så hemskt gärna få komma in i bubblan. Men jag vet inte hur man gör. Vet inte hur man tar sig in. Finns ingen jag kan fråga. Ingen som kan hjälpa mig. Jag måste själv hitta dörren. Jag fryser. Är helt ensam härute.

Jag vill inte vara stark längre. Jag orkar inte försöka. Det gör ont. Jag är trött. Hur länge måste jag kämpa? Vem plockar upp mig när jag faller sönder? Vem kan jag luta mig mot när jag inte orkar stå? Mina vänner. Men nu vill jag inte belasta mer. Dom har sina liv. Sina familjer. Jag vill inte längre vara med. Så känner jag idag. Just idag vill jag vända mig om och gå. Gå så långt bort ifrån bubblan som jag kan komma. Inte se mig om. Inte minnas. Ingenting. Vill bara bort. Vill bara glömma.

Jag önskar att jag aldrig hade träffat XX. Han tog sönder den där glada, starka tjejen. Jag saknar henne. Men just idag känns det som att hon inte kommer tillbaka. Han har förstört allt. ALLT!

"Jag undrar om hon skulle vara samma tjej om hon hittar hem. Om hon nånsin kommer kunna le igen. Med hela hjärtat. Jag undrar om hon kommer våga känna tillit igen. Om hon kommer våga älska. Jag undrar om hon kommer tillbaka. Jag tror inte det. Det känns som att hon är död. Idag känns det som att XX dödade henne!"

Det är en helt annan tjej som är här. En liten. En trasig. En rädd och ledsen. Hon står utanför och tittar in. Står här i kylan och vet inte hur hon ska ta sig härifrån. Hon gråter. Idag gråter hon lite extra. För just idag förstod hon att hon står utanför bubblan.

Måste hitta vägen in. Måste hitta hem.

Extra ensamt efter barnen.

Träffade mina barn idag. Det var jättemysigt! Blir alltid fylld av sån värme när jag träffar dom. Det är många frågor som kommer. Dom undrar mycket hur jag mår. När jag ska flytta. Det är svårt för dom att förstå. När vi satt i bilen påväg hem från skolan sa storasyster helt plötsligt: - "Mamma, varför blev XX sådär galen??" "Jag vet inte", svarade jag. Då sa hon: - "Hade han rabies eller??"

Dom tyckte väldigt mycket om honom. Han kunde vara jättemysig med dom. Precis som han kunde med mig. Men dom tyckte inte om när han var arg. Då blev dom rädda. Men dom har förstått att det inte är så snällt att slå nån, eller säga dumma saker till nån. Så dom förstår varför han inte längre finns i våra liv. Men dom har inte glömt honom. Varken det goda eller onda. Det har inte jag heller. Det onda är det jag minns bäst. Det påminns jag ju om varenda natt.

Sov inte mycket inatt heller. Önskar så att mardrömmarna kunde ta slut nån gång. Tycker jag ser gammal och sliten ut. Blek. Och trött. Svårt att koncentrera mig. Glömmer bort saker. Jag vet att det är sömnbristen. Och den kommer av rädslan. Svårt att få bukt med då. Måste få lugn och ro. Få börja om. Få komma ifrån allt. Åtminstone ett litet tag. Ladda batterierna.

Jag hatar att gå ut. Vänder mig om hela tiden. Känner mig fortfarande iakttagen. Det vore ju kul om man kände sig iakttagen för att man var världens haksläpp. Då kanske man kunde uppskatta den känslan. Men jag känner mig inte speciellt snygg. Bara trött och tråkig.

Åh vad det är ensamt när barnen har åkt. Då blir det plötsligt så väldigt tomt och tyst. Dom är fina mina barn. Mina smålökar. Det är två skojiga figurer det där. Dom är så glada hela tiden. Så oskyldiga. Det gör så fruktansvärt ont när jag tänker på vad dom fått vara med om.

Det är mycket som gör ont just nu. Och det kommer att vara så ett tag säger dom. Dom som vet. Jag längtar tills det inte gör så ont längre. När jag kan känna igen mig själv igen. Jag längtar tills jag är tillbaka. Saknar den jag var! Jag vill så gärna bli hel nu. Det är så jobbigt att vara trasig. Känns som om jag måste hålla hårt i mig själv för att inte falla sönder. SÅ trasig är jag!
Jag får inte pressa mig själv. Det är tydligen viktigt. Jag måste få ta min tid. Sörja. Vara arg. Sörja igen. Gråta. Skrika. Tycka att livet är pest. En dag kanske pesten dött ut. Då kommer jag vara glad att jag gav mig själv tid.

Saknar mina små. Är extra ensamt när dom åkt.

RVC! Vilken räddning!

Imorse var jag på RVC igen. Ville begå självmord när väckarklockan ringde eftersom jag inte fått många timmars sömn som vanligt. Lyckades dock hasa mig ur sängen och på nåt vänster kom jag även in i duschen. Hon såg att jag var trött. Jag som trodde jag gjort ett bra försök att dölja det men smink..men hon är för bra! Det går inte att komma undan med mycket där inte. Eller så är jag bara j*ligt kass på att lägga en schysst make-up! Så kan det ju kanske vara.

Det var i allafall väldigt skönt att prata med henne. Hon hann nog inte med att säga så mycket idag. Jag var så trött och märklig att jag pratade på i 190. Stackars henne. Hon såg ju faktiskt lite trött ut när jag gick. Men hon har nog vant sig vid mig nu.

Vi var överens om en sak. Jag måste få bukt med sömnen. Men hur får man det då? Jag VILL ju inte sova. Han kommer ju alltid när jag sover. Han kommer visserligen när jag är vaken också. Men oftast när jag sover. Jag ska få börja gå hos nån som kan sånt här ÄNNU bättre. Nån som kan få bukt med problem som posttraumatisk stress och sånt. Det känns lite läskigt. "Sånt får ju dom där soldaterna som krigar i Irak. Inte JAG! Man måste ju vara med om nåt allvarligt. Nåt traumatiskt, för att drabbas av sånt!"

Tydligen så har jag varit med om nåt traumatiskt. Flera gånger. Men framförallt natten när jag rymde. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Aldrig! Och det har satt sina spår. Det är jobbigt att försöka förstå det bara. Jobbigt att acceptera det. Jag vill ju inte vara här. Inte ha varit med om det här. Jag vill leva ett normalt liv. Men just nu ÄR det inte normalt. Det är jobbigt.

Jag vill komma bort. Skulle vilja ta mina barn och resa bort. Till värmen. Efter rättegången. Bara få komma bort. Vila upp oss tillsammans och få ta hand om varann. Men det går ju inte. Har inte råd. Kommer nog inte ha råd förrän barnen går i pension. Tänk vad gammal jag är då. Det känns som man bara kämpar och kämpar utan att komma nånvart. En del verkar ha det så förspänt. Men dom ser det inte själva. -"Åh fy va' jobbigt...den här månaden kunde vi bara spara TRE av ungarnas barnbidrag!!" -"Åh, f*n.. jag har just lagt ner varsin femtio-öring i barnens spargrisar...boendespar, du vet. Dom kommer kunna skaffa eget..år 3078!!"

Två veckor kvar nu. Till rättegången. Jag har klarat det i tre månader. Då kan jag nog stå ut i två veckor till. Vi pratade om det imorse. Min stödperson och jag. Hon påminde mig om att jag faktiskt överlevt EN rättegång och tiden både före och efter. Hon har en vana att påminna mig om såna där smarta och bra saker. Hon är riktigt bra! Jag ska fixa det! Jag ska orka! Hon peppar och tror på mig. Det ger mig styrka. Det påminner mig om att jag inte är ensam.

Hon är en riktig räddning!

Mardrömmarna blir bara värre!

För varje natt som går blir drömmarna värre och mer intensiva. Barnen skadas. Hunden förgiftas. Och allt sker för att jag ska ta tillbaka allting i hovrätten. Hoten kommer hela tiden. Imorse var jag tvungen att skicka ett sms till barnens pappa och fråga om dom mådde bra. Det gjorde dom ju såklart. Men känslan jag hade när jag vakande var fruktansvärd. Att inte veta var dom var. Att bara veta att dom förmodligen var livrädda. Jag sa till deras pappa att jag nog inte kommer klara av det här längre. Men han sa att "Det kommer gå jättebra!!". Han är alltid så trygg och stark. Tänk om jag var sån. Det skulle ju kännas bra. Alla poliser som jag har träffat har också varit sådär lugna och trygga. Dom har varit proffsiga. Dom har skänkt massvis med lugn till mig. Himla bra människor, dom där poliserna. Flera av mina vänner har sagt: "Men herregud, Maddox! Nu när du ränner på polisstationen hela tiden så får du ju ta och fixa dig en RIKTIG karl!"

"Tjaa.. jag skulle ju hellre ha en karl som bekämpar brottsligheten istället för en som promotar den. Jag skulle ju hellre ha en karl som vill få slut på drogerna än en som drar in sk*ten i näsan! Hellre en karl som FÅR bära vapen än en som gör det ändå.
Min mamma skulle nog tycka bättre om en sån karl också!"

Men om jag ska ha en karl i mitt liv får det nog vänta en stund till. Först måste jag ju bli fri från den här. Han ska sluta tramsa runt i mina drömmar på nätterna. Det är faktiskt j*vligt jobbigt!
Bara EN rättegång till. Sen får det nästan räcka. Dagen D är snart här. Domedagen känns det som. Min dödsdom har jag redan skrivit på. Det har gått tre månader sen dess. Och fortfarande bor rädslan kvar inom mig. Det är ju tur att jag har NÅN stark dag lite då och då. Men sömnen då? Den vill jag också få snart.

"Tänk om jag somnar i rättssalen! Det skulle ju vara ganska förskräckligt! Tänk vad tokigt det skulle se ut."

- "Vi bryter för paus för målsäganden har somnat!"

"Tänk om man skulle snarka helt hejdlöst. Det vore nog inte så bra."

Det är klart jag inte somnar! Det måste vara sömnbristen som får mig att tänka knasiga tankar. Men det vore ju lite pinsamt. XX satt och gäspade under första rättegången.
"Han var nog lite trött. Man kanske inte sover så bra i häktet. Men det är ju inte mitt fel! Han kanske har fått en hård madrass och då kan det kanske vara lite bökigt att somna. Jag har en tempurmadrass men inte f*n somnar jag för det! Nä, det har nog inte med madrassen att göra."

Jag är trött. Och väldigt yr. Höll på att svimma när jag reste mig förut. Hunden undrade vad jag höll på med. Det gjorde jag också. Det gick bra. Jag fick bara sätta mig igen. Det snurrar fortfarande, men nu sitter jag ju.

Imorgon ska jag till RVC. Det ska bli skönt. Måste få prata av mig lite. Jag pratar bra med henne. Hon lyssnar bra. Och så säger hon ju fantastiskt bra saker. Det är ju allra bäst när hon säger att jag är lite fin och sånt. Men hon säger annat också. Som är smart. Hon är smart.
Det ska bli väldigt skönt att träffa min smarta stödperson imorgon. Då får jag ventilera!

Nu är det kväll. Och jag vågar inte gå och lägga mig. Mardrömmarna. Dom har ju blivit så mycket värre!

Mardrömmar, mardrömmar, mardrömmar...

Jag är så fruktansvärt trött. Varför kan inte mardrömmarna bara ta slut nån gång? Jag har blivit slagen, sparkad, hånad, förnedrad, hotad och dödad på en j*la massa olika sätt nu. Varje natt. Kan inte finnas så många sätt kvar nu. Vaknade tidigt imorse efter ett par timmars sömn. Svetten rann och jag grät när jag vaknade. Jag kämpar emot. Är så trött. Men vill inte sova. Ibland önskar jag att det fanns nån här. Nån med en trygg famn som kan trösta efter en mardröm. Ibland önskar jag att det var XX. Men helst nån annan tror jag. Nån som luktar gott. Nån som är bra på att trösta. Nån som inte struntar i mig när jag är ledsen. Nån som inte är elak när jag väcker honom mitt i natten och är rädd. Nån sån skulle det vara. Nån som skulle få mig att känna mig trygg. Det är bättre än att känna sig rädd. Och ledsen. Trygg och glad skulle jag vilja vara.

Men vem skulle orka med en trasig tvåbarnsmamma. XX gjorde inte det. Och ändå var det han själv som tog sönder mig. Jag var bara skräp. Jag var inte värd nånting. I hans värld var jag en nolla. Jag var nån som man inte behövde ta hänsyn till. Jag kände det som om jag var osynlig och stum. Han varken hörde eller såg. Han ville inte. Han brydde sig inte om mig. Man bryr sig inte om sopor! Jag undrar varför han inte gjorde sig av med sina sopor. Det brukar jag göra. Det gjorde jag! När mina sopor började ruttna och stinka för mycket så slängde jag ut dom! Inte vill man väl ha ruttnande sopor i sin säng!! Nä, FY så äckligt!

Jag ångrar inte att jag lämnade honom. Inte för en sekund. Men det är fortfarande ett sår. Dom som kan sånt här säger att det kommer ta ett tag. Ett rätt bra tag. Att såren delvis kommer att läka men ändå göra sig påminda ibland. Det kan jag kanske leva med. Bara jag slipper mardrömmarna. Det har nästan gått tre månader nu, sånär som på några dagar. Det har inte gått en enda natt utan att han besökt mig. Vill så gärna få sova. Sova en hel natt. Vakna utvilad. Utan huvudvärk och frossa. Får byta sängkläder i ett kör. Borde bli sponsrad av VIA.

Nä, jag måste försöka få lite krafter inför rättegången. Den närmar sig. Snart är det dags. Inte alltför lång tid kvar. Min mage gör ont. Mitt huvud sprängs snart. Mina ögon svider och jag är yr. Låt mig bara få en enda natts sömn. En natt är allt jag ber om.

Jag är så fruktansvärt trött. Vill bara få sova!

Så mycket för en stark dag...

Fick i allafall vara stark ett litet tag. Men idag kom ett bakslag. Saknaden kom tillbaka! Varför??
Det är så förvirrande. "Det är helt normalt." Så varför känner jag mig så onormal då?
Jag KAN ju se vad han gjort. Vad han sagt. Men det går inte att hata. Inte idag. Trots mardrömmarna varje natt så vaknar jag med en saknad. Efter honom.

"Men du är mänsklig. Du kan känna empati och du har förmågan att älska!"

Men hur långt kom jag på det då? Ett totalkrossat hjärta. En söndertrampad dröm. En sönderslagen själ och en rejäl dos fysiska blåmärken.

Man kan bli arg på den man älskar. Man kan tycka att den man älskar är den största drummeln som går i ett par skor. En del lever en livstid tillsammans. En del bara ett tag. Men de flesta önskar inte livet ur den de älskar. De flesta hotar inte att slå ihjäl den de älskar. Den man lovat sin trohet och kärlek till vill man inte skada. Men det ville han. Han önskar livet ur mig. Han hotade att slå ihjäl mig. Fler än en gång trodde jag att mitt liv var påväg att slut. Det svartnades framför mina ögon.

En del av mig är glad att vara fri. En del av mig saknar. Det är tomt nu. Ensamt.

"Du måste ut och träffa folk. Du kan inte må dåligt längre. Du måste ryckas upp. Tänk inte ens på honom. Han är ett sjukt j*la svin. Han är en psykopat. Du måste...!

Jag måste tydligen väldigt mycket. Alla dessa frågor. Jag orkar inte.

"Hur mår du? Men..är du TRÖTT?? Har du inte sovit inatt? Nu mår du väl bättre? Va? Har han överklagat?? Varför då?? Hur känns DET då? " osv...

Jag mår SKIT! Ja, jag är SK*T-TRÖTT!! Nä, sover inte överhuvudtaget NÅN natt!! Nä, mår inte ett dugg bättre!! Ja, han har överklagat? Ring häktet och fråga varför!!! Hur det känns? Jorå, jag tänkte fira ikväll!! VAD TROR DU?????

Jag har bett om att få slippa frågorna. Jag orkar inte svara. Jag orkar inte heller höra 25 olika amatör-analyser om hans psyke. Jag är inte ett bollplank. Har heller inte lust att vara ett uppslagsverk! Jag pratar när jag är redo. Jag går ut på krogen när jag är redo. Jag rycker upp mig när jag är redo. Inget kommer att ske under press!

Just idag känner jag saknad och vill få göra det. Vill bli lämnad ifred med mina känslor. Mina tankar. Dom är mina. Mina egna!

Idag saknar jag. Idag känns det tomt. Idag var jag inte så stark.

Bilen...!

Kom hem rätt sent ikväll. Var hos en väninna på middag. Det var skönt att tänka på nåt annat. Att skratta lite. Men det är ju bara för en stund. När jag kom hem såg jag bilen igen. Det är tredje gången nu. Samma bil. Fast på en annan gata vid mitt hus. Såg att det satt några i. Dom följde mig med blicken. Obehagligt? Nä. Nu börjar jag tröttna! NU är jag arg! RIKTIGT arg! Är det nån som vill nåt så varsågod och kom fram och säg det då! Det skulle vara kul att se deras reaktion när dom istället möts av en fyrbent skyddsvakt. Och en J*LIGT förbannad tjej! Ja, nu får det f*n räcka!! VEM tror han att han är? TROR han att jag tänker vika mig för några banala maffia-psykningar??

"Ja, jag VET att ni ser mig. Jag vet att ni VILL synas. Men just nu skrattar jag åt er. Fatta det! Kom med nåt konkret istället! Säg nåt! Sitt inte där som några maffia wannabes! Patetiskt!!"

Just idag är jag inte rädd! Inte det minsta! Bara arg! Jag ska kliva in i rättssalen med huvudet högt! Jag VET vad som är rätt. Jag VET vad som har hänt. Jag tänker än en gång berätta min histora. INGEN skrämmer mig till tystnad! Jag gör det här för MIN skull. För mina barns skull och för alla dom som önskar dom gjort det eller kommer att behöva göra det! Idag känner jag mig stark. Kanske inte imorrn. Men det är en annan dag. Jag ger mig inte! Jag fortsätter kämpa!

Än har hon inte gett sig. Det krävs mer än så. Jag kämpar inte bara för mig själv. Viljan i mig är starkare än hoten! Ingen skrämmer mig till tystnad. INGEN! Jag har tejpat knogarna och satt på mig handskarna.

Välkommen in i ringen!!

Mörkret...

Det är extra ensamt när det är mörkt. Det är extra tyst också. Nu kommer tankarna. Rädslan blir mer påtaglig. Det är lättare på dagarna. Då är det ljust. Och inte så tyst. Jag vill inte längre leva i min overkliga verklighet! Jag vill inte ha varit med om det här. Jag vill leva i en lycklig verklighet. En utan djupa, blödande sår. En dag. I en annan tid. Då ska jag leva!

Det är jobbigt att vara ledsen. Jag vågar inte riktigt vara det. Jag blir rädd att han ska höra det. Håna mig. Klaga på mig. Jag vet ju att han inte kan det. Men det sitter djupt. Riktigt djupt. Han hånar mig ju till och med i mina drömmar. Ibland undrar jag om han hade rätt trots allt. Jag gråter ju. Ofta. Det kanske inte ÄR normalt. Han tyckte jag skulle söka hjälp. Han sa att jag var onormal. Jag trodde det tillslut. Jag var säker på att han förtjänade nån som var normal. Nån som var glad. Och tacksam. Nån bättre än jag! Jag var värdelös. Klarade inte av nånting. Gjorde aldrig nånting rätt och jag var korkad och trög. Dom såren är mycket svårare att läka än blåmärkena. Dom såren är djupare. Blöder mer.

Min kärlek till honom har svalnat. Men smärtan finns kvar. Och rädslan. Kommer jag någonsin våga tro igen? Våga älska? Jag hoppas det! Han har inte lyckats förstöra min vilja.

Jag känner mig lite arg idag. Arg för att jag är ledsen. Det är inte så kul att vara ledsen hela tiden. Inte när man vill vara glad! Jag vill vara glad! Mina känlsor får mig att bli galen. Ibland vill jag bara gråta. Ibland vill jag kasta hundbajs på XX. Ibland kan jag skratta och le. Men bara på utsidan. Just nu gråter jag. För det är mörkt och ensamt.
"Jag måste tro på att det blir bättre. Jag måste våga kämpa vidare. Jag KAN inte ge upp nu! Om jag tappar tron så tappar jag mig själv. Vad ska jag kämpa för om jag inte tror att det blir bättre? Det kommer att bli bättre. Måste bara få vila först. Måste få lämna det bakom mig. Hovrätten. Sen är det över. Flytt. Sen får jag vila. Jag och mina barn behöver få lugn och ro. Vi behöver få landa. Snart så."

Det stod om mig och XX i vår lokaltidning för en tid sen. Jag fick en chock! Hade ingen aning om att dom skulle trycka en artikel. Hur kan dom göra så? Dom hade skrivit detaljer. Inga namn, men mycket detaljer. Det var så förnedrande att läsa. Kunde dom inte talat om att dom tänkte trycka artikeln åtminstone? Han kommer aldrig tro att dom gjort det på eget bevåg. Ytterligare en anledning för honom att hata, att vara arg, att vilja hämnas. Det tar aldrig slut. Ibland känns det så. När jag börjat slappna av kommer nästa smäll. När jag läkt från den kommer en till. Ungefär som att leva med XX. Men då måste ju sista smällen komma nångång. Så att jag får lugn och ro sen. Jag måste stå på benen tills sista fighten är över. Sen får jag vila.

Så småningom kanske mörkret inte är ett hot längre. Kanske inte lika ensamt och tyst. Har aldrig tyckt illa om mörkret. Men nu gör jag det. Då kommer demonerna. Och så vet jag att natten närmar sig. Jag vill inte att det ska bli natt. Måste sova. Kan inte. Vågar inte!
Mörkret är min fiende just nu. Men så småningom blir det bättre. Det måste det bli!

Vågar inte somna!

Har legat i sängen i nästan 3 timmar utan att kunna somna. Jag tror jag är rädd att somna. Jag vet ju att han kommer då. Jag är så trött att det känns i varenda muskel. Men det går inte. Vill inte möta honom mer. Jag hatar att vara ensam just nu. Skulle vilja ha nån här som kan vara vaken med mig en stund. Som jag kan dricka lite te med och prata bort rädslan med. Då kanske jag skulle våga somna. Det blir extra ensamt på natten. Inte ens tv:n är speciellt rolig längre. Hunden sover som en gris så honom kan jag inte prata med. Han dricker sällan te ändå. Katten är bara sur. Tror hon har pms. Man kan inte gärna ringa nån såhär dags. Vad ska man säga? - "Hej! Det är jag! Va' gör du?" (??) Nä, det går ju inte.

Jag har försökt med det mesta. Att ligga och läsa. Men det fungerar inte. Minns inte ett ord av vad jag läser. En gång glömde jag till och med bort vilken bok det var! Tar jag piller för att få sova så försvinner ju inte drömmarna. Dom finns kvar, men är svårare att vakna upp ifrån. Ibland tror jag att jag håller på att bli galen. Att jag totalt håller på att tappa förståndet!

Jag hör och ser XX överallt. Känner mig iakttagen vart jag än går. Det är rätt jobbigt faktiskt. Det spelar ju ingen roll om jag sover eller är vaken. Han dyker upp som gubben i lådan hela tiden! "J*la irriterande gubbe det där! Jag undrar hur HAN sover om nätterna. HAN lär ju inte ha några mardrömmar. Eller kanske. Gumman i lådan."

Jag måste försöka sova. Måste försöka våga!

Idag kom kallelsen!

Kallelsen till hovrätten. Nu kom verkligheten ikapp än en gång. Snart kommer jag sitta mitt emot honom i en rättssal igen. Få gå igenom allting in i minsta detalj. Bli utfrågad om allt. "Hur gick det till? Hur hamnande du då? Var träffade sparken? Var träffade slaget? Hur länge? Var stod ni? Fick du blåmärken? Gjorde det ont?"

Jag vill inte! Inte en gång till. Alla säger att jag kommer klara det. Det kanske jag kommer. Men jag vill ändå inte! Jag vill inte möta hans kalla, mördande blickar. Jag ryser vid bara tanken.

Igår grät jag för första gången på länge framför en annan människa. Det var min stödperson på RVC. Vi pratade om XX. OM vad han gjort. Mot mig, mot barnen. Hur han har fått mig att må. Fått mig att känna. Då brast det. Då kom den skakade sockerdrickan igång igen. Jag fortsatte gråta när jag kom hem. Såret har gått upp och det blöder. Hela jag känner mig infekterad. Om det ändå fanns antibiotika mot såna infektioner. Mot såna som XX. Han är som en elak bakterie. En parasit. Även när han är borta så sitter biverkningarna i ett bra tag. Det tar ett tag att återhämta sig efter en sån infektion!

Jag träffade mina barn idag igen. Det var mysigt. När vi satt i bilen påväg hem från skolan frågade min äldsta: - "Mamma, när ska du gifta dig?" - "Tjaa...när jag hittar en bra karl!" sa jag. Då sa lillasyster: - "Men mamma, du HAR ju en karl! XX!!" Jag hann inte säga nåt förrän storasyster sa: - "Hörrudu, *lillasysters namn*! HAN är faktiskt ingen karl!!!" Jag kunde inte låta bli att småle..sen bytte vi samtalsämne.

Jag har svårt att koncentrera mig på saker. Jag tänker bara på den kommande rättegången. Den skrämmer mig. Jättemycket! Jag vet ju att jag har gjort det förut. Men hoppades så att jag skulle slippa gå igenom det igen. Jag har ju redan berättat! Varför måste jag utsättas för det där igen? Får ont i magen redan nu. Ändå är det några veckor kvar.

Jag är så trött. Vill så gärna vila men får ingen ro. Hela tiden rädd men jag vägrar låta rädslan ta över! Jag känner press på mig. Vet inte varför. En del har krav på mig. Krav att jag ska finnas där. Att jag ska ställa upp. Dom sliter och drar i mig från olika håll. Men jag orkar inte. Mina krafter är slut. Min reservgenerator har gått igång. Min kropp värker av sömnbrist. Alla dessa mardrömmar. Dom dyker inte bara upp när jag sover. Jag kan sitta framför tv:n och helt plötlsigt får jag ett slag i ansiktet, en spark i magen. Jag hinner inte sova mer än ett par timmar innan jag vaknar av andnöd. Tror att jag ska dö. Jag är så utmattad att jag mest bara ligger vissa dagar. Vill inte ha det så. Jag som brukade vara så pigg och aktiv. Det blir kanske bättre snart. Jag tänker inte ge upp! Men jag måste få vila snart.

Idag ringde det på dörren. Jag blev alldeles kall. Det ringde många gånger men när jag tittade i titthålet så var det ingen där. Jag öppnade försiktigt dörren och utanför stod en blombukett! En av mina underbara vänner hade skickat blombud till mig. Till MIG! "Till en otroligt underbar människa, mamma & vän som kommer finna sin styrka igen!" hade hon skrivit på kortet. Jag blev varm ända in i själen! TACK!

Vad skulle jag göra utan Er i mitt liv. Ni delar med Er av den kraft Ni själva har, bara för att jag ska orka! Hur ska jag någonsin kunna visa min tacksamhet? Tack för allt! All kärlek. Allt stöd.

Jag försöker förbereda mig inför nästa rättegång. Jag vet ju vad det innebär nu. Skillanden den här gången är att jag KAN vara förberedd på ett annat sätt. Det är bara den dagen, sen är det över. Sen kan jag lämna det bakom mig och gå vidare. Bli fri från infektionen. Jag SKA klara det. Förbereder mig på att salen kommer vara full av hans vänner. Då fyller jag den med mina. "-Brudens eller brudgummens sida?"

Jag måste bara klara mig fram till rättegången. Sen är det klart. Sen är jag fri.
J*la kallelse! Den ligger där och påminner mig. Jag visste att den skulle komma. Det visste jag ju. Men var den tvungen att komma just idag?

Försöker resa mig!

Jag försöker. Jag vill hitta mig sjäv igen. Min styrka. Men varje gång jag är påväg upp är han där och drar ner mig igen. I mina drömmar. I min rädsla. Telefonen ringer. Dolt nummer. Bara tystnad. Jag sitter kvar i 24 sekunder men ingen säger nåt. LÅT MIG VARA IFRED!

Jag vill ju bara få läka! Jag vill få leva mitt eget liv! Jag vill få leva!

Han kom till mig inatt igen. Den här gången möttes vi i tunnelbanan. Han slet tag i min arm. Jag skrek att han skulle släppa mig. Försökte ta mig loss. - "Du kommer inte undan! Det vet du!"
Han slog och han sparkade. Han förnedrade. Jag skrek på hjälp. Men ingen gjorde nåt. - "Dom kan inte se dig. Dom kan inte höra dig. Det är bara du och jag nu!" Jag såg mig omkring och upptäckte att ingen såg mig. Dom gick bara förbi. Ingen såg, ingen hörde. Jag försökte komma undan men han är för stark. Plötsligt var det tyst. Vi var hemma i vardagsrummet. Han satt i soffan. Jag på govlet. Jag bad om att få gå. Jag försökte låta len på rösten. Sa att jag bara skulle gå till affären, att jag snart skulle komma tillbaka. Jag tittade mot dörren. Den var ju så nära. Om jag bara hann. Om jag var riktigt snabb kanske jag skulle kunna ta mig ut. Plötsligt står han på golvet och tittar ner på mig. - "Du kommer inte härifrån!" Han visste vad jag tänkte. Han vet allt! I nästa stund tar han tag i mitt hår. Sliter upp mig från golvet. Han tar tag om mitt ansikte med en hand. Hårt. - "Hör du vad jag säger? Du stannar här!" Jag försöker ta mig loss med det gör honom bara ännu mer arg. Han slänger mig med all sin kraft in i väggen. Jag sjunker ner på golvet och gråter. Men han är inte färdig. Han sparkar och slår. Sliter mig i håret. Talar om för mig hur värdelös jag är. Jag har en hand över min hals. - "Nej! Snälla!" Men han är för arg. Han hör inte min bedjan. Min kläder är röda av mitt blod. Mitt huvud pulserar av smärta. - "Snälla! Förlåt! Jag stannar hos dig! Jag lovar! Jag ska aldrig lämna dig!" - "Håll käften, din j*la f*tta!!"

Jag gråter. Det VAR bara en dröm. Men jag kände ju igen mig. Jag kände igen smärtan, rädslan. Jag kände igen hans ilska. Hans empatilöshet. En gång har han hjälpt mig när jag svimmat. En annan gång vaknade jag upp på köksgolvet och han står och tittar på mig, fnyser, tar ett kliv över mig och går iväg. Jag blir ledsen när jag minns sånt. Men inte för mig egen skull. Jag blir ledsen för den andra tjejen. Den som låg där på köksgolvet. Hon var inte jag. Inte mitt riktiga jag. Mitt riktiga jag är påväg tillbaka. Starkare. Tuffare. Den starka tuffa tjejen tittar ner på XX när han ligger i rännstenen, fnyser, tar ett kliv över och går vidare. Vidare mot ett lyckligare liv. Ett liv fyllt av kärlek och respekt. Ett liv fyllt av lycka!

Jag KOMMER att resa mig!

Ilska!

Jag känner ilska. En vän sa till mig att ilskan är bra. Den ger mig kraft. Det är nog så. Idag har jag varit arg. Arg på allt och alla. Men mest på XX. Vem är han att tala om för mig vad jag klarar av och inte? Vem är han att lägga hand på mig eller mina barn? Vem är han att sitta och vara arg på MIG? Känna sig sviken av MIG?

"Om jag har svikit HONOM, vad har då inte HAN gjort sig skyldig till? Jag öppnade upp mitt hem för honom. Jag släppte in honom i mitt liv, i mitt hjärta. Mina barns hjärtan. Hur återgäldade han oss? Han slog oss. Skrämde oss och tryckte ner. Och det är JAG som varit illojal och svikit?"

Det är mycket skönare att vara arg än att gråta. Men ilskan håller bara i sig en kort liten stund. Sen blir jag ledsen igen. Jag sörjer. Sörjer över mina barns smärta. Sörjer mitt gamla jag. Sörjer kärleken jag aldrig fick. Men jag sörjer inte längre honom. Honom vill jag aldrig mer se. Han förtjänade oss inte. Han förtjänade inte att få mina barns villkorslösa kärlek. Men det är mitt förnuft som känner så. I mitt trasiga hjärta låter det lite annorlunda. Där är det mest gråt och smärta. Och väldigt mycket rädsla.

Mina barn saknar honom. Mycket. Jag säger att det är ok. Att man KAN tycka om nån som har gjort nåt dumt. Jag kan inte tillintetgöra deras känslor så som han gjorde med mig. Dom måste få sörja i sin egen takt. Det är ok att prata om honom hemma hos oss. Det måste vi få göra. Vi måste få känna, sakna, gråta och vara arga. Vi måste! - "Mamma, kommer du ihåg när XX slog dig såhär!? Gjorde det ont? Så får man faktiskt inte göra!"

Nä, det får man faktiskt inte. Det gör så ont i mig att dom sett och hört allt. Har svårt att förlåta mig själv för det. Jag hör lillaysters ord till polisen hela tiden.- "Han lagg på mamma och sa NU LIGGER DU NER!! Han var arg då!" Sen hör jag HANS ord. - "Hur kan du va' så in i h*lvete dum i huvet så du ställer till en scen när ungarna är hemma?! Nu väckte du dom oxå! Du är ju f*n psyksjuk! Det är DITT eget fel! Hör du det? Det är DITT fel att barna fick se det här! Hade du bara lyssnat....." och så höll det på.

Var det mitt fel? Den frågan ställer jag mig fortfarande. Varje dag! Ibland känns det som att det VAR mitt fel. "Om jag bara hade varit tyst istället. Hade jag inte börjat gråta och sagt att jag tyckte han var elak så kanske..." En del av mig vet. Men en större och starkare del kämpar emot. Är det så att jag VILL klandra mig själv? Blir det lättare då? Men det blir det ju inte. Enligt lagen så finns det bara EN syndabock. Och han blev dömd. Men varför kan inte JAG döma honom då? Varför sitter han inte bakom lås och bom i mitt inre? Där inne springer han ju fritt. Jagar mig fortfarande. Trycker fortfarande ner mig. Misshandlar mig varje natt. Varför?

Jag vill inte ha det så längre. Jag vill stänga in honom, låsa dörren och kasta nyckeln. Men det går inte. Så fort jag blundar så åker dörren upp och där är han. Så fort jag somnar känner jag slagen och hör hoten. Jag har fått piller att sova på. Men det blir bara värre. Man blir så trött och mardrömmarna går det knappt att vakna ur. Nä, då ligger jag hellre vaken.

Jag ska till RVC imorrn. Det ska bli så skönt! Det är värst såhär efter helgen. På helgerna ska man ju vara med sin familj. Och vara glad. Jag är bara glad korta stunder. När nån berättar en rolig historia. Då skrattar jag. Men bara med ansiktet. Inuti gråter jag. Jag är så trött på att gråta. Ingen får se det. Bara min hund. Han är nog också trött på det nu. Fast han säger inget iallafall. Inte som XX. Hunden visar inte om han är trött på gråten. Han bara tröstar. Han är trogen också. Slåss inte speciellt mycket. Blir aldrig arg på mig för att jag glömt bajspåsarna hemma. Han tycker jag är rätt bra faktiskt. Han VILL att jag ska må bra. Ligger nedanför min säng och håller mig sällskap om jag inte kan sova. Vi kan prata om allt, jag och min hund. Han lyssnar väldigt bra och dömer mig inte. Det är ju schysst!

"Det är lite som samtalen på RVC nästan. Fast där får jag ju råd också förstås. Hunden brukar inte säga så mycket när vi pratar. Det skulle ju vara märkligt. När jag tänker efter så är det inte alls som på RVC."

Jag måste helt klart få lite ordentlig sömn snart!

En "Nu ger jag upp"-dag!

Tillbaka hemma! Ensam. Det fungerade inget bra på kvinnojouren. Av flera anledningar. Har ingenstans att vara där jag känner mig trygg. Min hund får inte vara med mig på jouren. Så nu är jag här igen. Önskar jag bodde åtminstone ett par trappor upp. Då skulle man kanske våga dra upp rullgardinerna nån gång ibland. Nu är dom ständigt nere. Vill inte synas. Vill inte finnas alls just nu! Jag försöker vara stark. Tänka att jag har gjort rätt. Men just idag är det svårt. Just idag är en dag då jag tvivlar. Tvivlar på mig själv.

Jag drömde inatt igen. Om rättegången. Jag vill inte! "Tänk om man kanske kunde få byta med nån. Eller ska man kanske bara fly. Gömma sig. Inte dyka upp. Men det förändrar ju ingenting. Då har han lyckats! Då har han fått mig att ge upp. Jag vill inte vara rädd längre. Jag vill inte vara ensam!"

Jag var och handlade med mina barn igår. Vi skulle köpa lördagsgodis. Det var massa barnfamiljer och kärleksfulla par överallt i affären. "Dom ska nog gå hem och ha lördagsmys. Laga en god middag, titta på en film. Sitta och mysa och skratta tillsammans." Är det så? Är det bara jag som går hem och sitter ensam och rädd? Just nu är jag plågad av tomheten, ensamheten. När vi levde ihop längtade jag efter den. Men nu är jag rädd för att vara ensam. Det är ju så mörkt. Vill inte besvära mina vänner med mer gråt nu. Gråter för mig själv istället.

Idag var en dag när allt bara kändes hopplöst. Jag vet ju att de bättre dagarna dyker upp ibland. Försöker tänka på det. Tycker inte om att vara ledsen. Jag är van att få höra hur gnällig jag är. Att jag grinar hela j*la tiden. Om jag antydde att det berodde på honom blev han jättearg. Det slutade alltid på samma sätt. Och varje gång var det JAG som bad om förlåtelse. Jag bad om förlåtelse för precis allt! "Förlåt för att jag är en sån plåga så att du måste vara elak mot mig! Förlåt för att jag är så korkad som inte fattar vad du säger! Förlåt för att jag älskar dig så mycket att jag inte vill att du ska gå! Förlåt för att du blev tvungen att knuffa, sparka och slå för att jag inte lyssnade. FÖRLÅT!"

Var tog JAG vägen? Den som jag känt så många år. Den som aldrig skulle låta sig bli illa behandlad. Alltid har stått på sig. Jag vet inte vem jag är längre. Tvivlar på mig själv igen. "Eftersom jag inte sa ifrån tidigare, betyder det att jag egentligen förtjänande behandlingen jag fick?" Nä! INGEN förtjänar det! Alla bråkar, alla blir oense. Men alla slåss inte! Alla är inte elaka och varför skulle just JAG fötjäna det?

Jag vill inte ge upp. Jag vill orka. Men var hittar jag kraften då? Får mycket kraft genom mina barn. Det ger mig lite kraft att trösta dom. Att mysa med dom. Att köpa lördagsgodis med dom. Och att skratta med dom. Men den kraften finns bara där en kort stund. Efter att dom åkt är den snart borta! Då är det bara jag igen. Jag och ensamheten.

"Kanske blir det en bättre dag imorgon. Jag hoppas det! Idag var det inte så bra. Det regnade hela dagen. Jag hade huvudvärk av all gråt. Låg mest på soffan. Men imorgon kanske är en sån där dag som är lite roligare." Vissa dagar är ju bättre. Det VET jag ju. Men idag kunde jag bara inte sluta gråta. Jag gråter inte efter honom. Förut ville jag inget hellre än att han skulle se mig. Trösta mig. Hans ord gjorde ont och hans slag gjorde ondare. Då grät jag efter honom. Efter kärlek. Det gör jag inte nu. Jag undrar inte längre hur han mår. Han kan må hur han vill. Det bryr jag mig inte om! Varför skulle jag göra det? Han bryr sig inte om mig! Han sitter inte där och undrar, oroar sig. Han kan sitta där och vara arg. Varsågod! Jag bryr mig bara om mina barn och mig själv. DET är mitt ansvar! Inte han! Han är vuxen och får ta sitt eget ansvar. Han har inte visat mig någon empati. Totalt struntat i att han fullkomligen krossat mig. Min energi är för dyrbar för att läggas på honom.

Nä, det är inte honom jag gråter över. Jag bara gråter. Det är nånting i mig som gör ont. Ett sår som inte vill läka. Och det smärtar nåt fruktansvärt. Det var lättare förut, när jag hade blåmärken och sår. Det är lättare att hantera sån smärta. Den kan man lindra med värktabletter om det är riktigt illa. Man kan dölja blåmärken och låtsas som dom inte finns. Men inte den här smärtan. Den går varken att lindra eller dölja. Inte idag iallafall!

Idag är ensamheten tung. Blåmärkena i min själ gör riktigt ont idag!
Idag är en "Nu ger jag upp"- dag!

Jag är så trött!

Mina känslor går från stark och hoppfull till gråtande och redo att slänga in handduken. Ska det VARA såhär? När går det över? Det finns tydligen inga svar på det.
"Men vad säger statistiken då? Det tycks ju finnas siffror på det mesta. Då måste det ju kunna gå att läsa nånstans hur länge man är rädd, hur länge man sörjer eller hur länge man kan älska en man som slagit och förnedrat. Det spelar väl ingen roll att allt än individuellt. Att alla människor är olika. Att det skiljer sig från fall till fall. Eller? Folk pratar ju hela tiden om statistik!"

Jag är trött på statistik. Jag är trött att jag ska förväntas må bra. Vara glad. Vara ett stöd. Jag är bara trött. Jättetrött. Låt mig bara få vara ifred.

Jag drömde om honom inatt igen. Jag besökte honom i häktet. Han var mjuk och go'. Vi pratade. Vi kom överens. Men nånting hände. Det blev tyst och mörkt. Jag var ensam med honom. Inlåst. Och han blev plötsligt arg. Ingen hörde mig skrika. Det fanns ingen annan där. Bara han och jag. I hans cell. Jag hade ingenstans att ta vägen. Ingen jag kunde be om hjälp hos. Jag skrek och grät men ingen kom. Han bara slog. Han sparkade och skrek. Jag hade hört allt förut. Kände smärtan igen. Han förnedrade mig och jag bad honom sluta. Men han bara fortsatte. Jag hade ingenstans att ta vägen. Ingenstans att fly. Jag var fast. Hans ögon var kalla men ha log. - "Äntligen får jag döda dig!" sa han. Han tryckte handen mot min hals. - "Ingen kan hjälpa dig nu! Du är min! Du kommer inte härifrån!" Sen fick jag ingen luft. Jag visste att jag skulle dö.

Jag vaknade av att jag satt i sängen. Var alldeles kallsvettig och kippade efter luft. Jag hade bara sovit i två timmar men vågade inte somna om. Jag orkar inte mer nu. Varför kan han inte bara lämna mig ifred? Jag har ju lämnat honom. Varför lämnar han inte mig? Han plågar mig fortfarande. Ständigt. Varje natt kommer han till mig. Hotfull. Ursinnig. Han slår och han sparkar. Han vill se mig död.

Jag kommer inte undan, har ingenstans att fly. Jag är fast. Ingen kan hjälpa mig, ingen hör min gråt. Precis så var det. När vi levde tillsammans. Jag var fast. Ingen kunde hjälpa mig för ingen visste. Jag blev tvungen att hjälpa mig själv. Och det gjorde jag. "Men varför känns det som jag fortfarande är fast? Som att jag inte kommer undan hans ilska?"

Jag är rädd hela tiden. Vet inte hur jag ska komma ur det. Vill sudda ut honom från mitt minne. Riva ut de sidorna ur boken om mitt liv. Men det går inte. Han finns. I allra högsta grad! Han är levande, verklig. Och det han gjort är verkligt. Det var ingen dröm. Det var en mardröm, men en verklig mardröm. En mardröm som hände på riktigt! Den är inte över än. "Kommer den någonsin att vara över? Kommer jag någonsin att våga leva fullt ut igen? Jag gråter."

Jag vill bara få lugn och ro. Få vila. Mitt huvud värker och jag är trött.
Jag är så fruktansvärt trött!

Allt är annorlunda!

Det gick så fort! På kort tid förvandlades allt till en mardröm. Ibland har jag nästan önskat att jag gått tillbaka. Inte för att jag vill leva med honom, utan för att mina krafter börjar ta slut. Rädslan. Den äter upp mig inifrån. Nu kan jag inte ens bo kvar hemma. Vad hände? NÄR hände det? Allt är så overkligt. Min verklighet är overklig!

Mina barn lider. Deras mamma är trasig. Jag försöker att inte klandra mig själv, men det är svårt. Jag ska träffa dom imorrn, mina små. Jag saknar dom. Sist jag träffade dom satt min yngsta och tittade på mig länge, la en liten hand på mitt ben, lutade sitt lilla huvud åt sidan och frågade: - "Mamma. Känner du dig ledsen för att XX inte bor här längre?" Dom är så kloka, barn. Dom läser av varenda liten millimeter av ens ansikte. Varje signal. Dom vet.

Jag vill inte att dom ska lida. Att DOM ska träffa en XX. Att dom ska behöva gå igenom samma h*lvete som jag gör just nu. Det vill jag inte! Men hur gör man? Vad säger man? Det går ju inte att förutse. Storasyster tycker visserligen att killar är rätt larviga varelser. Men lillasyster har varit karltokig sen hon föddes! När hon var fem sa hon till mig: - " Mamma! När jag blir stor ska jag ha jättebombertuttar och MASSOR me' karlar!!" - " Men GUD va löjligt!", sa storasyster, då sju år. Jag skrattade så tårarna rann.

Ja, det är väl nåt visst med karlar. När dom inte kliar sig på förargelseväckande sätt och ger ifrån sig enstaviga läten. I mitt liv ska det så småningom kanske finnas en man. En snäll en. Han FÅR klia sig om det känns viktigt. Han kan göra märkliga kroppsljud om han behöver. Men bara han är snäll! Jag tänker inte bli bitter på män! XX var EN av miljarder män på denna jord. Nog ska det väl finnas NÅN därute som förstår att jag inte är så dum. Då, när jag är redo. När jag har läkt. Nu vill jag bara bli hel.

"Varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Var jag så hemsk som XX sa?"

Nä! Jag VET att jag gjorde ALLT för att det skulle fungera. Jag slog inte honom. Jag försökte inte trycka ner. Jag var snäll. Och omtänksam. Allt det som jag önskade att han skulle visa MIG. Jag fick det ibland. Ibland var allt så bra. Men bara tills det inte var det längre. Då var det väldigt dåligt! - "F*N va du gnäller hela tiden!! Vi har väl ett normalt j*la förhållande??" Jag visste redan när han sa så att han hade fel. Han hade jättefel! Men jag vågade inte säga nåt. Jag visste att det inte var normalt att bråka som vi gjorde. Det var inte normalt att slå den man älskar. Det var inte normalt att trycka ner den man lever med. Inget var normalt! Men jag vågade inte säga nåt. Han hade alltid rätt. Han visste alltid bäst. Tills jag fick nog. Då vågade jag!

Jag lämnade honom! Jag flydde! Trots att jag älskade honom så att det värkte i hela mig, så vågade jag! Jag behöver inte honom. Jag klarar mig alldeles utmärkt på egen hand. Han fick mig att tro att jag inte skulle klara mig. Att jag skulle dö utan honom i mitt liv. Men än så länge lever jag. Det är ju trevligt!

"Men..om han hade så fel om det. Då kanske han även hade fel om det andra. Jag kanske inte ÄR så värdelös. Jag kanske är ganska smart ändå. Jag har ju klarat av att vara ensamstående mamma i flera år. Pluggat heltid, och sen jobbat heltid. Jag kanske inte är så tokig ändå.!"

Jag har vänner och familj som stöttar mig, som älskar mig. Jag klarar mig! Jag ger mig inte!

Den som vill är välkommen att möta mig i ringen för att försöka bevisa motsatsen. Men var beredd på en sjuh*lvetes fight! Den här tjejen låter sig inte besegras i första taget!!

Allt ÄR annorlunda. Nu. Men snart blir det som vanligt igen!

Ytterligare en tung dag.

Idag var en ganska tung dag. Regn och rusk. Både utanför och inuti. Jag flyttar in på en kvinnojour imorrn. För att få andas ut och känna mig trygg. Det händer så mycket konstiga saker här och jag behöver få vila. Jag hoppas det går. Jag har tänkt mycket på XX. Saknar inte alls som jag gjorde igår. Tänker på saker han kunde säga, saker han gjorde.

Om jag blev ledsen för orden han sa så kunde jag inte ta kritik. Han sa så. Han var tvungen att vara elak för att det skulle gå in i min korkade, tröga skalle. Det var så han sa. Jag trodde på honom tillslut. Mina vänner påminner mig ofta om hur jag brukade vara. Glad, stark och ganska busig. Glimten i ögat, säger dom. Jag har ingen glimt just nu. Men dom säger att den kommer tillbaka. Det vet dom. Jag hoppas det. Jag hoppas att jag snart skrattar med hela hjärtat.

Mina vänner är underbara! Dom gråter för mig. Det gör ont i dom när jag lider. Och dom skrattar när jag skrattar. Dom ger mig tid och rum. Dom ger mig stöd och förståelse. Dom är dom bästa vänner man kan ha!

Jag saknar mina barn. Pratar med dom i telefon så ofta jag kan. Min äldsta ringer mest. Lillasyster tycker det är rätt trist med telefon. Men hon ringer när hon verkligen saknar sin mamma. Då skär det i mitt hjärta. När hon snyftar i luren. Dom börjar bli så stora. Efter sina polisförhör frågade jag om det hade gått bra. Dom var ju så nervösa först. - "Äh! Det var ju sk*tenkelt!!" sa den äldsta och såg minst sagt mallig ut. Sen tyckte dom ju att vi var så bundis med konstaplarna att vi minsann skulle ringa dom så fort vi såg en cykel som låg slängd på backen, eller om nån sagt nåt dumt till lillasyster. Tur att dom har sånt förtroende för polisen. Dom hade dock svårt att förstå varför vi inte kunde ringa och berätta att just den DÄR farbrorn inte tog upp efter sin hund! - "Men mamma, dom SA ju att vi skulle ringa om det va' nåt ju!"

Det är tur att jag har dom. Mina små änglar.

Det kanske är bra att åka bort och bo nån annanstans ett tag. Få lite lugn och ro. Slippa vara rädd. Kunna prata med nån om det behövs eller bara stänga in sig i sitt rum om man vill vara ifred. Ja, det blir säkert bra. Men det känns konstigt. Jättekonstigt. Overkligt! Jag som levde ett rätt drägligt liv förut. Ensam med mina barn. Hade ett jobb som jag älskade och var bra på. Vi hade det bra, jag och mina barn. Tills allt började.

Jag försöker vänja mig vid tanken på en till rättegång. Önskar så att jag slapp. Jag ryser vid blotta tanken på att möta honom igen. Vill bara bli lämnad ifred! Få en chans att läka. Bli hel. Fri! Jag bar på så mycket smärta när vi levde ihop. Gick undan och grät varje dag. Han brukade säga att jag var som en "j*la zombie". Seg och trög. Som om jag levde i nån "j*la bubbla"!

Det är lustigt. Det är precis vad min handläggare sa. Att jag levt i en bubbla. Vad XX inte förstod var att det var pga honom som jag bildat min lilla bubbla. Jag hade byggt den runt mig själv för att känna nån slags trygghet. Ett tappert försök. Fungerade inte så bra. Men jag levde därinne. I min bubbla mådde jag bättre. Där var jag lycklig. Därinne visste jag att allt skulle bli bra. Jag visste att jag var älskad. Vi var bara inne i en svacka, enligt min bubbla. Min bubbla sprack den 25 juli 2007! Med en ordentlig smäll. Jag är fortfarande skadad efter den smällen och rehabiliteringen kommer ta ett tag. Jag saknar min bubbla ibland. Den var rätt bra. Men egentligen behöver jag inte fly in i den längre. Den var bra att ha då. När jag behövde nånstans att dra mig undan. Där allt fick vara som jag önskade. Nu behövs den inte längre.

Det är otäckt att stå på egna ben. Utan bubbla. Nu är det bara jag som bestämmer. Jag bestämmer allt själv. Men det är otäckt. Märkligt att det bli så. Han bestämde ju precis allt. Vilken musik vi skulle lyssna på, vilka filmer vi skulle se. Allt bestämde han. Och nu när det bara är jag så vet jag knappt hur man gör. Vill fråga nån om råd. Är osäker på om jag klarar nåt alls. Ibland vill jag ha min bubbla. Den var så mysig. Nog lite fluffig. Sådär tjejigt fluffig. Säkert rosa också. Ja, en fluffig, rosa, jättebubbla. Som doftade hubbabubba. Det var MIN bubbla!

Jag ska klara mig utan bubbla. Mitt LIV ska bli min bubbla. Inte så väldigt rosa och fluffigt då. Men mitt.

Ja, mitt liv ska bli mitt!

Det är värst på kvällen!

Tycker inte om kvällarna. Dom är mörka och kalla. Och ensamma! Jag som aldrig haft problem med att sitta hemma själv. Snarare tvärtom. Behöver min egen tid. Men nu... Nu är det annorlunda. Idag kom saknaden igen. Som ett slag i ansiktet! Man vågar knappt uttala orden. Jag saknar honom! Mina väninnor förstår. Men mina manliga kompisar förstår inte alls! - "FATTAR inte hur man kan tycka om nån som gjort en så illa!!" eller - "Det där är så J*LA typiskt tjejer!!" eller - "Det är bara att glömma och gå vidare! Han är en idiot!!"

Men ni BEHÖVER inte fatta! Jag och mina väninnor fattar inte hur man kan leva och dö för ett fotbollslag! Vi fattar inte tjusningen i att ligga under skitiga bilar och snuska runt! Vi skaffar inte en ferrari bara för att vi har A-kupa!! Ja, jag ÄR en typisk tjej! Jag tycker OM att shoppa kläder. Jag gillar tjejfilmer. Jag blir fnittrig när jag är trött och jag rodnar om jag får en komplimang! Om jag kunde glömma SÅ fort skulle jag väl gå på krogen och dansa Riverdance på bardisken?! Kanske är han en idiot. Men han var MIN idiot! Han hade ju bra sidor också. Annars stannar man inte. Annars hoppas man inte. Annars älskar man inte! Så ni behöver som sagt inte förstå. Men låt mig få känna, låt mig få sörja. Låt mig få läka i min egen takt. Sluta tala om för mig vad jag behöver eller hur jag mår. Då förringar ni mina känlsor. Ni förringar det som är jag! Jag vill bli stark! Inte känna mig dum för känslor jag inte rår för! Så krama mig gärna, skrik uppe på läktaren, snuska runt i motoroljan och köp gärna en ny bil. Men låt mina känslor få finnas så länge de behöver!

Mitt huvud värker. Spränger! Snart är det helg igen. Tid för familjen. Vilken familj? Nä, jag tycker inte om kvällarna. Då kommer tankarna. Sorgen. Ensamheten.

Det är värst på kvällen!

Överklagan!!

Idag kom brevet som jag varit så rädd för... HAN HAR ÖVERKLAGAT!!!
Jag som har haft så mycket styrka på sista tiden. Varit påväg åt rätt håll. Imorse rasade jag totalt! "Ska jag behöva sitta där nu IGEN?? Med allas blickar på mig. I detalj behöva berätta vad han gjort och sagt. Jag vill inte! Orkar inte!"

Rättegången i tingsrätten var fruktansvärd! Den var lång. Bara att beskriva misshandelstillfällena tog mer än halva dagen! Alla frågor. Alla tårar. Mina krafter som jag jobbat så hårt för att återfå försvann i samma stund som jag läste orden. "XX har överklagat."

Jag blev yr och började må illa. Tårarna kom på en gång. "Ska jag behöva möta honom IGEN?? Jag vill bara slippa. Vill inte bli påmind mer nu. Vill glömma. Gå vidare. Låt mig bara få vara ifred!! Varför kan inte mardrömmen vara över nu?"

Nu känns det som att jag står på ruta ett igen. Ovissheten gnager i mig. Jag vet inte vad som händer. Det är utanför min kontroll.

Jag var på RVC idag. Tryckte upp brevet i hennes ansikte innan jag ens sa hej. Jag sa till henne att all min styrka låg nånstans under skosulorna. - "Jamen då går vi in och ändrar på det nu!" sa hon med ett leende! Åh, vad hon är bra! Hon säger så fantastiskt bra och trevliga saker den där!

Hon sa en till väldigt trevlig och bra sak idag. Hon sa att hon tror på mig. Att hon VET att jag grejar det. "Tänk vilken trevlig tjej det där är. Jag behöver nån som tror på mig. Jag har lite svårt att tro på mig själv idag. Just idag har jag det. Hon tror på mig! Det är bra!"

"Min polishandläggare brukade också säga så till mig. Att han trodde på mig. När jag tänker efter så är det flera som tror att jag klarar det här. Alla säger att jag varit så stark. Men jag tror inte att jag hade klarat det utan alla dessa människor runt omkring mig. Kaninpolisen, han den jättelånga, han fick mig att våga. Polishandläggaren, som inte var fullt så lång, han fanns där hela tiden, stöttade och lyssnade. Min underbara stödperson på RVC. Utan hennes ständiga påminnelser om hur bra jag är, att jag klarar det här, hade jag aldrig orkat."

Men jag vill ändå byta plats med nån! Jag vill inte mer nu. Jag vill inte se honom. Inte höra hans lögner. Inte känna hans hatblickar. Jag VILL inte!

Det var så mycket lättare när man var tre år och kunde stampa i golvet, morra och skrika JAG VILL INTE!!! Skulle verka märkligt om jag gjorde så nu kanske.

Man hade många bra egenskaper som barn. Bara man blundade var man ju osynlig. Man kunde bete sig hur som helst men bara man lugnande ned sig så fick man mjölk och kakor. Det är ingen som ger mig mölk och kakor nu. Man kunde rymma hemifrån men kom alltid tillbaka när man blev hungrig. Mamma grät och man hade ingen aning om varför..man var ju hemma nu!

När man är vuxen och rymmer hemifrån känns det inte riktigt likadant. Vill vara liten igen!

En överklagan. Han överklagade!

Jag är ingen siffra på ett papper!!

Enligt statistiken behöver jag inte vara rädd. Nämen va BRA då! Då andas jag ut och kopplar av. Jag VET att det finns statistik som man kan titta på. Jag VET det. Men jag är ingen siffra på ett papper! Jag är en människa. Av kött och blod! Det finns dessutom inte en enda statistisk rapport om vad som pågår i mitt inre. Ingen vet det jag vet. INGEN!

vill inte vara rädd! Men jag är det. För jag vet! "Vad händer om man inte blir tagen på allvar? Vad händer om man bortser från min rädsla? Om man tänker statistiskt? Vem garanterar att statistiken gäller även mig? VEM? Är det samma person som tar på sig ansvaret? Samma person som förklarar för mina barn? Vill nån ens ta på sig det ansvaret? Att garantera att statistiken även gäller mig."

Jag är rädd att bli paranoid. Men jag ÄR inte det. Jag tvingar mig ut. Ut bland folk. Jag försöker och jag kämpar. Men jag VET ju! Vet vad som väntar.

Ta mig inte för givet! Jag är ingen siffra på ett papper!

"Inatt jag drömde..."

...något som jag drömmer om ofta. Den där natten i vintras. Den där natten när mina barn vaknade av tumultet. Av att mamma skrek och grät. Stolar välte. Kläder revs sönder. Den natten glömmer jag aldrig! Han var arg.

Det krävdes aldrig mycket för att han skulle tända till. Det räckte med att dammsugaren stod i vägen. Eller att jag glömt att tvätta hans jeans. En gång blev han till och med arg för att duschkranen var vriden för långt åt det ena hållet. Han kunde alltså inte hitta "rätt" temperatur..(?). Den gången blev han skitarg! Stänkte vatten på mig och förnedrade mig. Sa att jag aldrig tänkte mig för. Att jag bara klantade mig. Jag var en idiot. Jag skulle bara hålla käften och göra som jag blev tillsagd! Han var arg hela den dagen. Vi skulle åka nånstans, jag minns inte vart, och jag körde. Plötsligt sliter han tag i handbromsen, böjer sig över mig och kastar upp förardörren. - "Ut ur bilen, din j*la idiot!" skrek han. Detta bara pga att jag lugnt bett honom sluta vara så otrevlig. Han försökte kasta ut mig på gatan. Han var så jättearg!

Jag trodde alltid att det VAR mitt fel. Han fick mig att tro det. Han fick det alltid att låta så vettigt på nåt sätt. Det var ju därför jag skyddade honom. Jag bad alltid om ursäkt. Även efter slagen och sparkarna. Även när jag var så blåslagen så att klädernas beröring gjorde ont. Till och med då bad jag om ursäkt. Min största skräck var att han skulle lämna mig. Att jag skulle klanta mig så mycket att han tröttnade på mig. Jag var så fruktansvärt rädd att inte duga i hans ögon. Han lyckades alltid hota med att han skulle sticka, att han inte ville ha mig längre. För han visste. Han visste så väl att det tog. En gång lyckades han inte. Den där natten i juli.

- "Om du inte kommer hem nu så kommer du aldrig att se mig igen!!"

Han lyckades inte den gången! Jag hade fått nog! Jag hade aldrig trotsat honom. Alltid låtit honom vinna. Men inte den gången. Tidigare hade jag varit så övertygad om att jag inte var NÅGONTING utan honom. Jag behövde honom, trodde jag. Jag var helt värdelös utan honom! Nu vet jag bättre. Det var nog tvärtom! HAN behövde mig! Han hade kunnat få mig. Han hade kunnat få HELA mig. Men han valde att slå. Förnedra. Kränka. HAN valde det. Inte jag!

Mina barn har berättat för mig att dom, flera ggr när vi bråkat hemma, suttit och gråtit tysta i sina sängar. Det gör så fruktansvärt ont att tänka på. Den där natten i vintras var ett sånt tillfälle. Han slängde ner mig på golvet. Han skrek åt mig att jag var en j*la idiot. Han kastade in mig i väggar och dörrar. Lade hela sin tyngd över mig. Jag kämpade för att komma loss och då slet han sönder min tröja och bh och bet mig. Hårt, på bröstet. Jag skrek och grät. Han placerade en hand över min hals och tryckte till. Hårt. Stirrade på mig med hat i blicken. Jag glömmer aldrig de ögonen. Jag trodde att jag skulle dö. Fick ingen luft och blev oerhört rädd. Kunde inte ta mig loss. Ju mer jag kämpade, desto hårdare tryckte han. Han befallde mig att ligga still. Tårarna rann men jag fick inte fram ett ljud. Han höll ju så hårt. Det började glittra framför mina ögon. Det blev alltmer suddigt. Nu dör jag. Plötsligt släpper han. Jag vet inte varför. Jag ligger kvar och kippar efter luft. Då hör jag dom. Barnen. Han hör dom också. Han börjar skrika och gorma om att det är mitt fel. Jag började ju bråka med HONOM. Han talar om för mig vilken dålig mamma jag är som ställer till en scen när barnen är hemma. Jag drar ihop min sönderrivna tröja och vacklar in i barnens rum. Dom sitter ihopkurade högst upp i våningssängen. Storasyster håller om lillasyster och båda gråter tyst. Då tar XX bilnycklarna och drar. Plötsligt knackar det på dörren. Det var min granne ovanpå. Hon kommer in och frågar vad som pågår. - "Nä..vi bråka bara lite.." säger jag. Men hon vet. Det ser jag på henne. Hon ser ju mina sönderrivna kläder. Mina märken. Hon tröstar mina barn. Innan hon kom ner till oss knackade hon på hos min bästa väninna, som också bodde i samma hus. Hon ringde till mig. Vi pratade en lång stund och jag grät. Hon sa åt mig att försöka sova lite och sen komma upp till henne. Jag lyckades, efter lång tid få barnen att somna igen. Och utmattad somnade jag själv efter en stund. Jag vaknar efter ett par timmar av att XX kommer hem. Befaller mig att gå och lägga mig i barnens rum. När jag inte gör det på en gång sparkar han mig ur sängen. Jag hade redan ont i hela kroppen. Blåslagen och öm. Jag kröp ner hos min yngsta dotter. Han skrek åt mig att hålla käften. - "Sluta snyfta för i h*e!!". Jag somnade efter en stund.

Jag hade polotröja på mig varje dag under en lång period efter den natten. För att dölja handavtrycken på min hals. Jag hade riv- och bitmärken. Var svullen och blå överallt. Men för rädd för att dokumentera. För rädd för att anmäla.

Jag är så glad att jag hittade den styrkan tillslut!

Imorgon kanske!

Imorgon kanske blir en bättre dag. Jag hoppas det. Jag har sovit en stund på eftermiddagen idag. Mardrömmarna har fortfarande inte släppt sitt järngrepp om mig. Jag har sån fruktansvärd huvudvärk! Just idag är en dag när jag skulle velat ha nån. Nån som kommer med huvudvärkstabletter, kanske ger en nackmassage. Jag fick aldrig nån massage av XX. Jag fick aldrig nånting. Inte ens när jag fyllde år. Jag gav desto mer. "Varför gjorde jag så? Varför slutade jag aldrig att ge. Att hoppas. Är jag så dum?" En vän till mig sa att det beror på det goda i mig. Att jag har en empati, en mänsklig sida. Kanske. Jag känner mig dum! Det mest förnedrande är att, trots allt han sa, allt han gjorde så slutade jag aldrig älska honom!

Nu älskar jag honom inte längre. Inte sådär panikartat. Jag vill inte ha honom tillbaka i mitt liv. Jag är bara rädd för honom. Jätterädd. Jag VILL inte vara rädd längre.

- "Varför gjorde du inte bara slut med honom??" har jag fått höra. "Tror dom inte att jag har frågat mig själv den frågan? Jag försökte. Men jag fick inte. Han tillät mig inte gå. Vi hörde ihop sa han."

Jag ville så gärna tro hans ord. Men hans handlingar bevisade motsatsen. Det var HANS handlingar som gjorde att vi är där vi är idag. HANS handlingar som gjorde att han fick sitt straff. Inte mina. Ändå är det jag som blir hotad. Jag som är rädd. Och ledsen. Jag är så trött. Vill bara få slappna av. Känna mig trygg igen. Och lycklig.

"Jag måste gå ut med hunden. Jag VILL inte! Det är så mörkt ute."

Jag tycker inte om mörkret därute. Rullgardinerna är nere. Alltid. Vill inte synas. Dom säger att det är normalt, men jag känner mig inte speciellt normal. Jag känner mig liten och rädd. Det är en ensam känsla.

Nä, idag var ingen bra dag. Men imorgon kanske. Imorgon kanske blir en bättre dag!

En inte fullt så bra dag...

Idag kändes det inte lika kul att kliva upp. Mardrömmarna ta snart kål på mig. Det känns så i alla fall. Ibland tror jag på allvar att jag håller på att bli galen. Tur att jag har mina vänner. Dom kan man alltid lita på. Jag har bett dom att inte fråga hur jag mår. Inte fråga om jag fått sova nåt. Jag är så trött på att höra mina egna svar! Jag känner stor press på mig att börja må bättre. - "Ja, nu när rättegången är över så kan du andas ut!" Kan jag?? Var det inte illa innan så är det ju definitivt det nu!! Han är ju inte mindre arg!! Tvärtom!! - "Grattis till domen!! F* va skönt!" "Grattis?? Skönt?? Men fattar dom inte?? Det sista han sa till mig var att han skulle slå ihjäl mig. Jag dansar inte direkt på borden när han blivit dömd. Förhoppningsvis ger det mig lite mer tid att komma iordning. Men inte mer än så."

Jag saknar mina barn idag. Jättemycket. Dom är så skojiga dom där två! Jag träffade dom i onsdags. Vi var på Ica Maxi och handlade och dom ville ha ditten och datten. Jag sa åt dom att dom minsann fick sluta tjata för annars skulle vi inte handla ett smack! Min yngsta var väldigt snabb med att deklarera att HON minsann inte tjatade. Det var HELT och hållet storasyster (som för övrigt blängde surt på lillasyster som basunerat ut sånt förtal!) Helt plötsligt står dom som klistrade framför hyllan med "Exotic snacks". - "Åh, mamma! KAN vi inte köpa några såna här? Och såna!!? Och DOM!!! Snäääääälla mamma!" Naturligtvis var det inte storasyster den här gången. - " Hörrudu...för att va en unge som aldrig tjatar så tycker jag att du är duktigt på att låtsas!" sa jag och log. Hon började fnissa. - "Mamma, dom HÄR är jättegoda! *pekar* Och mamma...där VET jag att jag inte tjatade!!"

Åh vad jag saknar dom idag! Dom dyker också ofta upp i mina drömmar. Precis som det varit i verkligheten. Den lilla har fått bevittna mest. Hon har stått i dörröppningen och sett mamma bli slagen. Och sparkad. Sett mamma ligga nedtryckt på sängen med en hand runt halsen. Vad fruktansvärt för ett barn att se! Jag mår så oerhört dåligt av det! Dom var så fantastiskt duktiga i sina förhör! Mina små ska få gå i stödsamtal för barn som bevittnat våld i hemmet. Det känns skönt.

Idag är jag rädd. Vill inte gå ut. Såg en bil på gatan igår som jag inte kände igen. Det var mörkt och jag var ute med hunden. Gick en omväg men plötsligt var bilen där igen. Körde långsamt förbi mig. Mitt hjärta stannade nog för en sekund. Jag smet in bland några buskar. Hunden trodde vi busade och tyckte det va skoj. När bilen hade vänt och kört därifrån sprang jag ut från buskarna, nerför stentrappan, korsade gångvägen och ner på min gata. Där var bilen igen!!! Jag rusade in och låste bakom mig. Jag är rädd!! Det är ensamt!

Ibland är det skönt att bara vara själv. Jag har lärt mig sätta gränser. När nån ringer och jag inte orkar prata så säger jag det. Jag säger rakt ut att jag behöver vara för mig själv, vara ifred! Dom förstår det. Men ibland är det bara tomt. Bara ensamt. Ibland vill jag ha nån där i soffan som kommer med en kopp te och lägger armen om mig. Som man kan planera myskväll med. Som jag kan ringa när jag är påväg hem från en utekväll med tjejerna och som då kommer och möter mig. Som jag kan åka på semester med. Men en som är snäll. Som TYCKER att jag duger. Som LÅTER mig lyssna på den musik jag tycker om, en som kan tänka sig att göra uppoffringar och titta på en riktig tjejfilm en gång om året. En som inte säger att jag är värdelös, lat, inte klarar av nånting. En som tycker jag är fin. Och bra! En som får mig att känna mig trygg. Ibland vill jag ha en sån. Jag gråter igen.

Han kommer snart. Jag känner det. Slagen, sparkarna, hoten. Jag vet att det kommer fler!

En rätt bra dag...

Idag var jag på RVC. Hade sett fram emot det. Hade mycket som behövde komma ut. Hon stod utanför och väntade på mig idag. Tycker annars inte om att gå ut. Undviker det in i det längsta. Men att gå dit känns så tryggt och bra. Det ligger ju i polishuset så dit vågar sig väl inga bovar.

Har gråtit varenda kväll sen jag träffade henne sist. Men idag log jag. Vi gick in i hennes lilla rum och jag slog mig världsvant ner i den vanliga stolen. Hon bara log. Sa att det syntes på mig att det var en bra dag. Att jag såg pigg och fräsch ut. - "Äh, det är ju smink!" sa jag och flinade.

Jag satte igång och prata...det bara strömmade ut ord. När jag blev tyst, i ca tre sekunder, hann hon säga att jag är bra, att jag är duktig! "Är jag bra??" Hon säger mycket trevliga saker, min stödperson. Och bra saker. HON är bra!

Idag saknar jag inte XX lika mycket. Jag börjar bli arg och besviken. Det är skönt. Men jag är inte tillräckligt arg för att sluta vara rädd. Jag måste byta nummer. Får massa konstiga samtal. Ibland mitt i nätterna. Natten innan rättegången ringde det. Det va bara tyst i andra änden.
- "Hallå?"
- Bara tystnad
- "Hallå??"
- Fortfarande bara tystnad.
- Men HALLÅ för i h*e!!!

Det var aldrig nån som sa nåt. Men personen i fråga satt kvar en stund och la sen på. "Hemligt nummer. Ja, det är klart." Jag sov inte mer den natten.

Jag drar aldrig upp rullgardinerna. Känner mig ständigt iakttagen. Han har ögon och öron överallt. "Åh nej. Hunden måste ut. Munkjacka på. Solbrillor. Låste jag dörren? Bäst att kolla en gång till. Och en till. Tänk om det skulle vara nån i min lägenhet när jag kommer tillbaka!"

När telefonen ringer rycker jag till varje gång. Om jag inte känner igen numret eller om det är hemligt så börjar mitt hjärta slå jättefort och jag börjar må lite illa. En gång ringde min ena dotter. Dom har hemligt nummer. Hon blev väl lite distraherad av disneychannel eller nåt så hon sa inget när jag svarade. - " Vem i h*e är det??" röt jag. - "Men mamma! Så kan man väl inte svara?! Är du arg??" Hon lät väldigt förvånad. Det förstår jag. Mina små barn.

Dom har det bra hos sin pappa. Han är bra. Han är jättebra! Inte alls en sån som XX. Hans sambo är också jättebra. Dom är ett stöd båda två. "Hur kunde jag lyckas få en sådär hemsk kille? Jag som har haft rätt vettiga killar i mitt liv. Barnens pappa är ju jättevettig. Han är snäll." En gång när jag träffade min snälla polis, han som handlade mitt ärende, så frågade jag honom om inte han kunde lära mig lite förhörsteknik, inför framtida intervjuer av potentiella partners. Då skrattade han. Jag också. Men tanken finns där. Hur vet man? Hur vågar man? Det syns ju inte på dom. Det är otäckt att tänka.

Idag är en rätt bra dag. Solen skiner. Idag är jag en glad tjej!

Barnen!

Barnen mår efter omständigheterna rätt ok. Men dom kämpar också mot vissa demoner. Min äldsta gråter ibland och är rädd. Hon är orolig att nån ska komma och göra illa mamma! Inte bara XX, utan vem som helst. Hon har förstått att även mammor och pappor är sårbara. Och att inte alla människor är goda. Min yngsta saknar XX. Men det har varit svårt för henne att säga det till mig. Hon har inte riktigt vågat. Tror inte det är ok att sakna honom. Att det är illojalt mot mig. Jag har förklarat att jag också saknar honom ibland. Hon vågar säga det nu. Hon frågar mig ibland: - "Mamma. Sitter XX fortfarande i sin fängelsehåla?" Jag ser framför mig hur XX sitter fastkedjad vid en stenvägg bredvid Pippis pappa. Kanske med en papegoja på axeln. - "Ja, han sitter kvar där." Men jag förklarar att det inte är en fängelsehåla. Att han får riktig mat och inte bara vatten och bröd. Hon blir nöjd sen. Frågar inget mer.

Han kom till mig inatt!
- "Du får inte vara här!!"
- "Håll käften!"

Han kastar sig över mig med sån kraft att jag faller baklänges. Känner hur mitt bakhuvud slår i parketten. Det dunkar i hela huvudet och ett illamående väller över mig. Han tar tag i mitt hår och sliter upp mig. Jag skriker. Jag ber honom sluta. Då släpper han. Men han är inte färdig. Han säger inte mycket men plötsligt får jag en spark i magen. Sjunker ihop på golvet och kippar efter luft. Ställer mig sakta upp och ber honom återigen sluta. Då får jag en knytnäve i ansiktet! Den träffar kindbenet och jag känner hur det pulserar. Tårarna blandas med blod. Jag ber honom låta mig vara. Jag ber honom om förlåtelse. För att jag varit dum. Jag säger att jag älskar honom. Att jag aldrig menat att vara dum. Plötsligt slänger han ner mig på sängen. Lägger hela sin tyngd över mig, placerar en hand över min hals och trycker till. Hårt. Jag får ingen luft. Försöker ta mig loss. Men det är omöjligt. Han är så stark. Och arg. Så fruktansvärt arg! Det börjar svartna för ögonen. Nu kommer jag att dö!

Plötsligt släpper han!

- "Mamma!!"

Min yngsta dotter står en bit ifrån. Hon är blek och underläppen darrar. Hon ser fruktansvärt rädd ut. Jag försöker ta mig upp men är snurrig och måste återhämta andan.

Plötsligt sitter jag i sängen. Ensam. Håller mig för halsen och kippar efter luft. Svetten rinner och mina lakan är sjöblöta! Jag börjar gråta. Det var en mardröm. Den HÄR gången!!

I drygt två månader har jag drömt mardrömmar om honom varje natt. Inga undantag. Jag vill inte gå och lägga mig på kvällen. Jag vet ju att han dyker upp. Jag är rädd. En vacker dag dyker han upp på riktigt. Jag vet det! Jag måste härifrån!

Jag är rädd för att han skickar nån annan. Eftersom han själv inte kan just nu. Han ligger lågt nu i början. Han har ögonen på sig. Men sen!? Jag vet vem han är. Jag vet vad han är kapabel till. Jag visste mycket väl den där natten. Jag visste ju att jag skrev på min egen dödsdom!

Domen!

Domen. Det är också ett sånt där stort ord. Som förundersökning. Det låter så allvarligt på nåt sätt. Han har fått en dom. Han har blivit dömd.

Domen föll för tre veckor sen. 8 månader. "Men det betyder ju att han är ute snart. Han har ju redan suttit häktad i två. Och sen så sitter man väl bara 2/3 av sitt straff? Sånt här ska man kanske kunna. Läste vi om sånt i skolan? Är det allmänbildning?"

Det har varit lärorikt att springa på polisstationen titt som tätt. Nu vet jag ju vad en förundersökning är. Och hur ett förhör fungerar. Alla poliserna som jag har mött har varit så snälla. "Han den där jättelånga, han va bra snäll. Hon som förhörde barnen var ju jättesnäll. Hon är nog en sån som bakar jättegoda bullar...en sån där man skulle vilja komma hem till och få nybakta bullar och prata om livet. Gör folk sånt? Går hem till varann och äter bullar? Min underbara utredare var ju nästan snällast av alla. Men jag tror inte han bakar några bullar."

Alla dessa människor, och självklart mina vänner och familj, har räddat mitt liv! Det är så jag känner! Dom har lyssnat, dom har stöttat. Dom har tröstat, dom har förstått. Det gör dom fortfarande. En del förstår inte. Jag klandrar dom inte. Jag förstod inte heller. Inte förrän nu. Nu förstår jag hur det känns. Nu förstår jag skammen, lögnerna, bortförklaringarna.

Det är tur att jag RVC! Jag får gå där så länge det behövs säger hon. Det är en lång process tydligen, och jag får inte vara för hård mot mig själv. Dom säger så. Dom som kan sånt här. Jag ska ta en dag i taget, inte ha så höga krav. Inga måsten. Vissa dagar är lättare. Vissa dagar är inte alls bra! Men dom bra dagarna kanske blir fler snart. Jag hoppas det. Mina vänner känner inte igen mig. Dom har sett mig förändras, säger dom. Jag har inte varit lika glad. Inte samma livsglädje och styrka. Har varit kuvad, och hunsad. Varför märkte inte JAG det här?? Utredaren och RVC säger att det beror på "normaliseringsprocessen". Gud! Ett till sånt där ord!

"Han kommer ut snart. Jag får veta på omvägar hur hans sinnestämmning är. Han är arg. Väldigt arg! Planerar för sin frigivning. Han sitter i sin cell och planerar. Han har blivit dömd för ett brott. Han tycker att det är mitt fel. JAG har skickat honom i fängelse! RVC påminner mig om det inte ÄR mitt fel. Att det är hans eget fel att han sitter där. Jag drev ju inte målet framåt. Men jag är rädd. Jag måste bort! Kommer jag någonsin känna mig trygg igen?"

- "Snart kommer du hitta en ny BRA karl!", säger några av mina vänner.

"En karl??? Är hon inte klok?? Jag vill väl inte ha nån karl heller! Jag hade ju en..och se hur det gick. Fast jag VET ju att det finns tusentals BRA karlar därute. Det finns det. Men jag måste väl få läka först, innan jag tänker på SÅNT?!"

När jag är hel, när jag är mig själv. DÅ kanske. Men nu är det jag. Bara jag. Jag bestämmer själv.

Rättegång!

Rättegången närmar sig. Förhören avbyter varann. Vid de senare förhören kom det fram att han även varit dum mot mina barn. I all kalabalik hade jag inte ens TÄNKT på det... vad är jag för en mamma? Min snälla polishandläggare sa att det var helt normalt att sånt kom fram efter hand, att dom var vana vid det. När väl fördämningen släpper så finns det inget stopp. Minnen började komma tillbaka och det gjorde fruktansvärt ont!

Polisen var verkligen engagerad. Dom trodde på mig! Jag trodde ju knappt på mig själv. Jag hade bara läst om sånt här, inte upplevt det..inte jag! Men det hade jag tydligen. Det gjorde ont. Jag skämdes!

Min snälla utredare, den där unga moderna som sa så bra saker, ringde en dag till mig.
- "Jag har pratat med NN här på RVC (Relations Vålds Centrum). Minns du att vi pratade lite
om det?"
- "Ja, ja just det."
- "Jag gav henne ditt nummer så hon kommer kontakta dig. Hur låter det?"
- "Det låter jättebra! Tack så jättemycket!"

Jag tror hon ringde redan samma dag. Hon visste inte så mycket detaljer om mitt ärende så hon bad mig berätta. Jag började gråta. Jag bad om ursäkt för det, för hemma hos mig fick jag ju aldrig gråta. Det hade XX talat om för mig. "Du grinar ju tamjef*n hela j*la tiden!" eller "Du e f*n aldrig nöjd!" eller "Ja, det är så j*la synd om dig va?!"
Rösten i andra änden sa att jag inte skulle be om ursäkt för att jag grät.

Jag vet inte hur länge vi pratade men hon var snäll. Jättesnäll. Och mjuk. Hon sa till mig att hon skulle vara med mig hela vägen, nödvändiga möten, rättegång mm. Och så skulle vi ha stödsamtal, bara hon och jag. Det kändes skönt! Hon lyssnade på mig. Hon förstod.

Första gången jag träffade henne var jag lite nervös. Jag visste ju inte vad det skulle innebära. Men hon var så snäll. Jag slappnade av så fort vi hade tagit i hand. Det var skönt att få prata med nån. Nån som förstod. Nån som sa att mina känslor var normala. Jag var alltså normal!

Vi träffades en gång i veckan. Jag såg alltid fram emot våra samtal. Det var ofta nån ny känsla som dykt upp i mig. Som behövde komma ut.

Jag hade även stadig kontakt med min snälla polis. Han ringde och berättade för mig att förundersökningen var klar. "Förundersökning. Vilket stort ord. Sånt läser man ju bara om i tidningar eller hör på tv. Eller i Beck-filmerna förstås. Där gör dom många förundersökningar. Den där Martin Beck verkar också vara en snäll polis. Fast han är ju inte på riktigt förstås".

Åklagaren var tydligen väldigt nöjd med hur förundersökningen såg ut. Det fanns tre vittnesmål. Mina vänner. En hade hört två av de större misshandelstillfällena, kommit ner och sett mina sönderrivna kläder och tröstat mina barn. Hon bodde i lägenheten ovanpå. En hade sett flera blåmärken och rivmärken och tagit hand om mig. Och till sist väninnan jag rymde till den där natten i juli. Alla tre kallades som vittnen. Sen var det ju barnens bägge förhörs-videos. Ja, det skulle bli filmvisning på rättegången också. Då slipper ju barnen närvara. Men jag ville fortfarande inte. HAN skulle ju vara där!

Nu hade vi fått ett datum för rättegången. Mitt målsägandebiträde ringde mig och ville träffas för att gå igenom allt. Förebereda mig lite, som hon sa. Hon var jättebra. Och snäll. Tänk vad mycket snälla människor det finns! Jag satt hos advokaten i flera timmar. Det var tungt. Det var så nära nu.

Samma vecka som rättegången hölls träffade jag min underbara stödperson på RVC tre ggr. Jag var jättenervös! Led fortfarande av sömnbrist och äta var det inte tal om. Vi stämde träff samma morgon som rättegången. Vi skulle gå dit tillsammans. Jag minns inte ett enda ord som hon sa till mig den morgonen. Vi satte oss utanför tingsrätten och jag tog en cigg. Vi satt i solen. Jag minns att jag tittade på några byggjobbare i närheten och önskade SÅ att jag kunde få byta plats med dom. Jag är rätt händig faktiskt! Jag var livrädd att det skulle stanna en fångtransport (eller vad dom nu färdas i) framför oss där vi satt i solen och rökte. Men min stödperson förklarade att dom åker in under tingshuset och går in bakvägen. Jag behöver inte möta honom förrän i rättssalen. Tack gode Gud för det!

Vi gick in. Där inne i en soffa satt mitt målsägandebiträde och väntade på oss. Vi kramades. Hon frågade hur jag mådde och jag skakade bara på huvudet till svar. Sen kom åklagaren. En kvinna. Även hon mjuk och snäll. Tänk! Vi sitter där alla fyra i soffan och plötsligt öppnas en dörr lite längre bort. Ut kommer XX med två häktesvakter och händerna i handfängsel på framsidan av kroppen.

Jag slutade andas.

Fick inte fram ett ljud. Det började susa i öronen och glittra framför ögonen. Kände plötsligt en hand på mitt lår och hörde nån fråga - "Är det han?" Jag bara nickade. Fick fortfarande inte fram ett ljud. Dom gick åt vårt håll och jag började hyperventilera. Mitt hjärta slog så hårt! Sist jag såg honom var han alldeles ursinnig och jagade mig! Han ville slå ihjäl mig! Det var fem veckor tidigare. Dom gick förbi oss där vi satt i soffan. Jag stirrade ner i golvet. Jag såg mig själv sträcka ut armen och nudda honom. I verkligheten gjorde jag det inte. Men så nära var han. När dom hade gått in i rummet intill rättssalen ledde min stödperson och målsägandebiträde ut mig i friska luften. Jag kippade efter luft och bara grät. - " Jag kommer inte klara det här!! Han gick...han gick..han var så nära...det var HAN! Jag klarar det inte!"

Dom lugnade mig. Jag fick ta min tid därute i friska luften. Det var skönt ute. Soligt. Jag skakade, men inte så mycket pga att jag frös. Jag var livrädd!

Efter en stund var det dags att gå in i rättssalen. Men var var min snälla utredare? Vi visste att han kanske inte skulle kunna komma, men jag hoppades.

Jag höll krampaktigt i målsägandebiträdets arm när vi gick in. Satte mig ner. Där satt han. Precis mitt emot mig. Han tittade inte på mig. Jag kunde se att han var arg. Rättegången började med att ordföranden ropade upp de inblandade. Jag satt mest och tittade ner i bordet. Och gned mina händer minns jag.

Det var fem åtalspunkter. Fyra av dom gällde mig och barnen. Under den första åtalspunkten fanns det tre punkter. A, b och c. Det var tre stora misshandelstillfällen. Nu skulle dom gås igenom in i minsta detalj. Först blev jag utfrågad av åklagaren, sen mitt målsägandebiträde och till sist hans advokat. Innan de tre punkterna var avklarade, med hans förhör och vittnenas så var det redan eftermiddag. Jag var helt slut. Jag hade bara gråtit mig igenom alla timmarna. Fått ta paus flera ggr. Börjat hyperventilera. Känt mig svimfärdig. Rättegången började vid 9.30 på förmiddagen och slutade 18.30. Men pläderingen fick dom ta en annan dag. Då stannade jag hemma.

Mina vänners vittnesmål var jättebra. Dom var så nervösa innan men dom var jätteduktiga! Tack mina fina vänner! Jag gick bara hem och grät. Jag fick feber på kvällen. Låg i frossa hela natten. Det enda jag tänkte på var HONOM! Jag saknade honom. Jag VILLE inte, men jag gjorde det. Även det var normalt hade jag fått veta. Ja, jag var ju normal! Men jag grät ändå!

Jag sov inte mycket den natten. Jag låg bara och gick igenom rättegången i huvudet. "Hur kunde han sitta och ljuga så? Hur kunde han påstå att det var JAG som var våldsam? Lilla JAG? Han som väger 20 kg mer än jag, som är 20 cm längre än jag. Hur skulle jag rå på HONOM?" Jag låg bara och önskade att allt skulle vara över. Jag ville inte känna nåt längre. Ingen sorg. Ingen kärlek. Ingen rädsla. Jag ville dö!

Jag började tvivla på mig själv. "Han hade ju faktiskt sagt att det var mitt eget fel. Och jag kunde ju kanske låta lite otrevlig ibland. Ja, jag förstår ju att han blev sårad den där gången och hade jag inte sagt/gjort som jag gjorde så hade han ju inte behövt bli sådär arg. Han hade inte behövt slå. Jag kan ju inte klaga på blåtiror när jag själv provocerat fram dom. Så är det ju!"

Eller?? Min stödpersons ord ekar i huvudet på mig. "VAR ÄR HANS ANSVAR DÅ??"
"Ja, var är HANS ansvar? Är det verkligen mitt ansvar att se till att han inte slår mig? Är det mitt ansvar att se till att han inte kallar mig h*ra, f*tta eller allt annat jag fått höra? Är det mitt ansvar att se till att han inte använder droger? Är det mitt ansvar att se till att han inte trycker ner mig dagligen genom att tala om hur värdelös jag är, att jag aldrig gör nånting rätt osv. Är ansvaret verkligen MITT??

Mitt förnuft har svaret. Men mitt hjärta gör ont. Jag KAN inte vara arg än. Jag KAN inte hata! Jag är bara ledsen. Och fruktansvärt rädd!!!

Mardrömmen fortsätter

När poliserna hade åkt var jag i ett töcken. Jag låg på sängen hemma hos min väninna och hoppades att allt bara var en mardröm. Snart skulle jag vakna. De första timmarna varvades med gråt och några försök till lite sömn. Kunde inte sova. Jag undrade hur XX hade det. Jag led av så frukstansvärt dåligt samvete, men framförallt av en otrolig rädsla. Jag ville inte åka hem men hade inga kläder med mig till min väninna. Jag hade ju bara rymt! Hon åkte med mig hem till lägenheten för att hämta det jag behövde. Jag grät när jag satte nyckeln i låset. En del av mig hoppades att han skulle vara hemma. Ångerfull och kramig. Men det som mötte våra blickar var bara kaos.

Sönderslagen fönsterruta, saker överallt. Tavlor som låg krossade på golvet. Det låg krossat glas i soffan, på golvet och på fönsterbrädan. Blodiga handavtryck på väggarna och blod i sängen. Jag vände och gick in i köket, satte mig vid spisen och tände en cigg under fläkten. Tårarna kom. Det var på riktigt.

Min väninna började sopa glas och jag plockade snabbt ihop det nödvändigaste. Ville så fort som möjligt bort därifrån.

Jag sov inte i lägenheten på drygt en vecka.

De närmaste dagarna var fyllda av en enorm rädsla. Jag kunde varken äta eller sova. Jag bara grät. Polisen hade lovat att kontakta mig om han skulle släppas. Jag ringde hans pappa och han kom och hämtade hans personliga tillhörigheter.

Efter någon dag fick jag ett telefonsamtal från en kvinnlig polis. Hon ville göra ett kompletterande förhör över telefon. Minns inte hur länge vi pratade. Fyrtio minuter kanske. Hon frågade om jag ville ansöka om besöksförbud och jag sa ja. Jag förklarade dock att jag med all säkerhet visste att han inte skulle bry sig om ett sånt, att han inte brydde sig om lagar och regler överhuvudtaget. Han är sån.

Hon frågade också om jag ville bli informerad om han släpptes, och det ville jag ju. Hon var väldigt snäll den där kvinnan.

Jag orkade inte vara kvar i stan. Ville bara bort. Packade ihop lite saker i bilen och åkte till Öland till en väninna som bor där. Efter ett par dagar på Öland ringde det ett dolt nummer på min mobil. Jag hade vid det här laget förstått att det var polisen som ringde när det var dolt nummer. Jag stängde in mig i sovrummet och svarade.


- "Ja, det är NN!"
- "HejNN, det här är NN från Västerortspolisen. Det är jag som
utreder ditt ärende!"

Det var en varm och trevlig röst i andra änden. Efter att han presenterat sig så frågade han hur jag mådde. Jag sa som det var. Jag mådde verkligen skit! Han förstod det.

Vi pratade en stund och han sa att han ville hålla ett förhör med mig och undrade om vi kunde ta det följande dag, via tfn. Det gick bra, sa jag. Han sa att han gärna ville att ett förhör skulle hållas med mina barn också, eftersom dom faktiskt fått bevittna en del. Jag sa att jag skulle prata med deras pappa. Vi la på.

Jag ringde upp barnens pappa och berättade. Han visste att XX nu hade blivit häktad men hade inte haft någon aning tidigare om vad som pågått...det hade ju ingen.

- "Polisen vill förhöra barnen. Dom är dom enda ögonvittnena."
- "Va? Men...nää...det känns inge bra! Tänk om dom far illa av det."
- "Ja, det vill jag ju såklart inte. Men jag tror att dom kan sånt där..polisen.. det kan ju inte
direkt va som att förhöra en seriemördare...?"

Eller?? Jag såg framför mig hur mina stackars barn satt i ett kalt, grått, ganska mörkt rum med en strålkastare riktade rakt emot ansiktet.

- "Är du SÄKER på det här?? Du VET väl att det är fult att ljuga?? Då
blir farbror polisen inte glad!!"
- "Jag vill träffa min mamma!! *snyft*
- "Det FÅR du inte! Inte förrän du berättat PRECIS som det va'!!"

Nä nu får jag sluta!! Såklart det inte går till SÅ! Man sitter nog inte ens i ett sånt där betongrum!

Jag förstod deras pappas oro. Dom hade redan fått vara med om så mycket. Dom hade sett sin mamma bli slagen, sparkad och nästan strypt. Mina små änglar! Jag grät igen.

Den där trevliga kvinnan som hade förhört mig en gång tidigare ringde senare samma dag. Hon ville att vi skulle komma in till stationen med barnen under eftermiddagen dagen därpå. Jag sa att det var ok, sen var det bara att packa ihop för hemresan till Stockholm.

Bilresan hem var lång och tröttsam, men min väninna åkte med. I Norrköping började det knyta sig i magen på mig, i Södertälje ville jag svimma och i Skärholmen trodde jag på allvar att jag skulle kräkas! Det hade blivit kväll och jag såg inte alls fram emot att komma hem till min egen lägenhet. Tur att jag hade sällskap!

Dagen efter var det dags för förhör. Jag och den snälla polisutredaren hade kommit överens om att ses på stationen innan förhöret med barnen. Vi behövde ju inte längre ta det på telefon nu när jag var tillbaka i stan. Jag satt där i receptionen och väntade. Folk kom och gick. "Jag undrar vad dom gör här? Ska som förhöras kanske? Eller kanske anmäla ett brott?" Tankarna avbröts av att jag hörde mitt namn ropas upp. På insidan av receptionen stod en kille och log.

- "Du kan gå in genom den gröna dörren!"

"Gå in genom den gröna dörren? Vad händer om jag tar den gula istället? What's behind door number two??"

På insidan stod ett skrivbord med en dator på. På andra sidan skrivbordet var det också en dörr och därigenom kom den där leende killen som ropat upp mitt namn.



- "Hej, NN heter jag. Det var vi som pratade i telefon."
- "Hej. NN... *sträckte fram handen*

"Är han verkligen polis? Han ser inte ut som nån polis. Men..hur ser egentligen en polis ut då? Han har schyssta jeans! Modern polis det där. Ganska ung också. Han ser snäll ut. Fast inte lika lång som nallepolisen. Han va' verkligen jättelång! Jag undrar hur...."

- "Varsågod och sitt!" *ler*
- "Ehh...jaha...tack!"

Vi satt och pratade länge. Allt rann ur mig, jag fullkomligen kräktes ord. Till sist lät han bandspelaren bara rulla. När vi var klara sa han åt mig att försöka få i mig lite lunch och att vi ju skulle ses om ett par timmar igen.

Jag kunde som vanligt inte äta. Var nervös för hur barnen skulle ta det. Dom är inte dumma, barn. När jag skulle berätta för mina barn att XX inte längre var en del av våra liv så sa min yngsta dotter, då fem år, -"Sitter han i fängelse nu, mamma?" Dom visste ju hela tiden att man inte fick göra som han gjorde. Mina kloka små flickor! Ni har räddat mig och nu har jag äntligen räddat er!

Jag mötte barnen, deras pappa och hans sambo utanför polisstationen. Tjejerna var lite blyga och nervösa. Vi åkte upp med en hiss och blev visade till ett rum med massa leksaker och böcker. Där satt vi en stund för att bekanta oss med miljön. Sen blev vi visade till det rum där själva förhöret skulle ske. Det var ett mysigt rum. Poliskvinnan visade tjejerna kameran och mikrofonerna i taket. Sen fick dom en och en gå in i rummet bredvid och titta på syrran på tv. Det var populärt! Nu va tjejerna redo. Kisspaus och sen kör vi!

Stora tjejen fick höras först. Hon är 8. Sen blev det den lillas tur och dom såg båda väldigt stolta ut när allt var klart. Dom fick varsin nalle av polisen för att dom varit så duktiga. Sen gick vi på restaurang!

Det hade gått en dryg vecka nu. Jag grät fortfarande lika mycket. Drömde mardrömmar om honom varje natt, det gör jag fortfarande. Jag var rädd. Ständigt. Ingen sömn, ingen mat. Jag såg honom överallt, jag hörde honom, kände hans blickar. Kände till och med hans slag.

En dag blev det bara för mycket! Jag visste att han satt inlåst med restriktioner, men jag såg honom! En bit från mitt hus! Jag var ute med hunden och hela jag frös till is. Det var naturligtvis inte han, men jag kunde inte röra en muskel. Jag stod kvar i tio minuter. Tårarna rann nedför mina kinder och jag kunde inte andas. Jag kände hur mitt hjärta slog så hårt att det gjorde ont. Jag började sakta gå hemåt, men mina ben bara skakade. Jag klarar inte det här!

När jag tillslut lyckats ta mig in satte jag mig vid spisen och tände en cigg. Mina händer skakade. Jag fick fram telefonen och slog utredarens nummer.

- "NN, Västerortpolisen!"
- "Hej, det är NN. Stör jag?"
- "Nä, inte alls men...hur är det?"

Jag bröt ihop fullständigt! Jag bara grät och grät. Jag förklarade för honom att jag inte ville vara med längre. Att jag trodde att jag höll på att bli galen. Att jag såg XX överallt, drömde mardrömmar om honom varje natt. Att han TROTS att han inte kunde komma åt mig fysiskt just nu hade en sån otrolig makt över mig. Polisen var lugn och snäll. Han förstod.

Jag sa att jag ville gå under jorden, inte komma till rättegången, att jag var för rädd. Han sa att han visste att jag skulle greja det!

Vi pratade i en timme. Jag hann nog röka 6 cigaretter under samtalet. Gud, jag måste sluta röka! Det kändes bättre efter vårt samtal. Min snälla polis sa att han skulle försöka vara med på rättegången. Han sa så bra saker! Jag frågade om jag fick adoptera honom. Sen skrattade vi!