RVC! Vilken räddning!

Imorse var jag på RVC igen. Ville begå självmord när väckarklockan ringde eftersom jag inte fått många timmars sömn som vanligt. Lyckades dock hasa mig ur sängen och på nåt vänster kom jag även in i duschen. Hon såg att jag var trött. Jag som trodde jag gjort ett bra försök att dölja det men smink..men hon är för bra! Det går inte att komma undan med mycket där inte. Eller så är jag bara j*ligt kass på att lägga en schysst make-up! Så kan det ju kanske vara.

Det var i allafall väldigt skönt att prata med henne. Hon hann nog inte med att säga så mycket idag. Jag var så trött och märklig att jag pratade på i 190. Stackars henne. Hon såg ju faktiskt lite trött ut när jag gick. Men hon har nog vant sig vid mig nu.

Vi var överens om en sak. Jag måste få bukt med sömnen. Men hur får man det då? Jag VILL ju inte sova. Han kommer ju alltid när jag sover. Han kommer visserligen när jag är vaken också. Men oftast när jag sover. Jag ska få börja gå hos nån som kan sånt här ÄNNU bättre. Nån som kan få bukt med problem som posttraumatisk stress och sånt. Det känns lite läskigt. "Sånt får ju dom där soldaterna som krigar i Irak. Inte JAG! Man måste ju vara med om nåt allvarligt. Nåt traumatiskt, för att drabbas av sånt!"

Tydligen så har jag varit med om nåt traumatiskt. Flera gånger. Men framförallt natten när jag rymde. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Aldrig! Och det har satt sina spår. Det är jobbigt att försöka förstå det bara. Jobbigt att acceptera det. Jag vill ju inte vara här. Inte ha varit med om det här. Jag vill leva ett normalt liv. Men just nu ÄR det inte normalt. Det är jobbigt.

Jag vill komma bort. Skulle vilja ta mina barn och resa bort. Till värmen. Efter rättegången. Bara få komma bort. Vila upp oss tillsammans och få ta hand om varann. Men det går ju inte. Har inte råd. Kommer nog inte ha råd förrän barnen går i pension. Tänk vad gammal jag är då. Det känns som man bara kämpar och kämpar utan att komma nånvart. En del verkar ha det så förspänt. Men dom ser det inte själva. -"Åh fy va' jobbigt...den här månaden kunde vi bara spara TRE av ungarnas barnbidrag!!" -"Åh, f*n.. jag har just lagt ner varsin femtio-öring i barnens spargrisar...boendespar, du vet. Dom kommer kunna skaffa eget..år 3078!!"

Två veckor kvar nu. Till rättegången. Jag har klarat det i tre månader. Då kan jag nog stå ut i två veckor till. Vi pratade om det imorse. Min stödperson och jag. Hon påminde mig om att jag faktiskt överlevt EN rättegång och tiden både före och efter. Hon har en vana att påminna mig om såna där smarta och bra saker. Hon är riktigt bra! Jag ska fixa det! Jag ska orka! Hon peppar och tror på mig. Det ger mig styrka. Det påminner mig om att jag inte är ensam.

Hon är en riktig räddning!