Överklagan!!

Idag kom brevet som jag varit så rädd för... HAN HAR ÖVERKLAGAT!!!
Jag som har haft så mycket styrka på sista tiden. Varit påväg åt rätt håll. Imorse rasade jag totalt! "Ska jag behöva sitta där nu IGEN?? Med allas blickar på mig. I detalj behöva berätta vad han gjort och sagt. Jag vill inte! Orkar inte!"

Rättegången i tingsrätten var fruktansvärd! Den var lång. Bara att beskriva misshandelstillfällena tog mer än halva dagen! Alla frågor. Alla tårar. Mina krafter som jag jobbat så hårt för att återfå försvann i samma stund som jag läste orden. "XX har överklagat."

Jag blev yr och började må illa. Tårarna kom på en gång. "Ska jag behöva möta honom IGEN?? Jag vill bara slippa. Vill inte bli påmind mer nu. Vill glömma. Gå vidare. Låt mig bara få vara ifred!! Varför kan inte mardrömmen vara över nu?"

Nu känns det som att jag står på ruta ett igen. Ovissheten gnager i mig. Jag vet inte vad som händer. Det är utanför min kontroll.

Jag var på RVC idag. Tryckte upp brevet i hennes ansikte innan jag ens sa hej. Jag sa till henne att all min styrka låg nånstans under skosulorna. - "Jamen då går vi in och ändrar på det nu!" sa hon med ett leende! Åh, vad hon är bra! Hon säger så fantastiskt bra och trevliga saker den där!

Hon sa en till väldigt trevlig och bra sak idag. Hon sa att hon tror på mig. Att hon VET att jag grejar det. "Tänk vilken trevlig tjej det där är. Jag behöver nån som tror på mig. Jag har lite svårt att tro på mig själv idag. Just idag har jag det. Hon tror på mig! Det är bra!"

"Min polishandläggare brukade också säga så till mig. Att han trodde på mig. När jag tänker efter så är det flera som tror att jag klarar det här. Alla säger att jag varit så stark. Men jag tror inte att jag hade klarat det utan alla dessa människor runt omkring mig. Kaninpolisen, han den jättelånga, han fick mig att våga. Polishandläggaren, som inte var fullt så lång, han fanns där hela tiden, stöttade och lyssnade. Min underbara stödperson på RVC. Utan hennes ständiga påminnelser om hur bra jag är, att jag klarar det här, hade jag aldrig orkat."

Men jag vill ändå byta plats med nån! Jag vill inte mer nu. Jag vill inte se honom. Inte höra hans lögner. Inte känna hans hatblickar. Jag VILL inte!

Det var så mycket lättare när man var tre år och kunde stampa i golvet, morra och skrika JAG VILL INTE!!! Skulle verka märkligt om jag gjorde så nu kanske.

Man hade många bra egenskaper som barn. Bara man blundade var man ju osynlig. Man kunde bete sig hur som helst men bara man lugnande ned sig så fick man mjölk och kakor. Det är ingen som ger mig mölk och kakor nu. Man kunde rymma hemifrån men kom alltid tillbaka när man blev hungrig. Mamma grät och man hade ingen aning om varför..man var ju hemma nu!

När man är vuxen och rymmer hemifrån känns det inte riktigt likadant. Vill vara liten igen!

En överklagan. Han överklagade!