Mina känslor går från stark och hoppfull till gråtande och redo att slänga in handduken. Ska det VARA såhär? När går det över? Det finns tydligen inga svar på det.
"Men vad säger statistiken då? Det tycks ju finnas siffror på det mesta. Då måste det ju kunna gå att läsa nånstans hur länge man är rädd, hur länge man sörjer eller hur länge man kan älska en man som slagit och förnedrat. Det spelar väl ingen roll att allt än individuellt. Att alla människor är olika. Att det skiljer sig från fall till fall. Eller? Folk pratar ju hela tiden om statistik!"
Jag är trött på statistik. Jag är trött att jag ska förväntas må bra. Vara glad. Vara ett stöd. Jag är bara trött. Jättetrött. Låt mig bara få vara ifred.
Jag drömde om honom inatt igen. Jag besökte honom i häktet. Han var mjuk och go'. Vi pratade. Vi kom överens. Men nånting hände. Det blev tyst och mörkt. Jag var ensam med honom. Inlåst. Och han blev plötsligt arg. Ingen hörde mig skrika. Det fanns ingen annan där. Bara han och jag. I hans cell. Jag hade ingenstans att ta vägen. Ingen jag kunde be om hjälp hos. Jag skrek och grät men ingen kom. Han bara slog. Han sparkade och skrek. Jag hade hört allt förut. Kände smärtan igen. Han förnedrade mig och jag bad honom sluta. Men han bara fortsatte. Jag hade ingenstans att ta vägen. Ingenstans att fly. Jag var fast. Hans ögon var kalla men ha log. - "Äntligen får jag döda dig!" sa han. Han tryckte handen mot min hals. - "Ingen kan hjälpa dig nu! Du är min! Du kommer inte härifrån!" Sen fick jag ingen luft. Jag visste att jag skulle dö.
Jag vaknade av att jag satt i sängen. Var alldeles kallsvettig och kippade efter luft. Jag hade bara sovit i två timmar men vågade inte somna om. Jag orkar inte mer nu. Varför kan han inte bara lämna mig ifred? Jag har ju lämnat honom. Varför lämnar han inte mig? Han plågar mig fortfarande. Ständigt. Varje natt kommer han till mig. Hotfull. Ursinnig. Han slår och han sparkar. Han vill se mig död.
Jag kommer inte undan, har ingenstans att fly. Jag är fast. Ingen kan hjälpa mig, ingen hör min gråt. Precis så var det. När vi levde tillsammans. Jag var fast. Ingen kunde hjälpa mig för ingen visste. Jag blev tvungen att hjälpa mig själv. Och det gjorde jag. "Men varför känns det som jag fortfarande är fast? Som att jag inte kommer undan hans ilska?"
Jag är rädd hela tiden. Vet inte hur jag ska komma ur det. Vill sudda ut honom från mitt minne. Riva ut de sidorna ur boken om mitt liv. Men det går inte. Han finns. I allra högsta grad! Han är levande, verklig. Och det han gjort är verkligt. Det var ingen dröm. Det var en mardröm, men en verklig mardröm. En mardröm som hände på riktigt! Den är inte över än. "Kommer den någonsin att vara över? Kommer jag någonsin att våga leva fullt ut igen? Jag gråter."
Jag vill bara få lugn och ro. Få vila. Mitt huvud värker och jag är trött.
Jag är så fruktansvärt trött!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det enda jag kan säga, och det säger jag för jag levt igenom det... Är att det GÅR över. Det försvinner inte, inte nånsin... Men det går över, du lär dej att hantera det och när du hanterar det får du makten över rädslan och då blir den mindre, den blir så liten och obetydlig då.
Den kommer dyka upp i situationer, under lång tid framöver. Förmodligen alltid. Men du lär dej känna igen hur du reagerar och kan med förnuftet styra din rädsla, och se den för vad den är.
Det kan du inte kräva ska ta 3 månader eller ett halvår. Utan låt det ta det sorgeår det gör, till att börja med.
Alla trauman, separationer och skilsmässor har ett sorgeår... du går igenom många faser.
Men vet du, så länge du aktivt kämpar emot, så hanterar du det. Ett steg i taget och du kommer ut på andra sidan.
Du ÄR stark. Du kämpar. Jag ser det, utifrån. Inifrån sitter man där och undrar vad fasen det är folk ser, när de säger att de ser nån stark person... när man är liten, ledsen och rädd. Men vet du, du ger inte upp. Du andas, du vaknar, du går vidare, du tar en dag i taget och du klarar en rättegång till. För HAN har fel, HAN kommer INTE vinna. Övertygad om det, så blind är inte rätten att de inte ser att han slösar resurser på att överklaga.
Så: Förbered dej med fysisk och psykisk styrka, förbered dej med att stärka din självkänsla. Bootcamp för själen.
Du kan. Du gör.
vet inte vad jag ska säga.. låter verkligen hemskt.
jag vill bara säga att du är en stark tjej och stå på dig! du är kanonbra och han är bara ett hemskt avskum
ha det fortsatt bra :)
Skicka en kommentar