Jag ska spinna!

02:34. Kan inte sova. Sov en stund. Nån timme eller två. Vaknade av att XX dök upp. Som vanligt. Nu vill jag inte sova mer. Kan inte. Jag undrar hur länge det kommer vara såhär. Vill härifrån nu. Börja om. Lämna det gamla bakom mig. Återvända till livet. Så som jag vill ha det. Som jag vill leva. Som jag hade tänkt leva.

Är så trött. Kan inte läsa. Bokstäverna rörs ihop till en enda massa. Titta på tv går inte heller. Förstår knappt vad dom säger. Ibland är det som att dom pratar övertydligt och långsamt men jag förstår ändå inte. Klockan tickar så högt att det ekar. Alla ljud är extra starka. Tror jag håller på att bli galen. Huvudet värker. Hela kroppen värker. Är spänd hela tiden. Ständigt på min vakt. Jag hoppas så att det slutar snart.

"Du måste rycka upp dig nu! Du måste börja leva!"

Fattar dom inte att jag inte vill nåt hellre? Att jag kämpar varje dag, varje minut för att jag ska komma dit? Är det nån som på allvar tror att jag vill ha det såhär? Men sluta pressa mig! Det går inte fortare för att nån annan säger vad som måste ske. Tvärtom! Varför är det så svårt att förstå?

Pressen gör mig tokig. Vill bara bli lämnad ifred! Vill få kämpa i min egen takt. Låt mig få ta ett steg i taget. I min egen takt. Spring gärna i förväg och möt mig vid mållinjen. Men jag kanske inte har konditionen att springa lika fort!

Jag är för trött för att svara på frågor just nu. Det är samma frågor hela tiden. Mina krafter går åt till att försöka hålla mig vaken. Till att inte tappa förståndet. Till att försöka komma ihåg saker som i vanliga fall inte är några problem att minnas. Mina krafter räcker inte till för att svara på frågor. För att trösta. För att förklara. Tanken är nästan tom. Jag kör på ångorna nu.

Snart är jag fulltankad och kör på autobahn igen. Då får ni se upp! Men jag kommer inte att plocka upp vem som helst. Inte när jag är nylackad och fin. Inte riktigt värt att riskera att nån annan tar över ratten när man ligger i 160 blås. Inga fler krascher! I framtiden är det enbart JAG som kör!

Klockan tickar. Natten är snart morgon. Ingen sömn inatt heller. Kanske ska försöka få lite vila ändå. Har ju så ont i huvudet. Är så rädd att han kommer tillbaka bara. Hade jag varit fulltankad och nyservad hade jag bara gasat över honom. Men det är jag inte. Jag är fortfarande inne på verkstan. Sårbar. Min lilla motor ligger där på verkstadsgolvet i tusen delar. Det kommer att ta tid för mig att plocka ihop den. Kan inte ett smack om motorer! Men jag måste lära mig och det tänker jag göra! Jag tänker plocka ihop mig själv. Jag tänker bli hel och jag tänker fungera bättre än någonsin! Jag ska spinna som en katt. "Motorer spinner väl? Jag är rätt säker på det. Rätt säker på att jag har hört killar säga sånt."
Jag ska i allafall spinna!